En torsdag.
En torsdag;
-som började med sol, ovanligt morgonpigga barn och fartiga men ändå lugna timmar. Och där ovan ser ni något som i alla fall är nytt för mig och som är himla trevligt att greja med. I tisdags när jag hämtade S från Föris, smög jag in sådär som jag gör ibland. Och kikar vad han pysslar och leker med. Så himla mysigt. Och då satt han i alla fall och byggde med plus-plus som det tydligen hette. Så, såna fick såklart åka med hem från stan igår. I finaste pastellfärgerna. 
På ena pinnstolen i köket hängde från gårdagen, en massa sockersött. 
Jag stoppade sedan ner småttingarna i syskonvagnen och på det viset tog vi oss till Föris. Mycket trevligt.
Efter att ha vinkat Storebror hejdå, vandrade Lillasyster och jag vidare. En långpromenad som blev än längre, då jag upptäckte att min mössa, som jag på grund av svettning, tagit av mig . Att den, inte längre låg kvar. En rejäl vandra-tillbaka-sväng gjorde att jag och Lillan rullade in på gården igen efter drygt en och en halv timme, med en fortfarande sovande bäbis och en än mörare mamma än innan. Gårdagens Storan-träning känns i min kropp idag.
Det var en skön tur och vi lyckades ju hitta mössan igen samt pricka in all sol som denna dag bjöd på, visade det dig.
Och plötsligt blev vi Torehundenvakt! Så därefter gick dagen mest ut på att se till så att inte katt mötte hund, att utfodra småttingar, busa med småttingar, dra ut i ett par omgångar för att traska med hund, rädda hund från katt igen och igen och så vidare. Men ni ser ju att jag hade världsbra hjälp!
När PappaMorfar-meega-kära Torehunden sedan blev hämtad igen, så har vi mest bara skrotat och lekt och lagat chili con carne. Stundvis med en jag-vill-också-vara-med-Lillan på höften och en mycket behjälplig Minikock på stolen bredvid. Vi är väl inne på typ åttonde veckan med matkasse nu och det är nya smaker mest hela tiden, så jag blir så glad när S säger ”jag älskar…” och var det nu kan vara, varje dag. Förutom kanske två, tre gånger. Men ja, sånt är tacksamt.
Bara grejen. Att ha två småttingar, är också tacksamt. Mer än tacksamt. Dom där två är livet, liksom. Som idag när jag höll Lillasyster i sina småhänder och hon fick ”springa” efter Storebror och alltsammans bara lät som ett endaste barnbubbelskratt. Ljuvligt ljud och lyckan är total, liksom!
Nu sover mina två stjärnor sedan länge, och den här mamman har plockat och donat lite men nu precis slagit sig ner i finsoffan med en alldeles sprojlans ny tidning. Håhå, sån Mammalyx.
Hoppas ni haft en bra torsdag! Imorn är det fredag, tjoho!
Lillafrun
Att ha gjort en fest av ett avsked.
Det var en Mycket Peppad Storebror som kom in genom dörren efter Föris igår. Han tyckte Lillasyster skulle skynda lite så dom kunde dra iväg någon himla gång!
Det väntades ett avsked som helt och fullt enbart förknippades med en fest. Vi drog mot stan, i stormen.
Pojkarna satt fram tillsammans, enligt överenskommen plan sedan morgonen. Så någon var mäkta, mäkta stolt!
Jag satt bak i solskenet, tillsammans med min lilla flicka. Längesedan vi gjorde en hela-familjen-tripp. Och jag brukar ju alltid sitta fram då också. Så det där kändes extramysigt, alla var mycket peppade.
Äntligen var vi framme, nyvakna barnen och päronen.
Och iväg det bar för Dagens Stora Uppdrag.
Vi skulle till Leksaksaffären. Till Herr Isbjörn….
Knyta ett paketsnöre om något älskat och göra ett avsked så festligt det bara gick;
Päronen stod med hjärteont och bultande hjärtan, och sån otrolig stolthet. Över den där stora lilla pojken. Som först stod och funderade lite..
…men som sen så målmedvetet och tryggt, sa hejdå nappen! och hängde den om halsen på Isbjörnen, lite med hjälp av pappan och hans långa armar..
Så fladderhjärtig som jag är, så kan ni bara ana hur det knöt sig i magen på mig. Min Liten, som säger jag är ju storkille nu, mamma! som den största självklarheten. Han, som är ”tre år och lång nu” och inte behöver nappen längre.
Älskade Liten. Du är liten storpojke nu. <3
Vi har pratat om det här ett tag, och haft 3 år, som litet riktmärke. Så häromkvällen, när vi upptäckte att nappen höll på att bli trasig, så blev det ett ypperligt tillfälle att sluta. Jag tänkte att det skulle bli katastrof, S har verkligen älskat att ha napp och trasa och alltid blivit sömnig på ögat så fort han fått sitt mys-kit. Senaste månaderna har han enbart haft napp och trasa på kvällen när han ska sova, så lite har det ju trappats ner förstås. Men jag har ändå tänkt att hur ska det gå?..
…
Otroligt nog, så har det bara gått hur bra som helst. S vaknade en morgon och ville såå gärna ha nappen. Så till slut fick han det en stund. Inget mer med det, det ska liksom inte vara något traumaframkallande tänker vi. Och igår var vi så överens hela gänget. Så då lämnades den där nappen och Minimannen var så stolt och glad, fick present och medalj av Leksaksaffären..
..och fick sedan gå och kika på alla leksakerna och välja en från sina päron också… han valde en skruvdragare. Hah! Sådan far sådan son.
Lite småshopping på stan därefter.. några klädplagg till bäbisflickan och mamman ställde sig i en provhytt också, men kunde inte bestämma sig för om hon verkligen behövde dom där fasligt nu-så-galet-inne-brallorna eller inte, och dessutom höll pojkarna på att ruttna ur totalt också och det finns liksom inget mer shopping-opeppigt. Dom är inte bästa shoppingsälliset dom två, det ska gudarna veta. Men jag älskar dom till månen och tillbaka, i alla fall. Såklart.
Som toppen av hela alltet åkte vi på småbarnsfamiljevis och åt på Max. Tokigt och så festligt så det förslog, om ni frågar Bjossan. Han stod upp och dansade mellan pommes-ätandet. Underbar syn! Och det där avskedet, blev inte minsta ledsamt utan istället en enda fest. Så lyckat!
Till kvällen var vi så trötta hela gänget, att vi kröp ner i storsängen alla fyra samtidigt. Föräldrarna konstaterade ännu en gång att det där med stadsfläng inte är deras grej. Livet på landet är himmelriket på jorden. S sa att han saknade nappen, men då kramades vi bara lite extra och sen var det inte mer med det ..
..och i morse var det en solstrålande lillpojke som såg stoltare ut än tuppen! Med sin skruvdragare i handen och med ännu en utan-napp-avklarad-natt i bakfickan, minsann!
Heja Minimannen! <3
Lillafrun
Märkvärdigheter.
Morgonmysig Juniflicka i pyjamas, i full färd med att säga ”heja, heja mamma och moster! Jag kryper ner i sköna vagnen jag, och snusar och sover där ute i stormen. Så kan ni lyfta skrot och babbla, digga till bra musik och ha sån där tid ni tycker så mycket om”.
Och så blev det.
En alldeles särskilt fin förmiddag faktiskt. Alltid så fint att kunna träffa familj såhär, mitt i veckan. Något vi längtade till, när vi bodde i norrnorr. Så, först ett spaggetikroppsframkallande styrkepass och sen få bjuda både Storan och pappa på lunch. Sån spontan och trevlig vardagslyx.
Lillan sover ännu, inne på sin fjärde timme. Lilla sjusovaren. Men strax, strax borde hon vakna och i eftermiddag ska vi iväg hela familjen på liten tripp. Det blir fint.
Det här är märkvärdigheter och vad som betyder sådär mer-än-guld-värt-mycket. Om ni frågar mig.
Ta hand om er i stormen!
Lillafrun
Flängtisdag!
Nu är den här mamman trött, trött, så trött.
Mest trött är jag nog ändå av att ha skyndat mig så fasligt, mest hela dagen. Ingen fara på taket, ibland blir det lite flängigare än vanligt! Vissa dagar kan jag göra tusen saker utan att känna mig skyndande, men idag var en sån där dag där det känts som om jag kutat hit och dit med tungan hängandes. Som på en gammal hund med för tjock päls mitt i sommarvärmen.
…
Vi började visserligen med, (kanske en föör-) lugn morgon här hemma. Vips blev det sådär snorbråttom till Föris. När jag väl var framme med båda barnen tänkte jag; ”äsch, det går ju bara på en grisblink, så har S sprungit in och börjat leka, så jag lämnar Juni i bilen.. hon är visserligen vaken, men jag chansar..”. Och så går vi in.
Såklart. Just idag. Så bromsar S i dörröppningen. Jag med, nästan. Det gör så ont i ens hjärta att höra en annan liten vän absolut inte vilja lämna sitt päron. Så det tog en extrastund där att få S att förstå att det inte var någon fara, att han inte behövde ha dom där tårblöta ögonen och darrande lilla munnen. Nära, nära till sympatigråten då.
Min stress började komma, över att jag hade Juni själv i bilen. Men jag ville heller inte gå från S, för då förstod jag ju att han skulle bryta ihop och sånt klarar ju inte jag. Så jag stannade någon minut till. Och till slut så vinkade vi hejdå i fönstret. Ingen gråt. Alla överens. Skönt.
Jag kutar ut till bilen och där sitter såklart en liten, liten flicka och är toksvettig i varma overallen, med mössan nerdragen i ansiktet och jag bara vet att hon panikgråtit tills just precis då, sekunden jag började prata med henne. I minst några minuter. Jag var ju inte borta längre än så. Men bara känslan. Av att veta det. Att min lilla, lilla bäbisflicka suttit och undrat om hennes mamma lämnat henne för gott. Blää.
Hon var helt slut när jag kom till bilen. Och ja, jag vet. Det handlade om några minuter max. Hon blev lugn så fort jag tog upp henne och sen var det inte mer med det. Men det räckte för klena mig för att känna mig som sämsta mamman på jorden.
…
Vi åkte hemåt och Lillan bäddades ner i vagnen och snusade på sekunden. Sen stegade vi iväg ner på byn för Bebbeträff. Det var inte skyndigt utan bara skitmysigt. Lillan blev, av sin dåååliga mamma, väckt. Men det var ingen fara tyckte hon, utan sken som solen av att träffa sina små pyttevänner. Där hade vi så mysiga timmar och morgonen med hjärteont gånger tre, suddades ut.
Sen hastades det vidare. Hem igen. J somnade i vagnen och sov sådär jag-har-faktiskt-lekt-med-mina-pyttevänner-så-låt-mig-bara-sova-i-tre-evigheter-gott. Jag lagade lunch på rekordfart. Pysslade om lax, samtidigt som det snoddes ihop en god sås, rivdes morötter, rotades fram tunnbröd ur frysen och pressades potatis… allt för att bjuda två utav männen i mitt liv på; Pappa och M (Som har jobbat på hela dagen uppe).
Sen hastade jag vidare igen. För att hinna ut och gå med Torehunden innan Lillan skulle vakna. Så iväg det bar. Igen. Ringde Syrran på vägen och det var fasligt trevligt sällskap. Vips var vi hemma igen och J sov fortfarande sin marathonsömn. Så jag lämnade henne hemma och drog iväg och hämtade hem den där lilla pojken som haft det prick hur fint som helst.
Sen, lugnade tempot ner sig. Sicken tur!
Då väntade eftermiddagshäng med mina två småttingar och en trött Torehund. Ser ni förresten buset som lyser i Juniflickans ögon?
Det är full fart på den där lilla tjejen nu.
Bjossan hjälper mamma rädda fina ljusstakarna. Helt galet. Det var ju nyss honom som jag kutade efter, räddade från att falla härs och tvärs, tog fingrejer ur hans småhänder och stoppade honom från att ta allt i munnen. Nu är det hans Lillasyster istället. Inte klokt så livet bjuder på mycket gott!
Kvällning, middagslagning, sagoläsning, småplockande och sånt. Nu brinner ljusen i dom där mässingstakarna och huset är knäpptyst. Vila innan natten.
En flängtisdag, ja. Men bra fin, ändå!
Hoppas ni har det gott!
Lillafrun
Marsbestyr på en gammal gård i norr.
Med en viss liten, liten risk. Att verka tjatig, alltså;
Men jag bara älskar att vi är där vi är nu. På året, menar jag.
Att allt bara ligger framför som ett endaste magpirr. Jag kan inte säga att jag har någon favoritårstid, tycker var tid har sin charm. Men våren är ju något alldeles särskilt ändå, när allt och alla bara väcks till liv igen. Inte sant? Och sommaren, sen. Med ändlösa dagar, vackerblommor, värme och en känsla av lättja. När hösten kommer och löven faller är det något vilsamt i det också. Och vintern är vacker, den med. Med mycket snö älskar jag den. Fast nu sedan nyår, har det varit en ganska grå, småtrög, ovintrig tid, som varit trött och samtidigt fullfartig. Den tiden som nu, möts av Minimannens månad. Tack vare att vi fick snö till slut, så får vi också dessa vårvinterdagar. För var dag blir det ljusare och ljusare.
Och det är, helt sonika, helt och hållet underbart.
Här hemma på gården donar vi med diverse. Förbereder vårens och sommarens renoveringsprojekt och försöker samtidigt njuta så mycket vi bara orkar av den här makalösa tiden som är nu, i livet. Småbarnslivet. Så mycket kärlek. Så mycket energi som både ges och tas. Så mycket lycka. En ynnest hela alltet.
Så vad har vi bestyrat med idag. En dag i mars på denna gamla bondgård?
När Lillan sov sin första lur, passade jag på att rensa ur både hennes och Storebrors klädlådor. Urväxt plockades bort, sorterades ner i kartongerna där uppe på vinden. Nytt och en del ärves lades istället där i. En så skön grej att få gjord.
Och så har vi spatserat fram och tillbaka på lillvägen, för att glo som tokar på vårt eget hus. På den där brädlappen som mannen skruvade upp. Som liksom skulle ge oss något hum om hur det kommer att se ut med midja på huset. Till sist hade vi bestämt oss. Så då ritade den skäggige och Minimannen in alltsammans i vår ritning på datorn. Det blir nog bra, det där. 
Och jag har njutit med händerna i jorden. Alla gamla pellisar har fått ny jord och dom nya små skotten har planterats i krukor. 
En busig Juniflicka har då och då stått och dragit i sin mammas långkallsongben. 
I ett nafs hade S och jag snott ihop ett par fillimpor också. Så smidigt och så gott. HÄR finns receptet förresten. Med brie och salami är det en höjdare! 
Och så till sist drog morsan ut och tog till vara på dagens sista ljus. Som ju nu för var dag stannar lite, lite längre. Gjorde vad hon tycker så om; att springa. Idag, med gladmusik i öronen och inte en aning om hur långt. Bara att. Och att det var så himla skönt.
Och sen ta kväll. Äta middag som mannen lagat. Känna sig tokbortskämd. Ta en inte så varm dusch, men istället med det mysigaste sällskapet. En bäbisflicka. Och sen möta upp den där lilla pojken som varit över hos Farmor och Farfar efter att inte ha setts på vad han nog kände som en smärre evighet. Själv saknade jag honom, efter bara en stund ifrån. Hjärtegott att ses och läsa saga och prata om dagen och sen någon minut senare höra dom där andetagen som betyder att en liten pojke sover så gott, så gott.
Marsbestyr på en gammal gård i norr. Just så, ja.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
