Så vaknade vi till den tidiga marsmorgonen som det längtats så till…
-Minimannens 9-årsdag. Kan ni förstå att det är NIO år sedan ”Liten/Pastellkungen/Minimannen”, vår älskade S, föddes?
Jag har lite svårt för det, samtidigt som det känns helt självklart. En YNNEST, att få vara med om, hela alltet.
Hoojas låtar går varma här hemma, vare sig mamman gillar texterna eller ej. Äh! Livet är för kort för att vara så jädrans ”PK”. Och såklart, skulle Storebrors väckas med en Lillasyster som klätt ut sig, likt Hooja… ni som vet, ni vet. Lägg till att hon bar en brummande leksaks-motorsåg också, haha!
Födelsedagssång, frukost på säng och hurra, av ett nyvaket syskongäng och två ruffsiga päron.
Och paket… och ni vet hur ”stränga” vi är med skärmtid av alla de slag. Äger ingen padda. Är hårda med ramar och reglerna för ”Veckans skärmtid” om torsdagarna, och så vidare. Men återigen… inget ska gå till någon överdrift… och om 9-åringen nu stor-önskat sig ett (av äldre modell, begagnat givetvis) Playstation… då kan ni ana lyckan här… när han fick. -EN. KONTROLL.
”TACK TACK TACK TACK! nu kan jag spara till ett playstation och ännu en kontroll!”… redan här var han alltså mäkta nöjd.
Ni kan kanske då också kan ana jublet…
.. när 9-åringen och småsyskonen knatade nerför trappan och inne i Salen upptäckte, att där FANNS ännu en kontroll.. och ett Playstation.. och några olika spel…
Efter födelsedagsmorgonen drog pappsen på jobbet och vi andra gav oss ut för lagårdsbestyren.
En sådan omåttligt stormig och kylig dag.
Livets guld i sikte!
En tur till postlådan.. och vad slår riktig post? Grattiskort.. favoritkarameller.. slantar. Skickade per post. Omåttligt mysigt!! Framförallt, känslan att älskade tänkt på en. Finaste som finns, ju.
Det dukades och fejades…
Och inne i Salen gasades det för fullt. Juni körde bilspel och åt karameller. Njutet och buskänslan hos barnet…
Liten Svea undrade mest vad i allsin dar som dragits in i detta hus… Play-vadå!? …och jag försökte lugna henne med att säga att det där trasslet till teknikspel, endast kommer att få vara framme ibland.. ej tillhöra vardagen. Vi är alldeles för rädda om leken, kreativiteten, stunderna att hinna PRATA.. ha TRÅKIGT… dom där stunderna som gör att ena lillungen hamnar vid trumsetet och den andre vid pianot.. och så vidare.
Väntan… längtan…
Men nu så, kom blå timmen och gästerna började trilla in..
”Vänta vänta vänta, ska det bli party nu eller?”, undrade Lillminsting och drog iväg som en skott efter Storebror…
I hallen ramlade älskade Storfamiljen in, en efter en.. den rikaste känslan av dom alla.
Om kalasungen själv fick välja så skulle det bli tacos i stora lass. Och det fick han givetvis.
Ännu mer Livets guld i sikte anas här.
Discokulan gick varm, hetsiga PlayStation-hockeymatcher inne i Salen bland stora och små varvades med disco i Hooja-musiken..
Mormoster Storans hemstöpta födelsedagsljus sattes i kärleksmumsen och i tårtan tuttades en tomteblossig nia på..
Ja må han leva, skränade för fullt i gammköket…
Glasstårtan var helt sonika den HÄR cheesecaken, strössad med krossade oreo-kex, efter földelsedagsbarnets önskan.
Smidigt med glasstårta, så lätt att förbereda och dessutom så suveränt gott!
Vrooom! -brallorna hann åka av på vissa i njutandet av människomyllret.
Det kramades sedan hejdå i trånga, renoveringsstökiga hallen.. stöps över skohavet, letades fram jackor i klädtrasslet.. med rikedomens känsla, somnade vi gott så gott till natten.
Tänk, att vi har en 9-åring här hemma nu. Älskar honom så det värker i bröstet.
Ååhå, idag kryyyper separationsångesten i denna mammans kropp, efter ett långt härligt Sportlov med alla barnen hemma dagarna i ända.
Mitt bästa i livet.
Men mitt i det skaviga så är jag så omåttligt tacksam som får ha all denna tid med barnen, dag efter dag. Tryggheten i att det alltid finns en vuxen hemma. är ovärderlig. Nu har vi fyllt hjärteaskarna med ett helt sportlov tillsammans och det är så lyxigt att aldrig behöva tänka en tanke på hur ”Lov-pusslet ska gå ihop” för att barnen ska få ledigt osv. Nej, vi är inte rika på pengar, men vi är med våra mått mätt, så enormt rika på liv och tid att fylla med det vi tycker om och mår som bäst utav. Nu låter det nästan som att det bara är att välja, vraka, trycka på en knapp eller så? Men ni vet vi det här laget, ”att välja är att välja bort” och att vi gör våra val, för att kunna leva som vi gör idag. Till exempel har både M och jag flera inkomstbollar i jonglering, hela tiden.. det är ett pussel, som ingår i ”Drömgårdslivet”. Evigt tacksam, som får dela livet med någon vars värderingar går i exakt linje med mina egna.
Å puh, vi kikar några sportlovsglimtar vetja! Sen masar vi igång en ny vecka…
Sportlovsveckan fylldes med;
Barnen bakade chokladmuffins helt själva förutom lite mamma-assistans vid ugnen. Nybakt fika packades i ryggsäck. Sen susade vi ner på byn och mötte upp Faster, kusinerna och farfar. Skridskoåkning eftermiddagen lång!
Det ser ju inte så hejdlöst gott ut. Men en nygräddad köttfärslimpa, med frästa lökringar, kokta grönsaker, en smakrik brunsås och hempärer i kastrullen. Ny FY FARAO, så gott!
Den donades för födelsedag. Under en dag klämde jag in jag vet inte hur många kalassysslor. Allt från att baka en massa med barnen till att åka och storhandla inför kalaset. Somnade ovaggad till kvällen.. men ganska så skönt att riva av under en och samma dag!
Vi gjorde lagårdsbestyren förstås. Barnen vet vad som gäller, det fylls vatten och fodras. Minstplutten är hel-hemma i det hela också.
Minimannen fyllde 9 år och vi dukade hemmet för kalas! Årets första minipåskliljor flyttade in också, födelsedagen till ära.
Nu var det mitt i sportlovsveckan och även pappan tog lov. Iiiinte tråkigt, på något vis.
Veckan lång har det sportats på olika vis. Som skidturerna ute på lägdan.. upp och ner, upp och ner… men den fräigaste skidturen var förstås den jag bloggade om igår.
En moders vilostunder i syn. Sitta på sofflocket och sticka bland småkatter och slumrande lillunge vid fotändan. Eller sticka ut på springtur längst skoterleden.. tvärnita, för att insupa hela alltet.
Vi har spelat spel i Salskammaren. Det här spelet fick S i födelsedagspresent och det var så himla roligt!
Ännu mera skridskor!
Jag och Bertil har gjort något skitroligt i växthuset. Mer om det en annan dag!
Sportlovsveckan avslutades med kalas i pulkabacken för älskad kusin! Att få skoterskjuts upp för långa backen och sedan dundra utför… nej det var inte alls tråkigt och barnen åkte i timmar. Jag kutade en långsväng också. Och M tog sig en skatetur på skaren. Till kvällen blev vi bjudna på så skön bastu hos svärisarna.. som alltså under tiden tog hand om lilla barnaskaran så mamman och pappan fick basta… nämen kära hjärtanes!!
Det där var ett helt, helt makalöst härligt, roligt och på alla sätt gott Sportlov! <3
Önskeplaner för V.11
-Omfamna varje marsdag som om det vore en stor godispåse! Det känns precis så. Och det finns så mycket energi som bubblar inombords. Massor med kuligt att göra. Mitt i allt donande, dimper vi ner ute i en snöhög och vänder ansiktet mot solen. Här-och-nu:a är alltid en god idé.
-Motionera! Vi njuter enormt av att motionera ute just nu. Nytändning med längskidor, både M och jag har sökt fram våra skiddressar och skateutrustningar. Det springs på skoterspår och rullas barnvagnar på framtöande grusvägar. En längre sortens ridtur, vore som en dröm….
-Så gurka och tomat! Tänk att odlingssäsongen är igång nu. Och ja, vet ni! Jag och Bertil har provat något vi aldrig tidigare provat… ska berätta för er någon dag!
-Måla taket i Badrumstvättstugan!
…
Önskar oss alla en god, god marsvecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Det var ännu en solig sportlovsdag och nu fick det bara vara nog med skidåkningstränandet där hemma på lägdan.
Trots svinkyla, så bara skulle vi ge oss iväg nu.
Hela konkarongen. Det vill säga cirkus (till känslan) fem hundra stavar, småskidor, vattenflaskor, extrahandskar, päronskidor, skidpulkan, fika, fika i massor! … Äsch! Nu drar vi, mot grannbyn!
Nånstans här blev modershjärtat en blöt fläck. Det här är en sån målbild att ni anar inte.
Jag är uppväxt med skidåkning och alltid fjälltur på påskloven. Medan skotrar susat förbi, har vi skidat. Med massa packning. Alla har hjälpts åt.
Nu skulle jag få uppleva något dylikt, men min egen familj.
Som sagt, så var det en riktigt kall morgon och vi hade klätt oss varmt, för att turen inte skulle måsta gå i någon fart utan pauser skulle kunna tas precis när man önskade. ”Det är resan som är målet”, sa vi och skidade fram.
Här hade vi precis tagit oss upp för den första uppförsbacken… och fick ett första litet nedförslut. Oooouuunderbart!
I skidpulkan låg Lillminsting och sov så gott. Samma pulka som min pappa skidade runt på mig och mina tre storasystrar i som småttingar.
Livets första branta utförsbacke. Det gick som hejsan!
Här kan ni också lägga till en morsa som VRÅLADE; ”BÖÖÖJ PÅ KNÄÄNA BEERTIIIL!!!”
Nämen vem är ens den där glada människan? I knallröd täckoverall, samma färg som jag minns att min egen mor hade när jag var liten. Och nog hade jag lånat klassiska skidorna av mor? Jo, jo, precis så.
Jag och M skidade en hel del när vi bodde i Piteå under musikhögskoletiden.. men ni vet, sen har det ploppat ungar som bara den och inte varit så lätt att ta sig ut på skidtur på detta sätt. Men nu är Tripp Trapp Trull så stora att dom kan skida själva och Lillminsting slumra i pulkan, ja så nu kan vi ju ta oss ut allihopa; magii!
Målet var att åka ETT TUSEN FEMHUNDRA METER. Förstååår ni hur långt det är!? 😉 Men nu orkade vi inte en meter till. Nu var det dags för fika. Varm choklad. Kexchoklad. Mackor. Kaffe. Festis.
Å puuh, vad skönt att vila!
Någon verkade inte kunna sluta le, nej.
Nånstans här hade vi just haft ett skrattanfall också… tänk er en hop människor som är en blandning av Familjen Andersson, Sällskapsresan, Familjen Jansson.. att för en fyrbarnsfamilj ”bara stanna till lite”, är liksom aldrig någonsin ”bara”… på två sekunder hade vi brett ut som ett helt scoutläger. Det flög stavar och jackor och mössor och festis-sugrör i en salig blandning. Men här försökte vi stuva ihop oss lite så människor skulle kunna komma förbi om det behövdes..
Nu drog vi vidare. På med allas skidor. Handskar. I med alla småhänder genom alla stavögglor. Och iväg det bar! Skulle vi klara målet?
Tjoheeeej! Här åker lilla B över mållinjen och jag tror att ni kan ana hans känsla.
…
Sportlovsdrömmen som blev sann!
Att vi tog oss ut på skidtur, hela hela familjen, tillsammans.
”Den här turen kommer vi alltid att minnas!”, menade ena lillungen. ”Det tror jag också”, svarade mamman.
Veckan där februari blev mars. Vi tar en liten tillbakablick och några glimtar, vetja..
Veckan som gick, fylldes med;
En måndagförmiddag fylld av målning, pyssel och fuffens. Att sedan packa i ett paket och skicka ända ner till Huvudstaden och älskad födelsedagsmoster. Det där örngottet från Erikshjälpen, så vackert eller hur!! Fast precis inget slår ju småttingkonst.
Vårvinter! En lagom stökig vinterbro. Där renoveringsröran sprider ut sig. Fikat står berett. Och julekransen ännu hänger kvar. Bredvid, där smältvattnet är som bäst, leker småpojkarna för fullt.
Bredvid dom lekande små, satt en trött mor. Det slår aldrig fel. När ljuset återvänder. Då måååste jag bara få kisa för ett slag, först. Är så trött, så trött. Men det är gott, att bli äldre, lära sig sin kropp. Jag pressar inte på nu. Känner in, lutar mig tillbaka. Och vet att gäsparna avtar alldeles snart. Att vila i småttingliv är inte det enklaste, men det trillar små chanser till micropauser här och där, som när lillminsting ammar eller som här.. och då är jag snabb att ta chansen i det här läget.
Det pysslades i vanlig ordning. Den här veckan var pärlplattepeppen igång igen. Med en nylånad bok från bibblan, fylld av pärlpysseltips. Som att skapa glassar. Efter att plattorna strukits, var det bara att limma fast gamla glasspinnar med limpistolen. ”Så syyynd, mamma.. nu MÅSTE vi få en glass så vi kan göra det här?”. Barn är allt annat än osmarta…
Vardagsbestyr. Det ena lika självklart som det andra. Att handla mat och röra på kroppen, alltså.
Vi öppnade äääntligen färgburken, spädde den med liite vitt och började måla pärlspont. Här ser ni en 80 % grönjord. Men nä, väl mörk kände vi. Tvättstugan är ett norr-rum.
Tre brorsor mitt i morgonbestyr. ”I en familj…hjälps man åt!”, det är sen gammalt, det!
Februari blev mars. Stormen ven, dag efter dag, dag efter dag. Gården förvandlades till en isgata.
Det brydde inte dessa sömntutor, ett dugg. Kattflickorna sover gärna inne på Skrållans rum.
Vi närmade oss helg och jag drog en städrepa i mest-vanlig ordning. I Salskammaren har dessa torkade eucalyptus och brudslöja-kvistar stått i veckor. Jag byter bara ut med några kvistar färska blommor då och då. Då räcker en tulpanbunt från lillcoop både till köksbordet och här inne. Så, varsågoda för tips; blanda torkade blommor med färska, sparar kronor och är också så fint!
Fredag. Hov- och pälsvård för Kolabönan.
Och vila framför Pettson och Findus. Med lilla stickningen med förstås. Passar på när Lill-Olof och kattungar sover.
Till första helgkvällen hade vi kusin och kusinpingla på middag och fredagsmys. Alldeles särskilt ljuvlig stund var det när familjen slöt upp i musikstund inne i salen. Pianoplink, trummor, sång.. Lillminsting dansade så småtårna korvade sig.
Till efterrätt åt vi kladdkaka med väldans mycket grädde och skogshallon på. Lite hackad snickers på toppen också och denna enkla skapelse kändes som en så festlig tårta!
Lördag. Bertil hade lekdejt hos sig, medan storasyskonen var iväg på lekdejt.
Brandispappan hade jourvecka och slirade iväg på larm titt som tätt. Då passade jag på att microvila bland lekande små ungar, klättrande bäbis osv.. men så fort M var i hemmet, målade jag. Och nu, nu började det likna något…
Och så blev det söndag. Och vi tog den till en början i så, så sakta mak. Det byggdes koja.. och päron sörplade kaffe. Och skrev lista. Den blev en A4-a lång. Med punkter på sånt som är kvar av vårt Stora Evighetsprojekt (Byta värmesystem/Bygga Badrumstvättstuga). Hej och hå… -men vi ger oss ej.
Det kreativa kaoset var i hela hemmet. I hallen ”tapetserade” Juni en kartong. Som hon sedan gjorde till katt-hus till Sally och Svea. I rummet bredvid, målades det för fullt… såna där stunder är sagolika; när alla bara donar med sitt och njuter. Fint avslut på en gäspig men fin vecka.
…
Och nu är S P O R T L O V S V E C K A N här!!
Önskeplaner för V.10
-Sportlova oss! Jäkelen, vad vi ska njuta allt vi kan. Åh. Jag är så himla tacksam över all tid med barnen. Bästa jag vet. Aha! Deet hade du redan listat ut!? 😉
…
Önskar er och oss en fin marsvecka, efter lov eller mitt i lov. Vi tar en dag i taget, oavsett, eller hur? Norpar åt oss allt gott som livet bjuder. I stort och smått.
Ta hand om er. Allt vad ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Tack tack tack TACK för all er kärlek, värme och omtanke gällande lilla lillminstingen vår.
Vi tar en liten rapport av veckan som gick, så får ni dagsläget i samma sväng. Veckan som gick, fylldes med;
Måndag morgon. Såhär ser det ut i hallen varje vardagsmorgon. Mamman ligger ett steg före hela tiden. Då rullar det på som en dans och morgonen kan tas i så lugn och ro det bara är möjligt innan skolskjutsen.
Sen tuffade veckan igång. Både bildligt och bokstavligt. Vi byggde tågbana.. och sen fick ”någon” som trodde sig ha superkrafter, en idé om att dra iväg i tåg på långtur. Minstungen i vagnen och fyraåringen på räserkälken. Hela långrundan runt. Med några extrasvängar i branta backar. Jag var så himla slut innan vi kom hem. Och konstaterade att, superkrafter.. det, det ger barnen mig varje varje dag.
Vardagslyx deluxe. Att möta upp skolbarn mitt i dagen. Kunna säga ”ja det går bra!”, till den som önskar följa med kompis hem. Och samma svar till den som önskar bjuda med kompis hem. Duka fram mellis med sirapslimpa, hallonsmoothie och så vidare. Få sitta ner tillsammans och lyssna till hur skoldagen varit.
Vi njöt av fettisdagen gjorde vi.. semlorna fick följa med hem till Mammamormor och PappaMorfar. Där fick dom som tyckte om, Bruna bönor och stekt norrländskt fläsk. FY farao, vad gott det var!! Barnen mumsade mormors köttbullar istället. Hejdlöst lyx, hela alltet.
Lillminsting var på språng. Hade sannerligen fullllt upp. Han har såå mycket att göra om dagarna så ni kan inte aana! Klättra på omöjliga ställen, riva ur lådor, smaka på opassliga saker… en trogen följeslagare har han också. Hon heter Sally. Och med sina gulligheter kommer dom där två undan med precis ALLT!
Och så vaknade vi upp till onsdag med två krassliga småbrollor. Hög feber och hosta.
Mellan tröstande, ammande, bärande, koksaltande, isglass-serverande osv. Så var det gott att kila ut till hästpojkarna, för den dagliga gosdosen.
En enkel vardagmiddag. Strimlad kyckling, matvete, pasta, ostkuber, och grönsaker. En kall cyrryröra till. Alla fick plocka ihop sina matiga sallader. Uppskattat varje gång. Enkelt för trött husmor också.
Nu skulle det bli helg och medan kattflickorna till och med vågat sig till kökssoffan mitt i helgstädandet, konstaterade jag och den skäggige att vi kände igen alla symptom från förra årets RS, på småpojkarna nu. Räknade ut att det då skulle bli ännu lite sämre och sedan borde vända, dygnet kring lördag söndag..
Sent på fredagkväll, när vi haft lite fredagsmys i soffan och nu alla barnen nattats. När äntligen alla sov, pappan låg och höll koll på lillminstings andning. Då donade jag en stund för mig själv där nere i köket. Rodde den utdragna helgstädningen i land.. sådär lite extra noggrann också. Och så satte jag en deg och rullade ut ett gäng bullar som på lördagmorgonen bara kunde stoppas i ugnen och bli till den godaste lördagsfrukosten. Ni ska få receptet, för det här kalljästa brödet var en hit!
Lördagen var skitkämpig. Vi ville alla bara harkla och hosta åt minstungen. Men han kämpade på. Vi prisade amningen ännu en gång. Den enda, enda han ville ha. Några väldans pigga storasyskon däremot, hade lördag med ”pantjobb” nere på affären och köp av lördagsgodis för egen slant. Och så utelunch i snösoffan.
Och så blev det veckans sista dag.. och sjukstugans femte dygn och som med gudmoligt trollspö, så mådde lilla O så mycket bättre… såsom vi gissat utefter tidigare RS-erfarenheter.
-Hurra!! Feberfritt och gladare lillplutt. Sol. Storbarnen kunde vara med på det sötaste av Vasalopp som önskat och många söndagstimmar kunde njutas ute.
… Och nu är en ny vecka här.
Tacksam, tacksam, tacksam. Är min känsla. Trött också, oooh ja. Men det känns fantastiskt att vi rådde upp förra veckans elände på egen hand här hemma. För allas skull skönt. Lillminsting är inte alls helt kry ännu, men vi ammar och ammar, koksaltar och grejar. Ute på andra sidan, helt klart. Och idag, töar det i sådan väldig fart ute. Droppandet från lagårdstaket ger pirr i magen. Solen skiner, fåglarna kvittrar! Wow. Hoppfullt är bara förnamnet!
Önskeplaner för vecka 9
-Ta en dag i sänder! Tacka februari för sitt och välkomna vårvinterns månad, mars!
-Leva vardagsliv! Med Hemmamammaliv, arbete, brandisjourande, skolungar med läxor och aktiviteter hittan dittan. Och jag älskar den. Vår vardag <3
-Kallså? .. ja, är det den här veckan vi vågar oss på ett försök, jag och mina små trädgårdsodlare? Jag hoppas det! Men livet får utvisa.
-Sända er blogginlägg! Hoppas att få tid till detta den här veckan. Förra veckan slukades av sjukstuga och så får det vara.
-Göra någon knop på min fixa-här-i-hemmet-lista.. snart drar allt odlande igång med full fart och då brukar det inte alls bli mycket tid över till sånt. Jag önskar få upp en gardinstång uppe i stora hallen. Städa klart några skåp. Bla. Får se vad jag hinner.
-Jubla över att skolbarnen får SPORTLOOOOV!
…
Vill önska er alla en gott gott avslut på februari så hörs vi snart igen. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Det ska vi också göra. Ett ögonblick i sänder, eller hur? Glöm inte lyfta blicken nu för allt vackert som sker i naturen… den blå himlen, fågelsången.. gratis och såå gott!
Det är i slutet av februari.. snön faller i ena stunden för att i nästa puttas undan av klarblå himmel och knallsol.
Där på trappen, en trött, ängslig mor och en liten, väldigt krasslig men starkt ammandes 16-månandersunge… en liten stund ute i friska luften med dagens sista solstrålar mot kinden.
Vi tror att minstingarna fått RS, i år igen.
Precis allt stämmer in på förloppet vi var med om förra vintern. Tack Gud, för att vi fått ha en lång, frisk period nu och inte bara kravlat oss till ytan, utan faktiskt hunnit tanka på och känner gott mod. Det här ska vi klara.
Vi tar en stund i taget.
Tacksamma att O inte är pytteplutt, som förra vintern. Paniken då glömmer vi aldrig, när den 11 veckor gamla lillbebben inte orkade hosta bort det där nedrans slemmet..utan föll lealös i våra armar. Det är ett trauma. För hela familjen. Faktiskt.
(Missat och vill läsa mer? Gör det HÄR. Jag läste själv texten just. Och grät en skvätt.”RS-helvete”).
Sörplar kaffe ur kåsan, den jag fick av den finaste jag vet på alla hjärtans dag. Tar en bit Raw chokladkaka. Stickar några varv på Junis halsduk.
”Äsch, nu tar vi en stund av slätstickning.”.. ”Äsch, nu orkar jag bara sticka räta…”.. ” trooo, hur det ser ut om jag tar några räta, några aviga, hittan dittan?”.. Ja, sådär håller jag på. Ingen ordning på allting. Och jag älskar det. Att det får vara så.
Storasyrrorna stickar vackra mönster, tjusiga tröjor och barnklänningar. Mamma och Svärmor likaså. Så otroligt duktiga på detta hantverk. Men jag är inte där än, har inte heller ambitionen. Känner bara, hur himla mysigt det är. Att skapa. Något som dessutom barnen är så glada i. Det där kluriga, det får stickproffsen i mitt liv stå för.
Det är i slutet av februari.. snön faller i ena stunden för att i nästa puttas undan av klarblå himmel och knallsol.
Senaste kommentarer