av Emmeli | feb 28, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Träning
Ja, så blev det!
En Storebrorsledig dag.
Storebror brukar ju i vanliga fall knata in på Föris och leka med småvännerna under några timmar denna veckodag. Men då han hade feber i helgen och därefter haft jobbig hosta, så tyckte jag inte att det fanns en endaste anledning att fullt-ös-medvetslös-leka ännu. Så vi har haft en riktig mysdag idag! S tycker att det är kul på föris, men älskar verkligen att vara hemma. Mer än nöjd blev jag över beslutet också, när jag klev ur sängen, gick ut i köket och tittade ut genom fönstret och såg snöyran. Så jädrans skönt att inte behöva böka sig iväg då, utan bara ta lugn morgon.
Så vi har pysslat med lite utav varje. Det där bland annat! Snögubbebygge.
Efter att vi varit uppe på vinden och letat fram keps och hatt och rotat fram ett par morötter och så vidare. Den där morotsnäsan försvann dock plötsligt. Knaprades liksom upp av någon. Vilken tur att vi hade flera!
En Storebrorssnögubbe.
Och En Lillasystersnögubbe.
Gulligaste lilla snögubbeduon jag skådat.
Så kom vi in rödrosiga och friskluftade och har sedan spenderat prick hela dagen inomhus med en herrans massa olika lekar. Lillasyster är så söt där hon vinglar på än här, än där.
När Juniflickan bäddades ner i vagnen för sovstund efter lunch-och-lek-timmar, så drog jag och S till med kafferep.
Vispade grädde och fyllde några semlor, Semmeldagen till ära. S var überpepp under själva tillverkningen. Vispade så grädden spratt och sådär. MEn sen när vi väl skulle äta, så hade han hittat gamla pepparkakor i skafferiet och tjatade hål i huvudet på mig om att få dom, istället för en semla. JAG VILL INTE HA NÅN SÄÄÄÄMLA!!! , vrålade han sådär så att jag trodde trumhinnorna flydde Drömgården.
Så, jag åt semla och han knaprade gamla pepparkakor. Happ. Alla nöjda och glada. Fint så.
Sockerkickade drog vi igång ett sånt där disco med hög musik. Samtidigt passade jag på att träna ett sjuhelsickes tabatapass. Det blev Onsdagsgympa på en tisdag, kan man säga. Svetten rann och min lejonman gjorde att det kändes som om jag kokade.
Jag har liksom lite stubb-lugg längst fram, hutlöst långt i övrigt, och tovigt och liksom så februaritråkigt det bara kan bli. Som gravid tappas inte ett hårstrå, men några månader av amning, så trillar det. Och dessutom ääälskar min bäbis att gosa med håret. Hon liksom tvinnar in sina små fingrar och vill gärna somna så om hon får. Och det har hon fått göra, såklart… därav min stubb-lugg. Sicken tur, att det inom kort vankas omåttlig mamma-lyx!
Och sen började kvällens bestyr.
Vi valde kids-day-receptet idag från matkassen. Så roligt. Då kan Storebror vara med på massa saker. Det hackades paprika och han stod där och såg så världsvan ut så.
Det hamnade dock inte så många paprikabitar i skålen… han är lik-sin-mamma-men-bra-ändå, den där lilla Minimannen. Vi är paprikatokar båda två. Och jag kommer så ihåg från när jag var liten och mamma stod och lagade mat. Till salladen hackades en paprika. Paprikan alltid sist och därmed överst i skålen. Alltsammans ställdes fram på bordet. Lagom till att vi skulle sätta oss och äta middag, så var all paprika borta……
En sås gjorde han också. Med bland annat krämfräs och chilisås i.
Lillasyster grejsade med sitt. Tömde skåp eller svajade lyckligt nånstans. Alltid med en morsa hack i häl.
Nu är det kväll. Mina två stjärnor sover sedan länge och jag donar med olika saker. Dagbokar och packar små packningar och längtar till imorn. Och konstaterar att det blev en himla fin Storebrorsledig Semmeldag, det här.
Hoppas att ni haft en god semmeltisdag!
Lillafrun
av Emmeli | feb 27, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Den här måndagen har varit som en enda lång jobbig brottningsmatch. Min opepp och trötthet, mot min tjurighet och vilja. Vi brukar ju ha såna där Familjemåndagar, ni vet. En riktig guldig investering från oss själva, till oss själva. Typ livsnödvändig också, skulle jag säga. För idag, när vi inte skulle få börja veckan på sånt guldvis, bara kände jag mig ledsen, slut och trött. Jag vill inte. Så sa min kropp och ville helst dra täcket över huvudet. Jopp. Så kan det va.
S undrade, fastän det var tidiga morgonen, om hans mamma ville ha Sagovila. Bästa idén jag hört!
…
Just idag. Med en vecka som på förhand känns lite som en in-i-dimman-vi-ses-på-fredag-grej, och som toppar en jobbperiod för den skäggige (och mig!) som varit lite utöver det vanliga. Såna perioder dyker ju upp, nu och då för honom. Och han gör det så bra. Beundrar honom så. Det är Hockey-VM för miljoner tittare, timtals långa hållna föreläsningar på högskolan, vi ser hans namn rulla i eftertexter på tv:n och jag försöker förklara för Minimannen att ”det där är pappas program”.. men det är ju såklart inte så lätt att förstå. Visst. Häftigt. På ett sätt. Men ibland, ja som idag, bara önskar jag vanligt-vanligt-jobb. Sådär så att jag skulle ha kunnat vänta hem honom till kvällen. Vilket jag ju vet att han också vill. Men som inte riktigt går, för att han är för långt hemifrån.
Nåväl. Vi är tjuriga båda två. Stöttar varandra. Älskar varandra. Och på det stora hela, är vi så klart oerhört tacksamma för allt det där jag skrev om ovan. Det är fantastiskt att det går så bra för honom. Men ni förstår garanterat vad jag menar utan att förklara mer.
Pojkarna kramade varandra hejdå och jag ser på min älskade M att han inte heller ville åka hemifrån idag. Men vi pussades hejdå och sen försökte jag och barnen göra finmåndag av det här, i alla fall.
Fram med målarfärgerna. Och det piggade upp!
Var så skönt att lägga bekymmersrynkan på sidan och måla med fina färger. Jag kladdade till ett stort, stort äppelträd. Alldeles för stort. Och småknepigt växt. Alldeles underbart faktiskt. Ja, just det… en liten kladdbild av vårt alldeles egna äppelträd var det, ja.
Sen drog jag igång ett flera-timmars-race i köket. Kladdigt, klatrigt och långdraget blev det. Men det gick ju, det med.
Tyckte formarna var så vackra där dom låg mitt på köksmattan. Minimannen hade hjälpt mig ställa upp dom på plåt, men dom där var över.
Småttingarna fick sig sedan varsitt bad och där ser ni vad jag såklart tycker är världens sötaste bäbisflicka. Bäbisen på rymmen…!
I gulligaste badhandduken!
Här var det nu eftermiddag och vi började bli trötta allihopa. Men, då skulle ju den där matkassen hämtas hem. Underbar på så många sätt. Verkligen. Jag är helt kär i konceptet. Men idag, när det var snöstorm och jag visste att jag skulle måsta skotta mig ut för att ta oss iväg med bilen. Ja, då kändes det bara drygt.
Men på med varma kläder på oss alla tre. Lillan somnade i vagnen och jag och S skottade. Det var skönt. Jag gillar att skotta. Och S brydde sig inte, vilket han brukar, om att snön fullkomligt piskade oss i ansiktet.
Till slut var gården helt skottad och jag tyckte så synd om den där snusande varma bäbisen som var tvungen att tas upp i snöstormen. Men hon klagade inte, som vanligt. Så vi drog iväg. Pärlan är Sämst I HEELA Bil-Världen på att ta sig fram i snö, så det är liksom ett måste att skotta väg för den lilla bilen. Immiga och svettiga svischade vi genom affären. Landade apnöjda hemma sedan.
Då ville jag lägga mig i snön och sova.
Men. På´t bara!
-Middagslagning och amning och disk och välling och gröt och blöjbyten och pyjamas och småtänder som skulle borstas och sagor läsas. Mitt i hela alltet, som jag kände mig som en disktrasa, så gjorde barnen. Vilket dom gjort hela dagen. Och alltid gör. Att jag känner mig så lycklig.
S såg på sin mamma, att hon var trött.. .” men mamma! Lägg dig här på kökssoffan. Jag kan ge dig kudde och filt. Men lägg dig ra! ”,sa han i ett svep.
Älskade Liten.
Till sist, slog klockan kväll. Sovande barn. Skojar bara. Dom somnade båda två som vanligt, men såklart just ikväll väljer lilla Lillasyster att leka lättväckt och vaknade när jag flyttade över henne till spjälsängen. Jahaopp. Så hon var med mig i ett skönt träningspass. Bjöd bara på solskensleenden och busig blick, så det gjorde bara gott.
Nu ska jag krypa ner mellan mina två stjärnor. Och på nattudksbordet står en tulpanbukett. I knasig färg.. lilarandig. Den fick bli min klapp på axeln från mig själv, till mig själv idag. Vissa dagar är helt enkelt lite strävsammare än andra.
-Ja, just det! , som S på fabrorvis brukar svara på lite av varje.
Lillafrun
av Emmeli | feb 25, 2017 | Jag och M, Laga, Baka, Äta, Norra Drömgården, Recept, Söta kakor, bullar och pajer!, Stora Lilla Familjen, Träning
Här kommer det absolut bästa Semmelreceptet jag någonsin provat. Jag använde det förra året också, men läste slarvigt och kommer ihåg att jag tjabblade (klantade) på något vis med jäsningen. Typ lät degen jäsa och tänkte att bullarna skulle rullas därefter. Som man ju brukar göra. Men! Det är ett litet specialarrecepet, inte alls svårt om man bara läser vad som står… så med erfarenheten från förra året, blev det i år så himla, himla braiga bullar.
-Jag bara mååste sända receptet vidare. Jag snodde det rakt av från Roy Fares!
Semmelbullar
(14 stycken)
Fördeg
- 200 g mjölk (2 dl)
- 260 g vetemjöl (4 dl)
- 25 g jäst
Tillsätt därefter
- 160 g vetemjöl (3 dl)
- 1 st ägg
- 2 g salt (1/2 tsk)
- 5 g kardemumma mald (1 msk)
- 100 g smör rumstemperatur
- 85 g strösocker (1 dl)
Hur gör man?
- Värm mjölken till fingervarmt, 37 grader. Blanda sedan i det med vetemjöl och jäst och kör det i en matberedare på mellanfart tills fördegen gått ihop till en deg, låt degen sedan vila i ca 15 min.
- Blanda i resterande ingredienser i fördegen och kör någon minut på låg hastighet sen lite snabbare i cirka 7 minuter tills degen blivit glansig, fin och känns elastisk.
- Dela degen på 14 lika stora bitar. Runda bullarna med händerna och lägg på plåt med bakplåtspapper.
- Låt jäsa under duk till dubbel storlek i cirka 1,5 – 2 timmar.
- Pensla dem med ett uppvispat ägg innan de ställs in i ugnen. Grädda mitt i ugnen på 210 grader och grädda i ca 8 – 10 min, tills bullen fått en fin gyllenbrun färg.
Där har ni det! Vad jag tror är en himla bra början till en Riktig God Semla!
Lycka till och sånt!
Nu ska vi ha lördagkväll här, efter fin kvalisort av februarilördag. Ett rödblommigt och av-friskluft-trött gäng här hemma nu. Många, många timmar har spenderats ute idag, både för lite arbete på gården, lunch, gårdshustrappehäng med kaffekopp och lite, lite skoteråkning för pappan och lillapojken. Och dessutom något så festligt (och aaaasromantiskt, ju!) som en löptur tillsammans med min M. Himla fin lördag.
Ha en fin lördagkväll, ni med!
Lillafrun
av Emmeli | feb 24, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Fredag!
Hurra!
Idag har vi myst. Hela dagen lång! Till morgonen övade Lillan på sina färdigheter, medan Minimannen bläddrade bland recept. 
Så, när Lillasyster blev tröttis och tog sin första långvila för dagen, så bakade Storebror och jag småkakor tillsammans. 
Vi tyckte att det gick så som hejsan, att vi drog till med en sort till. När vi ändå höll på och disken liks växte, liksom. Vi kalasbakade, förstår ni. Syltkakor och Chokladsnittar fick det bli. 
Fasligt trevlig syssla, det där; Att baka tillsammans en Hemmafredag.
Och gott att äta alldeles nygräddad, precis svalnad liten kaka och sörpla till kall mjölk..
..eller varmt kaffe.
Receptet på syltkakorna kan ni får HÄR på direkten!
Som en otrolig bonus, så kunde den skäggige checka ut tidigare idag. Så himla, himla fint. Att vi plötsligt fick helg, strax efter mitt-i-dagen-tid, redan. Vilken bra kompensation mot häromdagen också!
Barnen blev glada och klättrade upp i pappans knä direkt. För kramstund och tusen frågor och blöta pussar.
Jag bara stod och njöt, mitt i hela alltet.
Så drömmigt. Den där önskebilden, med barn huller om buller, kurrande katt på sofflocket, en lagård att titta ut på genom köksfönstret, vara den där bullmamman som gillar att pyssla om hennes stjärnor med hembakt, för många pussar och njuter av att såpskura golven. Och en man med det vackraste hjärtat, att dela allting med. Drömmen. Som faktiskt är på riktigt. Inget extravagant, glammigt eller pengadyrt. Det är inte det jag värdesätter. Utan istället, allt det där jag nyss nämnde. Det, är vad som betyder och är livet i finaste flärd. För mig.
…
Solen sken och gick i moln om vartannat. Vi gav oss ut allihopa.
Minimannen drogs på snowracer och Lillan fick sitta upp i vagnen. En så skön långrunda!
En uppskattad tur hos oss alla fyra. 
Och alldeles omöjligt att hålla sig vaken för vissa. Lillhjärtat.
Innan vi var hemma igen, så hade vi bara en unge med oss. Vi gick nämligen förbi Farfars jobb och han var precis på väg att åka hem. Så, den där frågan från hans lille sonson; ”men farfar? Får jag vara med dig?” …Svarades med ett stort ”Ja, det får du Sixten!” och lille S stannade lycklig och storögd kvar med sin älskade Farfar. Vi andra tre drog på affären och köpte chokladglass som vi lovat Bjossan till fredagsmyset. Väl hemma fick jag lyxig egentid. Tränade och gick på fredags-spa. Oh, så flärdfullt det låter. Det var det också! Ett effektivt överkroppspass och ett i-lugn-och-ro-tvagande. En småbarnsmammas kind of lyx! Mannen bjöd sedan på världsgod hemmapizza och så den där chokladglassen till efterrätt. Fredagsmys!
Och plötsligt var det mörka kvällen. Barnen sover gott. Tyvärr verkar han, som inte blivit nockad en endaste gång av någon Basiluska under detta förskoleår, ha blivit just det. Ligger rosig i feber, ombäddad i Storsängen. Vid gott mod, sådär som barn är, trots hög feber. Men ändå; Stackars mammas Liten. <3 Hoppas att han vaknar piggare imorn.
Jag och M ska nu ha date i finsoffan. Övervåningsplanering, planlösningstänkande, tapetfundrande och så vidare. Det här med renovering av vår Drömgård, har verkligen blivit vår största hobby. Prick hur roligt som helst! Sicken jädrans tur…!
Alla ni!
-Ha en god fredagkväll!
Lillafrun
av Emmeli | feb 22, 2017 | Jag och M, Lilla familjen, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Å
Jädra piss,
Ja, precis så känner jag just nu.
Ni vet den där stunden jag bara toknjöt av tidigare idag. Där jag satt i värmen, nytränad, med sovande bebbe och bara hade det gott? Det lugnet varade inte jättelänge, om man säger så…
Får sms från mannen. Han sitter fast. I en sjuhelsickes bilkö. Kommer, stressigt-för-sent till jobbet men kan ändå, vad jag förstår, jobba för att hinna dra igång sändningen i tid. Och jag? Skulle ju ”bara” ta oss till Föris…
-Det blev ett företag. Snön hade då ökat och det fullkomligt vräkte ner. Ett företag som blev lite svettigt, men som inte alls var någon fara. Bilen startade efter att ha fått laddat batteri. Och jag började skotta i tid, så vi hann dit i god tid. När vi kom hem hjälptes jag och S åt att skotta hela gården. 
Svett på svett gör ju inget, liksom. Att vara småbarnspäron, tycka om att tränaträna och dessutom ha en hel gård att ta hand om. Ja, det har jag och mannen konstaterat mer än en gång senaste tiden, att det är ett bra sätt att hålla sig i form på..
Nåväl.
När vi var klara gick vi in. Och jag mötte en världssöt bäbis och en galning i spegeln…
Heeello, liksom… jo, det där är hon som undertecknar sig som Lillafrun här inne. Och som av sin man inte bara kallas för det, utan också Lilla My.. I say no more.
Massa blöta vinterkläder, tokblött hallgolv, för många barnvagnar och så vidare. Krispigt..
Vi hängde inne i barnens Lekrum och hade fasligt trevligt, innan det vankades Middagsbestyr. Till Bolibompa sedan, gjorde jag i ordning S för natten, så fick han äta välling i Finfotöljen. Myspojken. Samtidigt som jag gav Lillan hennes kvällsgröt och sedan gjorde i ordning henne.
Sen började kaoset…Eller kaos och kaos. Trötthet hos tre människor i kombo med lite trassel..
Strömmen går.
Och det blir inte bara lite mörkt, sådär som förra gången. Nu, befann vi oss i ett kolsvart hus. Brolampan lyste. Och lampan i Lekrummets fönster. Det var det. Så, där gick jag med bäbis på höften och med en liten snart-treåring som svans och kände viss uppgivenhet. Letade ljus och försökte behålla lugnet. Använder ficklampan på mobilen. Perfekt. Men i nästa sekund tappar jag telefonen och den glider sådär nesligt, in under pianot (!!!). Så, då får vi, i kolsvarta mörkret, leta reda på en blompinne och försöka få fram den. Där står vi, alla tre. På alla fyra. Och försöker skrämma fram en himla mobiltelefon som var vårt enda lyse. Hej 1800-tal möter 2017…
Vi lyckades i alla fall.
Oerhört nöjda.
Sen börjar lamporna blinka sådär spökigt och det känns som att jag ska få psykbryt, alternativt ett smärre epilepsianfall snart. Så börjar det också låta i olika saker; micron tjuter, högtalare brummar högt och konstigt och ja, det var helt enkelt deluxe-obalans i strömmen.
Samtidigt får vi sms från den där älskade Vackerpappan. Hockeylaget, vars match M skulle sända, har då inte ens kommit fram till arenan. Det har varit och är snökaos på vägarna idag och trafiken har stått stilla, i hur många timmar som helst. M-stackaren kommer nu i bästa fall vara hemma typ 02 i natt och bara tanken på det, gjorde/gör mig arg. Orolig-arg, alltså. Jag blir så orolig av tanken att han ska köra hem i sena natten i detta oväder.
Men, jag jobbade ändå på där i mörkret, för att inte barnen skulle känna av någon oro.
Så vi ligger där, i kolsvarta mörkret, och läser mamma Mu. Inget konstigt alls. Jag får tag på Svärfar som inom en stund kommer och hjälper mig byta säkring, där ute i snöyran. Inte så lätt att ta sig dit med två trötta småbarn. Så jag var mycket tacksam för hjälpen!!
S somnade som vanligt direkt efter läsning och det där mysiga kvällspratet. Älskar när han säger tack för idag, mamma! Jag älskar dig. Då smälter mitt hjärta.
Juniflickan. Somnade hon också, samma tid som Bjossan, som vanligt. Men har sedan hållit på som aldrig förr. Vaknat, varit ledsen, somnat, vaknat.. och så vidare. Jag fick till och med gå och bära på henne för att få henne att somna. Till slut kunde jag lägga ner henne, utan att hon vaknade i ett skrik. Så nu sover hon gott i sin säng. Vi har börjat ha henne där om kvällarna nu, då hon är så rörlig och det känns farligt där i Storsängen. Hon ställer sig ju upp överallt nu. Har börjat förflytta sig så smått mellan möbler också. Men under natten däremot, så sover hon med oss andra tre. Mysigast så tycker vi.
I alla fall; Lillan håller nog på att få sin första tand. Det ser så ut i lilla munnen. Så kanske beror hennes oroliga gullekropp på det.
Nu sover båda barnen sedan länge och jag sitter här i knäpptysta huset. Och är så himla trött. Och så himla arg. Arg. Arg. Arg. På att inte den där jädra matchen blev inställd utan istället spelas. Nu. Och till Mitt I Natten! Ja. Jag är alldeles rasande faktiskt. Vilket himla påhitt.
Just nu bara ber jag för att min älskade M. Att resan ska gå bra. Att han ska komma hem. Hinna sova några timmar, innan han sedan ska iväg igen. Fy fabian. Varför kan det inte bara bli lite lagom-väder nån gång!? Livsfarlig ishalka eller kaotiskt snöyra. Ja, ni hör ju. Lika bra att checka ut, för det är ingen munterkgök här nu.
Lillafrun aka Lilla My…
av Emmeli | feb 22, 2017 | Emmeli funderar, Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Träning
Dom där två, alltså. Helt underbara att titta på tillsammans. M och hans lilla dotter, som är en liten kopia utav honom. Lillhjärtat, i Pappas trygga famn.
Där var hon i morse när morsan drog iväg tidigt till Tandis. Ett snabbt sånt där vanligt-besök där jag gick ut med ett glatt och fortsatt icke-håligt leende. Himla härligt. Rejsade sedan hem och åkte iväg med S på Föris. Han pep in fort som bara den, det vankades musiksamling förstår ni. Musik ligger ju oss varmt om hjärtat här hemma, så kul att S också gillar.
Och som ni ser har Herr Snö kommit på besök. Med besked. Stundvis snöar det i sidled och blåser storm. Inte kul att veta att mannen är ute på vägen och kör. Men han har lovat att köra försiktigt. <3
Han (och jag och J, såklart) var glad över att han hann vara med på Lillans 8-månadersbesök på BVC i morse, efter att Storebror lämnats på Föris. Jo, det var en lite flängig och fartig morgon, men det gick bra. Vi var ju två päron som kunde hjälpas åt, så. Och det där bvc-besöket? Gick finfint och var lika trevligt som vanligt. Så tacksamt att det inte är klokt.
Lillan snusade gott därefter. Mannen passade på att dreva lite fönster innan han skulle vidare. Och jag onsdagstränade. Utan Storan denna vecka. Inte lika trevligt alltså, men det blev spagettikropp i alla fall. Lek och ätande och sånt sedan, tillammans med den där Lillan jag är så kär i att det gör lite ont i hjärtat.
Och nu har jag en sån där oförskämt skön HemmaMammastund, innan fjärde (!) turen hemifrån idag, strax ska göras (Minimannen ska ju hämtas hem från Föris <3). Sitter i kökssoffan, med ullfilten om mig. Lyssnar på diskmaskinen som jobbar på, med varma kaffekoppen och mörka chokladbiten bredvid. Där ute på bron sover en liten flicka gott i sin vagn, skönt nerbäddad i den där Voksin jag prisat minst några hundra gånger, men ändå inte prisat nog.
På återseende!
och lova att köra försiktigt ifall ni ska ut i yran!!
Lillafrun
Senaste kommentarer