Stjärnutflykt och Livstrassel med älskad fallskärm.
Idag gav vi oss iväg på tur, jag och dom två stjärnorna.
Vi drog till lekparken och Storebror åkte nerför rutschkanan i en rasande fart och en liten bäbisflicka hade premiär i gungan.
Det var en höjdarstund, det där.
Och någon gillade gungandet som ni ser!
Allt var topp. Tills stackars Lillvännen stod där och grät med stora tårarna. Han ville också gunga i den där lilla gungan. Men det är ju en bäbisgunga, försökte jag förklara för honom. Och han förstod. Men han viiiille inte förstå. Han ville också bli bäbis igen för en stund och få gunga i den där gungan han också. Ibland är det inte lätt, det där livet..
Det var då läge att packa ner småttingar i vagnen igen. Så, det gjordes…
…och några få minuter senare hade jag två sovande ungar som sällskap.
Jag gick en skön promenad medan dom sov gott. Finns knappast något som ser så mysigt ut som att sova, varmt nerbäddad i en vagn.
Det var en fin Stjärnutflykt tillsammans med mina två. Minimannen och Juniflickan.
Och nu är det kväll och det har precis, precis blivit helg på riktigt.
Jag känner mig helt slut efter två så otroligt känslomässigt jobbiga dagar. Det handlade om en sak som behövde bubblas upp till ytan. Där jag är så oerhört tacksam för den kärleksfallskärm jag har runtomkring mig. M. Och Familjen. Som oavsett fundering, stor som liten, lyssnar och funderar tillsammans med mig. Säger vad dom tycker gör dom också. Vilket kan vara precis hur jobbigt som helst att höra ibland. Det var det även denna gång, fast på ett helt underbart sätt. Äsch. Ni blir ju knasiga av mina kryptiska ord snart.
Så varför ens nämna nånting? Jo. För att jag ju är en stjärna på att alltid tycka, och också berätta, när jag tycker saker är bra. Så när det ibland dyker upp jobbigare dagar i livet, vill jag att ni ska veta om dom också. Jag lever liksom inget undantagsliv, om ni förstår vad jag menar. Det är väl bara det att jag råkar vara en obotlig optimist och i dom allra flesta fall, ser det positiva i saker. ”Det är inte dom lyckliga som är tacksamma. Det är dom tacksamma som är lyckliga…”. Den devisen. Stämmer så väl överens med mig och min livslycka!
Men nä, jag puttar heller inte undan till exempel känslor som inte tillhör det lättsamma spannet. Jag är en känslomänniska och kan vara minst lika tokledsen, som jag kan vara glad. Så när jag nån gång känner mig ledsen eller bekymrad över något, så låter jag mig känna så, också.
Ibland berättar jag inte saker fullt ut här. Vad än det gäller. Glatt som ledset. Helt sonika, för att allt inte passar sig i en dagbok-för-alla-dagbok. Hoppas ni förstår mig.
Nu njuter jag så av att M precis kommit hem och vi därmed har tagit helg på riktigt. Så skönt just ikväll att kunna släppa lite på ansvaret över mina älskade stjärnor och istället kanske somna i en trött fredagshög i finsoffan…. typ ganska snart. Lite nattande av övertrötta skitbusiga småttingar först. Och just det! Den där goda äppelmusten och goda chokladen mannen hade med sig hem, det ska nog också hinnas med innan morsan tar natt. <3
Stjärnutflykt och Livstrassel med älskad fallskärm.
Ta hand om er!
Lillafrun
Att ha en god start.
Svimma-omkull-gullig pyjamasbäbisflicka.
Små enträgna minimänniskohänder mitt i klippa-och-klistra-pyssel.
Färska jordgubbar i morgonfilen, som får en att smyglängta till en varm morgonfrukost ute på verandan mitt i sommaren..
En god start på denna fredag, mao.
Och en god start, är ju alltid en god början.. till något hel-gott menar jag…
Vi önskar er god fredag här från Drömgården!
Lillafrun
En torsdagshälsning.
Norra Drömgården i liten, pudrig vinterskrud. Några snöflingor kom igår och med ens blev det ju vinter.
Torsdag…
Det här har varit en så himla konstig dag. Jag har varit sådär Emmeli-känslig, deluxe. Som jag kan bli ibland. Ältande och moloken och plötsligt började jag fundera på en grej så febrilt att jag trodde jag höll på att bli smått galen där ett tag. Luugn. Det är inte så allvarligt.
Nåväl.
Förutom grubblerier har dagen tuffat på. Jag och Lillan skjutsade Storebror på föris och tog sedan torsdag här hemma. Massa blött, gott bäbispussade. Och så har vi gjort vad hon tycker är skitroligt; gå i speglar och glo på oss själva (något jag typ aldrig gör nuförtiden…så då upptäcker man både skäggstubb (!?) och ogräsiga bryn…men ett sånt där löjligt jag-är-så-kär-i-min-bäbis-smile som döljer det mesta!). Och så har vi gått och gått, Lillan hållandes i mina händer och precis hur pepp som helst. När hon sovit har hemmet städats och steg för steg blivit redo för helg. Så hämtade vi hem Storebror i eftermiddags. Han checkade ut för helg och fick välja precis vilket mellis han ville. Bullar önskades. Såklart han fick det. Hittade några bortglömda påsar i frysen där uppe. Perfekt.
Innan middagen hanns ett träningspass med för mig också. Och ikväll har vi haft lugn kväll. Ett trött litet gäng här hemma. Barnen gjordes nattaredo, och så vi kröp ner i sköna sängen och läste extra många sagor. Alla somnade. Ja, jag också. Men jag vaknade, och det är jag glad för.
Jag tycker så om den här kvällsstunden, när jag sitter vaken själv och vet att barnen sover gott och jag bara kan sitta och pusta ut en stund. Allra särskilt, när hemmet är alldeles nystädat och man vet att det är fredag imorn..
Nu ska jag strax, strax ringa den där skäggige som jag längtar lite extra mycket efter en kväll som den här. Tur jag har mina två stjärnor att krypa ner bland sedan.
Äsch. Alla dagar kan inte vara bra dagar. Som jag brukar säga; det är det här som kallas livet. Allt ingår.
Hoppas att ni haft en bra dag, i alla fall. <3
Lillafrun
Större än allt stort.
Så går jag in där i Sovrummet och tittar till våra två stjärnor.
Och möts av den där synen;
-Två små syskon och den där kärleken som är omöjligt osynlig, dom emellan.
Hon håller i hans lilla hand. Den som plötsligt ser lite stor ut, bredvid hennes pyttelilla. Hon håller i den. Och känner trygghet. Trygghet. Hos den där Storebrodern som redan nu kan bli skogstokig på Lillasyster när hon drar åt sig någon leksak som hon absolut inte får ha. Lika förbaskad som han då kan bli, lika förundrande lycklig blir han varje morgon han möter sin Lillasyster. Storebrodern. Som idag var hos tandläkaren för första gången i livet. Gapade och var hur cool som helst. Han som säger det var ingen ursak! när man tackar honom för hjälpen, då han just hämtat trasan till sin Lillasyster. Han som sitter på kökssoffan och lillgammalt frågar sin Farfar ”men Farfar, vad har du för kaffe hemma då?” som om en kaffesorts-fråga vore den mest självklara fråga man kan ställa, när man snart fyller tre. Eller han som ibland mitt i ett samtal, bara måste avbryta. För att säga; jag äälskar dig! . Han. Är hennes trygghet. Och det vackraste är. Att trots att den där lilla flickan bara är en bäbisflicka ännu. Så är hon, hans trygghet. Också.
Storebror och Lillasyster. Vilken lycka. Att ni har varann…
Och för en mamma och en pappa. Är det där. Den där synen.
-Större än allt stort.
Lillafrun
Att starta februari på ovanligt vis.
Idag var det en ovanlig onsdagsmorgon, än vad vi är vana med här hemma.
Vi skulle vara klara och hyfsat städade alla tre (jag och barnen), till en särskil tid. Vi vaknade för det första sådär alldeles för sent. Mina barn är knasiga och väcker inte sin mamma om morgnarna (tack barnen, ni är bäst!) och jag hade dessutom glömt ställa väckare. Så, 40 minuter innan S skulle vara på Föris, så vaknade vi. Då skulle barn bytas på, kläs på, sängar bäddas, frukost ätas, bäbis ammas… och så skulle jag plötsligt se lite städad ut också.. hinna igenom en dusch och sådär. I vanliga fall brukar ju jag mest göra i ordning barnen innan vi ska vara på Föris. Se till så att dom är redo för dagen, liksom. Ja Juniflickan kan ibland bara ha pyjamasen innanför overallen och bli dags-redo när vi kommer hem. Ingen fara på taket det, liksom. Och jag själv, drar mest ut nattaknuten från huvudet, trycker in frillan i en mössa och i 200% av fallen har jag snabbt hoppat i träningskläder.
Storebror landade på Föris utan en aning om hur bråttom morsan haft här hemma. Jag och Lillan rejsade hem, hon hoppade i vagnen och sen gick vi iväg.
Det där var alltså i morse när jag och Lillan precis var på väg att knata ner på byn. Mot Babyträff!
Helt nytt i min värld. Om ni inte redan förstått det, så är jag verkligen en riktig ensamvarg. Och som Mamma älskar jag att vara hemmavid i våran egna lilla bubbla. Har alltid varit såhär. Men jag tänkte att det vore roligt att testa på och så att man får nån liten koll på lilla byns invånare och Lillans blivande små vänner. J hade ju egentligen supersovtid då, men jag väckte henne. Kändes ju urmärkligt att sitta där utan en bäbis. Och lilla coolingen gick med på det, också. Hon älskade sjunga och ramsa, det gör vi mycket här hemma också såklart. Och att träffa alla andra bebbar var också så roligt! Det var en trött liten tjej som somnade bums i vagnen efteråt. Jag hoppade i täckisbyxor och så gick vi en skön långpromenad. Tio minusgrader har vi idag och det är så vackert. Faktiskt Riktig Vinter!
Det var trevligt, vår ovanliga morgon. Men jag var precis överlycklig när jag kom hem igen och fick hoppa in i min HemmaMamma-bubbla.
Som Pippi skulle ha sagt; Ja, jag är en riktig ensamvarg. Men jag liiiider inte utav det!
Å kära nån, där är jag igen. Men titta! Vill mest visa den där tröjan som är sprojlans och precis hur skön som helst. Hittade den på gina härom veckan för inte alls så många kronor men alldeles lagom varm nu såhär i februaritider! Fanns i flera färger och heter typ Love, tror jag. Tips från mig idag! (Inte ett dugg sponsrat måste jag också påpeka!)
Nu har jag en sån där världsskön stund här på kökssoffan. Sörplar kaffe och tar igen mig en stund efter att ha varit på språng sedan morgonen. Jag funderar lite på hur det ska gå i eftermiddag… någon ska till Tandläkaren för första gången i livet, förstår ni. Antar att det mest är att kika lite och prata mat- och tandborstevanor och så vidare. Jag ser bara framför mig hur någon ber en viss Miniman att gapa och han absolut skulle kunna svara, artigt, självklart och väldigt bestämt; nej tack!
På återseende vänner!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
