Det där med fredagar.
Fredagar, alltså. Det är ju bara en så härlig dag. Alltid oavsett, typ.
Idag, inget undantag. Jag och barnen vaknade 07, men råkade visst vända på oss och vakna två timmar senare igen. Vilken härlig sovmorgon! Så fasligt mysigt att vakna bredvid dom där två blöjknoddarna sedan. Dom låg bredvid varandra och såg ut som två bustroll. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som komma skall. Som dom där två kommer busa tillsammans framöver. Så himla underbart!
Sen hade vi kanske jordens slöaste morgon och förmiddag. Storebror har åkt på snuva och Basiluskan är på besök. Så han satt och myste och såg på barnprogram, jag sörplade kaffe och Lillan sov. Sen slog vi till med pannkakslunch. Och vips, så såg huset ut såhär;
En älskad var hemma igen. Åh, så skönt. Avskyr när han åker iväg. Klumpen i magen som betyder oro att något ska hända honom. Och, jag fullkomligt älskar när han rullar in på gården igen.
Han hade storhandlat utifrån frugans önskemål på vägen hem. Det uppskattades verkligen! 
Liten drog igång och läste kvittot och utbrast ”aha, pengar!!”…
Blöjpaket. Storlek 3. Stoppa tiden!!!
Dom där två är bara liiite, lite lik varandra. <3
I eftermiddag traskade vi iväg på loppis. Alla fyra. En liten aktivitet som blev äventyrlig för en tvååring. Så pass nära hemmet att han gick alldeles själv hela vägen. Vi shoppade några lerkrukor att sätta ner nya pellisar i, en hjärteform att baka kaka i. Och två skålar. Som är till någon världssöt.
Vid vanlig middagstid fick Minimannen sin middag. Jag och mannen tog något lätt och sedan körde vi igång ett träningspass tillsammans. Med mitt och Storans nya upplägg, fast med andra övningar än häromdagen. Himla roligt och jobbigt. Det roligaste var att vi som tränade tillsammans, alla fyra. Juni låg i sitt gym och vevade på med småarmarna och snabba små benen. Och Liten, han varvade med att säga ”heja, heja mamma och pappa”, vara med i övningarna och så drog han iväg och tog nåt chips ibland. Ur sin alldeles egna skål. Himla skön typ, det där.
Nu sover han. Och Lillan också. Jag och mannen ska ha sån där ooooerhört vuxen vuxentid. Räkor, gott bröd, gott att dricka… tända ljus. Och bara han och jag. Kära hjärtanes, alltså.
Vilken fredag!
Ha en trevlig helg, så hörs vi snart igen! Och ni! Taaack så jätte, jättemycket för alla fina ord om vår hall. Jag sänder alla ord till mannen! Och, tack igen. För att ni alltid är så gulliga! <3
Lillafrun
Att ha en hall att visa.
Där;
Vad jag shoppade den där dagen i början på juli, när jag och mannen hade bröllopsdag. Då vi åkte iväg på utflykt, hela familjen. Och lilla Gårdsbutiken gjorde att jag blev så inspirerad och tänkte att dom där, dom där ska få stå i våra hallsmygar. När dom är klara.
Sen hade vi ju Semester från Sommarlovet… det vill säga, helt jobba-med-hemma-projekt-fria gjorde vi oss. Vi ville bara, bara mysa i bäbisbubbla. Sen började vi kombinera. Plötsligt, fick jag ta fram dom där ombäddade, ljusturkosa skapelserna.
Och ställa dom här:
Vilken känsla.
Mannen har gjort ett helt fantastiskt jobb. Kring dom där vansinnigt vackra fönster och dörrarna, som vi köpt från Allmoge Snickerier.
En nogrannhet ni inte kan ana. Men som ger resultat jag bara kunnat drömma om.
Där; Vackra, vackra foder och golvlister.Som dimmas ihop med nött och (”fel”) gammalt.
Nu, slutligen;
Den klassiska Före-Efter…
Före:
Och Efter:
Älskade Hall, alltså. Jag kan inte fatta att den är våran.
Som ni ser, inte färdig, som i Färdig. Det kan den inte bli ännu. Men färdig, som i så-färdig-den-kan-bli-just-nu-färdig!
Motorsågen gjorde sitt. Sen har mannen klätt in timmerväggen, byggt nya stolpar kring dörren, gjort Världens Vackraste Smygar, med dom där krönlisterna så idogt noggrant gjorda att jag nästan får dåndimpen när jag tittar på det hela. Ja, och så blev det pärlspont på väggarna. Och såklart är ny el dragen och fina, stilenliga eluttag och strömbrytare har kommit på väggarna. Dörrens färg är 30 % Grön Umbra. Vi valde då att testa 2 % Grön Umbra på pärlsponten. Och vi hade inte kunnat bli mer nöjda. Så himla gemytlig färg!
Och idag är det fredag! Tjohoo!
Lillafrun
Just idag.
Du undrade vad ä det dä för filt, mamma?. Uppmärksamma lilla Miniman. Och så tyckte du att det var bra att jag städat. Och mellisfikat, bara du och jag, där ute på bron. I varma höstsolen. Det gillade du också. Massor. Det var så mysigt att höra. Vad du gjort idag. Och det bästa, du såg så trygg och glad ut.
Det är en ynnest att ha dig här. Varje dag med dig, är en lyckans dag. Ibland åskar det, såklart. Och såna gånger får vi liksom resonera lite. Om man säger så.
Du har en vilja av stål. Den lenaste hand. Det bubbligaste skrattet. Dom bestämdaste stegen. Du jätte-kan en hel massa saker.
Men framförallt. Är du Världens Finaste Sisten. Med det största lilla hjärtat.
Jag kan skratta så himla gott med dig. Att sitta och småprata med dig är bland det mysigaste jag vet. Jag kan gå över eld för dig. Det är rent fantastiskt när du tar din lilla arm, lägger den om min rygg. Och håller om mig. När du säger du ä en näll flicka, mamma.
Det finns ingen som Du.
Att Lillasyster fått dig som Storebror. Det är hon lycklig för redan nu. Det syns. Och jag och din pappa är så stolta över dig. Och det finns inget så gulligt som när ni ligger bredvid varandra i storsängen och morgonmyser. När du kramar hennes lilla kropp. Klappar på hennes huvud. Pussar på hennes kinder.
Och just idag.
Är du två och ett halvt år.
Min älskade förstfödde. Min son. Min prins.
Det var du som gjorde mig till mamma. Det vackraste på jorden. Tack älskade du.
Och precis som du säger; mamma? du ä min bästa kompis.. vi sammajbetaj.
Det gör vi. Och ska så för alltid alltid göra. Mamma älskar Dig.
/ Mamma
Där singularis passar typiskt dåligt….
Vi klarade det ju!
-Tjoho!
Efter förskolehämtning igår, tog vi vagnen vidare på vår favoritrunda. Svängde förbi Farfar på jobbet och sådär. Och som om dagen inte var nog bra då, för en tvååring med så många favoriter i livet. Ja, då drog vi till Mäjadalen också. Slog ihop våra paltar som vi fått av Moster M dagen innan, med dom som Storan fått. Och så stekte vi palt och åt oss sådär storkmätta. Innan jag och barnen åkte hemåt och bäddade ner oss alla tre i storsängen.
Jojo, här har det sovits från klockan 20.15 till tuppmorgonen. Självklart har jag ammat nån gång där emellan, jag lovar!
Meeen.. så, hiiimla, skönt.
Sömn.
Jag är ju nog känslosvallande när jag är pigg, liksom. Är jag då trött. Så blir jag som en skrothög alltså. Vill typ bara gråta. Eller vill och vill…
Och jag tror att, bara jag nu sett att vi ju faktiskt klarar det här. Morsan och dom där två gullekidsen.Vara, bo,fixa, lämna, hämta, åka och sova. Ja, ni vet. Den lättnaden gör att känns det tusen gånger bättre, än igår när det bara kändes obra. Kanske har den här starten varit något som legat lite under ytan och något jag, smått undermedvetet, bävat inför.
Ja, sen har nog mannen rätt.
Som vanligt.
När han säger; ..älskling.. kanske det är nån hormon eller så, som spökar också?”.
Hah, då skrattar jag ihjäl mig. Han har såklart jätterätt. Men det roliga är ju ändå att han pratar om hormoner i singular. Alltså, här snackar vi bomben och inget himla singularis.
Näpp, nu ska jag sörpla mitt kaffe efter att ha varit iväg med det där gänget på Förskolan.
”Jag tänkte också börja föris, ba så ni vet! /Juni…”
Såå varm i hjärtat efter ännu en så bra lämning. Nu kanske jag kan börja slappna av på den fronten igen också. Minimannen skulle pärla pärlplatta till sin mamma nu, sa han. Hur gulligt? Jag svimmade nästan, såklart.
Strax ska jag och min vansinniga träningsvärk köra ett tvätt- och städare här, medan lilla Juniflickan sover. Och jag hoppas bli klar ganska fort så jag typ bara kan gå ut och sätta mig på bron sen och njuta av det underbara höstvädret.
Allt är precis som vanligt här på Drömgården, med andra ord. Med den här känslomänniskan. Som, nu som nybliven tvåbarnsmamma, är ännu, ännu lite ”värre”.
Ni får ta mig för den jag är, helt enkelt. OK?
Ha en god torsdag!
Lillafrun
Att vara i förändringens skede. Och det där med en älskad Alltiallo.
Nästa år bara ska jag så egna luktärtor. Jag kanske har sagt det 25 gånger senaste dagarna. Minst. Jag hoppas dom ska tycka om den där varma, soliga väggen vid gula Gårdshuset. Jag tror det kan bli fint där. Det är Storan som kommer med dom till mig nu. Och hon kommer inte bara med Luktärtor. Utan med det där jag uppskattar så. Syskonkärlek. Till sin Lillasyster.
Onsdag!
Jag kände mig lite som Ior i morse. För det första rätt trött efter en ovanlig natt. Lillvännen S drömde en massa och kom sedan över till våran säng och snodde runt som en propeller vilket gjort att sömnen inte varit på topp. Jag låg lite på aga för att vaka så inte Lillan skulle få sig en Storebrorsfot i huvudet eller så. S brukar inte sno runt på det där viset, om han dyker upp hos oss. Han bearbetade väl något, tänker jag. Jag är i alla fall tokkänslig på dålig sömn…. så jag har fått vad jag skulle klara av tänker jag… det vill säga barn som tycker om att sova. Annars skulle nog deras morsa vara ett monster. Ett gråtande sådant. Ja, eller också skulle man klara det också…
I alla fall.
För det andra, så pussade jag mannen hejdå här på morgonen. Nu drar hans uppdragshöst igång på riktigt liksom. Med dom där långt- borta-uppdragen, menar jag. Efter månader tillsammans, så känns det så vansinnigt konstigt att börja med den sortens liv, igen. Men det ingår ju. Det vet jag ju. Och vi trivs ju egentligen med det också. För det har verkligen sina fördelar. Fast just i morse hade jag glömt, ja precis varendaste en. Typ.
Det låter ju inte klokt, ”nu har dom varit hemma tillsammans i månader, haft hur mycket tid som helst och världens absolut lyxigaste sommar.. och så har hon maaage att vara deppläpp dag ett på första långa uppdragssvängen!?”…
Ja. Lite så kan man ju tänka och tycka. Så det känns som att jag borde hålla snattran, liksom..
Hösten innehåller alltid mest uppdrag för M. Såna där långt borta. När han först är ute på vägen och kör Rymdskepp i miljoner mil (det vill säga; jag är en orolig fru att något ska hända honom). Bor borta på hotell i en triljon nätter och inte kommer hem och kryper ner bredvid mig om kvällen. Och så vidare.
Men, han kommer ju hem. Och då finns han där. Tusen gånger om. För han är min finaste M. Alltid varit och kommer alltid att vara.
Det är bara mitt känsliga jag som i förändringens skede tycker det är som jobbigast. Jag vet ju att, bara tåget är igång, så är det charmigt det också. Förresten, så vet jag inte alls den här gången. För det är ju alldeles nytt för mig det här. Att vara HemmaMamma. Med S så var jag ju hemma i ett halvår, ni vet. Sen flätades högskolestudier samman med mammalivet. Nu ska jag bara få pyssla med det här lagliga som känns alldeles olagligt mysigt.
Bara jag vet att mannen är på plats, resan gått bra, så ska jag nog börja må gott i det här också.
Det är bara att titta på den där lilla leende bäbisflickan eller tokroliga tvååringen. Så blir allt bra.
Ser ni?
I bakgrunden av den där vackerbuketten? Mina två stjärnor. Mina skatter.
Efter att ha lämnat förskoletaggad pojke, matat och sövt liten flicka, bäddat några sängar och dundrat in lite tvätt i tvättmaskinen och så vidare. Då kom Storan. Vi drog ut på gräsmattan, i stora stormen. Med Lillan sovandes i vagnen bredvid, testades ett nytt passupplägg tillsammans, som slutade med hundratals utfallshopp, en massa kettlebellsvingar plus en herrans massa axelpressar, armhävningar, rygglyft och vinglande plankor. Inte klokt vad jobbigt det var. Men himla trevligt och kul mitt i allt. Och det bästa; efter träning och prat med S, så kände jag mig så mycket bättre till mods. Jag säger ju det; Hon är min alltiallo. Storasyster, Lill-mamma, Bästa kompis. Och faktiskt till och med kollega, när jag pysslar med sånt. Inte klokt, egentligen. Så värdefullt.
Några onsdagstankar från en mamma, som snart ska ta lilla bäbisen i syskonvagnen för att hämta hem en älskad Storebror från förskolan.
Ta hand om er, ni också!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
