av Emmeli | feb 14, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Minsting i magen, Träning
En Storebror som hjälper sin Lillasyster med krångliga paketsnören denna Hjärtemorgon.
Den ena härliga stunden efter den andra.
Precis så har den här dagen varit. Känner mig så uppfylld och glad. Och framförallt förbenat tacksam. Mysmorgon med barnen först. Vi var alla tre sedan lika taggade på vad som väntade. Att packa lilla packningen och knövla oss in i gamla Pärlan för att åka till Mormor och Morfar.
Enda kruxet idag var bara det att den där (jädra) gammbilen (som nej, inte alls står högt i kurs hos undertecknad) inte ville starta. Mannen vill alltid att jag ska ha Rymdskeppet. Darlingen vi ju hämtade hem alldeles splitterny och som är ljuvlig på alla sätt. Men idag när M skulle åka på långt-borta-jobb (som S säger när pappan åker och jobbar med TV) så propsade hans fru på att det såklart var vi som skulle åka mycket kortare som skulle ta ”gammbilen”.
När vi klättrat in genom framdörren, eftersom inte dörrarna gick att öppna, och vagnen plockats i tusen delar, eftersom bagaget är minimalt. Ja, då startade alltså inte bilen. Mannen kunde komma från jobbet (han hade inte hunnit åka därifrån och till nästa anhalt, tur) och hjälpa oss. Jag hade tyvärr då redan hunnit avfyra en sjuhelsickes massa fula ord. Det finns ingen hejd när det kommer till den där bilen.
Barnen började bli otåliga och Storebror undrade; ”men mamma ska vi inte åka snart? ”. Jag svarar/fräser ”Tycker du att det verkar gå så himla bra, då!?”….varpå han svarade med fräscht, nyinlärt, tydligen väldigt användbart ord; ”nää.. det verkar gå så jävla dåligt”. Suck. Allt och lite till snappas upp, mao.
Nåväl. När vi väl kom iväg. Då fortsatte dagen helt magnifikt. Och vi hamnade till sist i älskade Lilla byn, och Hemmahemma, som ni ser ovan. Hos älskade Mamma och Pappa. Där röda rosorna stod vackert i vasen på matrumsbordet. Från honom. Till henne. <3
Sedan en dag där vi skämts bort med så mycket kärlek att det inte är klokt.
Svettigt cyklande i hardcoregymmet för Preggomamman på direkten. Överförtjust i mina svettiga cykelpass där.
Himlagod, Mammalagad lunch sedan. Där Storan också anslutit.
Följt av höjden av lyx. Att få hoppa in i Pappsens vedeldade bastu med en älskad syster (som hade feber och ju kanske egentligen inte alls borde ha bastat..)
Låna Storans lyxschampo och kleta håret i inpackning. Prata livet en stund i lugn och ro. Drömmigt(!).
Komma in bastuvarma och mer än möra. Sörpla kaffe och äta semlor som gjorde mig till liten igen. Så goda.
Vilande sedan när Lillan vilande. Höra mysiga samtal en Miniman och sina morföräldrar emellan. ”Mormor, vad vackert ni har det här!” sa treåringen. Som toppen av allt fick vi god middag och massa pussar och kramar innan vi packade oss in i Pärlan igen och susade hemåt. Pappa hade fixat med bilen under dagen så lyxigt nog inga psykbryt på hemvägen.
Hjärtedagen!
Så fin. Nu väntar bara timmar av längt efter den där mannen jag älskar så. Som liksom älskar mig också, massor och precis för den jag är, jämt och alltid. Och som alltid får mig att känna mig som den prinsessigaste och finaste på jorden…. trots sliten HemmaMammabralla och tofsen alldeles för mycket på sned.
Lillafrun
av Emmeli | feb 5, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Laga, Baka, Äta, Liten 3 år., Minsting i magen, Norra Drömgården, Recept, Stora Lilla Familjen
Det är måndag.
Februarimorgon. 25 grader kallt utanför dörren. Solen strålar genom fönsterna. Vintertäcken att kura under tillsammans med nyvakna, nattvarma små. I köket slamrade mannen med grötpannor och kaffebryggande. Ni förstår ju. Lyx.
Älskar dessa Tillsammansmåndagar! Samtliga här hemma gör det, såklart.
Jag vaknade med sån lyckokänsla och härlig energi. Efter frukosten började jag stöka i köket. Skönt med ugnsvärmen, allra särskilt idag!
Nu är det två dygn sedan S råkade ut för Äckelsjukan. Vi andra kan fortfarande trilla dit, men jag tänkte äsch, jag fryser ju brödet. Och granolan får väl också åka ut i vinterkylan och frysas då. Fräschhetstanken, ni vet. Ska erkänna att jag grejade sådär lite i smyg så att inte barnen skulle vilja vara med. Omöjligt i det här hemmet där småttingar alltid är med mig vid bänken, vilket är något är något av det mysigaste (och fartigaste) jag vet. Men nä, inga småhänder i degen idag. Mäta och hiva i, det gick såklart bra.
Dubbelsats av granola (recept HÄR).
Och dubbelsats tekakor (recept HÄR) blev det idag.
Ljuvligt av stå i solbadande vinterkök och baka och greja. 
Mer än godkänt tror jag minsann att jag fick också av Lillan, som var allra först med att provsmaka.
Till eftermiddagen gick vi promenad hela familjen. Sovande småttingar och renoveringspladdrande päron. 
Den där vagnen alltså. Helt gudomlig. Vi har inte ångrat det köpet en endaste gång. Genom snön nu är den helt otrolig också. När Lillan skulle komma till världen ville jag ju ha en ”vanlig” syskonvagn, ni minns. Som såg sådär myyysig ut för en liten bäbis. Så hem det bar med en sån. Men när Lillan skulle byta från bäbisdel till sittdel, så var jag redo för denna. Mannen tyckte ju egentligen att vi skulle kört på denna på en gång. Men någon råkade få sin vilja igenom. Hutlöst dumt för pengapungen, men jag tror det är glömt sedan länge. Mitt tips är, till alla ni som funderar på att köpa en sån här vagn; gör det!
Och titta där, en Preggomamma. Bebbemagen sa plötsligt poff för ett par veckor sedan och nu är det en riktigt härlig bebbemage att klappa på. Det puffas, sprattlas, sparkas och hickas (troor jag, lite dimmigt ännu det sista). Ändå så himla overkligt ännu att vi om några månader faktiskt ska bli en till här på Drömgården.
Mannen tittar på mig lite sådär finurligt. Pussar på mig och småler. Och mumlar något om att är du gravid eller? en får gratulera..!
…och jag bara veet att han tycker att jag är galet städig, bakig och ordningsam just nu- än mer än vanligt. Och så ryker det ur öronen på mig emellanåt. Då låtsas precis iiingen om mig och trion är så eniga. Har du psykbriit eller, mamma? undrar snart-fyraåringen då. (Psykbryt, alltså… ni vet. Det kokar över).
Rykande varm soppa och nybakta tekakor till middag nu. Sen väntar kvällen med målarverkstadsfejande och kvällsmys.
En sån måndag. När vi investerar. I livet, liksom. Tillsammans.
Lillafrun
av Emmeli | jan 29, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Minsting i magen, Stora Lilla Familjen
Åh;
Här har vi startat veckan på det mest spännande, fantastiska, så fascinerande och kärleksfulla sättet.
Med ultraljud. För älskade Minsting i magen.
Mitt hjärta slog hårt, mannen höll sin trygga hand om sin fru, nervositeten var mer än påtaglig. Så började det synas saker på den där lilla skärmen vi ju sett på flera gånger tidigare. Men det spelar liksom ingen roll. Varje gång, är lika magisk.
Tårarna rann. Där låg (ligger) du ju, Vår Minsting. Samtidigt som lilla bäbisen mättes och kollades på längden och tvären och fick så många tummar upp man kan få när man ligger och simmar i mammas mage, spred sig lyckan och lugnet och den stora, stora tacksamheten hos mig och mannen. Här är en som verkar vara ute på joggingtur!, sa hon. Och jag och M fnissade lite. Tummen upp fick vi också från lillhjärtat där inne.
Jag veet att ni är många som funderar vilken vecka vi är i, men jag tycker det där är lite mysigt att hålla bara precis för oss själva. Med Storebror stämde BF både enligt vad vi päron och BB trodde. Men med Juniflickan bara viisste ju vi päron att det skulle bli en junibäbis… fastän BB trodde nästan tre veckor senare. Likt denna gång, faktiskt. Att vi tror tidigare och BB lite senare, alltså. Det spelar ju Roland.
Så från StorLilla Familjen till Minsting;
Välkommen ut älskade liv när du är redo! Vi väntar på dig här ute i stora vida världen. Längtar efter dig. Och älskar dig redan nu, till månen och tillbaka. Din allra första jättemjuka bruna nalle har du fått idag också.
Puh, alltså.
Så mycket känslor och kärlek. Igårkväll när jag låg och kände små buffar från magen, fantiserade jag för mig själv. Drömde mig bort. Vilken lycka, att få vara tre barns mor. Trebarnsmor, liksom. Det är ju så stort att det inte är klokt. Allt för er mina stjärnor. <3
Och alla ni som kikar in här; (tjoho så roligt att det är så många som hittat hit senaste tiden, så glad för er alla, gamla trogna som precis nya läsare), önskar er alla en härlig veckostart! Bara några få januaridagar kvar nu…. peppigt!
Lillafrun
av Emmeli | jan 27, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Minsting i magen, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Skitljuvligt! , sa treåringen som ett utav lördagmorgonens superlativ.
Där vi öppnade nya pyssellådan med våriga härliga färger. Han är en hejare på att skriva nu och behöver bara veta hur orden stavas så ordnar han stäverna helt på egen hand, fräsigt ändå. Samtliga i familjen donade i köket. 
Drömlamporna packades upp. Mannen började fixa med det.
Jag och barnen pysslade födelsedagskort. Och slog in paket till älskad 11-åring.
Kan inte nog beskriva hur mycket vi njuter av denna helg. Och idag hade vi bestämt att bara göra lagom. Kalaspyssel tillsammans och fix med kökslampor (färdiga resultatet kan ni tjuvkika på insta stories). 
Och till eftermiddagen var vi ute på en löptur. Rättvist nu, att det är M som springer med vagnen. Jag har ju faktiskt en unge att konka på i alla fall..! Likt med Liten och Lillan i magen så väljer jag nu vid mitten av preggoteten att lägga springandet på längthyllan. Tänker smart och långsiktigt och så vidare, ni vet. Kondisträning får jag på annat vis i alla fall. Som att cykla, tabata och faktiskt när jag nu går med båda barnen i vagnen är pulsen rejält hög ofta.
Så. Nu är hela familjen kalasklädda. Gå-bort-blomman, paketen och korten och vi alla är mer än redo, för en garanterat mysig kalaskväll i Mäjadalen. Det var så längesedan vi sågs nu att jag känner mig alldeles otålig!
Må så gott, ni med!
Lillafrun
av Emmeli | jan 16, 2018 | Emmeli funderar, Köket, Mammalivet, Minsting i magen, Norra Drömgården
Jomen, titta!
Så fort mannen kommit hem igårkväll, slirade jag ner på byn i stormen och köpte mig en så fin tullisbukett.
Mycket bra start på veckan! Utöver den där buketten också.
Så blev det tisdag och fyllt av dramakomedi till morgonen.
Dagen började med att jag kände å, nej. En sån morgon.
Där jag tror att jag ska svimma bara jag kliver upp. Blodtrycket är någon annanstans och hela kroppen är som sockerdricka. Såna morgnar hade jag några gånger med Lillan i magen också.
Mannen fick vänta hemma några extra minuter men jag hör ändå mig själv säga det är lugnt, åk du! Det brukar ju ge sig om ett tag.
Mannen är inte riktigt nöjd över att lämna sin fru som ett litet vitt korthus, men har ju fått ”order”…. han går ut genom dörren och in flyger katten. Och musen (!!!). Och frun som ju typ inte kunde stå, flyger upp ur kökssoffan och skriker genom dörren MAAARTIN!!!! EN MUUUS!!!
Så. Då vände den där skäggige om och in igen och försökte reda ut paniken i lägret. Det såg så förbenat roligt ut. Där Sallekatten och M, den sistnämnde fullt påklädd för att ge sig iväg ut i stormen för dagen, stod där, och jagade pyttemus, tillsammans. M stod med papperstussen redo och skulle fånga in lilla livet, när Salle enligt planen emellan dom båda, skulle skrämma fram den från skåpet.
Där sitter jag på kökssoffan. Sådär svimfärdig och illamående och försöker få i mig lite att äta för att höja blodsockret i alla fall. Ser hur dom där två pojkarna står som ljus, på knä båda två, så koncentrerade och redo…… medan den där lilla lilla musen bara spelar dom ett spratt och smyger iväg förbi dom och under nästa skåp… synen gav mig ett gott skratt.
Nåväl. Det blev tisdag till sist. Mannen kunde åka iväg och hinna i tid. HemmaMamman blev hyffsat människa, där hon satt i morgonrock och moonboots (för att skydda sig för den där jääääääättelilla musen). Jag fick tag på den lille rackaren på en gång sedan. Kunde snabbt släppa ut det lilla livet som nästan vinkade glatt åt mig där den kutade utför trappan och vidare i livet, ute i snöstormen. Ingen var gladare än undertecknad över att det besöket drog sin kos.
Sallekatten? ..Mycket snuvad min på honom.
Så, så kan en tisdag också börja.
När jag väl väckt sjusovaren S berättade jag om hela alltet. Varpå han på farbrorvis, med små grusiga ögonen och mjuka leendet sa; helt otroligt, mamma.
I övrigt stormar det jäkelen (som Gustav i Mandelmanns skulle ha sagt!) idag, också.
Mysa inne, pyssla, leka och spela sällskapsspel. Det bestod gårdagen mest av. Idag, en Storebror på föris några timmar. Vi här hemma har donat med lite olika; brottats med tvättberg, sorterat ut urväxta storlekar ur barnens klädlådor och tjuvlånat Storebrors radiostyrda bil och rejsat genom rummen med. Idag bara ville jag ut också, trots storm. Tung, oplogad, gaaalet stormig långprommis fick det bli när Lillan skulle sova.
Vips är det eftermiddag och mellishäng och alldeles strax middagsfix och kvällsruljans.
En alldeles vanlig tisdag mitt i livet, mao. Med oönskat besök som start på dagen. Jo, jo.
Ta hand om er!
Lillafrun
av Emmeli | jan 15, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting i magen, Norra Drömgården, Tips på träningspass, Träning
Medan mörkret höll på att lämna, och ljuset göra sig redo för dagen, satt ungarna vid köksbordet för favoritig dega-stund. Mamman rullade ut fina rosa mattan hon fått av sin Syrra, precis bredvid. 
På med skön peppig musik och fram med tabata-timern. En gympapass skrevs ihop.
Och sidär; En, som till synes, skitglad mamma som var mer än redo att sätta igång. En allra första magbild togs först. Med Liten i magen har jag nog bilder från typ alla veckor och mer där till… Minsting-darling hamnade på bar-mage-bild i fjärde månaden. Fint så!
…
Så går timern igång och mamman börjar röra på sig.
Mitt i allt måste jag bara avbryta ungarna och säga; hallå, barnen! Mamma älskar er! … för så förfärligt rara alltså, där dom sitter och påtar tillsammans. Bara mer och mer och mer av den varan nu och både jag och M är överförtjusta. Syskon, liksom. Så stort och vackert. Dom har liksom sin alldeles egna relation.
4 minuter per block. Sex block totalt. Och en stunds Hitte-på-yoga som avslut.
Måndagsrörelse för Preggomamman, tätt följt av Alfons Memory-spelande inne i Lekrummet. Älskade Mammalivet!
Som småbarnsmorsa är jag bara så nöjd över min lilla rörelsestund. Oftast är inte mina pass mer än 30-45 min långa. Räknar nu inte in långpromenaderna, eller löpturerna utan självaste ”gympapassen” här hemma. Oftast någon form av intervall- eller cirkelpass där man ändå hinner bli rejält slut på kort tid.
Jag och M pratade om det bara häromdagen.. när vi bodde i Norrnorr och hängde på gymmet, sprang löpbandsintervaller bredvid varandra med exakt vetskap om vilken fart vi kunde pressa oss till, hur många reps vi kunde kräva av oss och så vidare. Det finns såna pass nu också…där vi pressar oss massor, menar jag. Men fokuset är liksom flyttat.
Då kanske det kändes viktigt med dom där repsen och kikade sig i spegeln, det hann jag nog också då. Nu är mitt mål att hålla mig stark, hel och framförallt att få massor av energi till att vara en så bra mamma jag bara kan. Och så vidare. Och det är så häftigt, för jag känner mig som mitt starkaste jag, sedan jag blev mami.
Det tuffaste uppnådda ”målet” under 2017, var att orka löptur med två barn i Snabbvagnen. Det målet uppnåddes ju. Det känns liksom allra coolast just nu i träningslivet. Att kunna kombinera Mammalivet med träning. Stor lycka för mig.
Jag mår så bra av att röra på mig. Med andra ord, är träning något jag prioriterar. Jag är helt och håller beredd att i vissa pass ha både en och två kompisar som hänger och klänger på mig (och gör passet ännu jobbigare och bättre). Det där med att kunna bestämma en särskild tid under dagen att träna, är såklart betydligt kruxigare nu än förut.. men lyckan är desto större när ens plan går i kloss, att någon gång under den där dagen få till ett träningspass. Ibland tycker jag att det är hur skönt som helst att träna alldeles solo. Men det viktigaste för mig, är att passen blir av. Så ser livet ut nu. Och det vill jag liksom heller inte byta mot något.
Denna måndagmorgon bjöd jag kroppen på ett skönt, känna-in-kroppen-pass. Efter en vecka med hemsk hosta och förkylning, och enbart promenader, kändes det klokt med just ett sådant pass. Allteftersom kände jag att kroppen var på banan och kunde till exempel i block tre helt och hållet hoppa över vilan med 20-sekundersintervallerna och få skön puls av att trampa raska utfallssteg under hela 4-min-intervallen. I vanlig ordning, tabata går att göra precis hur svettigt som helst.. man bestämmer alldeles själv. Idag fokuserade jag på att känna efter och göra vad som kändes bra och rätt. Preggokroppen tyckte till exempel att ”hallå, du ligger PÅ en pyttebäbis nu!” .. så rygglyften byttes snabbt ut mot bara diagonallyft istället. Efter 6 tabatablock följde en skön stund hitte-på-yoga och därefter var modern tankad med både ny energi och än mer mamma-tålamod för dagen.
Måndagsrörelse och Bar Preggomage-bild, ja…
…
Vilka roliga frågor ni ställt, förresten! Jag låter frågestunden vara igång några dagar, så än är det inte för sent ifall ni undrar något särskilt just nu.
Hoppas ni har en god veckostart!
Tulpanens dag och allt! … hade tänkt ge mig ut på byn för en bukett, men det blåser storm så vi skiter i det och myser inne idag. Det var alldeles nog att stå ute på bron och vagga Lillan liten stund. Storm är mitt värsta väder, typ.
Lillafrun
Senaste kommentarer