Liv som flätas samman.
Där;
Vad som Minimannen fick med sig hem i lördags, från min Morbror S.
Om ni bara visste. Vad det betyder. Mycket.
Från Pappa och Mamma. 1936.
Det är ord från min Mormor och Morfar. Till deras son.
Och nu. Har min son, fått överta den där kartongen. Med den finaste, starkaste och mest välgjorda lilla järnväg med tillhörande lok, kolvagn och vagn, du bara kan tänka dig.
Den allra, allra sista Jullovsdagen. Kan knappast börja bättre…
S är stormförtjust. Skruvar upp loket och tjoar där det tuffar fram. Runt, runt, runt…
Vi ska bevara det här, på allra finaste vis. För att vi lovat. Och för att vi vill.
…
Vid 80 coola, coola år. Kände han att det var på sin plats att tåget tuffade vidare. Att den där barndomsleksaken från hans egen mamma och pappa, tuffade vidare till någon han anade skulle uppskatta det.
Nämligen den där lilla, lilla pojken med det stora, stora hjärtat. Han som heter Sixten, precis som åttioåringens Far (det vill säga min Morfar). Pojken som om några månader fyller 3 år och knappast kunnat få en finare present.
Samtidigt som hjärtat kramas åt och tårarna, på vackervis, bränner. Så blir jag så varm.
1936. Det här tåget har tuffat sedan dess. Gavs till en liten pojke, från sin mamma och pappa. Generationer senare. 71 år senare. Fortsätter tåget att gå. Framåt. Stannar inte upp. Bara för att leken kanske tonat ut, något, något där den en gång började.
Den där mannen, 80-åringen, min Morbror S. Är en människa vi kallar för ”Den yngste av oss alla”, i alla lägen. Vi var på hans 80-årsparty förra veckan. Han är Festen själv och har så alltid varit. Och det känns stort att den här kartongen, med både min Mormors skrift till sin son, nytt 2017-årtal och hälsning med namnet Sixten. Från min Morbror. Och innehållet. Att alltsammans, har hamnat här. I min lilla sons ägo.
Liv som flätas samman… och bara fortsätter.
Det är så vackert.
Att klockorna stannar.
Lillafrun
En sista Jullovshelg.
Vår sista Jullovshelg.
..För den här gången.
Har innehållit. En massa. Sånt där Hjärtegott. Ni vet…
Som att ha hela familjen vid frukostbordet.
Och premiär, med båda barnen i varsin stokke. Pappan kom hem med ännu en häromkvällen. Önskar sig bara lite färg så passar den stolgänget perfa.
Och utanför fönstret, särskilt under lördagen, så makalöst vackert. Strålande sol och gnistrande snö.
Minimannen stod där på köksbänken, den mot lagårn. Tittade ut genom fönstret och utbrast, ”å, jag måste få korta på snön, mamma!” ,varpå pappan fyllde i med orden, ”Lill-Emmeli!”.
Såklart fick han låna kameran, inte första gången precis.
Så stod han där, knipsade bilder på livet samtidigt som han förde en redigt peppande monolog; ”oouj, riktig snygg bra!”, ”mamma, kan du ställa dig där bredvid pappa?”,”åh mamma, Du var en riktig snyggin!”. ”Säg omelett”, ”åh, det var snyggt!”, ”åÅ, den här blomman vill jag gäärna korta…”..
51 bilder senare var han färdig.
Minimannens foto, som jag bett om och fått lov att få låna, precis som sig bör när man själv inte är fotografen (!).
…
Sol. Friskluft. Långa promenader. Rödblommiga småkinder.
Så skönt.
En sväng på blomsteraffären också. Bästa, bästa. Som, i vanlig ordning, band en så himla fin bukett. 
Sköna stunder inne. Mys på Kökssoffan.
Och en sväng piffade vi till oss också. Någon hoppade i klänning, en annan i nystruken snyggskjorta. Som han toppade med Branhjälmen. Såklaart.
En lördagkväll hos mysiga Morbror S och Moster G. Blombuketten hamnade i precis rätt ägo och vi hade det så fantastiskt gott och gemytligt. Proppmätta åkte vi hemåt i vinterkvällen. Minimannen åkte dessutom hem med något han var så himla, himla glad över. Han kanske visar er någon dag.
Och där är hallen, ja. När Adventskalendern nu flyttade upp på vinden igen, så bara väntar den där väggen på att få sina nya tavlor uppsatta. Det får bli någon dag. Jag längtar!
Jo. Jag pausade lite från lampletandet innan jul, nu när stjärnorna hängdes dit. Jag drog ju bort all jul häromdagen, det barrade så förfärligt. Men tyckte faktiskt det plötsligt kändes lite vemodigt, samtidigt som det var skönt att få barrfritt, ljust och städat. Så dom där stjärnorna, och dom jag hade glömt ta ner på övervåningen, får hänga kvar ett tag till. Mysigt med lite, lite vintervit jul kvar. Sån som inte barrar…
Ja, ni ser ju. Lite stjärnor här och där, som fick vara kvar. Den där slingan vid Storebrors lilla säng, är så himla trevlig tycker jag.
Sånt där har den här helgen också innehållit. Älskad träning!
Lördag med TRX-bandet och söndagspasset blev ett tabatapass med olika hopp och övningar med fria vikter. Två grymma pass. Men nu ska den där träningstokan har vilovecka. Minsann! Jo, jag känner att det var cirkus tre evigheter sedan… Om man inte räknar någon liten vecka efter Junis födsel, eller återhämtningen efter operationen i höstas.
Jag slutar aldrig tycka att kroppen är så himla cool. Till exempel; Från stor bebbemage. Till tom-på-bäbis-mage. Till att magmusklerna tränas ihop igen. Till att ett halvår senare känna sig hel och skitastark. Älskart! Och vilan, är en stor del i det hela. Bara inte min starkaste sida…
Lek i Lekrummet har vi också ägnat oss åt.
Och ätit skitagod glass!
Vilken fin sista Jullovshelg.
Ha det så gott tills vi hörs igen!
Lillafrun
Massa minus. Och varma Vänner.
Det där var igår;
Jag och barnen var fortfarande den där slående Trion. Kylskåpet ekade tomt. Termometern stod på 24 minus. Vi väntade vänner. Och jag vågade inte försöka tina upp bilen, i fall att det skulle gå ännu en säkring, som dagen innan. Så jag bylsade på barnen och mig själv. Bäddade ner små kottarna varmt och skönt i vagnen och så gick vi iväg. Fruset snor och frostigt skägg. Det var så vaaansinnigt kallt, jag trodde min fejja skulle ha frusit bort innan vi var framme på affären.
Vi klarade oss alla, och jag har nog aldrig någonsin varit så nöjd över en med-vagn-och-barn-handling, tidigare. 
Minimannen gosade trasan och var så nöjd över sina vantar; ”dom ä så bra att spela hockey i, mamma!”.
Den där pojken alltså. Han gör mig till en blöt kärleksfläck till mamma, varje dag. Vi är oftast väldigt överens, men absolut inte alltid. Och jag kan omöjligt räkna en dags alla ”Mamma? Jag äää-äälskar Dig”. Precis så; Livet med min Prins Darling.
Och så den där, då. Min Juniflicka. Drömbäbisen.
Det var oerhört vackert, men så ohyggligt kallt. Så vi gick in precis när vi kom hem. 
Åt lunch, pusslade och dukade fram fika.
Och väntade in vännerna, som kom en stund senare. Så himla mysigt. Med timmar av pladder och skratt och bus med småttingar. Jag njöt av att vara nära min älskade Idan. Hon är liksom den där bästisen jag haft sedan jag var lill-liten. Min Brudtärna och hon som kan säga saker som ”så har du alltid varit”, ”du tycker ju…” och så fyller hon i med något klockrent. Hon känner mig. Så vansinnigt bra.
Spontant så lagade vi soft fredagmiddag tillsammans och hängde lite till. Hemmapizza och skålande i crush. Kan inte bli bättre om ni frågar moi! Och när vi kramats hejdå och ytterdörren slog igen med det där massiva ljudet, så kände jag mig alldeles varm inombords. Det är för fint med vänner, alltså. Efter nattande av barn och plockande efter dagen, rullade den där skäggige in på gården. Sån otrolig lättnad, samma visa varje gång.
Så idag vaknar vi till en alldeles fantastiskt vacker lördag. Snön har fallit i natt och graderna stigit, solen skiner och det ser lite ut som en Vintersaga ute. Nu ska här njutas av helg. Önskar er en god sådan, också!
Lillafrun
En vinterdag med lite spänning och en efterlängtad guldkant på toppen!
En morgonmysande bäbisflicka i ljuvlig rosenpyjamas.
Det var faktiskt helt och hållit makalöst skönt att vakna igår morse.
I den där renbäddade Storsängen, bredvid varma gullungar. Min fixardag i onsdags gick ju som hejsan och till midnatt var allt klart och vi tackade Julen för den här gången. Storebrors tredje och Lillans allra, allra första.
Natten mot igår sov vi alla fyra tillsammans, det hade liksom blivit prick huur kallt som helst ute och kylan kändes även lite in också. Så jag njöt av värmen från duntäcke, ungar och den där älskade skäggige som kom innanför dörren där mitt i natten.
Den här tiden på året känner jag alltid sån pepp. Tycker Julen och allt som hör den till, är dömysig. Allt pyssel och allt familjehäng. Men så älskar jag den här tiden som känns så fräsch och nystartig. Älskar att ljuset håller på att återvända och blir alldeles pirrig i magen. 
Det var ljuvligt att vakna till toknystädat, vårvinterfräscht och ana att det skulle bli sol. Njuta synen av den där gullebäbisen i ny, rosig, pyjamas, äta frukost hela familjen, tända ljus och kura i kökssoffan.
Innan mannen drog iväg på uppdrag igen, så passade jag på att träna. Under tiden pysslade övriga familjen med annat…
Pusselmys.
Efter en massa höga knän, armhävningar, burpees, upphopp, kettlebellsvingar, plankor och så vidare, då rann svetten och hon som huttrat under morgonen, gjorde så inte längre. Skönt! Hela alltet.
När vi pussat pappan hejdå, fortsatte vi skrota här hemma. Det eldades ljus och dockan pysslades om.
Kökssoffan blev med fårfäll och någon nöp den platsen på en gång. Ni anar nog vem…
Familjens Donnadonna.
Denna katt, alltså. Hon är en vansinnigt kelskjuk skapelse. Här vaknar vi inte utav ungar om nätterna, utan katten, som minsann tycker att vi är alldeles för ickekeliga och att hon minsann, typ 03.00, bör får sig några varma strykningar på mjuka lilla ryggen. Gosiga Sallykatten.
Till Minimannens stora, stora lycka kom sedan älskade kusinen, strax innan lunch.
Pojkarna lekte och lekte. Full fart! Kusinen tyckte sedan det var konstigt att man var tvungen att gå på toa med kammarljusstake istället för att tända lampan. Men vi tänkte inte mer på det. ”Lampan håller nog på att paja, men jag ids inte skruva bort den där glaskupan nu. Det här går också bra”. Hörde jag mig själv säga. Det är så många saker man lever lite halvkrångligare ,i ett gammalt hus, att jag liksom inte rycker på axlarna ens. Det vore nästan roligt att göra en lista någon dag, ha ha. Men, jag älskart!
Lunchen tog en faslig tid att få klar, men till slut, och till sist hade precis alla fått i sig mat; barn och bäbis och till och med mamman. Bort med disk och på med varma kläder på alla barnen. Så gav vi oss ut i kylan. Det var så vackert, och friskluft mår man ju alltid gott av! Bäbisen snarkade i varma, varma voksipåsen. Och vi andra åkte räserdyna.
Med rödrosiga kinder kom vi sedan in igen.
Jag tände en massa ljus och dukade fram mysfika till pojkarna. ”Här skulle jag kunna tänka mig att sitta, på kökssoffan, och fika,läänge”.. sa kusinen och värmde mitt Mostershjärta. Minimannen bjöd stolt på hemkokta karamellerna och kardemummakakorna han själv bakat och peppisarna som gullebarnen ner från byaskolan sålt för nån skolresa eller så. 
Kall mjölk sörplades…
Själv satt jag bredvid, med min kaffekopp och njöt. Där satt vi, och pratade om livet. Typ om vilka fiskar man kan fiska om sommaren och vad Förisfröknarna heter och så vidare. Viktigheter, alltså!
Pojkarna konstaterade att dom ju stött på precis samma fröknar. Kusinen för några år sedan, och Minimannen nu. Dom lyssnade med glittriga ögon när MammaMostern berättade om sina, vad dom fröknarna hette och vad för tokigt jag minns att dom brukade säga. Vi spelade memory och sprang det fortaste vi kunde runt i huset. Roligaste var det att vinna över MammaMostern, såklart. Det sprangs, sådär så mattorna for på halvfjärs, utav farten. Huset var fullt av liv, mao!
I min tystnad hade jag insett, att något måste vara fel med strömmen, för plötsligt lyste ingenting. Jag la ihop långsamma spisen, trötta lamporna och den där bilen som aldrig blev upptinad. Mannen, 40 mil bort, trodde på en huvudsäkring men tyckte inte att jag skulle krångla mig ut. Han ringde Räddaren i Nöden ( Svärfar) som skulle komma så fort han kunde.
Mörket föll och graderna sjönk i huset. Det blev kolsvart inne, bara ljusen som brann. Typiskt superspännande. Pojkarna satt och myste i en och samma fotölj. Fick ha paddan och knappra lite själva, och sånt är ju poppis.. det gick alltså ingen nöd på dom.
Så kom Svärfar och fixade allt i ett knyck. Farfar är grrrrym på å fixa alla saker!”, sa Minimannen.
I samma veva kom också gulliga Lillsvågge och Storsvågge och jag hade inte mindre än tre långa karlar i min hall som skulle hjälpa den där lilla frun. Fasligt fint och jag kände mig varm i hjärtat av alla gullemänniskor jag och vi har runtomkring oss. Tänkte också; det här bara måste jag lära mig fixa själv.
Vi avslutade sedan dagen med mys i Mäjadalen. Hos gullekusinen och hans familj. Vi har inte setts på ett par veckor, då dom varit bortresta till Varma Landet. Så, det var med andra ord en mycket, mycket efterlängtad kväll.
Det var våran Trettondagsafton, det! Nu kör vi fredag och Trettondag!
Lillafrun
Iskall, solig och småspännande.
Sidärja;
Den här dagen har varit iskall, strålande solig och lite småspännande också. Men vi tar det där imorn, eller så.
Nu vill jag bara önska er,
-en fin Trettonhelg!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
