Som hos Lotta, nästan…
Han hjälpte ju mig att plocka rödvinbär häromdagen, den där lilla pojken.
Och vi hann avhandla både det ena och det andra under tiden. Och bara så ni veet det;
.. kan man få jättejätteoont i magen om man äter för många sura vinbär.
Igår, precis när jag kommit in från min morgonrunda. Då kom regnet. Och hela alltet kändes nästan precis som ur en Lotta på Bråkmakargatan-film. Ni vet, när hon är och hälsar på hos Mormor och Morfar på landet och regnet öser ner där utanför. Men inne i köket är det varmt och rofyllt och mormorn fejar och grejar.
Finns det något gemytligare än att pyssla inne när regnet smattrar mot fönsterna? Jag gillar det verkligen.
Passade på och drog igång saftkitteln. Pojkarna stack ut en stund och trotsade det blöta, men sen var vi bara inne. Tände ljus och kokade saft och velade över bredd på fönsterfoder och sådär..
Och jag fick feeling och började koka lingonsylt och krusbärsmarmelad också. Fick en massa bär av mamma och pappa häromkvällen. Lingon, hallon, krusbär och svarta vinbär. Perfekt till mitt pyssel. Pysslet som stundvis inte var så kontrollerat… med flera kastruller på spisen och två stjärnor som sällskap och som ju behövde sin mamma då och då.
Mannen kom in och sneglade i köket ibland, och såg sådär finurligt funderande ut som bara han kan… jaa.. jag hade det lite körigt ett tag. Med saftstänk upp på väggarna till och med. Och bara liiite, lite rörigt på diskbänken..
Saftsöl precis överallt, en krusbärsmarmelad som skulle sjuda men som istället stod och stormkokade. Och så vidare. Disk och hinkar och gudvetvad i en salig blandning… och mitt i allt det där lagade jag middag också.
Minimannen gav glada tillrop, provsmakade saften och tyckte den var jätte jättegood. Sen fortsatte han med sitt pyssel…
Efter en herrans massa timmar av saftande och syltande, så stod middagen på bordet. En fiskgratäng på min-mamma-vis, med färskpotatis till. 
Efter slutsanerande av köket, upphällning i flaskor och burkar och nattande av Miniman, så var det kväll och jag var så trött att jag nästan såg stjärnor. Men med världens mysigaste känsla i kroppen. Jag älskar såna där dagar.
Idag vaknar vi till blyertsgrå torsdag. Jag och Minimannen ska äta frukost nu, pappan är iväg och shoppar foder (jojo, vi tog ett beslut till sist) och lillasyster ligger och snarkar i storsängen.
Hoppas att ni har det fint!
Lillafrun
Att ha det lite slitigt i hjärtat.
Jag slits lite just nu, som den känslomänniska jag är.
Älskar, älskar, älskar värmen, höga solen, allt det blommiga och gröna. Sommaren, liksom. Och den här sommaren har ju varit helt fantastisk. På alla sätt. Men nu är vi på väg mot annat. Och, var årstid har ju sin charm, så är det. Nu njuter vi sensommar, vaknar till svalare morgnar men får det riktigt varmt och gott om dagen. Alldeles perfekt egentligen! Men vi vet ju, att inom bara några veckor så är det i hjärteasken, där alla sommarminnena ligger sparade, som Sommaren lever som mest. För snart, snart, är det höst. På riktigt. 
Jag älskar höst, det är inte det. Det är bara förändringen som är jobbig, att säga hejdå till den här helt otroligt vackra, känslostormande, kärleksbombade, älskade bäbistöckenliknande sommaren. Ett varv till av den, tack…
Men så funkar det ju inte, såklart. Så vi gör som alltid; njuter nuet allt vi bara orkar. Myser järnet sista veckorna av Sommarlov. Jag har inte bestämt när mitt mammahjärta klarar låta Minimannen ha slut på sitt sommarlov och börja sina 15 timmar i veckan på Förskolan.. men snart, för han fullkomligt älskar ju att vara med sina små gulliga vänner och leka, leka, leka.
Och där, med ens, så kände jag mig plötsligt taggad på en världsmysig höst. För det kommer nog bli en höst, precis hur mysig som helst…
..Att få vara mammaledig, på sånt där vis jag aldrig varit. Ni kommer ju ihåg, om inte annat så gör jag och mannen det (…), att jag valde plugga dubbelfart under Litens tid i magen, för att sedan vara helledig i ett halvår. Därefter kombinera bäbispussande med examensarbete och slutterminsuppgifter. Minst sagt en utmaning, men den var ju helt enligt vår plan. Vi ville så gärna ha bäbis, och jag ville så gärna ta examen med min klass. Så det var ett ”måste” med några månader av kombinerande. Det gick alldeles utmärkt, men krävde såklart en del. Åh, kommer ihåg när Liten följde med mamman upp på scenen och tog emot Lärarexamensnålen. Vilken känsla!
Men nu, när jag blivit mamma till ännu en stjärna, så har jag ingen examen att ta. Har istället hunnit jobba ett år och kommer nu vara så himla, himla bara-vanligt-mamma-ledig. Tjoho, som jag längtat!
En höst att snusa bäbis och älskad tvååring. Pyssla i hemmet. Tända ljus i massor. Göra långkok om söndagarna. Koka saft. Gå ut i skogen för att plocka svamp. Kura under en filt i finsoffan. Se naturen gå från somrigt grönt, till färgsprakande och samtidigt lugn i tonerna. Höra vinden ta i, regnet smattra mot fönstret och möta det där vilsamma. Och det bästa av allt, det dyrbaraste på jorden; all tid tillsammans med mina barn.
Att ha det lite slitigt i hjärtat, men ändå se framemot vad som komma skall. Precis så.
Lillafrun
Precis som i fantasi och dröm.
En Lillasyster i Lekrummets mysiga läshörna.
7 veckor idag. Sedan tre blev fyra. Juniflickan, alltså. Vilken stjärna. Den där fjärde pusselbiten som gjorde Lilla familjen till en större och ny variant. Den bästa.
Jag är så kär i min stora lilla familj. Känner mig rikast på jorden när jag tittar på mina barn och som den mest bortskämda; hur kunde just JAG få dessa två helt underbara skapelser?.
För några månader sedan, ja för bara sju veckor sedan, så hade vi svårt att föreställa oss. Sätta oss in i hur det skulle bli och vara. Nu känns allt hur självklart som helst.
Vi försökte tänka och göra oss ”beredda” på en lite mer utmanande bäbis, än Liten. Han åt och sov ju bara, slapp krux med liten mage och kunde liksom bara njuta och hans föräldrar likaså. Till vår stora glädje, så är Lillan hittills, precis likadan. Helt underbart. Såklart är hon Juniflickan och inte Minimannen, var sina individer.
Det var så himla mysigt när vi satt och lekte, alla tre. Inne i Lekrummet strax innan läggdags. Jag blev serverad jagvetinte hur många kaffekoppar. Och sedan ville Storebror mysa med Lillasyster i läshörnan och det såg så himla gulligt ut att jag small av en smula.
Juniflickan. Lillasyster. Lillan. Vår älskade Juni. Världens bästa Storebrors li-i-lle vän. Den han säger ”jag älska dig, juni. älska mig, juni?” till..
Åh.
Och nu sitter jag här, tvåbarnsmorsan, och känner mig mer än nöjd. Det kommer, precis som ju livet är, vara både lätt och mindre lätt stundvis. Så är det. Men ibland känns vissa situationer kaosiga, som dagen därpå inte alls upplevs på samma vis. Ikväll fick jag revansch på förgårkvällens jobbiga nattande. Jag var inte alls lika trött idag och allt flöt på. Yeah! Smög ut från sovrummet där två små snusande sov. Tränade sedan ett skönt träningspass, och nu är jag nyduschad och redo för nattafika tillsammans med han som försökt snickra och överlista ett gammalt hus byggt på 1800-talet någon gång.
Småbarnsliv och Renoveringsprojekt. Precis som vi fantiserat och drömt om.
Godnatt!
Lillafrun
Ord om klättrande rosor och lite annat.
En solbadande Veranda med slingrande ros som växer så det knakar. Framför och bredvid; en för sommaren nysådd gräsmatteplätt som växer så fort att man nästan kan se det med blotta ögat. Och till sist, en liten Miniman… som ja, precis så.. också han, växer och blir mer och mer storpojke för varje dag. Stor, fast ändå liten. Med kallingar, pecis som pappa..
Det är tisdag idag.
Och vi lämnar en så mysig måndag bakom oss. Det var jag och barnen, vi var ute på äventyr med syskonvagnen. Vandrade långpromenad förbi farfars jobb bland annat och det uppskattas alltid av Minimannen. Så lekte vi och jobbade på som galningar i tvättstugan. På eftermiddagen kom pappan hem och vi var omåttligt glada att se honom, och han oss. Som sagt; så konstigt när man nu blivit så vana att vara med varandra, precis hela tiden. Men det är ju så charmigt att längta också, tycker jag. Och mot kvällen fick vi finfrämmande av älskade Idan och hennes F. Precis hur trevligt, mysigt och roligt som helst.
New dawn. Vackerrosen som slingrar sig och nu snart slår ut sin första knopp. Min alldeles egna rosendröm växer och växer. Den där trädgårdsdrömmen alltså, där jag fantiserar om rosor högt och lågt i olika färger.
Just nu, sitter jag vid köksbordet och sörplar kaffe. Bredvid sitter Lillasyster i minibabysittern och bredvid henne, sitter en Storebror och läser sin favorittraktorbok för henne. Typ hur gulligt som helst. Han kan den där boken rätt bra märker jag. Mannen, han är beredd att börja sin dag tillsammans med alla dom där verktygen som är utspridda över typ hela världen.
Så idag har vi Sommarlovsdag igen. Himla skönt. Medan Lillan sover och Liten leker sandlådan tror jag att jag ska ta mig ann vinbärsbuskarna. Så får det bli. När jag tänker efter, kommer såklart Storebror älska att få vara med och plocka vinbär, han också..
Allt gott till er!
Lillafrun
Efterstormenkänslor och en Ny Vardag.
Små nyvakna bäbisfötter.
En rosa pelargon.
En liten pojke som slurpar i sig fil med hallon i, precis som efter beställning.
En glimt kök.
Och något nödvändigt och fasligt gott. Kaffe!
Ny dag, nya tag. Gårkvällen är som bortglömd. Jag orkade inte dra dom orden om den när jag nattbloggade i natt.. jag hade redan då typ glömt ”vad som hände”… eftersom barnen sov, jag också slumrat en stund och allt var frid och fröjd igen.
Det är ju smått fantastiskt alltså. Sådär funkar det verkligen; man kan vara mitt uppe i någon småbarnslivssituation, som kanske inte är tvärbekväm utan rätt svettig och tålamodsbeprövande.. men när stormen är över, då är allt liksom glömt? Väldans finurligt! I natt är första natten som jag och barnen varit hemma själva. Vi klarade det, hurra! Att hänga tillsammans om dagen, det har vi ju provat i alla fall några gånger. Vi grejade på tillsammans igår, packade in oss efter helgen borta, lagade middag och Minimannen fick sig ett bad och sådär. Sen skulle det nattas.. och det var då, när precis ingenting klaffade. Håhåjaja, alltså. Morsan var tröttast på jorden, Lillan var gräddmjölkstörstig och Minimannen såg bara sin chans att hitta på en massa rackartyg.. tillsammans, en kombination som så att säga inte alls var särskilt klockren. Aldrig varit med på maken.. men det är väl just typsikt, när man är själv och allt. Tvååringen höjde sitt pekfinger och sa mycket bestämt till sin mamma; ”MAMMA! Sluta. DU MÅSSE LYSSNA PÅ MIG!”… ja stämmej! …” .. samtidigt som han stod där med nån tång som han snott från pappans verktygslåda. Maj gadd, säger jag bara. Lilla chefen där. Men morsan vann, Minimannen somnade gott och Lillasyster fick sin efterlängtade mat och till sist kom den där efterstormenkänslan som ju är helt underbar.
Precis så.
Idag är vi, särskilt mamman, nöjda över en god natt som gett ny energi. Det känns på något vis väldigt mycket Måndag idag. Lite höstigt där utanför, M är inte hemma utan iväg på uppdrag. Den här månaden börjar han så smått uppdraga igen.. känns skönt med en mjukstart och inte full fart på en gång. Familjemedlemmar har börjat jobba efter semestern. Det är mindre turistig trafik på stora vägen. Dags att beställa ny almanacka. Helt enkelt är det så att vardagen håller på att smyga igång. Jag har en helt ny slags vardag framför mig nu. Ser fram emot den massor, men efter igårkväll är jag lite rädd, typ. Okej, smått överdrivet. Peppar mig själv och tänker att det var kanske bara var en lite olyckligt trasslig nattningsstart..
Nu ska första tvätten hängas för dagen och Minimannen vill ha lite hjälp med sitt fräsiga legobygge. Måste susa!
Ha en bra måndag, alla ni!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
