Den där tystnaden.
Klockan är strax innan sju. Det är så tyst, så tyst.
Går man upp mot villakvarteren är det garanterat ett gäng föräldrar som håller på och sätter fast sina småttingar i bilstolarna för att åka på förskola och skola och sedan vidare mot jobb. Och går man ner mot vattnet vågar jag nästan lova att du möter ett helt gäng av farbröder, med varsin hund, som kommer hälsa glatt på dig när ni korsar varandras vägar.
Men här, där vi bor. Är det ännu alldeles, alldeles tyst. Jag älskar den här morgonstunden.
Jag älskar den här tystnaden. Fönstret är öppet, det är bara den där lyckolåtande fågeln som hörs. Genom fönstret strömmar frisk luft. Sval och skön. Här i lyan är det varmt, varmt då ena halvan bara badar i solsljus. Att det går mot vår och ljusare och ljusare tider, det gör mig alldeles lycklig. Och pirrig. Vi närmar oss med stormsteg ännu ett nytt kapitel i livet. Ett oskrivet sådant. Hur spännande kan livet bli? Nästan så man går sönder lite? Nästan så att det är lite jobbigt? Ja, nästan.
Idag vaknar vi till fredag. Och är tacksam och njuter av stunden där vi vaknar till en ny dag tillsammans. Idag, bredvid varandra, alla tre. Tänk att få vakna igen…
Jag var helt slut igår efter att ha hållit på som en galning hela dagen och jag och Liten somnade bredvid varandra i en hög i storsängen. Mannen upptäckte oss när han kom hem i natt och bäbbade om oss för att sova vidare alla tre. Men det var det så värt, att jobba på lite alltså. För idag är allt gjort och vi har en tillsammansdag framför oss att fylla med precis det som faller oss in.
Lyxigare än så, blir det inte.
Lillafrun.
En räsertorsdag.
Från tidiga morgonen till strax efter lunch var jag och musikfröknande. Sen kom pojkarna och hämtade mig och M åkte sedan vidare på uppdrag. Jag tog över vår älskade stafettpinne och njöt så. Pussade och pussade och pussade. Han har såna goda kinder att det är löjligt!
Vi, Liten och jag, drog sedan igång och torsdagstädade med detsamma. Bäddade ihop sängen som vädrats hela dagen och städade sovrum och vardagsrum innan vi åt mellis och sedan drog på oss snabbskorna för en morsan-traskar-och-Liten-sover-i-vagnen-runda.
Sen passade jag på att göra en massa saker när S sov. Rev av ett tabatapass, städade nästanfärdigt lyan och lagade en laddning med Litenmat (han äter numera precis vad vi äter, men är det något icke-Minimannen-vänligt, så kan ett gäng matlådor i frysen vara bra!). Liten vaknade (okej, väcktes) efter två timmar och så åt vi middag tillsammans. Så har vi nu till sist gjort det allra, allra sista av städningen; badevarelset. Tråkigaste stället att städa på, tycker jag. Det tycker inte Liten. Kära nån, att städa med en Miniman som svans, är ingen lek alltså. Helst av allt skulle han dyka ner i kloakerna, dansa vals med toaborsten, doppa ner all tvätt, som finns i tvättkorgen, i toan.. och så vidare. Men jädrans, nu är vi färdiga!
Nu har Liten fått manikyr (han hatar det. man måste sitta stilla, ju. och jag är liiiivrädd att klippa honom i småfingrarna) och badkaret står och väntar på oss med varmt och skönt vatten.
Minimannen. Vad vore livet utan dig? Du är livet självt. Helt klart.
En räsertorsdag har det varit. En fin en!
Vi tänkte bara, precis som min mormor, rabbla upp vad vi haft för oss idag. Och erkänna att vi är jädrans nöjda över att ha checkat av precis allt . Och säga ha en världsskön kväll! Imorn är det fredag! Nu ska vi hoppa i plurret och säga välkommen till lyan, badankan!
Lillafrun & Liten
En häromdagens och torsdagfredag.
Så var det plötsligt torsdag, som är som min fredag, och jag sitter här med knuten på sned och gnuggar sömnen ur ögonen.
Bredvid mig snusar mina två. Vackraste synen jag vet.
Jag försöker vakna till liv och förbereder mig för en musikfrökendag. Här ska både sjungas och spelas och dansas. Det blir kul!
Här trillar några bilder från häromdagen. I gammal favoritblus och i nya favoriter på fötterna. Jag lever i mina Blundstone (läs mer HÄR). Det var grått där, men idag skiner solen och himlen är blå. Redan nu. Vilken torsdagslycka!
Nu ska jag snusa på sovande bäbis och sedan dra iväg för torsdagfredag. Snart, snart helg och ännu en låtsasjobbarvecka är över!
Ha en god torsdag!
Lillafrun.
Något jag lätt glömmer. Och något man omöjligt kan få för mycket av.
Det blev en kort dag på låtsasjobbet idag.
Så jag skyndade mig hem till mina två. Solen sken, vår i luften, och efter lunch fick jag egentidslyx i form av en springtur. 7 kilometer med solen i fejjan långa bitar. Men nä, låter er inte luras. Det var ingen lätt tur. Så är det ju ibland. Det är bara gasa på ändå! Vansinnigt härligt var det att komma fram och ändå ha klarat sig igenom rundan. Och jag tänkte på det när jag var ute och sprang… att jag alltid tycker alla andra är så duktiga när dom/ni motionerar. Blir impad och tycker dom/ni är så starka! Jag är väldans dålig på att tycka att jag själv är duktig och gör det bra. Men idag bestämde jag mig, mitt i en tokjobbig kilometer, att jag minsann gjorde det himla bra, jag med. Ibland glömmer man bort sig själv. Ja, ganska ofta faktiskt.
Sen, till det bästa!
När jag kom hem möttes jag av Minimannen och hans snyggpappa. Jag sprang bara in och gjorde mig redo för att, nu osvettig, gå ut igen.
Vi knatade på här ute på baksidan. Så himla glad att vi bor som vi gör ändå. Bästa lyanläget vi kan tänka oss.
Sen slog vi oss ner vid vårt hänga-tvätten-träd, som vi bäddat om med liggunderlag. Tog fruktstunden där ute och det var så jädrans härligt! Vårvinter, alltså. Norrlands guldårstid!
Liten älskar frukt. Särskilt när han får äta den alldeles själv.
Vindruvor i pyttebitar. Det var gode gott, sa han. Jag var bara tvungen att prova skriva sådär; ”gode”. Man säger så här uppe i Norrnorr. Det betyder ”jätte”, tror jag.. (efter 5 år här).
Och den där fruktstunden?
Den var verkligen gooode härlig!
Men sitta still kan man ju inte göra hur länge som helst, visst? Nä, inte enligt vissa, i alla fall..
Så då knatade vi lite till och plockade pinnar och sa tittatittatittatittah dääÄ.. och tittatittatittaaa hääÄä..
Lilla ettåringen. Du kan så mycket nu. Bläddrar i boken själv och säger tittah dääÄ med den gulligaste rösten jag vet. Så traskar du på som om du inte gjort annat. Ropar på mamma och pappa så hela stora huset hör och gubbskrattar för att roa oss andra. Det tycker du är väldigt roligt, när vi vuxna blir fnittriga av vad du gör. Då drar du gärna på en växel till…
Familjetid en helt vanlig onsdag eftermiddag. Sånt kan man bara inte få för mycket av.
Lillafrun.
Det är inte bara kul…
-Nä tusiken heller!
Att fylla ett innebär också ett ont stick i varje gossigt lår.
Vi var på BVC igår, mätte och vägde och vaccinerade. 11735 gram tung och 79,5 centimeter lång Miniman. Den biten går ju alltid finfint. Liten sitter där på vågen och ser så van och nöjd ut. Men sen. Det var kort om personal så jag och mannen fick hjälpa till mer än vi annars skulle behövt. Med sprutorna, alltså. Så glad att M var med. Jag skakade som ett asplöv när vi höll fast det lilla livet som är starkare än man tror. Jag haaatar sprutor. Och jag haaatar när ungen skriker.
Allt gick bra. Tack och lov.
Så sedan dess är det inte så himla skönt att gå på benen. SÅ vi har bläddrat varv på varv, i en utav nya böckerna. Det är Halvan som är ute på olika äventyr. Så går det att trycka på en knapp på varje sida. Höra hur bland annat ambulansen, polisen och brandbilen låter. Brandbilen, en sån som farfar kör. Coolt tycker Liten.
Direkt efter dom där sticken, började vi fundera om det inte var något fuffens i sprutorna. Typ morfin eller nåt. Liten var på strååålande humör och kvittrade som en fågel, om möjligt ännu mer än vanligt. Så vi passade på och drog på stor-ica och storhandlade.
”Gosse, du var mig en pratglad en!”
”Ja, hej på dig också!”
”Men så gullig du var, får jag nypa dig i tårna?”
”Vilken fin sångröst du har!”
… ett axplock från gårdagens under-handlingen-kommentarer.. 
Så det var ändå en bra dag. Trots stick och stick. Och idag har vi fortfarande lite ont i benen. Allihopa faktiskt. Två med träningsvärk och en liten tapper nåldyna.
På Litens tisha står det:
”Alla mäniskor är olika och det tycker jag är bra, för då kan någon som är lång hjälpa den som är kort. Och om en liten är ledsen kan den stora trösta honom”
Sant, va?
Nu ska jag krama liten Miniman, äta frukost och sörpla mannens nybryggda kaffe innan jag tar mina apostlahästar ner på stan. Dagarna rullar på och det känns så bra, att snart, snart vara klar.
Lillafrun.
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
