Måndagshälsningen!
Vilken vecka det där var!
…
Jag är en människa med mycket energi, vilja, ork och håller oftast gott mod. Inte alls för att hålla uppe någon fasad, någon sådan vill jag ej besitta. Jag försöker helt sonika att påverka mitt liv till fullo och fyller dagarna med liv, som jag mår bra utav. Påverkar sånt jag kan. Försöker finna mig i sånt jag inte kan påverka. Och på köpet, finner jag sinnesro. Så är det.
Men ibland behöver jag pausa, jag med. Från suset. Det höga tempot. Jag behöver ladda om, liksom. Och nu, som 28 år och supersupervuxen! Så har jag så lärt mig, mig själv och mina signaler. När jag behöver lite mer än bara en promenad eller varm dusch, för att ladda om. När jag behöver dagar. Att stänga av. Låta orden stanna innanför bröstkorgen. Varva ner. Bryta älskade mönster. Lyssna. Inåt.
Det blev en fin vecka. Jobbig, missmodig och ibland med en känsla att allllt kändes övermäktigt. Bara tanken på att orka vara med på renoveringståget ens en dag till, gjorde mig kräkless. Bara tanken på att M jobbade med alla tre jobb, skulle vara borta flera kvällar, hade dygnet-runt-jour och så vidare. Gjorde mig gråtfärdig. Men, vi tråcklade, pusslade, hjälptes åt, bromsade, tog hand om varandra. Och här sitter jag idag, en ny måndag, men vad som känns som en mer lättad känsla i både kropp och knopp. Jag vågar inte ropa hej, men förutom lite hosta hos två av småttingarna, så är vi i övrigt friska också just nu, efter en rejält ihärdig basiluskasväng. Det; friska, glada barn, gör mig så innerligt lycklig och känns som en riktig lyckostart på ny vecka!
Förra veckan fylldes med tillsammanstid så mycket vi bara kunde. Jag förevigade synen av pojkarna, som pausade i renovering och bara gjorde något superroligt, som att bygga en ny legolåda till Minimannen.
Läsa ritning efter ritning och bygga, liten legobit för legobit. Bland det bästa Minimannen vet just nu. Fast letande är urtråkigt, så det får gärna mamman sköta. Glad är jag, som får vara med på ett hörn.
I hjärteasken stoppade jag de sköna promenaderna, stunderna med ungarna bredvid mig i finsoffan. Och den där stunden, ovan i bild; Första kaffekoppen för året, på hitte-på-trappen, bredvid liten nyvaken lillprins, i alldeles för stor mössa..
Jag provade två nya middagsrecept. Vegetariska båda två. Av dessa ingredienser blev det den HÄR middagen, som hela familjen mm-ade åt.
Jag och Juniflickan (och Frans Frasse Fransson) slog oss ner i solbadande Salen en förmiddag, och klistrade in minnen i familjealbumet. Världsmysigt!
Mysigt också, stunden där min stora pojke och jag spelade Fia med knuff. Eller när barnen tjöt av lycka, då deras tokiga mor, inspirerad av stormen utanför, kom på att det nog skulle gå kanonbra att blåsa såpbubblor här inomhus.. med hjälp av hårtorken…
Helgen sedan. Med Fredagsmys här hos oss, tillsammans med Svärisarna. Följt av den riviga isolerings-lördagen. Som gjorde att vi kände oss så lättade, trötta och glada på söndagen. Och date-sugna. Vi slog oss ner på Gårdshustrappan under barnens vila. Åt choklad och sörplade kaffe, med solen i ansiktet.
Fast det stormade så dant, så efter en stund gick vi in..
Och fortsatte vilan! En stund av att bara-vara.. händer i princip aldrig. Väldigt skön stund, om än vi båda började känna efter ett tag att ”men ska vi inte sätta igång med något?”… nix. Vila. Så särskilt viktigt när kroppen verkligen ber om den.
Det var lite, lite synd att det där larmet skulle gå till söndagkvällen. Precis innan barnen skulle nattas. Stormen Mats hade anlänt med besked och det kändes inte alls kul när Brandispappan gav sig iväg mot brandstationen.
Jag gav mig in på Allehanda på en gång i vanlig ordning, och efter en stund kunde jag ana var mannen var…. ”Brand i ladugård”. Fy så hemskt. En brinnande ladugård, med djur i och på toppen den förfärliga stormen. Fy, vilken mardröm.
Jag led av tanken på stackars familjen som rådde om gård och djur. Kände vanliga oron; var är M nu. Han måtte väl vara försiktig. Mina två småprinsar somnade bums, tack och lov. Men min lilla flicka. Som är superrädd för storm, var mer än skör. För att inte tårarna skulle trilla, dels över att ”pappa kommej blåsa bort” och bara allmänt rädslan över läskig storm, så klev vi upp hon och jag. 
Drog på Pippi Långstrump högt i högtalarna, kurade under filten och pusslade en sisådär sexton pussel, innan vi stupade i säng. Lillan somnade. Men jag kunde inte somna riktigt förrän Brandismannen var hemma igen.. kring 05 denna måndagmorgon..
Ok. Nu tar vi måndag!
Det är en smått grusig känsla i ögonen. Ändå tacksam. Alla är hemma. Jag klev upp och bakade snabbgjort bröd i morse så vi fick extragod frukost. Småttingar sover eller leker med tågbana och vi päron funderar på en kaffekopp till.
Heja er, med vad än ni har för utmaningar framför er i veckan, stort som smått. Och hoppas ni får milda, hjärtegoda i-slutet-av-februari-dagar!
Vi hörs alldeles snart igen!
Lillafrun
Att ha isolerat ett hem med iCell!
(Inlägget innehåller reklam för iCell)
Så blev det lördag. I slutet av februari. Året är 2019.
Hela Storlilla Familjen, Team Drömgården. Hela gänget, beredda för dagen! Obeskrivligt tacksamt, väl förstärkta, av båda Svärisarna. Alla, beredda att klä huset, byggt tidigt 1800-tal, med den skönaste mössan.
Vi befinner oss i bilderna på tredje våningen, allra högst upp i huset.
Där mannen har hängt senaste veckorna, förberett för elen som ni ser och byggt landgångar ovanför det väl reglade taket (taket av våning två, mao).
…
Farmor hängde med stora barnen här hemma, Lillebroren sov och Svärfar, Mannen och jag drog igång Monstermaskinen som i ett nafs började spruta ut fint tuggad lösull. Det var så rooligt! Gick så himla bra.
Svärfar skötte maskinen exemplariskt.
Matade i, bal för bal.. som susade in..
… genom långa slangen. Upp på övervåningen och slutligen..
.. landade i det som blir vårat tak på våning två.
Minimannen, han susade mellan uteluft och tredje våningen…! Älskat teamwork!
Lillebroren sov så pass länge att morsan kunde vara med och isolera sisådär en halv våning, innan jag susade ner och ammade och lagade lunch åt arbetslaget. Bygglunch kan vara bland det trevligaste som finns!
Teamet jobbade vidare sedan, tills mörkret föll och lite till. Vi stöp i … precis ingenting.
Vågade knappt tro på hur smidigt det gick.
Lösullen la sig lite som en blandning mellan vispad maräng och vispad grädde. Kikar ni in på min instagram (klicka på min profilbild där och kika storisarna!) kan ni se i film hur det såg ut! .. min och mannens date, haha!
Vi firade till kvällen. Svärmorsrullade köttbullar och mannens favoritefterrätt; fruktsallad. Såå gott! Vilken himmelens tacksam lördag. Februarilördagen vi nådde ett stycke stort delmål i vår renovering av övervåningen.
Säger som barnen; ”oooh myy gaaard!” .. så härligt!
Denna bild tog jag alldeles nyss. Frestande att kasta sig där i..
…
Miljövänlig cellulosaisolering. Ord från iCell och deras hemsida (som hittas HÄR);
”Ett materials isoleringsförmåga beror på främst tre faktorer: lufttäthet, värmekapacitet och konvektion. iCell Lösull med sin höga densitet i kombination med hög tröghet isolerar bättre än mineralull. Den höga densiteten och lufttätheten medför också en utmärkt ljudisolerande förmåga med bästa värmekapacitet. Tack vare tätheten och en tyngd på cirka 50 kg per m³ för exempelvis väggar och snedtak förhindras luftströmmar (konvektion) inom isoleringen. Med cellulosalösull går det att bygga diffusionsöppet, tack vare cellulosaullens hygroskopiska egenskaper”.
Att just kunna bygga diffusionsöppet känns så himla fint, med tanke på att vårt hus är flera hundra år gammalt. Vi vill inte täppa igen det med en massa helttätt, som gör att inte huset, timret, kan andas som det vill. Med denna typ av isolering, ger vi huset andningsmöjlighet av bästa kvalisort. Det känns förträffligt!
En vän med stor renoveringsrutin skrev och frågade nyss ”Hur gick isoleringshärvan? Är ni helt slut idag?” och med massa hjärtan i kring. Hon vet hur det är att vara helt slut efter bygg- och renoveringsdagar. Jag svarade; ” Vi somnade 20.30 hela familjen. Sov tolv timmar. Vaknar idag. Till tio plusgrader på övervåningen. Det gick suveränt!”.
Å, sicken lycka.
Idag ska vi göra så lite som möjligt. Den omtalade klass-två-stormen verkar vara på ingång redan nu. Bertilen marathonsover. Storebror och pappsen bygger med favvis-brio-grejerna. Lillan pysslar. Och jag njuter av att ha allesammans nära.. och passar på att kika in här.
Önskar er en god söndag!
Lillafrun
Idag skapas historia här på Norra Drömgården!
(Inlägget innehåller reklam för iCell)
Ser ni?
För nästan prick ett år sedan. Knipsade jag bilder på en vintersöndags bestyr… att flytta hem ungefär hur mycket isolering som helst, till vår gamla gård. Sisådär 1680 kilo, närmare bestämt.
Mannen arbetsledde och kånkade. Farfar och Sixten satt i traktorn tillsammans. Jag och Juni och Minsting i magen hejade på.
Den allra finaste sortens isolering.
I både lösull och skivor, beroende på var den ska användas. Skivor i golven. Och lösull i taket. Och det är just det, taket, på vår andra våning, som idag.. iiih!!!… idag, ska fyllas fullt av denna miljövänliga vän.
Idag skapas historia här på Norra Drömgården!
Vår gamla 1800-talsgård är som tusen gånger tidigare nämt, ett så kallat skrytbygge. Med enbart en våning beboelig. Men idag gör vi (förhoppningsvis, om allt går som vi önskar med monstermaskinen osv) ett stort steg i vår renoveringsresa… alla steg är steg närmre att kunna börja leva i precis hela vårat stora hem.
Är ni intresserade att läsa mer om denna drömmiga isolering, kika HÄR.
Ok. Håll tummarna för oss att dagen flyter väl! Här ska isoleras ett stycke våning två (och därmed hela huset!)
Önskar er en god lördag!
Lillafrun
Ända ifrån tårna…!
Nu tar vi helg.
…ända i från tårna, faktiskt…!
Hoppas att ni får härliga helgdagar. Vill skicka en kram till er alla som sänder hjärtan och ord härs och tvärs, till mig. Tack <3
Lillafrun
Ljuset återvänder och det gör lite ont.
Ljuset återvänder.
Stannar längre och längre, för varje dag.
Det känns alldeles pirrigt. Och, det gör samtidigt lite ont.
Det känns lite jobbigt i kroppen. På motsträvigt outgrundligt, alldeles solklart vis.
Det är ju så underbart? Också, lite kämpigt.
I mig, samsas både lycka och litet inre minikrig.
Sån här är jag. Jag har lärt mig det nu. Starksköra, känslojag.
Jag lutar mig tillbaka. Lyssnar inåt, lite mer noggrant än vanligt. Försöker slappna av. Stanna upp. Även om det skaver. Även om jag känner mig orolig inombords men inte kan säga varför. Inget är konstigt. Allt är okej.
Jag försöker andas. Lyssnar noga, noga till fåglarnas sång. Känner efter, hur doftar ungens fjuniga hår och hur känns solens värme mot min kind?
Jag sätter händerna i jorden, spelar stycken vid pianot. Försöker vara snäll mot mig själv. Än om jag inte riktigt tycker att jag är värd att pysslas om så, så ger jag mig det. Det är bäst för oss alla och det känns gott i precis hela mig.
Som från att ha varit en sovande knopp i vinterdvala. Till att vakna. Räta på sig. Kisa mot ljuset. Och brista ut i blom.
Precis så.
…
Ljuset återvänder. Och det gör lite ont.
Det får vara så.
En morgon vaknar jag. Och fridsamheten och sinneslugnet har segrat. Ännu en gång.
…
Allt gott till er!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
