Vi har ju det där med trädgården också.

Det är inte så mycket till trädgård här på gården just nu. Mest stora, stora gamla björkar, granar och tallar. En suuuperstor gräsmatta åt ena hållet, ungefär som en mindre variant av fotbollsplan. Där brukar vi mest leka och just det; spela fotboll. Åt andra hållet, mot lagårn. Där finns det där stora, stora äppelträdet, en hop av röda och svarta vinbärsbuskar, en redig krusbärsbuske och så ännu mera gräsmatta. Och sen tar ju lägdan vid. Den är ju också våran, och en tanke är väl att i framtiden ha potatisland och grönsaksland och sånt alldeles där precis i början av den. Men, det är om en sisdär femtielva år eller så. På ett sätt är det lite tråkigt att det inte är en färdig trädgård. Färdig, som i nånting i alla fall. Jag hade gärna sett mig själv hitta en massa gamla pioner i olika rosa, ett gäng taggiga rosenbuskar och gamla rabatter som myllrat av perenner. Men nu finns inte det, så det är helt värdelöst att lägga negativ energi på. Jag tänker istället;

Vad fantastiskt det är att vi får skapa vår alldeles egna trädgård, lite pö om pö och precis som vi vill ha den. 

I sommar har vi några tomatplantor att ta hand om, precis som förra sommaren. Det är Storan som levererar sådan lyx. Sen är det en hop av byttor och krukor och hinkar, med ettårsplant i.

Liten älskar att hjälpa till, i alla lägen. Och jag låter det, vad det nu är jag har för mig, gärna ta lite längre tid och vara lite krångligare. Jag tycker om att ha honom med. Det där  är ju dom finaste stunderna som finns.

När vi gör saker, tillsammans.

Igår vattnade vi, bland annat.

Och så trädgårdsfunderade vi. Lilla Familjen, har nämligen fått någonting ohyggligt fint av några vi älskar massor.

Ett lycka till. Alltid, alltid bra att ha.

Och den där.

Och den här; 

Alltså. Har ni sett så vackra? Den här precis ovanför doftar dessutom otroligt mycket och väldigt, väldigt gott. Sådär så att man känner doften av den när man svischar förbi. Men bäst är det förstås när man sticker näsan rätt ner i rosen och andas djupt.

Det är stort, det där. Att ha fått två rosor att sätta precis vart man vill på sin alldeles egna gård. Så stort och viljan att hitta den absolut-perfekt-platsen så stor, att rosorna än så länge bara står i sina hinkar och drömmer om frihet i stor jord. Men igår bestämde jag och Minimannen att nu bara måste dom få hamna i jorden snart.

Tre dagar till av funderande har vi gett oss.

-tre.

Tur att jag har den där lille parveln, som spånar tillsammans med sin mamma. Hjälper mig att bära rosenhinkarna. Från ena sidan gården, till den andra. Stannar lite på mitten. Går till Gårdshuset, testar att ställa rosen där. Halvbestämmer en plats, men tvekar. Tills vidare klappar vi lite, vattnar, doftar och njuter.

Vi har en början till en trädgård fylld av rosor som trängs med varann. En riktig rosendröm.

Lillafrun