av Emmeli | dec 1, 2018 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Å.
Första December.
Julens tid är här!
Ni må tro att synen var alldeles ljuvlig (och glädjetjutet lite för högt) när storasyskonen klev upp i morse, knatade ut i hallen och såg den paketdignande adventskalendern. Himmel, alltså. Jag bara njuter av allt adventspåtande.
Barnens Adventskalender 2018.
”Å taack mamma, för att du har fixat det här till oss”, sa han med glittriga ögon.
Ni förstår ju själva. Värmen. I mammahjärtat. Saliga var dom, över sina fyra (!) guldpengar var, i första-december-lördags-luckan. Älsklingar.
Nu råder adventsmys i varje hörn här hemma.
Första adventshelgen är ju något alldeles särskilt, eller hur? Sån härlig myspirrig förväntan. Jag dyker in i barnens värld och det är fantastiskt att få uppleva, precis allt, tillsammans med dom och deras syn.
Igår morse frågade jag (när jag i tystnad precis konstaterat att ”fyy vad grått det är idag!”) vilka färger dom såg när dom kikade ut genom fönstret… ”ääh… grönt! blått! gult!… inte vitt!…fast jo, vi har ju vitt hus så då ser vi vitt också!” …. dom nämnde förstås inte ens grått. För vad är det att lägga fokus vid liksom…?
Idag har vi äntligen samlad familj, bästa som finns.
Är så stolt över min tusenkonstnär som susar från husritande, till tv-sändande, till att landa hemma och vara världens bästa pappa och man… alltid med en puss eller kram på lut till oss alla. Rätt som det är kanske han susar iväg och räddar någons liv också, brandismannen. Själv skulle jag bli alldeles yr av att arbeta som han gör, med så många olika saker. Och han säger detsamma om mitt arbete, som HemmaMammaFru. Beundrar mig, lika mycket som jag beundrar honom. För jo, nog är det ett arbete alltid, här hemma också. Nummer ett är att ta hand om tre små barn på mitt allra bästa sätt. Ett ganska så slitsamt arbete stundvis, men mest livets lyx, tycker jag. Sen kommer hemmet med allt vad det innebär. Men jag känner mig som en prinsessa här idag. Alla uppskattar så allt mys och piff och det gör mig så lycklig. Vi är ett familjeteam, helt enkelt.
Nu är ugnen på i köket och alldeles strax redo att grädda ett par limpor. Jag tror nog vi tar och kokar lite karameller idag också. Och som toppen av den här dagen, ska vi senare få träffa hela storfamiljen. Det blir mer än fint, att ha alla storasystrarna samlade hemma hos mor och far.
Jag känner sån evig tacksamhet. För jag vet, vet, vet att ingenting av någonting ovan, är någon självklarhet ett endaste dugg.
Och ni!
-Ta hand om er. Tack för att ni kikar in här och gör lillafrunsdagbok till en så snäll plats att kika in på. Alltid bara goda, varma ord. Precis som jag önskar. Jag önskar att ni ska må bra när ni kikar in här, att ni bara suger åt er av vad som passar er och skiter fullständigt, i det ni inte hakar på. God energi. Och en mjuk känsla i magen. Det är det, jag vill ge er när ni kikar in här hos mig. Stor kram från mig till er.
Lillafrun
av Emmeli | nov 29, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet
Så sagolikt vackert.
Tio kallgrader. Låg i-slutet-av-november-sol. Klarblå himmel. Och gnistrande frost.
Med barnen nerbäddade varmt, varmt hade jag en väldigt vacker novemberpromenad. Som ett litet avbrott i allt adventsstökande.
Idag är det torsdag. Frosten är borta och det drippdroppar ute. Perrrfekt att påta inne med massa pyssligt.
Förra året den här tiden, var jag så himmelens ny-preggo-trött (för tredje gången på raken sedan maj månad…förklaring finns HÄR för dig som undrar) att jag knappt vet om jag var vaken under påtandet då. Minns att det var ett gäng väldigt jobbiga veckor, att bara få ihop dagarna med två småttingar och en mamma som kravlade sig ur sängen och kröp på alla fyra som start på dagen.. itvingad sig själv den där bananen och citronvattenglaset, som varje morgon var min räddning och som M ställde fram åt mig när han pep iväg till jobbet och vi andra fortfarande sov.
I år. I år är jag så jädrans vaken. Och jag ska erkänna att jag njuter enormt, av att INTE vara gravid. Jag ääälskar ju att vara gravid, ett himmelskt tillstånd. Men nu är jag liksom så fantastiskt lycklig över att ha alla tre här…
..I Drömgården. Där vi pysslar, påtar och förbereder för advent, tillsammans. Alla är med och alla verkar tycka det är lika trevligt. Det ser ut som jagvetintevad här hemma, med renoveringsstök, städstök, pinaler på absoluut inte sin rätta plats, typ överallt… men det är varmt och gott, ljusen brinner, mjuka musiken spelas, det doftar gott och alla mår bra. Här. På vår Drömgård. Vad mer kan man önska, liksom?
Ta hand om er, mina fina vänner här inne! Hänger ni med oss på instagram och små filmsnuttarna (stories) också? @lillafrunsdagbok heter jag där!
Lillafrun
av Emmeli | nov 27, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Titta där då, största älsklingsungen min, denna tisdagmorgon så nära första advent. Han var där så ivrig att det nästan rök om det! Min pysselpojke som älskar att vara med och dona.
…
Så var alltså första-advent-veckan igång!
Igår hade vi en så att säga; välfylld dag. Fyllde förmiddagen med tre riviga timmar från hemmadörren, till tippen med fyllda släpet, vidare mot lyckad Rymdskeppsbesiktning, till sist storstorhandling med svetten på ryggen hos päronen, lunch och sen svisch hemåt. Och oom det var skönt att landa hemma sedan igen. Alla fem var sådär löjligt nöjda över att vara hemma igen. Barnen lekte, pappan städade kylskåp och packade in varor. Mamman putsade köksfönster. Alltsammans i en välda fart. Så ägnade vi timmar inne i salen.. Barnen tyckte det hela blev ett endaste lekland och hoppade från soffbord till soffa och var allt annat än särskilt tama.
M har i helgen jobbat bort synen av trasighet där inne (får visar er senare); sågad timmerstomme och framstickande isolering. Sånt som inte rör oss i ryggen i början, när man precis satt in ett nytt fönster, men som efter ett tag är smärre pesten och inte ett dugg vilsamt att titta på. Det trasiga, har fått lite tid och kärlek senaste dagarna (läs: kvällarna/nätterna). Vi påminner oss om att det är en stor lyx att renovera ett 1800-talshus till vårt drömhem. Lätt att glömma stunder där det också känns jobbigt.
Till måndagkvällen pep jag iväg på själagod snabb-gå-timme, med min största storasyster. Kom hem med massa härlig energi. Nattade tre små medan M fortsatte i salen.. och när vi möttes där inne bara dunsade vi ner i finsoffan, tände ljus och kände så skön känsla över ett litet steg närmre drömsal.
Idag har pappan varit på arbetet förstås. Här hemma har jag och mina tre kottar adventsstökat tillsammans.
Frukosten fick stå kvar till nästan mitt i dagen. Det var omöjligt att hejda den där ivern och dom tindrande ögonen över välfyllda kartongen som ”någon” ställt där under natten. Alldeles pirriga i magarna bara slets det fram grejer. Jag hade å-kära nån-snart-får jag-psykbryt-känsla där jag försökte rädda porslinsgrejer och stoppa mini-psykbryt hos någon som är väldigt lik sin mor och absoluut inte hade lust att vänta en sekund på att få ihop den där ljusslingan han gett sig den på att montera ihop. Den känslan, blandat med å-tack-tack-tack-för-att-jag-får-vara-med-om-detta-obeskrivliga-julemyset-med-tre-skatter-känsla.
Där korkisarna möter varandra, mellan köket och hallen alltså, låg några favoriter. Änglaspelet, Mormors röda ljusstake (den är liksom värd mer än guld för mig) och så den där loppade julegranen och bjällerhjärtat.
Minsting var så engagerad han också, både i att nypa tag i sina egna fötter och att försöka få tag på hans gammelmormors gamla adventsljusstake. Den var ju i en så förfärlig snygg färg, ju. För att inte tala om hur fint han tyckte änglaspelet var, när det sken och plingade senare.
När vi pyntat och grejat en lång stund var alla helt trötta. Storasyskonen slog sig ner framför en julig pettsonfilm och jag tog min kaffekopp som stått på vänt länge. Sörplade kallkaffe och ammade bäbis. Sittandes på kökssoffan. I tyst kök. Blickandes ut genom rena köksfönster. Himmelrike, alltså!
Vi har fyllt stora och små lungor med frisk luft också. Det är så frostigt ute att det ser ut som om snön fallit. Så vackert, och spännande att leka med tyckte barnen. Som toppen av vår mysdag har vi julebakat ännu något gott också, lovar visa vad förstås.
Åh. Vilka stunder som strösslas nu. Att göra advent tillsammans. Minnen för livet. Just nu är det så larvigt rörigt i nästan precis hela hemmet. Det finns vrår i alla rum, som viskar om adventsfrid. Sen är det lite hajchaparall på mitten i varje rum. Typ så. Som sig bör, menar jag.
Vi fyller dagarna med adventsstök. Och njuter så det står ut genom öronen på oss.
Hoppas, hoppas att ni har goda dagar! Blir så himmelens glad för alla era hälsningar här och där. Så roligt att ni uppskattar det jag delar med mig av!
Lillafrun
av Emmeli | nov 25, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Åh. Helgnjuteri i slutet av november. På allra högsta nivå.
Dagen igår bär jag i mitt hjärta och berättar mer om en annan dag. Vi har liksom haft så mycket härligt.
Fridfullt påtande helgen lång. Ibland inte så lugnt, mest en enda villervalla, som när vi står och bakar saffransbbullar jag och mina två hjälpsamma sockerbagare. Då är det kanske inte så stillsamt, nej. Men alldeles ohyggligt mycket engagemang och förtjusning och jag nyper mig själv lite i armen, samtidigt som jag torkar svetten i pannan. Jag har drömt om det här. Och nu är jag där. Jag säger inte att dansen alltid är på rosor. Men jag älskar det. Och det är så vidunderligt, alltsammans.
Ett lussebak får liksom en nivå så hög, så hög tillsammans med småkottarna.
Nymortlad kardemumma. Känner ni doften?
Vi bakade och bakade.. Skrållan gjorde dom sötaste lussebullarna. En härlig knövlad boll fyllt med massa gott, liksom. Gjord av en tvååringshand. 
Dessa lussebullar må ta sin tid. Med dom är värda det. Många gånger om.
… att få provsmaka alldeles nygräddad lussebulle fylld med mandelmassa och vit choklad och toppad med både pärlsocker och hackad mandel. Jo, det såg rätt drömmigt ut. Och betyget blev; ”Du är världens bästa lussebullsbagare, mamma!”. Gullevännen min.
Pojkarna fixade julbelysningen ute på gården, det blev så fint med lite ljus i mörkret.
.. okej, den minsta lilla pojken. Han sov typ hela lussebakandet… vilket skvallrar en del om att han är en hejare på det där med att sova. Vid sista gräddningen var han min sidekick. En söt sådan, visst?
Receptet på Saffransbullarna hittar ni HÄR, i min Julerecept-kategori!
Nu är det söndagkväll.
Hemmet doftar alldeles underbart av saffran och magarna är fulla av bullar. Vi har dessutom varit på gulligt tvåårkalas för lilla kusinen, och ätit tårta och skådat gullig kusin iklädd sin nya Pippi-Långstrump-stass…. ni kan ju bara ana Junis min, när kusinen hade vad som ju är Pippi Långstrump själv, J alltså, drömoutfit. Skrållan saa ingenting, men jag riktigt såg hur mycket hon också skulle ha velat ha dom där flätorna och långa, långa skorna.
Nu väntar godnattsagan och alla-tillsammans-nattning. Mysigt! … det är dock frågan om jag och mannen övervinner melatoninhalten när tre barn ska somna.. då är det liksom gasat av sömnhormon i sovrummet, hah!
Hoppas, hoppas att ni haft en härlig helg!
Lillafrun
av Emmeli | nov 23, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Köket, Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Det är så skönt att vakna och veta att idag är det fredag.
Jag har inte sus i öronen av trötthet idag, likt förra fredagen. Trött i kropp, och knopp. Ni vet. Vi har haft en så himla fin vecka alltigenom, så tacksam. Men jag känner att jag ändå är lite låg stundvis, liksom. Mitt i allt smånjuter jag lite av skavande känslan. Den har sin mening och charm, tänker jag. Behövs, den med. Gör att jag stannar upp, gör mig än mer närvarande. Så har jag ju mina fyra happypills här hemma. Gott är det att veta att tillsammanstid väntar oss.
Vi tar fredagmorgonen långsamt här hemma.
Kurar under vintertäcket en extra stund, bland efter-natten-varma småungar. Alla njuter. En gammal amazon har storasyskonen önskat till frukostmusik. Självklart. Sämre start kan man ju få. Vi spisar musik, frukostäter, pysslar och äter halvt upp sina egna händer. Vem som gör vad får ni fundera på. Jag får också sörpla mitt kaffe i lugn och ro medan barnen roar sig runt mig. En utav härligaste sakerna jag vet. Känslan av att alla är samlade, alla är nöjda, alla har det gott.
Och har ni sett! Kökbordet fyllt av massa härligt.
Finaste lummerkranspysslet, gratis, med skogen som hjälp. Ett par nya hyacintlökar från söta blomsteraffären, en enkel vanlig och en dubbel som ska bli spännande att se när den blommar. Den här veckan har bjudit på inte mindre än två loppisturer, förstår ni. Med fina fynd. En gammal ram. Ett vackert örngott. Som kommer hålla i oändlighet. En julig löpare. En söt liten urna på fot.
Loppisturen igår, var så särskilt rar. Sovande små i vagnen och en tur till fots i älskad ordning, blomsteraffären, Röda korset-kupan och så havet-rundan efter det.. där Bertil blev tvärhungrig mitt på hållet liksom. Så vi slog oss ner där precis vid hamnen, och det blev en sån där ammestund jag tänker minnas. En kall novemberdag, med klara himlen, isen som höll på att lägga sig och mjuka solen mot min kind. Och mjölkklunkandet från njutande lillprins.
Och se så tjusig ljusstake som följde med oss hem!
Tänk er med röda Ingrid Marie-äpplen fastsatta på vassa pinnarna.
Black Friday ”till ära”, vill jag verkligen slå ett slag för återbruk, istället för att köpa nytt. Jag tycker liksom den där loppade röda ljusstaken är helt fantastisk och slår vilken ny dyrgrip som helst i vackerhet. Jag har fått sisådär en miljon sms och mail under veckan med alla de möjliga erbjudanden. För det första dödligt enerverande. Jag stänger av ljudet och raderar så fort jag orkar. För det andra, så himla lockande till köphets, att köpa mer än man någonsin egentligen behöver liksom. Blä.
Det ena behöver inte utesluta det andra, här heller. Man kan ju bara tänka att man gör lite av varje? Så mycket bättre på alla sätt så. Och himla charmigt, tycker jag. Lite nytt och lite gammalt.
…
Nu är det eftermiddag. Helgen närmar sig med stormsteg. Så glad för den där lilla stunden av påtande i köket i morse. Vintra stora pelargonen. Bädda om ny hyacintlök. Provtända vackerljusstaken. Skrota, helt enkelt. Nu ska vi klä oss varmt och ge oss ut i solskenet.
Önskar er en god start på helgen!
Lillafrun
av Emmeli | nov 22, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting 4-6 månader
Livets allra, allra första gung, guuung!
Hur stort kan det bli, egentligen?
Lillebror gav tummen upp, som ni ser! Min 8-kilos-gose-lillprins.
Denna unge. Han är magi för mig. Han, också.
För varje barn lär jag mig något nytt, om mig själv. Känner hur jag blommar ut, mer och mer för varje barn och steg för steg blir den bästa versionen av mig själv.
Jag är, som ni vet, någon med höga ambitioner. När det gäller allt jag tar mig för, tror jag?
Nu stod jag plötsligt här. Med tre småttingar. Dom viktigaste människorna i livet. Och om jag skulle kunna fortsätta att vara en glad, varm och kärleksfull mamma, vilket är det viktigaste för mig. Då fick det bli andra bullar kände jag…. SPM. Spar På Mamma– bullar.
Jag slår inte lika många dubbelknutar på mig själv. Ibland måste man, men inte för världsliga saker. Jag har sagt åt mig själv att sluta vara så jädra DUKTIG… (mot mig själv och mina krav på mig själv, alltså. Utan behandla mig lite mer som jag skulle behandla min bästis).
Jag älskar fortfarande att baka matbröd, men jag kan också köpa en brödpåse ibland. Ingen big deal. Jag är ju en ordning-och-reda-typ som mår bra av att ha det fint i hemmet.. men jag kaaan ta den där (förbaskade, tycker ej om den) skurmoppen i något rum för att SPM:a lite. Är såå nöjd för precis alla träningspass, bryr mig inte ett dyft om det blev ett mindre förra veckan och ett mer denna. Tycker att jag gör alltsammans så bra. Och ni hör ju; Små skitsaker som gör stor skillnad ändå i slutändan. Jag är och gör nog mest som tidigare. Bara det att förhållningssättet är ett annat. Ett mycket skönare och snällare ett. Det behöver inte vara svart eller vitt, liksom. Kan tänka; ”Istället för att ta dagens sista energi till ännu en limpa extra, (vi är FEM i familjen nu liksom, går ej att jämföra med liten familj på tre)… ta en promenad med Storan istället!”
Bertil gjorde mig snäll mot mig själv, brukar jag säga.
Så sömnig där i gungan att det med några små gungningar till, säkerligen hade slutat med snusande Lillprins B i Storasysterärvd overall och Storebrorsmössa.
…
Jag har landat så gott. Som trebarnsmor. Och jag fylls av värmen i kroppen…. tryggheten och lugnet.
Lite som att en, redan absolut högt livet-älskande blomsterknopp, bara plötsligt slagit ut och blommar med full kraft. Jag njuter liksom ääännu mer av livet nu, jag som knappt trodde att det gick.
Vilken resa det är, det här. Att vara mamma.
”Med tre barn så tappar man kontrollen..”
..Det är ord jag hört och läst och fått sagda till mig sååå många gånger under preggoteten med Bertil. Hujedamig, tänkte jag. ”Tappa kontrollen”. Det låter ju hemskt ju. Jag som är en hypertyp på att ha kontroll i den mån jag bara kan.
Men jag tror, kanske, att jag förstår vad alla menat. Jag skulle inte säga att jag har tappat kontrollen som i att jag inte har koll på mina barn och pinaler och hemmet osv. Jag har mera släppt kontrollen till viss del, med stora tryggheten, rutinen och jag-kan-känslan i ryggen.. som magi alltsammans.
Ständigt smått lulligt berusad av lycka över att ha tre små ljuvliga ungar under mina vingar.
…
Sixten gjorde mig till mamma, sprängde hjärtats omöjliga gränser och visade mig största gåvan i livet. Juni gjorde mig starkare och skörare, på samma gång, känslan av att ha TVÅ älskade små. Hon sa till mig att jag klarar så mycket mer än jag tror. Bertil gav mig ännu större mammatrygghet. Och gjorde mig snäll… och gör liksom livet ännu, ännu härligare. Tillsammans, gör dom mig till den lyckligaste, mest kärleksfladdriga mamman. Några gråa hår rikare, förstås. Men jag bär dom med sån innerlig stolthet och tacksamhet!
Lillafrun
Senaste kommentarer