Vad vi gjorde igår.
Med trätandborsten (jo, vi har såna hela familjen. Mannens påhitt. Han gör det ju av kärlek, så jag och Sisten bara hakar på. Man vänjer sig efter ett tag med det där träiga..) i munnen och med pirrig mage, var jag där tokredo inför dagen.
Storan-Lillan-och-Juniflickan dag stod ju på agendan!
Vi vinkade pojkarna hejdå och så drog vi iväg. Och hade sedan en helmysig dag. Mycket skratt och mysiga samtal. Och så, för oss båda sammanlagt, en heeeerrans massa timmar hos Frissan. Juniflickan då, ljuvliga unge, hon bara hängde med. Sov och sov och sov och åt enligt sin skalmanklocka. Tidigare år, när Storan haft sina småttingar med på detta återkommande äventyr, så har jag tagit hand om hennes små. Nu, som Storan uttryckte det, var det dags att bjuda igen. Och det gjordes med bravur och fembarnsmorsavana. Juni hade det prima, helt enkelt. Så jag kunde verkligen sitta där i frissastolen och bli sådär makalöst ompysslad. Alltså, huvudmassage vid shampootvätt? Typ oslagbart skönt!
Och det shoppades på stan och blågula huset och åts underbar medelhavstallrik med alla möjliga goda röror, halloumi, ljuvligt bröd och sånt. Till slut började det mörkna och Juniflickan var inne på sin tredje amning-på-vift, så då förstod vi att vi varit borta läänge. Vi drog oss hemåt och landade till slut hemma på våra gårdar. Mannen drog av en efter-bild på den där morsan som typ aldrig ens rafsar ut tovorna ur håret.. han var liksom lite häpen över hur städad jag såg ut. Ha!
Trött men glad och tacksam morsa.
Nu sitter jag och snabbsörplar lite kaffe efter att ha varit och lämnat Storebror på lär- och lekhaket. En så skön lämning idag. Mamma. Du kan gå! sa han med sin kärleksfulla och samtidigt småbestämda lilla stämma. Ljuva ord, tyckte jag. Jag har sagt hela tiden att det är för hans skull jag väljer att, några få timmar, några dagar i veckan, lämna honom där. För att få leka med sina små vänner och lära sig sånt jag inte kan lära honom här hemma. Men, helst av allt, med ord ur mitt mammahjärta, så vill jag ha honom hemma. Jag tänker liksom inte lämna bort honom för att det är så skönt, då får du lite vila-grejen.. det är inte min grej. Jag har väl inte önskat barn, för att jag ska VILA ifrån dom!? Jag älskar att vara tokslut om kvällen, om det beror på att jag gjort gott för mina barn.
Så vi får se hur allt det här reder sig. En dag i taget, och än har det ju bara varit en sån där katastrofmorgon. Häromdagen, ni vet. Men inga fler såna får dyka upp, alltså. Det är jag för vek för.
Nog babblat. Nu ska jag passa på och dra igång städrace här. Köpte lite nya kuddfodral och blommor igår, så jag är pepp att piffa lite i Salen!
Önskar er en god torsdag!
Lillafrun
Att se fram emot dagen. Och att ha en vinnare!
Onsdag. Och inte vilken onsdag som helst. En sån där Storan-Lillan-dag väntar. Och Juniflickan ska följa med såklart. En riktig tjejdag, alltså. Så himla, himla mysigt! 
Vagn och snuttefiltar och nappar och fullproppad skötväska och gudvetvad. Oh. Jag hoppas allt är med.
Och vi har en vinnare av en Personlig Almanacka. Grattis Sarah! Du har mail. Och ni andra; Tack för att ni var med och tävlade! <3
Nu ska jag njuta av den här onsdagen!
Lillafrun
Det här med att vara mamma.
Så var det kväll här hemma.
På köksbordet står en gnutta höst. Jag hittade ett litet kockumkärl och fina gamla glasburkar inne i lagårn igår. Knipsade några rönnbärskvistar. Tog Liten i handen och så plockade vi oss den bästa sortens fruktskål. Han och jag, Tillsammans. Och från vårt alldeles egna äppelträd. Och plötsligt hade vi ett höstvackert köksbord.
Åh. Jag sitter här och suckar lite.
Alldeles slut efter den här dagen.
Mest känslomässigt.
I morse när jag och Juniflickan skulle åka med Storebror på Förskolan, så ville han plötsligt absoluut inte stanna där. Mitt hjärta då, alltså. Jag är ju så vansinnigt svag för min lilla pojke. Vi är toktajta. Såklart.
Men.
Det var ju precis samma förra hösten. Inskolningen gick hur bra som helst. Sen kom ett litet bakslag på några dagar, där lämningen var jobbig. Dagarna i övrigt gick strålande och vid hämtningen var det en så glad pojke som inte gav minsta aning om att man hade skiljts åt ledsna. Det är precis samma nu. Efter det långa sommarlovet, sprang han in genom dörren och lekte på en gång. Och nu, efter några vardagsveckor, så har vi en liten dipp. Så himla jobbigt, men jag tror att vi ska kämpa på lite och hoppas det går över. Så fort vi skiljts åt, så är han bara ledsen jättekort och sen älskar han sin förskola. Men nä, det är inte lätt att lämna i ett sånt där läge. Tårarna trillade på den här mamman på vägen hem.
Vi beslutade att korta av dagen lite, så jag hämtade hem min, då sprudlade glada, pojke direkt efter hans lunch. Tog sedan båda barnen på långpromenad med Storvagnen. Dom sov så gott, mina två stjärnor. Sen fick vi finfrämmande igen. Idag följde mormor, barnbarns-kramsugen, med också. Så ännu en dag med vedjobb blev det. Turigt nog hade jag under morgonen bakat limpa också, så vi fick gott mellis allihopa. Förresten ett hitte-på-recept som jag kanske ska våga dela. Jag har aldrig bakat bröd utan recept, men det var ju riktigt roligt!
Jag sitter och njuter tystnad och lugn, och min trötthet i hela kroppen. Det var nu-eller-inte-idag-läge tidigare ikväll, så då pös jag ut till mitt älskade äppelträd. Satte igång tabatatimern och körde helt sonika skiten ur mig under 6 tabatablock. I god luft, kvällssol och doft av äpplen. Sen raka spåret in för att amma den ena och natta den andra.
Det här med att vara mamma. Det känns så mycket i hjärtat att det inte är klokt.
Natti!
Lillafrun
Han där borta.
..Han där borta.
Det är min pappa.
Jag älskar honom. För den han är, för vad han alltid gjort och alltid gör för mig. Jag skulle kunna ringa honom mitt i natten, berätta bekymmer och veta att jag har honom med på vägen. Än om jag kanske inte skulle ringa honom, för jag är vuxen nu. Vill klara mig själv. Har min man jag i såna fall funderar med. Så vet jag. Att han finns där. Pappa.
Och igår, då kom han till oss. Hips vips, så stod han där på bron och glada blev vi allihopa. Men den som fullkomligt höll på att hoppa ur kroppen, var det där lilla barnbarnet. Han vi kallar Minimannen.
Fort var arbetet igång. Något mannen egentligen velat göra i månader, men som legat långt ner på priolistan. Ta hand om veden där nere vid lagårn. På några minuter uppstod ett minifamiljeföretag. Det klövs, lastades i skottkärra, staplades.. alla hjälptes åt. Förutom den där lilla flickan som sov som en liten björn ute i höstluften.
Och den där synen. En liten drös pojkar, alla som var och en av dom har en stor, stor plats i mitt hjärta. Hela vyn, med dom där älskade, lagårn bredvid, vår egen lägda i bakgrunden… idylliskt, tycker jag. Ja, precis som när Ernst ställer sig i något vackert läge och snickrar på någonting. Han gör det för att visa bra TV. I det här fallet, handlar allt om att få in ved i lagårn. Det är på riktigt. Och bara sådär, rätt upp och ner-vackert.Någon njöt så. Av det där han tycker så mycket om; att få vara med.
Jag gick inåt, för att göra ordning lite mellisfika. Minimannen ville ju bjuda sin Morfar på tekakorna han bakade häromdagen. Och när jag går mot huset, hör jag en Morfar och Miniman kärleksförklara varandra.
– Molfal? Gilla mig?
..Jaa, Sixten. Morfar gillar dig!
-Molfal?
Ja, Sixten?
-Älska mig?
Ja, Morfar älskar dig.
…
Jag fortsatte att gå. Och där och då, kändes liksom livet sådär mycket att orden gömdes, tiden stannade upp och hjärtat blev sådär varmt.
Så fikade vi, i vårt tvärgamla kök. En liten paus i arbetet, av den finaste arbetsdagen jag kunnat tänka mig.
Tack pappa för igår. <3
Lillafrun
Höstigt pyssel!
Igår vaknade vi till en så vacker höstsöndag. Med vinden som bortblåst…. solen klar och himlen hög. 
Dagen ägnades sedan åt allt möjligt höstigt pyssel.
Pojkarna krattade ihop en massa äpplen som fallit till marken. Jag hade tvättmarathon, visserligen ett året-runt-pyssel. Så hivade jag iväg några hinkar med sommarblomster sa tack för i sommar! innan jag smet ut på en löptur i god höstluft. Jag tycker det är så härligt att springa igen. Inget jag saknade under preggoteten, att vara preggo slår ju alla springrundor i världen liksom. Men nu när lilla grodan är ute, så är det något jag verkligen njuter av.
Pappas flicka. <3 Lilla pyret i finklänning.
Medan den där vackerpappan hängde med kidsen under eftermiddagen, drog morsan iväg en drös timmar tillsammans med Storan. Bästa sortens söndagshäng alltså; i djupa skogen, med svampplockar ögon, två munnar som inte var tysta en sekund, massa god skogsluft… allt det där, är tusan så klyschigt som balsam för själen! Roligt var också att vi facetajmade med Thailandssyrran, där mitt ute i skogen. Hon i jättevärme med kobror (jo, hon stötte på en sån en morgon… hu) runt knuten, och vi med barr i håret och granar att luta oss mot vart vi än vände oss. Livet!
På mitten av dom där timmarna fick jag snusa pojkar och mata Juniflicka. Så återvände jag sedan hem. Med kantareller i bagaget.
Bjöds på god soppa..
…och drabbades sedan, efter att ha nattat barn, av sådan trötthet att det bara inte gick att göra annat. Än att somna. 20.00… ja. Tolv timmar senare var jag tydligen redo att vakna igen. Jo, jag har såklart serverat bäbisflickan mat några gånger.. men i övrigt bara sovit och sovit. 
En ny vecka står för dörren. I detta nu leker Minimannen kock och serverar ”meskikansk” mat på glatta livet. Med staaaajk chilisåås. Lillan sover och jag har precis förvällt klart svampen jag somnade ifrån igår. Den här veckan får det nog bli äppelfix av olika slag. Högarna ska kärras bort, äpplen ska plockas och äppelmos ska bli till!
Måndag, alltså! Med höst vart man än tittar. Det är bara att välkomna.
Sista tävlingsdagen idag, också. En Personlig almanacka inför hösten, kanske något du önskar? Tävla HÄR!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
