Att ha haft torsdag mitt i stormen.
Åhå!
-Vilken (som Minimannen säger) grrrryyym dag, det här har varit! Grym, som i grymt bra, alltså.
Vaknade i morse och bara kände i prick hela kroppen att; det här blir en bra dag!
Där; Ett mycket torsdagsmorgonkrispigt hem… mitt i morgonbestyr.
Vissna tullisar men med en bäbis som också kände peppen och satt mitt bland städracets start med discokulalampan och hade det party.
Vi hivade ut mattorna och sen var det dags för Lillan att sova dagens första lur. Jag och S blev tvärsugna på att gå ut en liten sväng medan hon sövdes. Vi tog oss ett litet äventyr runt gården. 
Någon skjutsade sin Lillasyster mot den där stora björken vi tänkt norpa lite ris ifrån.
Alla var med, såklart.
Det blåste ganska bra, så efter en stund gick vi in igen.
Jag hade kunglig hjälp i städningen.
Fick i ärlighetens namn knappt röra den där dammsugaren. Jag tyckte såklart att den där bestämda lillfisen var så söt där han gasade fram i ett redigt tempo,
..så galet lik någon annan här på jorden (undertecknad, mao), att jag fick skrattet innanför bröstet.
Han var noggrann, det var han.
Självklart tog vi oss pauser också. Många.
Lekte.
Hade apelsinpicknick på köksgolvet.
Piffade lite. Och så vidare.
Till sist var dammsugarvarvet klart.
Då mystes det med Lillasyster som vaknat. 
Kolavippar.
…
Efter lunch var alla mätta och småttingar sovtrötta, så då kläddes samtliga i varma kläder.
Plötsligt hade det visst blivit storm av den där blåsten, men vi var pepp på sovstund, helgblommor och att kanske, kanske möta Farfar på jobbet. Så vi gav oss ut i alla fall.
Först till affären. Där någon det första han gör när vi kommer innanför dörrarna, är att ropa ”Jag vill söpa helgblommor!”. Sagt och gjort. Sen vandrade vi långrunda i blåst och sol. Det droppade i räserfaert från taken och jag ville bara tjoa. Och tjoa, det gjorde vi också när vi faktiskt fick träffa den där efterlängtade Farfarn. Nöjda och glada rullade vi sedan in på Drömgården igen.
Kidsen snusade. 
Och titta! Fina tullisar, va?
Minimannen väcktes efter en stund. Oftast sover han inte om dagarna nu, men en liten lur kan det ju bli ibland, som idag. Han och jag drog på vår favoritlåt just nu; ”Snacket på stan”. På repeat.
Vi dansade och diggade och morsan gjorde samtidigt ett överkroppspass, som kändes prima. Men jag kände ändå efter en del (till en början) så det var sant att den där Baseuluskan i halsen dragit helt.
Sen har här lekts jaga runt, runt, runt. Och när jag fick en bra chans gjordes dammtorkning och skurandet av golven.
Och nu; bara en så, så skön Kvällsfridssuck.
-I ett såpdoftande hem med pyjamasklädda småttingar, ett pussel på köksgolvet som viskar om dagens lek och en mamma som känner sig lycklig över en underbar, vanlig dag. Allt, med stormen som tar i så det knäpper i husknutarna.
Ha en god kväll!
Lillafrun
Bamsekramar, förändringar och Baseluskanbesök.
Där;
En för mig så himla dyrbar syn. Vackerpappan som kramade sina kids hejdå innan han drog iväg på jobbet i morse. Vad dom där hörselkåporna var med i allt, det vette katten. Älskar den där leveransen av ”baaamsekram”, som S säger. Älskar också, att jag fick se precis samma syn, ikväll igen. Så lyxigt att M stuvat om i sitt uppdragande en del nu sedan det nya året. Något som blev klart redan i höstas men som trätt i kraft nu. Kommer bland annat innebära att han inte kommer behöva bo borta sådär tre och fyra nätter per vecka, som det har kunnat vara vissa perioder. Samt att vi på vanligt vis, kan längta till helg vilket vi inte kunnat på sisådär fyra år, kanske? Nu kommer vi ha helg (i alla fall nästan alltid) när precis alla andra våra nära och kära också har det. Om det känns nymodigt, lyx och megamys? – JA!
Annars?
Tjaa… vi verkar ha en Basiluska som är här hemma och härjar. Lillan snorar. Bjossan likaså. Jag blev tvärsvidig i halsen igårkväll och small av tillsammans med barnen vid nattningen. 12 timmar björnsömn och sånt där supersnuskigt gurglande i vatten med heroiskt mycket salt i, verkar dock ha gjort susen för mig (det där med saltet är ett superknep!). Men jag har ändå känt mig lite 98-inte-helt-100 idag. Och försökt leva som jag lär…. vilket jag kanske inte alltid gör, ska erkännas. Det vill säga; tar ut mig för hårt fastän man borde ta det lugnare. Tycker att det är lite viktigare att alla runtomkring mig mår bra men driver istället på mig själv som vilken tjurig arbetshäst som helst. Jag är garanterat inte ensam om beteendet.
Men det bidde till exempel inget som-planerat-träningspass idag. Hade inte tänkt mucka så mycket med denna Basiluska så kanske hon faktiskt ger sig här och nu, och inte blir värre. Då är jag nog på banan imorn igen istället. OM jag får önska.
Minimannen gav sig själv Storebrorsledigt från Föris resten av veckan så vi har haft mysigt här hemma, alla tre. Det cirkulerar nämligen både den ena och andra sjukan runt oss, som jag liksom gärna försöker hålla oss ifrån. Så vi har roat oss här hemma. Kritritat och trolldegsdegat och så var vi ute på en skön långpromenad så morsan fick lagomjobbig motion samtidigt som barnen fick sin sköna vila. Sen har här städads ur kylskåp och torkats ur skafferi och nåt annat köksskåp. En sväng i eftermiddags var vi till Mäjadalen och morsade på kusinerna och fick ”luggarna klippta” (Minimannens ord) av Världens Bästa Klipp-L. Så nu har vi också en alldeles nyfrissad Miniman här hem, som lyckligt säger att nu seer jag bra igen, mamma! på sitt lilla farbrorvis med R:en rullades långt fram i lilla munnen.
Nu är det kväll och jag ska gå in till dom där tre darlingarna som surrar i köket och kvällsfika lite innan nattningsrace. Mannen har säkert, likt alla andra kvällar/nätter något på g där uppe på övervåningen!
Hoppas ni mår bra? Eller snorar ni också?
Lillafrun
Att har varit på Riktig Tjejtripp!
Jo, jo. Där är Mamman och Juniflickan!
För idag tog jag min lilla bäbisflicka och drog iväg på Riktig Tjejtripp.
En tur till Norra Staden blidde det.
Så ohyggligt trevligt, så. 
Och man vet, starkt, att man är småbarns-hemmamamma/fru. När man:
- Tycker att det känns som semester att åka iväg en sväng, med bara sig själv och ett barn i följe.
- Tyyp håller på att hoppa ur brallorna av extas. Människan (jag, alltså) har ju inte varit ”bland folk” på sisådär fyra-fem (?) veckor…
- Man åker raka spåret till Största Matbutiken och tycker att det är så jädrans fräsigt att slira runt där och packa på sig en massa varor, samtidigt som den där Alfons-boken liksom läser sig själv inne i mammans huvud. Ni vet den där, ”det är lördag och mycket att stå i. Det ska handlas och tvättas… och så har dom varit och storhandlat också”.. när man slänger i ”köksrullarna” som Alfons pappa säger, i vagnen.. (köksrullar=hushållspapper… men det vet väl alla?)
- Man ler stort, och bara hivar i blöjpaket, när man finner för några kronor billigare än vanligt. Likaså när våtservetter hittas till bra tag-två-pris. Blöjor och våtservetter. Då är man ju hemma sen, liksom!
- Är efter handling på mataffär egentligen helt nöjd.. (men ger sig ut på stan i alla fall)
- Bökar sig in i en provhytt med massa kläder som täcker lilla bäbisen i vagnen….
- ….men kommer till kassan med bara några få plagg (”äsch, jag behöver ju egentligen inte det här- bättre barnen får istället!”)
- Man är efter ett par sketna timmar på stan, så hutlöst utmattad i hjärnan av alla intryck att man funderar på om det skulle se helt eller bara halvt konstigt ut, om man liksom la sig och sov en stund i den där halvslibbiga amningsfotöljen som finns där på källarplan i gallerian…
- Åker hem och blir så vaaaansinnigt glad över att rulla in på sin egen gård igen.
- Typ jublar ”borta braa, men hemma BÄST!” (och då har hon varit iväg i typ 3 timmar)…
Ska vi kika lite på vad vi fick med oss hem, förutom blöjor alltså?
Ja, det där vanliga. Förstås.
Och så kittades Lillasyster med ny haklapp och pipmugg. Eftersom J verkar vara lika vatten-tokig som sin bror, så testades den där muggen på en gång. Haklappen får visa vad den går för vid gröten ikväll.
Och titta där. Lite vår köptes också hem. Ranukel i liten skål. Hur fint?
En ny napp till J.
Plötsligt kände jag bara hur jag ville ha en sån där bra-napp. Kostade mer än den finaste falukorv per styck, men det är det värt, för det känns så bra i hjärtat. Och; hon älskade den, på en gång!
Och si där! Det blev ju faktiskt lite shopping till mamman. Kors i taket! En ny blus, en vanlig tisha i vitt och en så skönt, finstickad, rosa skapelse.
Och så var vi såklart till våran absoluta favoaffär och fyllde på Lillasysters garderob med lite vårfint…
Vårens nyss-inkomna, så-himla-charmiga randiga lilla stass. I en inte allt för oväntad färg för att ha valts av den här mamman. Till Pyret. Kolavippar, så fint.
Det var ju en tjejtripp med lite ego-fokus på just henne och mig idag. Men lite smått och gått till dom andra två också, såklart. Bland annat slank ett par flaskor karamellfärg med. Så eftermiddagens After Föris efter att älskade Bjossan kom hem, blev rätt så givet och fasligt mysigt!
Nygjord trolldeg i fina färger.
Precis så. En så himla mysig Tjejtripp, bara Lillan och jag, som toppas med lyckokänsla över att vara hemma hos dom där två pojkarna vi älskar till månen och tillbaka.
Vilken tisdag, alltså!
Lillafrun
En veckostart här på Drömgården.
Förskräckligt vilken trött måndag det här har varit!
Men det har förstås tuffats på, i alla fall. Så funkar det ju, liksom. Särskilt när man är mitt bland älskade småttingar som behöver en åt alla håll och kanter. Och, än om man kan bli så ohyggligt gäspig ibland, och typ vilja ta ett liggunderlag och gå in i lagårn och sova en kvart eller två i nån gammal spilta. Ja. Oavsett den tröttheten, som jag tror är typisk för att vara småbarnsmorsa, så är det så förbenat mysigt hela alltet. Och jag vet, jag borde hålla klaffen, för jag får sova hela nätterna… men, jag hinner trötta ut mig på en dag i alla fall!
Till morgonen sattes en stor deg och sen har vi skrotat på med allt möjligt. Varit ute. Nyfikentittat på när pappan börjat tillverka dom där fönsterramarna som han kommit på kommer bli smidiga att ha när fönsterna ska sättas in så småningom. Lekt. Småbråkat om den där grejen att dela med sig av leksaker. Tvättat. Bäddat rent. Sytt och bytt. Ätit bondomelett till middag. Och ikväll har den där mastodontdegen bakats ut. En deg av tre liter vätska tar sin lilla tid att baka ut, så att säga.
Så under tiden bröden gräddades och jag och mannen turades om att ta hand om plåtarna. Då, hann en liten flicka lära sig ännu ett partytrick. 
Att ta sig från liggande till sittande alldeles själv. Hon tar sig åt alla håll nu och sitter sedan ett tag tillbaka. Vår lilla älsklingsLillan. Som nu bara lär sig saker varje dag.
Och den där morsan som haft vilovecka tränade sitt första pass för den här veckan och det var prick hur jobbigt som helst. Gick knappt att kliva upp efteråt. Kaan ha något att göra med vad busen på ryggen…
Den där busen som sedan sov ner sin långkalsong-pappa med en Pettsonbok, och istället hittades jättevaken med dom där radiohörselkåporna på sig.
Nu är det där brödet i alla fall äääntligen färdigräddat och jag och mannen ska njuta knäpptyst hus och världsgott kvällsfika.
Receptet på mitt absoluta favoritbröd hittar ni HÄR!
En veckostart här på Drömgården, alltså. Inget konstigt alls.
Hoppas ni haft det bra idag, ni med.
Lillafrun
Att sällan ha varit så nöjd över en Loppistur….
Ni har nog förstått vid det här laget, att jag är väldigt förtjust i loppis.
Såklart började det pirra i loppisnerven på en gång. När gulliga grannen till mitt Hemmahemma, i lördags berättade att han hört att det skulle vara loppis ”nere vid gamla fabriken, vid magasinet..”. Dom där orden, förstår liksom alla lilla-byn-bor. Förutom såna som jag, som är födda på 90-talet och därefter…visade det sig.
Efter utetid med barn och päron, tog jag med mig Lillan i vagnen. 
Det hade börjat skymma och jag visste att jag nog skulle kunna komma att bli typ förstelnad när jag väl kommit fram till den där korsningen, där man antingen tar av för en vanlig hederlig Tommelmorunda, eller tar mod till sig och söker upp vad som kändes som en loppis oerhört annorlunda belägen..
Mycket riktigt;
Jag känner hur jag blir alldeles stel i kroppen där vid korsningen.
Inte en endaste själ syns till. Det är bara tystnaden, min barnvagn med sovande bäbis där i och så den där synen. Av den där gamla, gamla fabriken som var igång för typ 200 år sedan. Typ, sa jag. Skrotbilar, gamla barnvagnar, trasiga byggnader, rök och läskigheter.
Nix. Undertecknad har inga problem med fantasin och jag befann mig såklart mitt i en s-k-i-t-l-ä-s-k-i-g- filmscen.
Ja. Ni förstår ju. Jag kolavippar så läskigt!
Inte en chans att jag skulle vika av där för att gå på loppis med Lillan. Vi skulle ju bli bortrövade vilken sekund som helst. Så vi fortsatte. Och det blev en vanlig Tommelmorunda i stället.
Det knatades fort och jag tänkte ”Tänk, att min pappa en gång jobbade i den där fabriken. En gång, alldeles extra målmedvetet. Då han skulle spara pengar till den där snygga, snygga, dubbelknäppta, kostymen. Så att han skulle kunna vara proper för sin tjej. Min Mamma”.
Jag funderade där jag gick och till sist var vi hemma igen, varpå jag slet upp dörren och utbrast ” det gick inte!! jag veet att det ska finnas en loppis där inne nånstans. Men jag blev som en stel förskräckt get och fortsatte bara runt och nu MÅSTE nån följa med mig tillbaka. Vi tar Rymdskeppet!”.
Någon drog åt sig andan efter en väldigt lång mening och sen fick hon med sig en människa som alltid ställer upp för henne. Hennes Trygghet. Vi åkte samma väg som jag och Lillasyster nyss gått. Bara det att vi nu vågade vika av där till vänster istället, och åka till den där gamla fabriken…
Där, har ni honom. Min trygghet.
Med mörk choklad runt hela munnen från fikat, pekandes och undrades ”vart är vi mamma?”. Min Miniman. Han skulle rädda mamma. Vilken dag på veckan som helst!
Ja. Man vet. Att man är loppistokig. Och lite, lite knäpp. När man tror, att man är på väg på loppis, där det ser ut sådär.
Vi går där bland vad som kändes som en enda läskig, spökig Kyrkogård av bilar och skrot och gudvetvad. Vi öppnade en dörr. Där stod radion på och det osade omysig doft. Fortfarande inte en människa syntes till. Jag blev livrädd och höll Lillvännens hand, än hårdare. S var megataggad på loppis och bröt ihop när jag fort bara sa ”nä Sixten, vi åker hem! Nu. Det finns ingen loppis här. Mamma hade fel”.
Lillvännen gastar ”jaaag vill hittta låååppiiiissss, maaammaaaa!!!!” och jag går där bland skrotbilar, rök, muller och en gastande unge. Och har på Emmeli-vis, Hopphjärta Deluxe.
..Och vi söker en jädra loppis (!!!).
Vi gör ett försök till. För Minimannens skull. Rycker i en ny dörr och då kolavippar jag fullständigt. Då hamnade vi inne i vad som måste ha varit typ en maskinhall av något slag. Dörren gick knappt upp för där inne stod något mullrigt och matade på, så stort att man inte fick upp dörren och allt kändes precis hur livsfarligt som helst. Ja i min värld skulle vi ju kolavippa när som helst om vi inte drog. Illa kvickt!
Så. Vi åkte hem. Igen.
Minimannen var less på loppisletande och stannade hemma med Morfar, men jag var som jag alltid är; för tjurig. Och tjatade med mig mamma istället. Hon, som småskrattade åt mig och samtidigt drog på sig något fort medan Lillan packades in i overall. Och så svischade vi iväg igen. 7 minuter kvar,sen skulle den där loppisen vara stängd.
Så, iväg.
För mig är det alltså tredje gången jag försöker mig på att hitta den förbaskade loppisen. Vi åker till den där gamla, gamla fabriken och mamma halkar fram på sina ”supervintriga” blommiga foppatofflor. Vi sticker in huvudet igen till det där kontoriga, rökiga stället och mamma ropar på mamma-vis;” hohooo! Visst är det väl här det är loppis!?”.
Och, plötsligt hör vi en mansröst svara. Den där karln, som liksom såg ut som om han varit inne i en brasa och vänt. Sotig och skitig från topp till tå. Han, får hålla sig för skratt.
I nästa sekund dyker ännu en filur upp. Han är långhårig, med sotsvart hästsvans och kepan på snedden. Ser absolut I N T E heller ut som någon loppishavare. Om man säger så. Men var trevlig och hjälpsam. Till sist förstår vi att vi är så fantastiskt fel när den på-polska-brytande hästsvansmannen försöker hjälpa oss att förstå att ”däär nere, finn en s-k-i-l-t, tror jag. Där. Har det stått loppis!”. Sa han.
Så efter att ha varit ute och sökt loppis i en mindre evighet så kom vi till slut i mål.
Svängde man in på ännu en liten väg och åkte till den vägens slut. Då, kom man till slut fram till ett gammalt lägenhetshus. Där lyste det i några fönster. Och hade vi kommit såhär nära nu, så var vi ju bara tvungna att gå in. Och där var den ju. Den där Loppisen.
Med gulligaste loppisdamen som var själv i ännu en ryslig byggnad. Klockan hade passerat tre men vi fick komma in i alla fall. Gick småfnittriga bland levande ljus och rosa prasselpapper och en herrans massa krimskrams.
Ett par blomkrukor och en söt hängare. Och en stor glasburk att ha olika blommor i. Och en perfekt-turkos tillbringare som blir den perfekta tulpanvasen.
Vi måste ha verkat så yra. En med hopphjärta som aldrig ville ge sig, en världsnöjd bäbis som finner sig i alla lägen och så den där gulleMammaMormorn som stod i utsvängda täckbyxor och rosiga foppatofflor mitt i svinkalla vintern…
Jag och mamma hade bubblade skratt i magarna och konstaterade att det här var en loppisrunda som nog skulle fastna på näthinnan lite mer än andra.
Sällan har jag väl aldrig varit så nöjd (och energitappad) efter en loppistur.
Ja. Vad gör man inte för en loppistur…
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
