Wow!
Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.

Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!

Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.

Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.

Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.

Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.

Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.

Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3

Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar.
Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.

Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.

Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.

Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.

Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.

En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.

Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..

Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3

Emmeli