av Emmeli | aug 24, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
En städtrasa. Minimannens första pyssel från förskolan denna höst. En älsklingsblomma. En kär kaffekopp. Och godaste chokladglassen vi fann på lill-ica (icas egna märke, trippel choklad eller vad den nu hette.. suupergod!).
En bild med lite Livet kan man säga.
…
… aaah, Första Vardagsveckan är avklarad!
Och precis det, Livet, firade vi med god fredagmiddag. Fredagsmys till och med, ju. Rätsida på dagarna. En känsla av nu-är-det-helg. Jo men, det börjar kännas härligt nu.
Denna käftsmällsvecka, där jag var på minus på energi redan i början eftersom jag varit sjuk och så.. ja, det började si och så. Men till sist kom vi i mål och allt som allt känns det som en så fin vecka. Vi har gjort den tillsammans, liksom.
Det är bra att bli tvärslut ibland, vila och komma åter. Är det inte svårare än så är det ju ingen fara liksom. Som jag sagt tidigare; jag är en sån som går på, har mycket energi och vill massor…men ibland får jag soppatorsk. Då vet jag, att det är vila. Massor av sömn främst. Som behövs. Sen är jag som en blomma som törstat och får vatten. Det är inte farligt att göra sig tvärslut, men! .. det är superdupermegaviktigt att återhämta sig.. annars kan det bli dåligt på riktigt.
… jaha, tänker ni. ”Så putsar hon fönster och säger att hon vilar!?”
… jaa, sån är jag. Sömn och en lista, med saker jag önskar göra. Precis vad jag pysslat med i veckan, förutom att ta hand om mina tre barn så gott jag bara kan, förstås. Jag har norpat åt mig små sovstunder när barnen sovit på dagen och sen prickat av min lista. Som att städa skafferiet, rensa ur småttingarnas garderober och putsat fönster..! Ro i själen för mig.
Att påta och boa. Byta kuddfodral, gödselvattna blommorna och alltsammans framför tvärrena vackerspröjsade fönster. Det är viktigt för mig att göra det trivsamt för oss här hemma. Inte viktigt för alla. Jag vet. Men för mig. Och oss, faktiskt.
Jag tar ett rum i taget nu. Och tänker på min Farmor varje putsdrag. Vilka samtal vi hade, hon och jag. Samtidigt som jag putsade hennes fönster och hon stod och höll i mig i kläderna, för att jag inte skulle ramla ut genom fönstret. Bästa Fönsterputsreceptet lärde Farmor mig också.
Ljummet vatten. Några droppar diskmedel. Och ett par korkar ättika. Torka blött med en riktigt bra trasa och torka tork med helst ett gammalt avrivet lakan… eller Farmors gamla, tokstora, jätteblommiga trullor..!
…
Ikväll njuter jag.
Av samlad familj. Där, hittills i alla fall (peppar peppar), alla är friska. Hoppas så att det kan få vara så.. ett par rejäla sommarsjukor på barnen och mamman var, får helst räcka.
Tidigare ikväll. Medan jag stod och balanserade i fönstret, tittade ner på luktärterna som blommor så friskt ännu, så sprang hurtiga Vackerpappan iväg med storasyskonen i räservagnen. Jag fortsatte mitt drömmiga göra att ääntligen gno bort den fula flugskiten som jag nu tröttnat på. Och allra, allra sötaste sälliset hade jag också, ju..
Älskade Minsting. Vår Bertil. Som vi är så kära i hela hopen. Han som ler bara man tittar på honom, jollrar så sött att jag får ont i kroppen och doftar så gott att jag kolavippar en smula.
Älsklingar!
En med kikare runt halsen och en med glajjorna på minst sagt halvfjärs.
Älskade barn, alltså. Den där fyraåringen som är som den största lilla filosofen. Som alltid pladdrar på, frågar och har svar på tal. Han som i sommar bestämde sig i ett knyck för att lära sig cykla och så fick det bli. Med en kikare runt halsen är man ostoppbar…! Och så lilla Skrållan bredvid. Hon som med handen i sidan, stolt och glatt säger ”Ja ä Lillan!” när hon presenterar sig. Hon som är den coolaste jag vet, älskar att gosa med mitt hår och hon som svarar ”Lillan äkla dig, mamma!” med hjärtinnerligaste rösten när man säger ”mamma älskar dig” till henne. Åh.
Totaaaalt tvärslut har jag känt mig i veckan… men, den kärlek som jag badar i varje dag, den är värd allt och lite till. Och nu har faktiskt en Vardagsvecka checkats av… första jobbveckan efter långsemester, första inskolningsveckan, första HemmaMamma-rodd med tre små… mannen och jag highfivar och flinar åt varandra. Vi klarade det! Det är min största lycka att få dela detta småkaosiga, så himmelens älskade Småttingliv tillsammans med honom.
Må så gott i helgen så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | aug 22, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Köket, Laga, Baka, Äta, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Safta & Sylta!
Oh.
Vilken dag, då.
Vi vaknade trötta. Hela hopen. Jag förstod inte hur i hela friden jag skulle kunna samla oss alla och ta oss iväg på ännu en inskolningsdag. Men hur det var så stod vi där i dörröppningen och skulle bara ta oss ut genom den. Juni var ledsen och inte på hugget.. så jag anade att det där som är så väntat vid inskolning (första förissjukan) skulle vara på ingång. Kollade febern. 37.5…. antingen bara på grund av varmgråt, eller också något som var på ingång…Jag ville absolut inte chansa. Så vi beslöt oss för en hemmadag.
Och precis hela gänget suckade en lättnadens suck.
Vila. Mysa framför barnprogram. Bygga pussel. Äta pannkakslunch. Skriva lång Sensommar- & Höstlista och börja känna nipprigheten i kroppen så smått. Ta sällskap av småttingar och plocka vinbär.
Gullebarnen!
Några röda vinbär, några svarta. Ett par, tre krusbär. Och ett äpple. Förmodligen sötaste skörden jag skådat.
Sen gick vi in. Och kokade gelé, medan regnet föll utanför.
Alltsammans kändes som när Lotta på Bråkmakargatan hälsade på hos sin Mormor om sommaren, och mormorn fejade i köket medan Lotta drällde i kring och hade sådär nyttigt lite småtråkigt.
Vissa somnade på golvet bredvid sin Lillebror..
Tacksam till himlen över att det inte blev någon feber av morgonen. Vi behövde bara vila allesammans.
.. nu kommer geléreceptet också!
Drömgårdens vinbärsgéle!
- Koka upp en liter vinbär med en dl vatten
- Mosa vinbären efter en stunds kokande
- Sila av bären och häll saften i en ren kastrull
- Koka upp saften och ös på med socker. (450 gram gelésocker per 5 dl avrunnen saft)
- Häll upp i väl rengjorda glasburkar!
- Låt svalna och stelna… och servera till höstens grytmiddagar!
När burkarna var fyllda och småpyssliga lapparna fastklistrade, rullade M in på gården och jag och lilla B åkte iväg på bvc. Efter dryga timmen fick jag ett ”lever du :O ?” – sms av M. Ringde upp och berättade om finaste bvc-besöket någonsin. Alla besök är så. För att vi har världens finaste bvc-E som idag gjorde att jag gick därifrån inte bara med härlig lyckokänsla över välmående, superväxande bäbispojke, utan också med sköna känslan efter att ha fått babblat en massa livet… och alltsammans kändes som om jag varit hos frissan, fast för själen. Så gott.
Så glad för dagen. Som började si och så. Men som blev en så fin dag. Som alldeles helande. Med mina älskade små… som nu sover som tre små minigrisar. Alldeles strax ska jag göra dom sällis. Behöver bara vila lite innan sömnen…
Hoppas att ni har haft det gott idag. Det är tusan inte bara, att dra igång vardagståget alltså! Eller vad säger ni?
Lillafrun
av Emmeli | aug 20, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet
Så blev det den där måndagen i slutet av augusti,
…när telefontuppen gol i högan sky och vi satt grusiga vid frukostbordet tillsammans, jag och mina tre småttingar. Den skäggige var redan på plats på jobbet.
Sommarlovet är slut.
Kära nån, vilket Sommarlov. Så mycket sol, glass, kusinlek, badande och miniäventyrande som jag bara vet att småttingarna bär i sina hjärteaskar. Så mycket Tillsammanstid, gårdsfix, underbara varma morgnar och kvällar och kolavippenvarma dagar. Så mycket Storfamiljentid och trevligheter. Allt vackert Hemestrande. Så makalöst, att få bli mamma till ännu en stjärna… liksom det allra bästa med denna sommar, förstås. Alltsammans, Ljuvligt.
Nu låg där deras små ryggsäckar packade och klara. Ääääntligen skulle Lillan få använda sin, på riktigt..
Så tog dom varandra i handen. Och gick.
Och precis inget, hade kunnat gå mer galant. Lillan öppnade dörren till Förskolan, började hiva ytterkläderna av sig samtidigt som hon sa till mig; hejdå mamma! och nog tyckte att jag kunde gå om det var så. Men mamman följde med in såklart.
Jag har haft tankar på den här dagen, men tänkt ”jag sparar det till i slutet på augusti”. Men nu har prick hela hjärnan använts till att planera och fixa inför pappsens överraskningsfirande, så jag har inte HUNNIT ha Juni-ska-börja-Förskolan-ångest.. och nu, ja nu har hon ju redan börjat.
Jag hinner nog få ångest över det i alla fall, ni vet ju hur jag är. Men starten är gjord och ungen var så lycklig. Hon började i våras och blev så deppig när hon inte fick följa med Storebror. Så jag vore ett stort ego om jag inte lät henne börja susa iväg några timmar från mamma varje vecka. Det härliga är, att jag ju äär hemma. Finns här. Precis på det sätt jag önskar. Så inget behöver vara skrivet i sten. Vissa veckor kanske Storasyskonen bara är där en dag, andra två, ibland tre. Men timmarna är ju max 15 och det ska jag försöka överleva, tillsammans med min älskade Prinskorv som är bedårande på alla sätt. Vi kommer ha det bra allesammans.
Löjligt nöjd var jag i morse när jag fick iväg oss alla fyra, ätna, påklädda, nöjda och på plats på Förskolan i rättan tid. Nybörjatur kanske… tackar för det, oavsett.
Sen har här tagits en liten, liten miniprommis med småsyskonen medan Storebror cyklade. Det har byggts tågbanor, lekts och jag har, kors i taket, också hunnit grundmåla ett varv på en så sagolik söt möbel jag ska visa er snart. Nu är det kväll och jag ser stjärnor av trötthet. Har också haft, sedan båtturen i lördags, en så obehaglig yrsel.. jag är ute på sjöiga havet ännu, liksom..allra värst när jag står. Kan tydligen ha att göra med mina sjuisdagar förra veckan.. hoppas innerligt det försvinner snart innan jag blir tokig på det.
Hoppas att ni har det bra!
Här har vi alltså just startat vardagen. Känns lite vimmelkantigt. Men härligt, för tusan! Jag älskar ju vardagslivet… hur är ni?
Lillafrun
av Emmeli | aug 12, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Köket, Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Från djupet av mitt hjärta;
Tack.
Tack för den otroligt fina responsen på mina ord igår om vår resa till att äntligen ha vår Minsting, Sixten och Junis Lillebror, här.
Det är så himla fint. Hur det trillat ord från alla de möjliga håll. Ord med, tack, igenkänning, styrka, pepp, hopp och förtröstan.
Alltsammans bara något jag kunde önska innan jag postade inlägget…. med orden som ni nog förstår, inte var helt lätta att sammanfatta. Men jag är så glad att jag gjorde det. För min tanke var, ”kan jag bara hjälpa en endaste människa att inte känna sig ensam, att känna tröst eller.. ” ja ni förstår. Då, skulle jag känna mig nöjd. Men responsen har varit fantastisk och så mycket mer än så, och jag är så glad för det.
Idag är det på datumdagen ett år sedan och 12 augusti kommer för alltid att vara våran lilla änglabäbis födelsedag. Så är det.
Som jag njuter av nuet och ser fram emot tiden framför. Förra sommaren och hösten blev liksom tuff, både kroppsligt, känslo- och energimässigt. Nu är ju vår Lillprins här och allt är bara så fantastiskt.
Synen ovan, liksom… Lillebror och Storasyster.
Juniflickan som äter glass koncentrerat samtidigt som hon plaskar i ett vattenglas. Lillebror som tittar storögt på sin Storasyster. Och så jag där nånstans mitt i som inte kan få nog av dom. Vi hade lördag och hängde mest inne, vi tre. Myste och kurerade plötligt tvärfebrig flicka. Medan blåsten tog i allt den orkade utanför.
Storebror och pappan var ute och arbetade tillsammans med farfarn, förstår ni. Det är nämligen så att Världens Snällaste Farfar snickrat på något vansinnigt drömmigt i sommar, och som snart kommer stå på Drömgården och liksom vara hur gullig som helst.
Idag hade jag och M bett om barnvakt och har njutit såå av att få en dag där vi båda jobbar tillsammans. Hur roligt som helst. Så himmelens lite kvar nu på den där mastodontväggen. Bertil har marathonsovit nedanför byggställningen, vaknat och ätit och somnat om. Storasyskonen har myst hos Farmor och Farfar. Så tacksamma är vi allesammans.
Nu ska jag och M göra något vi aaaaaldrig gör. Alltså, vi säger att vi borde och ska. Men det blir aldrig. Men nu. -Ta tidig kväll (allt före att ljuset lämnat är tidigt!). Dunsa ner i finsoffan. Äta något gott. Och SE EN FILM. Åh. Så himla mysigt!!
Önskar er en fin kväll!
Och tack igen. För att jag har världens finaste läsare och följare. <3
Lillafrun
av Emmeli | aug 11, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Redan innan jag hunnit säga något.
Så vet han. Vad jag tänker och känner idag. För han känner mig. Och det är min stora lycka. Att ha just honom. Som min äkta hälft.
Idag kramas vi extra. Firar kärleken. Att vi har varandra. Är tacksamma över hur himla bra vi har det. Hur bra det blev allting. Pratar om vad vi har i vår hjärteask. Både lyckligt och sorgligt.
Idag har tårarna trillat utför min kind ett slag. För i mitt hjärta, älskade M´s också, finns något vi inte glömmer. Tänk att det redan gått ett år, säger vi till varandra…
Kanske orkar jag skriva orden nu. Samla dom. Och kanske hjälper det mig, och oss, för att gå vidare ännu mer. Och kanske, förhoppningsvis, hjälper det någon annan att läsa dessa ord.
Det var den här lördagen för precis ett år sedan. När det kändes som om livets mörkaste rullgardin drogs över oss. Så mycket lyckligt, med en alldeles underbar liten Miniman och Juniflicka i våra famnar, men låt mig försöka berätta…
Det var våren 2017. Morsdag. Rättare sagt. Jag vaknade med ont. Förstod precis. Vad som hände oss.
Vi hade då precis fått reda på att något växte i min mage, när det livet suddades ut. Vår tröst var då; ”vilken tur att vi bara var några få, få veckor iväg. Och nu har vi varit med om det här som man nästan får räkna med att vara med om någon gång..”. 
(Morsdag. 2017. Sorgsen, men så tacksam och lycklig. På samma gång).
…
Sommaren gick. Vi hade fem tillsammansveckor. Vi jobbade på på vår gård. Hade Sommarlov. Lilla Ettåringen tultade runt på gräsmattan. Treåringen drömde om att ”bli stor, så att han fick klättra läääängst upp på ställningen”. Det ville aldrig bli sommarvarmt. Jag var trött som stryk. Vi åkte till huset på Gotland. Kom hem, en augustitorsdag, med ny energi. Men det kändes i mig, något var inte bra.
Det blev fredag. Och det blev lördag. M stod högst upp på ställningen och målade sista varvet på dom gröngrå fodren. Barnen sov. När jag plötsligt kvider och skriker rakt ut; ”Martin, jag får som värkar nu!”. Vi inser vad som händer. Hade det på känn men ville inte tro det.
Jag ringer min mor. Gråter som ett barn. ”Mamma, du behöver inte bli orolig. Men kan ni komma och hjälpa oss med barnen, fort. Jag blöder. Massor. Ambulansen är på väg. Vi håller troligtvis på att få missfall”.
Jag är så ledsen. Så ledsen. Där jag ligger och kvider. Har så fruktansvärt ont. Pendlar mellan att vara vaken och bara vilja försvinna i sömn. Ett ont jag ju känner igen. Som jag skulle älskat. Men inte vid det där tillfället. Jag brukar jobba med dessa värkar, men denna gång var det tvärtom. Allt kändes att det var så fel.
…
Eftersom jag tappar ovanligt mycket blod och ingen helt säkert kunde säga vad som hände, går färden mot sjukhuset fort. Väldigt fort. Med morfin i kroppen rusar adrenalinet. Och livet beskrivs och sprutar ur mig i ord, till fina sjuksköterskeflickan som sitter bredvid mig. M sitter fram med den vänaste ambulansmänniskan vi mött. Jag hör mina ord och känner i vanlig ordning stor tacksamhet… men önskar ändå så, att dagen där och då var en mardröm. Snabbt har dom 12 milen körts och vi blir snabbt mottagna. Min kropp har lugnat sig. Och det känns. Att allt är över nu. På det där sättet jag ju kände igen, men hade önskat inte behöva varit med om just då.
Den trasiga människan undersöktes. Duktiga läkaren sa orden vi inte ville höra.
-”Nej, inget liv finns kvar”.
…Och ljudet av min älskades suck då, kommer jag sent att glömma. Han, liksom jag, hade inte gett upp det lilla hopp som fanns innan dom definitiva orden var sagda.
Som ett djur letade jag efter mitt barn. Hela kroppen sa till mig att jag ju fött. För det var precis vad jag gjorde när jag där hemma på Drömgården hade det ondaste av ont ont. En miniförlossning. Med krystvärkar. Mitt på infarten, väntandes på hjälp. Våra väntansveckor hade ju börjat bli många. Vi skulle ju precis berätta för familjerna. Att vi väntade på någon. Istället blev det såhär. Igen. Med ens kändes det liksom ännu tuffare.. eftersom vi där tidigare på våren i stor förhoppning tänkt att vi ju ”gjort vårt” i den där tråkiga delen av småttingskapande.
Tårarna ville aldrig ta slut. Vi brast och var våra svagaste jag. Jag och M. Tillsammans.
Vilket ändå gjorde oss till det starka Vi, vi alltid är.
Och orden vi valde att bära med oss från den där dagen från fina Barnmorskan som tog hand om oss så väl, hjälpte oss vidare… och kanske kan dom hjälpa er som kämpar och försöker, också. Inga tröstande ord finns. Vi vet. Vi vet. Men vi försökte att söka förtröstan i, såklart våra två skatter och fantastiska stöttande familjemedlemmar, men också i orden; ”Om livets pussel inte läggs rätt, då tar kroppen hand om det”.
Det var den här lördagen, för precis ett år sedan. En änglabäbis flög. Och gjorde himmelen så fin.
Men se, så bra allt blev till sist.
Som det tredje-gången-giltiga-försöket, välsignades vi med den vackraste lilla Lillabrodern till Sixten och Juni. Att vänta barn, med allt vad det innebär, både kroppsligt och själsligt, så har det inte varit helt lätt till där vi är idag. Väntandes. Från Våren 2017. Till Sommaren 2018. Så lång tid. Tufft både för min kropp och knopp. Tror helt klart att det var därför jag mådde så ofantligt dåligt första tiden med B.. kroppen som ju bara blivit gravid jättefort om och om igen. Med alla hormoner det innebär. Om ni bara visste lättnaden när veckorna tickade med B, och vi vågade berätta för våra älskade i kring och för hela världen. Vecka för vecka släppte oron lite, lite.. men jag ska säga er, att lättnaden sköljde över oss totalt, först när han låg på mitt bröst. Lille B. Full av fosterfett och så nyfödd man bara kan bli.
…
Vår älskade Bertil.
Som du är efterlängtad. Som vi bett för att du skulle vilja stanna i mammas mage, födas och få njuta av livet. Så, som vi är lyckliga. Över att just du kom till oss.
Lyckliga, över att just du är här. Som det gosigaste, ljuvligt mjölkdoftande kärleksknyte vi älskar så att alla ord är för små.
Livet, alltså…
..ett år senare finns orden på plats.
Lillafrun
-Inte bara Mamma. Änglamamma, också.
av Emmeli | jul 29, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Laga, Baka, Äta, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
… när regnet kom och alla kände ett Ääääntligen! över det hela.
Förutom rädslan när den där hela otroligt kraftiga åsksmällen, med blixten som slog ner så nära som aldrig förr, så har dagen bara varit helt fantastiskt skön. Åskregn, i massor. 
Det var så mysigt att sitta där på Verandan och sörpla kaffe med älskade skäggig och regnet som sällis.
Samtliga har vilat i omgångar. Lillebror har sovit och sovit och sovit.. ätit i halvsömn och öppnade inte ögonen förrän till kvällen. En trött dag, mao. Till och med pappan har slumrat till på sofflocket i köket. Det händer ju aldrig.
Den här mamman har också gjort sitt försök till att kurera sig, genom att vila och sova bredvid gullebebben.
.. ni förstår. Jag är tyst. Har I N G E N röst. Det är helt galet. Och inte minsta överdrift. I slutet av förra veckan åkte jag ju på en intensiv småttingbacillsväng… kom snabbt på benen men fick sedan ännu en feberfrossa-och-ont-i-kroppen-sväng för några dagar sedan.. plus snuva i ögon och nos… Och på toppen.. så har jag tappat rösten. För dom som känner mig, vet vilket skämt det är. Jag är ju aldrig tyst, typ. Men jag måste nu.. för att få tillbaka rösten så snabbt som möjligt. Jag och människorna i kring har börjat vänja sig.. jag pratar med ”ppssst!”-språket och väser i nödfall fram något. Ni må tro att jag faktiskt nästan haft panik.. trodde att jag fick svårt att andas ett tag. Ber till Gud att jag har lite röst imorn.. har några inplanerade timmar själv med alla barnen.. och det är som att inte finnas till nästan, när man inte kan prata med dom. 
Mitt i dagen, mellan skurarna, tog jag min lilla Skrållan och gick ut. Några mysiga hon-och-jag-minuter där vi plockade in färska blommor. 
.. ljuvliga luktärterna! … som jag längtar sååå mycket efter att känna doften av nu.
.. och där satt dom där två, ja.. och sörplade varm choklad tillsammans. Vi har sagt ”nån regnig dag” som svar när S undrat när vi ska dricka varm choklad.. och till sist blev det den där omfantiserade dagen.
Sen har jag haft goda timmar av hemmafix.. städat och fejat. Bakat limpor och donat med tvätt. Ljuva tider, ju!
Nystädat julihem! .. och ser ni. Så smått börjas det nu tändas både levande ljus och lampor i fönsterna om kvällarna.
Så avslutar vi denna regndag som vi alla mått så bra utav, med en skön stund i Finsoffan i Salen… när hände det senast, liksom.
StoraLillasyster gjorde natt tidigt, så det var bara pojkarna vakna.. Lillebror med sin första vakenstund för dagen och Storebror, bläddrades igenom heeela sitt Sixtens-första-år-album. S fullkomligt tjöt av lycka över hur söt han var. Gullvännen. Så avslutade han hela alltet med att slå ihop det där till bredden fyllda fotoalbumet och utbrista; åå, alltså. vilka minnen!”. Den där pojken kan det där med att kläcka rätta kommentarer på klockrena ställen.
Det var en gång en dag i slutet av juli. När regnet kom. Strandlivet och bygget stannade upp för ett slag. Och vilsamheten låg som en skönt täcke över hela alltet. Precis så. <3
Lillafrun
Senaste kommentarer