Vet ni, dom senaste veckorna har sannerligen sugit energi…
Vaknätterna har tagit ut sin rätt. Ryggen värker efter marathonammande. Avsaknaden av träningen gör att jag känner mig så energilös och så svag och så långt ifrån mitt ”vanliga jag” som rör sig massor, varje dag. Jag längtar efter att få fylla på. Men just nu är det där påfyllandet långt borta, jag är för nåk ännu. Likt barnens influensasvängar fick jag också min sväng, i två kullar. För några dagar sedan kom vidriga halsontet, än mer känsla av svaghet i kroppen och på kuppen tappade jag rösten. ”Superpraktiskt”, det sistnämnda. En dag bara viskade jag… vilket gjorde att alla barnen också började viska. Haha! Jaa.. man måste skratta åt eländet, utimellan.
Hostan är för besvärlig, bröstet värker av större ansträngning än det vardagliga bestyren. En påbörjad långsam promenad igår, fick avbrytas. Jag längtar efter att tjava med barnvagnen, lyfta skrot och springa, ta ut Fjödur på långtur… sånt som fyller min själ med glitter och ger mig så god energi. Snart, snart, snart. Hoppas jag vara där igen. Leka ute i snön med barnen är tillräckligt just nu och det är tusan inte fy skam, alls.
Förhåller mig….
Det finns en massa annat, som också får mig att må väldigt gott, annat än ovan nämt, menar jag..
Och det var precis som att min kära, kära, kära samarbetspartner, Impecta Fröhandel, kände på sig mitt livsläge just nu… när jag igår fick den allra, allra ljuvligaste adventsgåvan på posten.
”Bästa Odlarvän,
Så här under årets mörkaste månad kan det kännas långt till ljuset återvänder…I de 24 lådorna i vår kalender finns redan nu löften om vår och spirande grönska”
Kära nån, så helt underbart.
En Adventskalender!
Till MAMMAN!
Vad döljer sig i lådorna? .. jag sökte mig in hos Impecta för att läsa.
En adventskalender från oss på Impecta innehåller såklart massor av fröer för alla odlare. Under december hittar du hela 37 olika frösorter av ettåriga blommor, perenner, grönsaker och kryddor. Av dessa är fyra stycken limiterade fröutgåvor, helt unika bara för adventskalendern. Vi inspirerar med sorter till dina egna sommarbuketter, till örtagården och till perennrabattens återkommande fägring som lockar pollinerande insekter till din trädgård. Du hittar också en mångfald av nyttiga och smakrika överraskningar för odling av ätbart både inne och ute. Någon enstaka frönyhet utlovas också, odlingsglädjen är på topp varje dag fram till jul!
Förutom fröer innehåller kalendern även smarta tillbehör för nästa säsong. Se fram emot att öppna luckor till prylar som gör sådden och skötseln av dina plantor enklare. Utöver fröpåsar får du sex olika tillbehör till din odling, både nya och limiterade produkter.
I sista luckan väntar en liten extra överraskning till våra odlarvänner som blickar fram mot nästa odlingssäsong. Med en adventskalender från oss på fröhandeln väcks vårens förväntningar och sommarens drömmar om blomning och skörd redan i december.
Det här gjorde mig så himla, himla glad.
Tänker också att jag sänder känslan vidare till er som också har det tufft i sjukstugor nu (för nej vi verkar sannerligen inte vara ensamma om att ha haft en redig långsväng); Det koooommer bättre dagar. Krya dagar. Energifulla dagar.
Vintern har börjat fantastiskt, med snön som känns så omhuldande. Vi ska njuta av den och vintervilan. Och så bara för att få vila lite från mörkret och allt det där andra som känns tufft…så unnar jag mig att tänka på tiden där längre fram, när händerna får möta varm jord igen, frön petas ner av små och stora händer. Till tiden när vi följer hur allt gror.. känner vårsolen mot kinden. Åh. HOPPFULLT!
Fjorton dagar av november, som till stor det blev som en paus från allt vad omvärlden utanför vår lilla gårdsbubbla är..
Det stavas Sjukstuga av mycket elak sort.
Glimtar från senaste veckan? Finns det ens? Vi ska se..
Måndagmorgon i lagårn tillsammans med småbrollorna. Jag tränade därefter ett hårt träningspass, kände mig stark, fick ny energi.. men timmarna senare började hela kroppen värka.
Så, dagen efter var det här min vy.
Helt. Däckad.
I samma sjuka som barnen. Tack och lov med lite lägre feber. Men helt sänkt, otroligt jobbig hosta osv. Och för den totala ovanlighetens skull, behövde den skäggige vabba och vaffa i ett par dagar… vårda barn och fru, mao.
En stund med lite mer kraft, verkande febernedsättande osv. Och vi tog oss en kreativ stund kring köksbordet.
Torsdag och hopp om liv! , mumlade jag för mig själv.
Hemmamamman kunde återgå till ÄLSKADE ”arbetet”, slut men på bättring. Med alla barnen på ”vintersemester” (som ena ungen så gulligt sa och menade att vi hade det bra mitt i allt, vi andra höll med <3 ) så kunde vi ta dagarna i piano från morgon till kväll, inte den minsta skoltid eller dylikt att passa. Fågelskåda från våning två, rätt ut i äppelträdet, är alltid en mysig start.
Klädhögen i hallen när alla barnen skulle ut för en pyttestunds friskluft efter dagar bara inneliv. Väldigt ovanligt för att vara vi, som är ute ”jämt”.
Denna dag var alla feberfria och det firades stort.. ni ser ju vädret! Sagolikt.
Två pillemariska typer i lagårn, väntandes på att ponnyn skulle äta upp sin mat.
Så blev det fredag och ännu en hel helg fylld med sånt här. Någon med ok temp och någon på väg uppåt.. feber, feber, feber. Och en hoper andra förkylningssymptom givetvis. Långt ifrån det där trevliga släktkalaset som det laddats så för.
Vi kunde konstatera på söndagkvällen när vi hann titta på varandra för en minut, jag och den skäggige. Att sjukstuga med fyra så, så sjuka småbarn, samtidigt. Var en pärs.
Ni vet livet, särskilt med småbarn.. det är så otroligt intensivt? Så på ett par veckor är en ny vana invand eller en ny utvecklingsfas påbörjad… och det känns som att det allltid har varit så, förstår du hur jag menar? På så vis känner jag, med 40-gradig feber. Det har varit så intensivt här i sjukstugan. Helt otroligt vad vi tampats med feber senaste veckorna. Covid-test, en hel hop, är tagna. Men samtliga negativa. Småvänner som drabbats av samma lika. Så det verkar ”bara” vara ett annat så otroligt elakt virus, som en långdragen influensa-variant som drabbar småungarna allra hårdast. Aj våra päronhjärtan när litet barn för tionde (!) dagen behövde utstå ännu en 40-gradig febertopp. Helt förskräckligt jobbigt. Denna mor har inte sovit en hel natt på alla dessa sjukstugedagar, har vakat som en hök över mina ungar flera timmar per natt och känner mig icke som människa idag. Jag vet, jag vet.. det finns småttingpäron-heroes som aldrig får sova hela nätter. Till dessa höjer jag händerna till luften.
November lider mot sitt slut och december och första advent närmar sig.. vi äär människa för människa på väg ut ur sjukstugaisoleringen och tacksamheten över det, vet inga gränser! Årets mysigaste tid väntar!
Önskeplaner för Första adventsveckan:
-Göra allt vi kan för att alla ska få bli friska! .. denna långa sjukstuga håller på att ta ut sin rätt. Den där dyrbara energidepån känns som bortblåst.
-Lajva livet med Hemmaskola! .. tillfrisknande i mycket varsam takt, inget annat alternativ när man är liten människa som haft feber i så många dagar.. men energin börjar komma åter och vi ska försöka skoljobba lite tillsammans kring köksbordet.
-Välkomna årets sista månad! .. plocka fram julböckerna och mysa massor. Något av allt vi ser fram emot.
-Promenera genom snön! .. efter en vecka där vägen mellan sofflocket, sängen, badrumstvättstugan, spisen, lagårn.. varit enda, enda rörelsen som orkats med, så drömmer jag dregglande nu om en god tur runt småbyarna. Men att bara frisklufta ute på gården räcker gott som start ur sjukstugan, också. Att vara ute hos djuren, är livet.
-Dona för advent? ÄLSKAR att fixa och greja i advent- och juletid. Men livet, ni vet. Det får bestämma. Vi får se vad vi hinner/orkar/har lust till..
-Tända det första adventsljuset, tillsammans! Det blir fint.
…
Önskar er alla en god första adventsvecka! Lova mig en sak; taaa det varligt. Känn in livet. Och glöm för Guds skulle inte hur tjusigt pynt det är, med en morsa/farsa som inte fullständigt stressat ihjäl sig (oftast över hittepå-måsten ihop med livets faktiskt riktiga måsten) utan har kraft att ha gott humör istället. Ej heller glöm, hur gott det är att bara drösa ner i snön med barnen och flaxa till en snöängel? Kanske ännu härligare nu som vuxen! Ja, du fattar. Ta hand om dig! Och ni som kämpar i sjukstuga, KRYA PÅ ER! <3
Så hörs vi under veckan, både här och inne på instagram (@dromgardsliv)!
Länge har jag lurat på om vi skulle prova oss på att göra egen fågelmat till småfåglarna, å himmel, så mysigt och enkelt det var, kan vi nu konstatera när vi provat! Ja, faktum är att vi redan hunnit göra fyra stöpor.. det är nämligen så himla trevligt och enkelt. Vänta ska jag berätta mer!
Allt man behöver är:
– Några lämpliga formar, (vi tog ett gäng olika kakformar)
–En plåt och ett bakplåtspapper att hålla till på är också finurligt.
-En sax och något slags snöre
–1 dl rapsolja
–250 gram kokosfett, som du köper i vanliga mataffären.
–En god fröblandning, som Vildfågelmixen vi använde från Granngården
Gör såhär:
-Smält kokosfettet tillsammans med rapsolja
-Blanda i fröna
-Låt blandningen svalna något, skeda sedan upp bladningen i formarna
-Vänta tills alltsammans stelnat
-Ta sedan ”fågelmatskakorna” ur sina formar, det går larvigt enkelt jag lovar!
-Gör ett litet hål med lämpligt verktyg och sätt ett snöre i innan du hänger upp godsakerna till småfågelvännerna!
Två bonustips ser ni här!
Ge bort hemgjord fågelmat till någon du tycker om. Här ser ni vad barnen gav sin Morfar och Farfar i farsdagspresent. Tänker nu; vad sägs om fågelmat som liten julklapp eller gå-bort-gåva kring jul?
Vill du ge fåglarna riktig julefest med både kaka och kärve? Haffa då också en kärve för endast 79,90 kronor på Granngården, HÄR!
Det är inte bara väldigt gulligt med små hjärtan och små sockerkakor där ute i vintriga äppelträdet.. det är också så otroligt uppskattat av småfåglarna!
En utav dagens höjdpunkter är att kika ut genom köksfönstret och speja.. fågelboken ligger redo så vi i farten i alla fall kan försöka lära oss några fågelnamn. Annars räcker det tusan gott med att bara titta ut och njuta. Av känslan att ha gjort gott, för några andra.
Ur det vilsamma mörkret smög plötsligt något sig på, något som kändes väldigt bekant men också väldigt ”längesedan”.
Det var solen, som sken in i gammköket.
Bäst som det var fann jag mig stökandes i köket. Kokade bort blåbärsfläckar på ullsäcken, ullfilten och Lillminstings lilla nattasärk.. fläckar som blivit av blåbärssmoothie, för flera, flera veckor sedan. Slet ut den gröna trasmattan i Salskammaren och stuvade bort pelargonerna. Gick upp och ner för trappan, gång efter gång. In med ullstrumporna genom jordiga odlingsrummet, dumpade kruka efter kruka. Vände åter nerför, efter att med några hjälpliga drag med handen under var fot, ha fått bort den mesta delen av jorden. Fortsatte, i ullstrumporna, utan att passera en endaste sko, ut på bron, rätt ut i snön. Där ute fann jag lagret av skogsfynd, nämligen. Fyllde några krus med ris som jag och Bertil plockade i skogen härom veckan, men därefter inte orkat göra något med efter det, förrän nu. Rullade ut mjuka, ombonande vintermattan i Salskammaren. Och snodde lite snabbt ihop dom där kolasnittarna jag lovat en när och kär att baka till ett kommande familjekalas. En frisk långpromenad sedan.
Energi? En hoper ”andan faller på”. Lust. Inifrån. Och ut. Just precis så.
Så tänker jag på.. att jag mår så mycket bättre den här november, än förra och november innan dess.
Att det funnits plats det här året, för att ta hand om, inte bara alla andra, utan också mig själv. Tacksamheten till många, många ”bara vanliga dagar”, är enorm. Har nu varit i (så mycket det går i älskade suset, ni vet) total Novemberdvala, ni vet. Tänkt mycket, funderat. Gett mig själv lugn, som en gåva och klapp på axeln.
Blir gråtig när jag tänker tillbaka, till tiden för precis ett år sedan.. och året innan dess. Det var så, så intensivt. Jag var urslut i detta nu, för prick ett år sedan. Så matt, mestadels av all oro som hade varit och avsaknaden av återhämtning mellan alla utmaningar. Minns att jag kämpade på, stretade emot kroppens alla varningssignaler, svarade och tackade ja till allt möjligt, för att det var enklare än att behöva göra det skaviga i att säga nej… ansåg inte heller att utrymmet för att tänka på mig själv, fanns. Tyckte ändå att vi hade det himla bra, det hade vi ju! Men en söndagförmiddag i november 2022, efter en långpromenad, fann jag mig själv ihopdrösad innanför ytterdörren… yrseln som kommit och gått tidigare under året, eskalerade, så ledsna tankar tänktes, tårarna trillade nerför kinderna. Och jag minns inte var jag hade gått. Nu var tid för alla bromsar vi kunde finna. Tid att ta hand om lilla mor. På riktigt.
Den här tiden känns i år helig, ger mig lugnet nu allt som går, som en omfamning. Njuter av känslan av att jag har ”mer att ge”, men inte behöver bränna den energin.. utan tvärtom, vänder tillbaka, inåt, backar hem. Tankar på. Ännu mer. Samtidigt, som jag känner mig så stark. Och lugn.
…
Det är okej, om du inte förstår, alls, vad jag pratar om. Men till dig som kanske kämpar just, just nu.. är helt slut, känner hopplöshet och förtvivlan. Är i en period av livet där det faktiskt inte ÄR så lätt att bara bromsa och återhämta, precis som det var för oss. Till dig, så vill jag bara ge dig hopp. Det kommer bättre dagar. Jag lovar. Och du… ta hand om dig, nu. Det är inte egoistiskt att som småttingmor, roffa åt sig återhämtning, extra i perioder där extra behövs.. tvärtom! Det ger superkrafter, som precis hela familjen får njuta utav.
Så. Jag passar på. Att passa av. Med naturens vilofart, mörkret och den ymniga snön som en varm omfamnade kram. Mitt i novembermörkret serveras vi det vackraste av vinterlandskap och nyss tändes också en gnista, en vilja att dona, maka lite vinterfint, fundera inför advent och så, ni vet.
Fast, .. tillbaka till stickningen nu. Måtta med allt!
Tillbaka till idet nu. Solen har gått ner bakom berget igen. Ju.
Det blev måndag igen! Efter en vecka som känts lite som ett töcken…
Veckan som gick, fylldes med;
Mycket god veckostart. Här hade vi precis kommit hem från glädjande femårskontroll och landade hemma på sofflocket sedan.
Det älskade Hemmaskrotandet. Och en trött mamma ur bild. Jag skrev en text, till er. Och vilken kärleksstorm jag mötte. TACK fina, fina ni.
En välbehövlig guldstund på ingång. Hade fyllt saftflaskan Fru B gett oss saft i tidigare i höst, nu fylld med vinbärssaften vi kokade för någon vecka sedan. Tog alla barnen och drog iväg..
Till drömtorpet och drömvännerna! Där vi i vanlig ordning blev så bortskämda, med både gott i magar, lek i timmar och hjärtegott mamma-babbel. Saffransvåfflor med vispgrädde och hjortronsylt. Kära hjärtanes, så gott det var!
Nu var veckan igång och läxor lästes och pyssel pysslades, i Salskammaren. Men i rummet intill, pågick plötsligt sjukstuga..
Mitt i veckan och ett stycke päron-team, som jonglerade vobb och diverse uppsopande av ”jädrans så tidigt vintern kom i år”-sysslor…. som att ta in studsmattan. Det brukar vi kanske inte ha gjort tidigare andra år heller, men nu var den snötyngd och ett jädra bök att få ihop. Till sist så. Check på den. Småcyklarna där under snön ligger fortfarande kvar. ”Tar det en annan dag, sa vi”……. är det bara vi som överrumplats av tidigt snöfall?
Blå timmen och en utav veckans flera helt ljuvliga motionsrundor i syn. Men nä, jag kände mig slut, inifrån och ut och skippade den, ändock så efterlängtade, löpningen. Jag gjorde vad jag ju lovat mig själv mer utav; lyssnade på kroppen. Och bara tjavade istället. Det var helt magiskt härligt, det med.
Någon jobbade på sitt tålamod och ”jitade”. Lade också till en hel hop med nya ord i sitt ordförråd. Så otroligt charmigt.
Det blev fredag och vi hade varit igenom första vågen sjukstuga. Ni vet, sån där småttingsjuka med feber som är och svassar mellan 40 och 41 grader och man gör allt, allt, allt för att lura ner febern och få lillungen att må så bra det går… att febern nu var borta, solen sken och det var fredag, var en hejdlöst härlig kombination.
Byggmästaren checkade av bit för bit på hönshuset. Nu är det dags att måla! Längtar så efter att fjäderbollarna ska få flytta in här i deras nya lya.
Dessa tu firade in helgen med en liten promenad. Dreamteam, där han där till vänster inte minns ett liv utan sin ponny.. som burits av sin ponnyvän sedan ett års ålder och liksom handskas med honom som om det vore det mest naturliga man kan göra. Noll rädd, med stor respekt och mycket kärlek.
Om den hästtokige morsan som själv drömt om häst sedan barnsben är sådär löjligt glad över delat intresse? stolt? ..och så till sig över detta dreamteam? – Ja. Ja. Ja.
Lördagkväll. Och sjukstugevåg två för veckan var i full gång. Nästa unge. Skyhög feber och dunderförkyld. Jag tog mig sedvanliga kvällsturen till djuren. Andades djupt och grejade med kvällssysslor. Då det varit så otroligt kallt senaste dygnen, så pysslades djuren om extra.. extra mat till samtliga och täcke på den minsta hästen, som inte är av lika härdig ras som stora hästarna. Här var klockan 23 och jag njöt ute i svinkylan och kolmörkret.
Sagolikt vacker och iiiisande kall novembernatt.
När jag kom in möttes jag inte bara av god värme utan också av bland det mest hjärtskärande en förälder kan tänka sig; en lillunge i storgråt, totalt otröstligt. Förtvivlad till fullo över att nu ena örat börjat värka också. Puh så maktlösa vi kände oss, jag och den skäggige. Öronont, på nivå smått outhärdlig. Inte många timmar sömn den natten. Inte alls, nästan.
Söndagmorgon… kaffekoppar och långsamt degande på sofflocket, i både bildlig och bokstavlig mening.
Jag drog iväg med Lillminsting på långtur följt av ”medicininköp”. Glass. I stora lass.
Många minusgrader och sagolik vinterdimma. Rimfrost och hästar som tuggade hö febrilt för att hålla värmen. Katter som studsade in genom dörren lika tvärt som dom kommit ut. Googlande av ”öroninflammation barn”. Gäspar på rad. Tacksamhet över att ena lillungen mådde lite bättre, hade lite mindre ont, medan vi konstaterade att nu tredje ungen, också fått feber. Tända ljus, varma täcken i finsoffan. Kura. Kurera. Alla tillsammans.
Där har ni oss. Så även nu. Måndag och ny vecka. Vi tar en dag i taget-tid pågår, mao. Med gott hopp!
Önskeplaner V.47:
-Pyssla om små sjuklingar! … har klarat oss så väl denna höst från sjukor, men se nu slog sjukstugan till och det med besked. Hög, hög feber, dag efter dag.. snörvel, röda, röda ögon och småhosta. Och så öroninflammation till på köpet för (än så länge bara) ena lillungen. Puh alltså, mitt mammahjärta. Så jobbigt när barnen är sjuka.
-Göra sjukstugan så mysig vi kan! .. ja det ska vi, tusan!
-Baka! Har lovat att hjälpa till med bakning inför helgens släktkalas. Är inte sjukstugan för eländig så är baka en himla trevlig syssla i alla lägen, tycker vi.
-Planera och ställa för en himla, himla mysig kampanj som jag ser mycket fram emot. Sen ska det då fotograferas, filmas, redigeras, skrivas… och så vidare. Kul!
-Möta sista helgen i november!
…
Önskar er och oss en god novembervecka, trots trötta tider, härjande småttingsjukor och så vidare. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. <3
Är jag verkligen samma människa som den där som bara tills för någon vecka sedan, med lätthet gick ann så dant? Många, många timmar om dagen. Som med (nåja, hyfsat i alla fall) lätthet nattasuddade.. OCH klev upp tidigt om morgonen? Samma människa som nu i mitten av november gör några få knop.. för att sedan belöna mig med en lika lång stund på sofflocket. Vilar och tom-glor så ofta jag kan. Behöver sömn och mera sömn. Ja, det är jag, både ock.
Kan vi bara ta hundra procent Vintervila nu?, mumlar jag för mig själv. Och skvätter vispgrädde kring morgongröten. Vem bryr sig i sallad och annat sånt där fräääscht? Nej, ge mig gräddigt och fett. Sånt man behöver när man ska orka hålla värmen i idet, hela vintern.
Det är samma visa. Varje år.
Och jag välkomnar hela alltet, med hull och hår. Sommartidens energiknippe har byts ut, mot Vintervilans Björnmor. Så är det.
Samtidigt som jag sitter där med kaffekoppen på sofflocket, låter röran breda ut sig i hemmet där ungarna går fram i lek och bus, så smygscrollar jag en stund på instagram och möts av hundra stycken olika julpyssel, sätt att göra lussebullar, snitsiga girlanger och annat härligt… trots att det bara är mitten av november. För en sekund får jag andnöd. Sen skärper jag till mig. Nog för att jag älskar att pyssla och dona, men jag kan inte göra allt det där, då får djur och barn stå hungriga..
Vet ni. Ibland känner jag mig så lurig, som finns här i sociala medier-världen… en värld som jag tror, om den används fel, kan göra oss så ont. Stressa oss, alldeles i onödan. Känner mig lurig.. som på ett sätt vill att ni ska se och läsa det jag sänder er, fastän jag helst vill att alla bara ska släppa sina skärmar, andas djupt, sänka axlarna och uppleva livet. Men mitt i allt, är det också snitsigt, att kunna nå ut till så många av er. Med just det budskapet. Påminna. Om att livet är här. Och nu. Och så vidare, ni vet. Jag försöker att förmedla ett Här och Nu, en stund att landa. Peppa till att våga gå sin alldeles egna väg genom livet. Ge inblick i ett gårdsliv, bland en hoper ungar. Livet. Jag hoppas att denna bubbla känns god hos er. Annars är det fel plats att vara på. Tänk så, välj det ni mår bra av.
Tänker på snabba inspirationsklippen jag just scrollade förbi. Att allt ska gå så förbenat fort nu? Ingen har ro att titta klart annars? Här inne, här är alltid lugn och ro. Därför älskar älskar älskar jag denna lilla blogg så oerhört.
Svammel, svammel..
…
Andas djupt och landar i mitt igen. Bort med telefonen. Funderar vidare. Denna kommande advent-, och juletid, kommer jag i vanlig småttinglivsordning, att lyssna på livsläget, tänker jag. En stunds snölek med barnen till, men kanske någon inne-jul-syssla mindre, är fortfarande min prio-ordning. Ja och glöm inte galoppen genom skogen, springturerna och stunderna av skrotlyftande. Att välja, är att välja bort. Sådetså.
Vettet landade åter. Puh. Nu är stunden på sofflocket slut. Novembersinnet har sagt sitt.
Det var helt magiskt. För oj som min energi var låg denna vecka. Jag vet att jag orkar mycket ändå, men jag är långt ifrån ”Sommartidens energiknippe”, just nu. Som sig bör. Lyssnar på det så mycket jag kan. Blir ändå lite frustrerad stundvis. VILL ju så mycket, ni vet…
Läxläsning! .. och kaffesörpel bredvid en hoper garnnystan. Lilla B undrade nämligen om hans halsduk snart är klar.. så det är sannerligen dags att börja med den. Just sånt mys jag är pepp på nu men nix, inte har sådär jättemycket utrymmemför, förstås. Men ändå, småstunder av stickning, så himmelens härligt ju!
En nybadad liten människa som undrar varför i hela friden småtårna är så skrövliga efter badet. Lilla vän. Så mycket att upptäcka.
Efter att ha susat till stan och gjort några ärenden, var det himla gott att komma hem sedan. En tur till skogen var precis vad vi alla behövde då. Vi fann bland annat lummer, som ni anar.
L I V E T PÅ EN PINNE. Skogen. Så, så själagod. För både stor och liten.
Så blev det plötsligt fredag.
Dagen där jag skulle ha hunnit jobba i kapp med en massa saker, men regnet vräkte ner och fotoljuset var ooobefintligt och jag kände mig inte alls på banan och sannerligen inte in the mode för att ställa mig framför en kamera, så nä det gick bara inte. Jag la ner det projektet. M fick byggtid i hönshuset istället och jag hängde med barnen. Till kvällen möttes vi upp allihopa i ett nystädat hem.. Bonde Söker Fru-marathon i Salen, himla mysigt. Lill-Olof satt i Salskammaren intill och grejade med kulbanan.
Lördag morgon! … och synen av någon som sovit länge och gott och vaknat med ny energi… dessutom hade iskalla spöregnet nu gett upp och ner föll ljuvlig snö. Helt underbart! Nu är jag så redo för det vita. I mitten av oktober kändes det lite, lite tidigt… jag behöver en hop blyertsgrå dagar för att landa i november… men oh, så gott det känns nu.
Till grannbyn vi drog senare, för att heja på älskade Storebror S..
För jo, sedan någon månad tillbaka är det här en ny kär pusselbit för oss alla och särskilt vår förstfödde; Hockey! Pappan som spelat i många år, får uppleva islivet som pappa och tränare nu. Otroligt roligt alltihopa!
Jag och minsta trion var hejjaklack tills Lillebror behövde långlura i vagen, då susade vi hemåt… medan han sov, passade jag på att göra ett nytt försök med fotandet/filmandet av jobbet jag lagt ner dagen innan. Och vet ni, nu gick det som hejsan. Ni vet, ibland behöver man bara släppa saker.. lägga ner.. ta nya tag en annan dag. Jag är inte den bästa på att ”ge upp”, därför så glad att jag gjorde det, den här gången.. svårigheten är väl kanske att veta när man faktiskt ska ”ge upp för stunden”, ta nya tag en annan stund.. och när man faktiskt borde kämpa på, lite till…..
Söndag och Farsdag. Älskade Pappa M blev uppvaktad av oss hela gänget.
Farsdagsfrukosten. Med hela gänget samlat, nybakta mammabröd, bullar och varmt kaffe..
Jag kan inte tänka mig något mysigare än det här. Skulle vara om vi hade en eldstad av något slag i det där rummet… så vi kunde tända en eld och omfamnas av govärmen… det, är verkligen en dröm.
Ut det bar sedan, för djursysslor, snölek och senare utelunch. Vinterns första järnmackor grillades. Varm choklad i småmuggarna..
.. och kaffe i träkåsorna, vilket var vad som gömde sig i pappans farsdagspaket.
Resten av söndagen var ett endaste gott farsdagsfir. Först av min älskade Pappa hemma i barndomsbyn, följt av firande av kära svärfar tvärsöver lillvägen. Det är så förbenat lyxigt att ha dessa människor i vårt liv. Så nära, på alla sätt.
Och det var den veckan, det.
Det känns gott med en ny vecka nu.
Känslan efter jourveckan är alltid densamma. Puh. Frihet. Det äär sånt meck med den där jour-pusselbiten. När M har Brandisjour, är det jag och barnen som sitter ihop konstant. Älskar ju det, men i alla fall någon liten stund på veckan mår jag så himla bra av en friskluftstur, springandes/promenerandes, bara jag…det är inte alla jourveckor jag känner såhär, men det där var verkligen en sådan. Jag hade verkligen behövt få tanka mig med i alla fall en bara-jag-tur… men sånt uteblir totalis under jourveckorna. Och det märker jag av, direkt. Energin dippar, opeppen kryper sig på, orken tryter. Just så, så är det. Det är ”inte bara”, alltid. Vill inte klaga, bara att ni ska veta att det inte alltid ”går av sig självt”, inte här heller. Mitt i det småkämpiga, är jag så tacksam. Varje pusselbit, är en del i vårt vardagspussel. Och vår vardag, den är vårt guld. Kämpigare veckorna, dom hör till, dom också.
Önskeplaner för vecka 46
-Pusta ut! ..efter en vecka med många bollar i luften…
-HemmaMamma! … jag ger dom mitt allt. Och är så tacksam över den möjligheten. Älskade barnen. <3
-Motionera! …kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att springa, rensa hjärnan, tanka ny energi. Ska ge mig ut på egen tur så fort möjlighet ges. Börjat veckan med ett tufft styrkepass! Det kan ingen jourvecka i världen stoppa mig från 😉 Är mig en kär rutin också, starta veckan så.
-Ta mig i mål med en deadline jag jobbat så idogt med senaste veckan… det blir några kvällar med kvällsjobb vi datorn, mao. Med vad, får ni se så småningom!
-Försöka hinna skapa trevligt innehåll till er... älskar ju att skriva och sända er post…Men jag vill leva som jag lär. Och just nu när jag haft någon vecka med lite lägre energi, så varken vill eller orkar jag slå dubbelknut på mig, för mycket. Tänker som sagt, att jag vill leva som jag lär. Att vi ska utgå från livsläget som är. Uppskattar så, att ni då ändå så troget hänger kvar.. trots veckor där det blir glesare mellan posterna. <3
-Träffa Fru B och småfolket! .. längtar omåttligt.
– Ha Novemberhelg! … drömmer om en lugn helg.. där vi bara ”pang tjong” blir typ-klara med hönshuset? Det bygget känns så drygt nu när det är kallt och mörkt.. men det måste göras.
…
Okej, häpp häpp, PEPP PEPP! (säger till mig själv lika mycket som till dig, min vän!). Nu gör vi den här novemberveckan till vår, så härlig det bara går! Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hoppas jag att vi hörs alldeles snart igen!
Det blåster smärre storm och snöade på tvären. Ena syrran från huvudstaden var hemma här i norr och vi syskon hade något ofantligt trevligt inbokat denna dag. Nämligen en systerdag. Storan, Lillan och så Syrran. Storaysyster M fattades oss.
Vi kom ut till det vackra huset vid havet, mötte havets brus. Elden sprakade och ljusen brann.
Storan bjöd på salsicciapasta. Aldrig ätit. Men det var så otroligt gott!
Mer än mätta, pustade och stånkade vi medan lager på lager ytterkläder drogs på.
Vi gav oss ut på tur.
Och det ni inte hör eller ser, inte ens anar här.. är att det blåser så otroligt. Träden vajade yvigt i kring. Och det var så mycket snö!
Till sist kom vi fram till målet..
Havet!
Det sagolika havet.
Djupa andetag. Höra och känna naturens krafter ta i.
Rotsidan är alltid så vackert! Sommar som vinter.
Vi tjavade vidare sedan. Pratade livet. Gick halvt vilse. Drattade ner i av snön gömda klippskrevor. Skrattade. Tog oss upp. Och hem igen.
Men mest bara för att pusta lite… och stoppa ner en älskad äventyrare i badrock, badpjucks och allt vad det var…
För nu skulle Storan ta sitt första novemberdopp för i år. Hon är så vansinnigt cool… på flera sätt, alltså. Jag och syrran stod och klockade och frös arslena av oss av att bara titta på den där människan som pustade ”å det är så sköööönt, jag ääälsar det här”.
… själv blir jag pist om det droppar några kalla droppar ur takduschen… men, jag börjar ändå bli lite nyfiken på det där påhittet, att kallbada. Kanske vågar jag prova en dag… när jag ännu inte längre ammar och riskerar mjölkstockning.
När vi kom tillbaka till huset ännu en gång, hade mörkret fallit totalt. Jag värmde zucchinikakan jag hade med mig, vispade grädde och värmde hallon. Kaffet smakade himmel. Och hela dagen var som balsam för själen.
Kompisar! Det är dags för svaren till frågestunden, Del 2. Häng på!
Sommaren 2009.
1.”Hur träffades ni?”
Svar: I år är det prick 20 år sedan vi träffades första gången. Det var våren 2003, M och jag kommer inte från samma småbyar, men skulle stuvas ihop, den då kommande hösten, när vi alltså skulle börja högstadiet. Den skäggige minns till och med det här tillfället, inte jag. Däremot minns jag kärleksvärken i magen, när jag i sjundeklassens start, plötsligt blivit så ofantligt kär. Några år senare var vi modiga och förnuftiga nog att förstå att den där kemin som funnits från start, var något att sluta blunda för. Sedan dess har vi suttit ihop, snudd på femton år nu.
2. ”Hur håller ni kärleken vid liv mitt i familjevardagen?”
Den där ”kärleken vid liv mitt i familjevardagen”?, den finns fortfarande så mycket, vad jag tror är tack vare den där otroligt bubbliga ungdomskärleken.. dom där pirriga åren när vi ”Bara var kompisar”.. känslan av ”tänk att vi fick varandra”, finns liksom fortfarande så starkt kvar. Jag är så glad att vi inte blev ett par med ens, tror kanske inte vi hade varit där vi är idag då.
Men okej, skärp mig nu lite, romantisera inte mig och er tokiga. SÅKLART! , behöver vi se till att komma ihåg vårat VI mitt i fyrbarnsfamiljelivet. Nummer ett, här suras och bråkas det aldrig, vi har stor respekt för varandra och PRATAR alltid, om allt. Jämt å jämt. Han är min stora kärlek i livet. Och min bästa vän.
Vi försöker pyssla om varandra, var dag, ni vet enkla småsaker som visar/strösslar mycket kärlek. Som att M alltid förbereder min havregrynsgröt om morgonen och alltid ställer fram tallrik och min favoritsked till.. han susar till jobbet långt före vi ens klivit upp, så det där lilla tecknet, var dag, att han tänkt på mig, gör mig så så gott. Eller kärlekshandlingen att jag har förberett för ett träningspass som M bara kan köra igenom när han kommer hem från jobbet, klar är han lagom till att jag har middagen färdig och vi därefter kan mötas med endorfinigt god energi, hela familjen. En kväll under helgen kan vi lura i barnen middag tidigare än oss och så parkerar vi småfolket framför en film eller dylikt sedan, så får vi äta middag på tumis och hinna prata till punkt. Det är himla mysigt! Och för att knyta ann till bilden ovan, så älskar vi fortfarande att spela tillsammans.. det var ju trots allt den där gitarrpojken med dom blå ögonen jag så starkt föll för. Vi har ordnat det för oss med en Sal som är mer en Musiksal än sitta fint- sal.. där dimper vi ner vid varsitt instrument och spelar tillsammans, ja jag hade tänkt hunnit skriva dessa ord lite tidigare ikväll men vi hade alldeles för trevligt och barnen var alldeles för nöjda med att mamman och pappan jammade, att ja nu blev det ett sent kvällsinlägg… så värt.
Ska vi lyxa till det oerhört, så ber vi om en stunds barnvakt någon gång om året, för vi älskar att få långprata, ute på lång ridtur eller i någon utav våra föräldrars bastus. Nej, vi står inte och hånglar upp varandra sådär som på film, ni vet. Men tusan alltså! Underskatta aldrig den där snabba kyssen mitt bland småttingtjiv och överfulla blöjhinkar. Och så vidare… små ting, som gör massor.
3.”Har du börjat tänka på julen? Hur går tankarna med julklappar till alla barn?”
Svar: Alltså… jo men litegrann, men jag är ”inte där”, än. Nu är början av november, tid för blyertsgråskalans färgpalett, tid för lite extra vila och betraktande, liten stund av bakåtlut i takt med naturens broms.. en lucka mellan sommartidens iver och julens tindrande. Där har ni mig nu. I en lucka av pustande. Men jag vet, att om någon vecka, då är jag igång.. mest troligt. Med pysselpepp och juleiver. Har däremot en plan klar för barnens julklappar.. en vän delade tanken med mig och jag föll direkt. Tre julklappar var. En julklapp, som barnet behöver. Kan vara nya byxor eller varma vinterhandskar. Typ sånt. Klapp nummer två; något barnet önskat sig. Som det där legot som det suktats efter. Klapp nummer tre, en upplevelse. Här har vi en idé där hela familjen susar iväg för bus och mys. Föll pladask för denna klapp-idé.
4. ”Jag är nyfiken på vilken bredd ni har på ert locktak från Klockestrand på över- och överbärdorna?”
Svar: 220 mm
5.”Om ni inte bodde på Höga kusten var hade ni verlat bo då?”
Svar: När vi studerade på högskolan så tänkte vi länge, ja ända till vi ”råkade hyra en gård hemma i höga kusten som visst stod öde och tom”, att Umeå skulle varit trevligt.. och förnämligt på arbetsvis. Men det var just det vi kom på; vi vägrar leva för att jobba, vi vill jobba för att leva. Här, hemma i älskade höga kusten, med största delarna av våra familjer nära.
6. ”Vill ni har flera barn?/ Kan ni tänka er en liten femma, eller är syskonskaran komplett nu?”
Svar: Oooh…. Vi älskar våran flock som den är nu, en komplett liten fyrklöver! Det är i vanlig ordning Livet, som får utvisa vad som sker. Det är så många fler parametrar än bara viljan….
7. ”Var bor ni?”
Svar: Här, ju! På gamla, stora lilla gamla gården… mitt i höga kusten.
8. ”Ja, när sa vi ses? <3 <3 <3 <3 <3 ”
Svar: Darling! Vilken himla tur att vi fick ses under höstlovet.. nu dröjer det några veckor, sen kör vi full ös, jullovsmys. Systeryster <3
9. ”Hur länge har ni tänkt att du ska vara hemma med barnen?”
Svar: Vi tar en tid i taget. Som det är nu har vi ingen plan på att bryta denna ljuvliga bubbla av Hemmaliv. Plötsligt kanske ett annat upplägg dyker upp av vårt vardagsliv, något som känns lockande att prova, jamen då gör vi det. Men nej, just nu kan vi inte komma på något som skulle vara härligare än vi har det nu. Enligt oss, alltså.
10. ”Tack för ditt mys du bjuder på. Har du jobbat något mellan era barn/skyddat din SGI.. Jag är också hemmaförälder. <3”
Svar: Tack <3 Och vad fint att höra, att du också är det! Jag har inte jobbat borta sedan vår första bäbis… snabbt kan du räkna ut att jag då också offrat min SGI. Men ”det finns fler än ett sätt att göra rätt”, som Mamma Mu, säger… = fler vägar att gå för att känna att ekonomin inte är en superosäker boll. Jag är trots allt en trygghetsknarkare.
11. ”Är du troende?”
Svar: Ja, det är jag!
12. ”Vilka blommor suktar du efter att odla 2024?”
Svar: Ooh, vilken hoppfull fråga! Jag blev kär i lejongapen från i somras, så det blir det mer utav. Ringblommor och luktärt känner jag mig lite snuvad på och har en plan att FROSSA i det till sommaren. Risp blev också en ny kärlek som kommer återkomma, likaså harört. Tänker också för första gången försöka så brudslöja.. sen ska vi inte glömma att lilla B samlat en MÄNGD med solrosfrön från våra solrosor… han hoppas på ett eget litet solrosfält. Spännande, va!
13. ”Hur tänker du kring miljövänlighet och hållbarhet? Tycker det är svårt att få till i vardagspusslet”
Svar: I allt vi gör försöker vi självklart tänka hållbart och värnar om miljön. I stort som smått… och just det sistnämnda, smått, tror jag mycket på. Orden ”en kan inte göra allt men alla kan vi göra något”, ni vet. Vi köper svenskt i mataffären, vi tar gärna valet att göra handlingen på vägen hem från promenaden/springturen istället för att alltid ta bilen. Vi shoppar andrahand i första hand. Köper vi nytt, är det av god kvalitet som håller länge, länge. Vi sopsorterar, säger nej till reklam i brevlådan, odlar mer och mer för varje år, hemestrar, tvättar alltid fulla tvättmaskiner, använder alltid bara mild såpa vid städning, lappar och lagar i första hand innan vi köper ”nytt”/nytt . Och så vidare. Barnen är så med på det här tåget också, fint. Och som ni märker, det handlar om många småsaker som gör mycket i slutändan.
14. ”Alltså ni har det mest trivsamma kök jag sett här på Instagram. Säg mig, har ni planer på att renovera bort detta kök, eller trivs ni lika bra i det som jag gör?”
Svar: Vad himla gullig du är! Vi älskar också vårat stora bondkök, det är himla gemytligt! Dock är vi ju så otroligt sugna på att kunna sätta in järnspisen i köket igen, samma spis som en gång varit där i kökets hjärta.. järnspisen, som snällt står ute i lagården och väntar… och för att vi ska kunna ordna våran befintliga eldstad (kakelugnen i salen) och sätta in järnspisen i köket, så behövs en liten rockad…. men dit dröjer det. Tills dess njuter vi att gamla köket som det är.
15. Vilket är nästa projektet när badrummet är klart?
Svar: Just nu försöker vi ha ett litet ”uppsamlingsheat”.. samtidigt som vi pustar lite, NJUUUTER av detta badrum så hejdlöst. Byggtimmar går åt till hönshuset just nu. Sen ska vi fortsätta att sätta in radiatorer i något rum till… innan vi troligt kommer vara alldeles för peppade på något mer kreativt och nog ger oss i kast med Syskonrummet på övervåningen… eller badrummet på våning två? Vi är egentligen en bra bit på väg med båda dom rummen, så vi får se vart vi landar. Och när vi drar igång. Hönshus och fortsättning av radiator-historien, först.
16. ”Omg. Recept på korvgrytan!?”
Svar: Haha! Så roligt att du är pepp på korvgryta, det är ju så vansinnigt gott. Så HÄR gör jag min.
17. ”Samsover ni med alla barnen fortfarande?”
Svar: Ja! Bästa, mysigaste vi alla vet. Att ha flocken samlad, alla sover nära och tryggt. Helt underbart. Att krypa ner i stora storsängen tillsammans, härs och tvärs. Och så en två, tre katter på toppen. Tilläggas bör att vi satt ihop en dubbelsäng med en 90 cm bred säng, vilket ger oss ett redigt sänghav där alla kan sova gott. Ibland pyser något storasyskon in till sitt rum och slumrar ”borta” någon natt, men det är mer undantaget som bekräftar mysregeln.
…
TACK för så roliga frågor! Jag har sparat någon fråga också (ifall någon av er deppar över att inte ha fått svar <3), då jag tänkte att det ska få bli egna inlägg… stora frågor som kräver sina längre svar, ni vet.
Nu är denna mor så innerligt trött och ser fram emot att krypa ner bland snusande små alldeles strax. En tidig kväll, efter en trött-trött-trött blyertsgrå novemberdag.
Senaste kommentarer