Nu kör vi!
”Men ingen brådska! Nu ska vi bara njuta och ta det lugnt och blaaa, blaaa, blaa”. Njuter, det gör vi! Men det där om lugn och sånt, småsket vi i! Vi är helt sonika för ivriga på att få sätta igång att greja här på gården, att vi inte kan berga oss. Ni ser ju, Minimannen! Han är vår arbetsledare.
Stabilt. Oerhört.
Nu kör vi!
Där ser ni hur vår bro ser ut nu. Den är väldans instabil om man är sugen på att hoppa ett skutt eller luta sig minsta lilla mot räcket. Annars funkar den fint. Men, så är den rätt liten också. Så ja, det kommer bli mycket bra med en ny ingång. Jag vet inte vad jag ska kalla det; veranda/farstukvist/bro… en trappa att sitta och dricka kaffe på! Japp.
Igår mättes dom slutgiltiga måtten ut och mina pojkar hjälptes åt. Minimannen fann sig en kompis som han snabbt döpte till Tiggelitiger och jag fick återigen ett tjatanfall;
Martin!! Han måååste få en katt!!
Titta här
Åhåå. Min lilla pojke som är så stark, på både ut- och insidan. Så bestämd, orädd, kavat och vandrar den väg han tänkt. Mitt i allt det där så har han också ett hjärta av guld och är otroligt mjuk och gosar gärna med Håkan-kaninen, Torehunden, Snuttetrasan eller Katten som svajsar omkring på grusvägen.. har Morsan riktigt tur, så får hon sig en puss någon gång då och då också. Men nu för tiden har han så mycket att göra hela tiden, att det där med pussar inte riktigt prioriteras.
Vart var vi? Jo just det, grävning! 
När vi nu ändå gräver för plintar till det som ska bli den nya entrén, så tyckte vi att vi ju ändå kunde ordna oss en infart också. Så denna vecka grävs det för fullt här.
Plintarna är nere och ikväll är det infartens tur.
Just nu ser det ut såhär när man rullar in på gården;
Grusvägen svänger av in på gården och direkt hamnar man på gräsmattan, som har en liten fläck grus på sig efter vinterns grusning. Annars är det liksom ingen infart över huvudtaget. Så nu ska en sån bli till. Mannen har stenkoll (höhö, kul när det just nu handlar om sten och grus…) och jag inte alls så mycket koll. Skitläskigt, jag som är sån kontrollfreak. Men jag litar på honom. Jag gör en Lill-mamma istället för att lägga mig i det där med grävskopejobbet så mycket; lagar och serverar mat och fika om vart annat för att ha glada arbetare hela tiden.
Nu kör vi tisdag, hörreni!
Ps. Jag försöker hinna med att svara på era frågor i kommentarsfältet så gott jag kan och frågor som får lite för långa svar där, gör jag ett inlägg utav. Ett svar på en läsarfråga kommer upp senare idag! Har också fått förfrågan om frågestund också, kanske vore något!… Ds.
Lillafrun
Är man Bondmora, så är man, liksom!
Det här med sommar, alltså.
Det är ju rent himmelskt, eller hur? Som att rummen här inne i huset blir större än allt stort, eftersom dörren hela står på vid gavel mest hela dagen, förutom när regnet bestämmer sig för att komma tvärt och bestämt under några minuter. Sen öppnas den igen, och med ens har man inte så stor koll på om det är inne eller ute man är. Gränserna suddas ut.
Vi springer barfota i gräset och äter ute på trappen och plockar in blommor utifrån och bara.. lever sommar, liksom.
Idag har jag och Minimannen påtat på med en massa saker. Som att leka i sandlådan med lillkusinen och blivit så sandiga att det bara rasat sand om oss. Och så har vi försökt putsa upp den där vackra brickan vi fann ute i gårdshuset häromdagen. Gårdshuset är ett stort, gammalt, ljusgult hus som också bor här på gården. Ett sånt där hus där (tror jag i alla fall, någon som vet bättre, får gärna rätta mig!) Farfars bodde förr i tiden. Familjen i storhuset och dom äldre i gårdshuset.
Ja. Sen har vi såklart tvättat och hängt tvätt och lagat lunch till den arbetande pappan och middag till densamme plus två hjärterara män som hjälper oss med olika saker här på gården ikväll. Och medan Liten sov tidigare idag fick jag äntligen klart min kökssoffa som jag jobbat på med. Nu fattar bara det där tyget jag skickat efter!
Nu har jag nattat en Miniman och serverat dom arbetande karlarna där ute kvällsfika. Är man Bondmora, så är man, liksom!
Lillafrun
Att vara en aningens småtokiga.
Ja, det måste man nog vara. Eller också tycker man helt enkelt om utmaningar, att kämpa tillsammans och komma fram till ett mål så vackert att det tar andan ur en, fullständigt.
Jag pratar förstås om mannens och min vad som nu gått och blivit en årlig tradition;
När vi springer uppför Skuleberget, skulebacken, tillsammans.
En slalombacke här i Höga Kusten. Den är brant. Hysteriskt brant på sina ställen. Och mjölksyran är smått fascinerande hur väl den kan tränga sig på. Förra våren hade jag som (tränings-) mål att ta mig tillbaka i så pass bra form att jag skulle kunna springa där precis samma tid som året innan, det vill säga för två år sedan, då var jag inte ett dugg gravid eller så. Eller jo, nu när jag tänker efter så var jag nog det. Men inget vi fått reda på. I alla fall. Förra året, ett år senare det där året när jag nog var yttepyttepreggo, då hade jag både hunnit varit superpreggo, fött barn och ta mig tillbaka till mitt starkaste jag igen (jag tränade precis hela preggoteten, så så lång var inte vägen tillbaka). Kommer så ihåg när vi sprang där och jag ville springa så fort jag bara kunde för att så snabbt som möjligt vara tillbaka hos Liten igen. Han sov i vagnen och hade Mormoster som såg efter honom. Det var i alla fall en superhäftig känsla att bara ett gäng veckor efter Litens födsel, kunna springa där uppför igen.
I år?
Då lämnade jag och mannen vår största stolthet, vår fina, trygga, coola lillkille hemma. Hemma hos farmor och farfar. Och så drog vi iväg.
När man står där längst nere, har värmt upp och ska krypa under bommen för att börja springa. 
Då pirrar det lite i kroppen. Sen är det en kämpan från start. Inte springa för fort, det är knepet. Det är så vaaansinnigt brant och ravligt (öööh… dialekt. stenigt? alltså, stenar som kan rulla och göra att man halkar. Då är det ravligt!). Men det där apjobbiga ger en kick. Och känslan när man kliver upp där på toppen och ser utsikten över berg och dal och som igår när solen sken och himlen var klarblå…. det är som en tavla. Så vackert.
Sen njuter vi där på toppen en stund. Låter pulsen och blodsmaken gå ner och försvinna. Kramas lite och förevigar.
Sen tar vi oss utför.
Förstår helt plötsligt väldigt väl varför benen tyckte det var så jobbigt på vägen upp… 
Springer sedan när det ravligaste är över och konstaterar att benen är som spagetti och så high-fivar vi och känner att vi gjort det igen;
peppat varandra, kämpat tillsammans och klarat vårt mål. Och det där, det gäller inte bara att springa uppför nån himla slalombacke med makalöst vacker utsikt på toppen. Det där tänket, det använder vi i heeela det övriga livet, också.
Och idag är det måndag, ja. Jag startade morgonen med en morgonjogg. Skönt att vakna till liv och reka lös dom stela benen från igår, och sedan slänga mig på gräsmattan och göra lite yoga. Men oh, benen var, lite trötta under morgonrundan, så att säga. Nu väntar en dag med målning, gräsmattehäng, Liten ska leka med sin lillkusse säger han och mannen han går med måttstocken i fickan och är taggad på dagens grävprojekt. Och så är det sommar, även idag. Vilken lycka!
Lillafrun
Precis så.
Och så var det söndagkväll.
Vilken dag det har varit! Termometern står nu, fastän klockan är efter 20, på över tjugo grader varmt. Snacka om att sommaren bara helt plötsligt bestämde sig för att komma till oss, just idag. Hoppas den varit hos oss alla. Och att den tänkt stanna (!).
Jag njuter så tårna nästan krullar sig på mig. Den här gården har en så lugn och skön känsla och särskilt en sån här kväll; när solen står lågt, allt det gröna blir mjukt i kanterna och svalorna flyger och gör sommaridyllen till ett faktum. Dagen har innehållit allt möjligt. Men mer om det en annan dag, nu njuter vi av kväll. Jag har precis raskat runt på gården och vattnat blommor och plockat ihop lite leksaker och stått som Ferdinand under syrenträdet och tagit dom djupaste andetagen jag orkat. Så har Minimannen fått sig ett välbehövligt bad också. Han hade sand överallt, från topp till tå. Nu har han hoppat i pyjamas den där lille pojken och tänker ta natt. Päronen?
Dom ska finula lite på några idéer som antagligen ska skridas till verket med här i nästa vecka.
En kväll i juni, alltså.
Precis så.
Lillafrun
Äntligen.
Barfota, utan strumpor och skor. Sand och gräs mellan småtårna. Bara ben på älskad Miniman. En sol som skiner och en termometer som visar varma grader, trots att klockan inte hunnit bli så mycket mer än morgon, ännu.
Idag är det sommar. Äntligen.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
