Och när adventsfrukosten var bortstökad, började vi klä oss i finkläder och drog fram loppade juleduken och förberedde för resten av söndagen. Något undertecknad jobbat inför och längtat till precis hela veckan som gått, lite sådär både dag och natt. Och nu äntligen blev det ju söndag!

Titta, den skäggige har som sagt på framtrollad tid, till och med hunnit snickra igen lite i salen. Så himla härligt där blev och med adventspiffet är det där nu ett rum vi bara villll vara i. En ommöblering jag ska visa er mer av såklart!

Det har blivit tradition nu.

-Att vi första söndagen i Advent, efter Gudstjänsten i kyrkan (som idag var liiite svettig stundvis, med tre småttingar.. men så innerligt underbar också, tack vare samma anledning som gav svettkänslan)…att vi fyller hemmet med älskade hjärtenära. För Det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!

Först ses vi i kyrkan, lyssnar till fina Präst-M, söta kyrkokören, vackerspelande kantorn och sjunger Hosianna tillsammans. Sen åker vi varma i hjärtana, hemåt.

Mot gamla gården med knarrande trägolv, mormorsgolv, rangliga pinnstolar och historia i väggarna, inte ett perfekt hus på något sätt, men vi älskar det, från stengrund till kallaste vinden. Det är vårt hem. Så högt älskat.
Vi öppnar dörren och hälsar Välkommen! 

Barnen sköter den grejen så väl. Och är ungefär hur söta som helst där dom står och gastar, Väääälkomnaa!!

I köket dukas det fram en massa gott. Idag fylldes kökksbänken med tunnbröd från Tunnbrödgubben, juleskinka, korv och stark senap och alldeles nygräddad limpa. Kokta karameller, Saffranssnittar, Kardemummaskorpor, Pepparkakor, ädelost och Saffransbullar.

Småttingar plockar småhänderna fulla.

Traktor-peppisar, nog det bästa av allt. I alla fall om ni frågar Liten, Storebroren.

Vi sörplar Kyrkkaffe och äter och njuter värmen från älskade människorna och tända ljusen. Barnen leker och vi vuxna avhandlar livet i stort och smått. Mitt i är vi, Storlilla familjen, som ett handfull människor som bara älskar hela alltet, att ha alla här, och jag känner så en smula Emil-i-Lönneberga-Katthult-kyrkkaffe-känsla.. förstår ni?

(Kom igen.. en Lucas där ute på åkern snart, mannen?)Minsting hade famnar åt alla håll att gosa i. Moster M och Morbror C, från stora Huvudstaden, var en duo som gick finfint att stepdansa på bordet med.

Medan småungarna lekte satt coola killarna i finsoffan inne i Salen. Det där är egentligen två bäbisar, sådetså. Mina två Gudbarn. Världens finaste pojkar. Dom svarar vi veet när jag säger ”Gudmor älskar er, ok!?… sa jag att jag älskar er?”.. och deras moster Emmeli får alltid varma leenden och kramar, alltid alltid när vi ses. Gullbarn. Bäbisar. Som växt. Liksom.

Och där; vår älskade Mor och hela syskonskaran samlad.

Det blev sån julstämning.  Det är något alldeles särskilt att bo i ett såhär gammalt hus, kring juletid. Onekligen väldigt, väldigt mysigt.

Alltså, det är inte alls så praktiskt med gamla hus. Men nu råkar både M och jag inte lägga så mycket fokus på just det…livet är alldeles för vackert för att bara tänkas praktiskt, ju! Så tro inte att här är en plats för lyx, som i överdriven bekvämlighet. Vi är arbetssamma både jag och M, så är det. Annars tror jag inte man skulle trivas lika bra här. Jag råkar nu vara så romantiserat förälskad i denna gård också, att jag inte kommer på något negativt alls med ett gammalt hus.. eller jobbigt med det… jo fasiken! Kära nåån, som vi ju sliiter med att ta hand om hemmet vårat, förstås. Men det är en ynnest. Alltsammans. Vi gör det tillsammans, bit för bit, steg för steg och ”vi har aldrig varit närmare färdigt – vaddetnuärvihållerpåmed – som vi är nu”… så peppar vi oss när det känns tungt mitt i renoveringsprojekten.

”Åå, det är här vi firar jul framöver!”, sa den ena och den andre höll med. Och jaa, det är en dröm. Att kunna fira jul här, allihopa tillsammans. Vi får se när det blir. Vårt Sovrum ska bli en Matsal först. Sen så. Så drömlikt.

…

När mörkret fallit  blev det hejdå-kramkalas i salen. Kvar var kaksmulor, ett hem som stod stilla men ändå var så fyllt med liv.. och värmen, eftersom dom där människorna vi är så glada att ha omkring oss. Om än det fattades en hel hop för att vi skulle vara precis alla i Storfailjen.

Så, så gick det alltså till. När vi ännu en gång hade det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården. Firade advent och omringades av värmen från hjärtenära. En annan kan bli gråtmild för mindre.

Lillafrun