av Emmeli | aug 29, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Sommarlovets sista dag.
Och den där stunden är svårslagen, alltså. Då vi satt på Gårdshustrappan, i varma solen. Njöt av lugnet och tuggade egenodlade morötter och sockerärtror så det nästan stod ut genom öronen på oss. 
Så himla, himla mysigt det har varit att kunna gå dit till lilla odlingstäppan i sommar, och äta och plocka in till middagssalladen och så vidare. Sockerärtor äter vi ungefär morgon, middag, mellis, kväll. Alla älskar dom! 
Helt underbart att veckan börjat såhär också;
En hel familj hemma på Drömgården.
Det har varit och är helt galet intensiva veckor just nu…mycket på precis alla fronter. Som livet ju är; ibland lite lugnare, ibland alldeles finfint, ibland nästan bara för mycket. Längtar något ofantligt till helg och tillsammanstid. Att krama M massor och bara vara vi fyra. Jag och barnen känner mest av det hela på det där viset att vi inte sett Vackerpappan särskilt mycket. Men allra tuffast tänker jag nog att det är för han som är iväg åt alla möjliga håll. Ritar hus, släcker bränder, brädfodrar om ett skitstort hus och plötsligt drar iväg till Huvudstaden ett gäng dagar för att sända tv världen över. Så beundrande den mannen och allt han kan. Och är. Den finaste människan på jord. 
För så kommer han hem. Så längtig i blicken. Med det största hjärtat för sina barn och sin fru och fyller upp det där tomrummet som varit när han inte varit med oss. Veckan kunde omöjligt ha börjat bättre!
Och så idag då!
Förskolestart!
Ryggan på och nya snabbskor dagen till ära. Ni må tro att peppen var total här i morse. Minimannen var så, så taggad på att få träffa sina småvänner igen. Vi har haft ett extralååååångt och mysigt sommarlov tillsammans, och nu var Herr Liten redo för Föris igen….det har vi fått klart för oss senaste dagarna. Kära nån, vilken nedräkning vi har haft… igår svarade jag för typ tvåhundrade gången på frågan ”men när äär det fööris, mamma?” …och då kunde jag svara ”om tretton timmar och fyrtio minuter!”. Ja, ni förstår ju.
S har typ haft sommarlov extralänge, senaste veckan, för mammans skull…. han är min hjälte. Säger inte att det inte kan ryka ur både hans och mina öron ibland, att vi kan vara prick hur osams som helst och så vidare. Men för det allra, allra mesta så är det bara så otroligt fint att få vara nära-nära barnen såhär, deras första tid i livet. Älskar det. Och kan liksom inte (även denna höst) vara helt fine med det där att lämna på föris när jag är hemma med J. Men samtidigt vet jag att det finns massa gott med det, att det dessutom är världens bästa föris och så trivs ju S så bra där.. .så jag skulle känna mig knäpp om jag inte lät honom susa iväg för sina Förskoletimmar på veckan. Jag och mitt känsliga hjärta, alltså. Ibland nästan önskar jag att jag skulle kunna stänga av några känslor…. skulle säkert vara lättare ibland, men ack så underbart det är att känna!
Jag och Lillan har haft jättemysigt hemma också. Varit ute och snott Bjossans tramptraktor, åkt rutschkana och myst på kökssoffan.
I övrigt?
Ptjaa…
Jag börjat träna igen. Mer än bara promenader, menar jag. Efter två veckor ifrån. Känns alldeles underbart och som ännu ett steg åt rätt riktning. Idag har jag prick hur mycket träningsvärk som helst efter igår, och hade nästan svårt att få kroppen att dra kidsen runt långrundan idag. Älskar ju när det är så.
Så det småbarnsfamiljelevs, brandisjouras, hallondejtas, gäspas, längtas, skrattas och gråts. Livet lever. Helt enkelt. Och det finns inget att vara mer tacksam över.
Ha en fin kväll, alla ni <3
Lillafrun
av Emmeli | aug 20, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Ja, ibland piskar motvinden i ansiktet och hjärtat kan plötsligt kännas precis hur ledset som helst.
Att ha nära och kära. Två små barn och en man. Storfamiljen runtomkring. Och vänner som bryr sig till bredden. Det finns liksom inget så fint och räddande, som precis just det. Jag är evinnerligt tacksam. Skulle vilja krama alla i en hop.
Den här veckan har varit en tårfylld dimma,
..men mitt i allt så har det glimtat så många fina stunder.
Jag tittade i kameran och hittade en drös sensommarminnen.. dom vill jag spara här i ett dagboksinlägg. Och genom dom, minnas tillbaka på den här tiden som ledsen, men vacker mitt i allt. En tid som också måste få sin plats här i livet. Tiden där jag tänkte på mig själv så mycket som aldrig någonsin. Klappade ömt. Den där Sensommarveckan när livet tryckte på paus. Åt mig.
Jag är inte vanliga Emmeli. Inte än. Men allt är ändå många steg bättre än för en vecka sedan, när det kändes som om livets alla pusselbitar bara låg huller om buller och ingenting var i sin ordning. Nu faller bit för bit på plats och jag har dom finaste människorna med mig. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet kanske aldrig har varit större.
Att få vara liten. Bara dotter. Ligga raklång i hammock, äta mamma-lagad mat och bli serverad pappas nyplockade hallon och äta smultronglass. Fastän inget smakat det minsta gott, så var det just det, precis där och då. 
En Storebror som på det allra drömmigaste sätt har avslutat sin Sommar; genom att plötsligt känna sig så sugen på att ”flytta utåt i två dagar”. Och liksom bara packa väskan, bli gladeligen hämtad av Morfar och sedan åka för mys i dag+natt+dag… så stort när man är tre. Och mamman fick både svälja gråten att släppa iväg, och sedan vara hur stolt som helst över den där storlilla människan med sånt mod och varmt tryggt hjärta. Han slog till på en natt hos Farmor och Farfar också, när han ändå var igång. Härnäst tänker han ”flytta utåt” till Mäjadalen och kusinen, säger han.
Två gånger har jag varit till skogen tillsammans med Storan. En gång tillsammans med en massa barn. Och idag bara hon och jag. Som hon stöttat mig igenom dessa dagar. <3
Jag och M har satt oss själva högt på priolistan. En kväll låg vi i gräset på filten, tuggade choklad och bara var. Barnen sov gott i vagnen bredvid. Vi har också gått fot-om-fot-promenad, åkt på vackervägar med bilen medan ungarna gjort natt i baksätet och gett oss tid att prata och prata. Och så har vi målat. Tillsammans. Där ser ni utsikten vi hade en kväll. 
Vardagen har smygit igång. M har börjat jobba och när Storebror dragit på egna sommarloviga äventyr, har jag och Lillan varit alldeles ensamma och myst mycket på kökssoffan. Ett så gott botemedel mot motvindssvackor. 
Att plocka luktärtor… 
…och titta på regnet. Det är också vilsamt. 
Servera någon man älskar till månen och tillbaka, varm choklad och nybakt limpa. Det kändes gott i mammahjärtat, det med.
En dag var vi också på ett så fint 70-årskalas. Kalasklänning på som ni ser. Funkar finfint att köra traktor i om ni frågar Juniflickan… även nu kallad Skrollan samt Vilda Babyn…. 
Nattafika med den skäggige. Vad vore jag utan honom?
Många, många ligga-raklång-stunder har det blivit. Med katt i sällskap. Och han går all in för det där med raklång. En gång också sällskap med min älskade ”Norge-Bestemor” A sittandes på sängkanten.. Mannens gulliga Norge-Morfars A. Hon är helt underbar och har med åren blivit som en farmor-mormor för mig. Så himla, himla värdefullt. Vi har både skrattat och gråtit tillsammans den här veckan.
Småttingar framför barnprogram. Så gosiga med varandra. En underbar syn för två päron. 
En älskad PappaMorfar har firats. Med ett hejdundrande kalas. Kräftskiva och Födelsedagskalas, i ett. Det var en jättefin kväll, sannerligen.
Och jag är barnsligt förtjust i köpes-Prinsesstårta. Det vet mor, och där stod prick en sån. 
Alldeles nyss gick jag en liten sväng över gården. Knipsade in några blommor. Mest luktärtor såklart, men också några rosenkära. Sitter och tänker. Och känner. Att det här varit en förfärligt jobbig vecka… men som på samma gång, innehållit så mycket gott. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Lillafrun
av Emmeli | aug 18, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Stora Lilla Familjen
Å.
Kvällsbestyren på ön var så härliga. Som när vi bäddade ner småttingarna i vagnen, cyklade iväg längs slingriga småvägar med fåren och små lammen betandes i hagarna. Plockade salmbär och njöt av solen som höll på att gå ner. Som jag längtar tillbaka. Förresten. Så längtar jag både tillbaka. Och framåt. På samma gång. En längtan bort, från just nu. Den är allra störst.
…
Och ni, så vill jag bara säga tack. Tack, tack, tack. För all omtanke.
Ha en god helg <3
Lillafrun
av Emmeli | aug 17, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Det var ju bara en alldeles vanlig sommarlördag.
Visserligen den allra, allra sista på hela vår sommarsemester och vi ville därför bara njuta allt vi kunde. Mamman hade till morgonen varit ute på en så skön morgonrunda. Låtit benen vila från löpning och istället gått. Jag njöt utav den stunden så. Och av att komma hem därefter, till gullemänniskorna. Tillsammanstid, det dyrbaraste och bästa som finns.
Peppen var total…
…över den där färgen som äntligen kommit och låg där i kartongen och väntade.
Vi gick in på lon allihopa.
Och blandade och vispade.
Barnen lekte.
Pappan målade.
Och mamman var lite överallt. Försökte hålla ordning på flocken, så att säga.
Det var också pepp över dom där röda vinbären som nu bara dignar från bärbuskarna.
…
Sedan. Någon timme senare. Kändes det som om vi mötte en utav livets allra största motvindar…och som om hela livet välte omkull.
Som ni vet delar jag med mig av mycket här inne i dagboken. Men inte allt. Det kan handla om lycka. Det kan handla om sorg. Ibland passar det bara inte, oavsett om det handlar om det ena eller andra. Men jag brukar alltid hinta. Bara för att ni ska veta. Att mitt liv inte är något maskineri. Att jag möter både med- och motvind, jag också. Just nu känns precis allting upp och ner. Förutom att jag ser att fötterna står på jorden. Att jag håller någon jag älskar så, hårt i handen. Att barnen virvlar runt och är lyckliga. Och att familjen finns där. Så nära, så nära.
Livet, alltså.
..Ibland hänger man inte med. Ett endaste dugg. Ibland händer saker man bara inte kan påverka. Som från ena sekunden till den andra. Att vi kom hem från god och lycklig Gotlandstur ena dagen.. och att det sedan, några dagar senare, känns som om vi varit i en tvättmaskin på alldeles för höga grader och centrifugerats alldeles för många varv. Och det kan kännas precis hur jobbigt som helst. Och det får kännas så. Och vara så. När Livet bara välter omkull för ett slag. Det är det, som är livet. Det också.
Vi hörs snart igen.
Och ni; Ni behöver inte fråga. Inte undra. Det blir inte bättre av det. Och det är inget ni mår bättre av att veta heller. Jag behöver bara skriva. Tala om. Att allt bara inte är som vanligt just nu. Jag skulle känna mig mer än oärlig att låtsas något annat. Det är inte jag. Liksom.
Ta hand om er, ni med.
Lillafrun
av Emmeli | aug 12, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
En fredag så vilsam så.
Med såna där mysiga bestyr. Som att kasta sig bland en hög med ren tvätt man bara inte orkade vika just då, utan slog sig ner och läste bok för en Liten, medan en Lilla i thaibralla med bus som lyser ut genom öronen, rev och slet i sladdar och telefoner och var så nöjd så. Och tillsammansäventyr, som är små och lätta men blir stora och fräsiga för någon liten. Som att få cykla hela lillvägen, genom byn och ända till affären. Handla till fredagsmys och sedan cykla hem igen. Bli varm om pannan och trött i benen och känna sig prick hur stolt som helst. Hans päron också. Tänk, att vi, jag och M. Har en liten pojke. Som är tre år. Och nu cyklar han också. Med supervingliga stödhjul som nog mer stjälper än hjälper men inte kunde bry Minimannen mindre. Han är så fräsig, vår Prins Darling. Mammas älskling.
Och till fredagsmyset blev det såklart Fruktsallad och det där Chokladfluffet vi ätit typ tre gånger senaste veckan. Så himla gott. Och enkelt. Och sådär lite smygbra på fler än ett sätt. Vispad grädde, kakao, kanske (om man vill) en skvätt kallt kaffe och alltsammans sötat med lite kokossocker. Så, så gott. Prova vettja!
Det där var en varm och mycket uppskattad sommardag. Som vi njöt ute från morgon. Till sena kvällen. Då jag och M hade sån där vi-tid som är så mysig och som vi alltid är så noga med att prioritera. Tända ljus, prata om livet, både sånt som värker i hjärtat och sånt som är lätt. Det är något jag går och funderar på otroligt mycket just nu och som det prick bara är han jag vill prata om det med. Och det är så förbaskat fint. Att ha en M. Jag är så lyckligt lottad.
Helgbuketten, av allra finaste sort.
En sån Sommardag. Kanske den allra, allra vilsammaste på hela, hela sommaren. Den behövde vi. <3
Önskar er en god helg, så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | aug 11, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Å kära nån, så himla härligt. Att vara hemma igen.
Det var fyra mycket, mycket lyckliga människor som klev ur Rymdskeppet igår, hemma på vår gård. Alla nästan kastade vi oss på vår älskade kisse som haft den bästa kattvakten man bara kan ha. Lilla Sallekatten. Och Älskade Storan… Oj som hon varit hos oss under vår semestertripp. Tagit hand om katt. Blommor. Sett till gården. Och i måndags hämtade hon ut våran matkasse också, som visade sig ha slut på sitt sommarlov. Så här behövdes inte ens handlas middagsmat på vägen hem. Kyl , frys och skafferi hade var sak på sin plats. Ni förstår ju. Tacksamheten. Så stor, så stor. <3
När man varit borta sådär typ en vecka, så trots att jag alltid tokstädar innan vi åker hemifrån, så kan det ju ändå kännas lite instängt, liksom. Men inte den här gången. Dörren har ju öppnats varje dag och runtom i hemmet var det strösslat med rosenbuketter. På köksbordet den allra största, med en välkommen-hem-lapp på toppen. Så himla fint.
Det var en fröjd att se ungarna komma hem till (som Sixten likt sin mor säger) Vackerhemma. Juni visste inte till sig hur hon skulle hinna spatsera överallt och samtidigt leka med alla leksaker. Storebror kutade det första han gjorde till odlingstäppan och utbrast ”Å! Jag måste kolla om morötterna växt” och så kom han i nästa sekund och knaprade på en orange goding.
Sen hade vi en sån härlig kväll. Barnen badade, väskor packades upp, var sak hamnade på sin plats, tvättmaskinen jobbade på och hemmet fylldes med liv. Återupptäckten av hur dansa-vals-stora rummen är här hemma, var också mer än god. När småttingarna somnat gott i sina sängar, satt jag och M uppe med tända ljus och visste inte till oss hur mycket vi skulle prata högt om huset, så att det liksom förstår hur mycket vi tycker om det. Allt i sällskap av en kurrande katt. Innan vi också kröp ner i skön, precis-innan-vi-åkte-till-Gotland-renbäddad-säng. Ljuvligt!!
Å. Det är så skönt att vara hemma.
Och att få vakna till fredag, i sköna storsängen kändes som en dröm. Fredag. Och allra sista semesterlediga helgen väntar. Hittills har vi bara strosat runt här hemma. Jag njuter så av att gå ut på gården och hänga tvätt, sticka näsan i luktärtor, knipsa gammblommor, norpa några sockerärtor att tugga på. Höra stor-lilla ungen tjoa med pappan i studsmattan. Och också veta att lilla ungen har det hur skönt som helst i vagnen bredvid. Solen skiner och det bara känns att det är en fin-fredag som väntar oss.
Ha det så gott alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer