köööp för helskotta!
Idag var och är det en sån där dag som jag, redan när jag vaknade i morse, hade bestämt mig för att ta tillvara på till max och lite till.
Frukosten i morgonsoffan blev asstressig till slut…. typiskt. Men vi hann i alla fall till optikern och jag kom dit och babblade på med glasögonsnubben på direkten, ungefär som om jag kände honom och kunde hela utbudet på glas och bågar och hela faderitten. Han såg lite chockad ut först, men det tog sig! Alltså. Att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig kan vara lite lagom. Prata lite mindre. Fråga lite mindre.
I alla fall.
Testet gick bra. Jag ratade samtliga fyra bågar som jag älskade i fredags men nu inte kände för en endaste en. Och så frågade jag istället glasögonsnubben om det inte fanns någon liknande den han hade, och det fanns det. Ha,ha, så roligt. Jag fick den gladeligen framplockad till mig och kände på direkten att den här blir det!. Det är så det ska kännas. Ska bara vela några dagar till, först.
Och årets första julklapp är köpt. Puh. Jag tycker att det är svinjobbigt att gå i affärerna nu, skulle lätt kunna ruinera mig själv. Tack och lov har jag någon slags form av självbehärskning. Men jag förstår verkligen att köpsifforrna går upp som dom gör under denna tiden på året. Det är inte bara julklapparna som gör att konsumtionen drar iväg… allt pynt och krafs och hej-och-hå som liksom bara kastar sig över en så fort man kommer in i vilken affär som helst. Det liksom skriker KÖÖÖÖP! KÖÖP FÖR HELSKOTTA!
Nåväl.
Vi var så jädrans nöjda efter att ha hittat den första klappen för året, att vi liksom slutade julklappsletandet i ren eufori, som om vi var färdiga liksom. Vi drog till Stor-ica för mathandling istället och sen hemåt.
Vi lagade god lunch. Färsk pasta, sån där med kräftskjärtar och massor av olivolja som smaksats med ett gäng vitlöksklyftor, persilja och färsk chili. Jordens enklaste. Och så, så himla gott. Lägger sig som ett varmt täcke i magen.
Vi klädde sedan på oss varma kläder och gick ut. Det har varit vansinnigt vackert väder hela dagen. Sol! Och gnistrande snö och en drös minusgrader.
Här hade solen precis gått ner och himmelen var svagt, svagt rosa. Vackert, visst?
När vi kom hem passade jag och M på att träna ett styrkepass tillsammans. Det var såklart jobbigt, men så himla roligt med sällis. Det var längesedan nu! Och nu har jag tänt en massa ljus och det doftar så gott! Liten sover fortfarande ute i vagnen. Friskluft och varm voksi… likamed långsovning. Jag och mannen ska börja laga middag, en så oooerhört efterlängtad sådan; julkorv och rotmos. Ett gäng vänner kommer över på middag också. Såna som är lika taggade som vi på det där med julkorv… det är ju inte alla som är storförtjusta i det där. Men vi älskar det!
Japp. Det här är en onsdag som vi tar tillvara på till max och lite till. Älskart!
Hoppas ni har en fin onsdag, ni med!
Kram/lillafrun
En lyxig lill-lördag.
Och så var det morgon igen, lill-lördag dessutom!
Eftersom den här familjen inte kan vara tillsammans så värstans ofta på dom stora lördagarna, så får vi istället passa på att njuta när det är ledig lill-lördag, istället. Som idag! Agendorna är tomma, förutom att morsan ska till optikern. Här ska testas syn och köpas glasögon.Efter ett förhoppningsvis lyckat köp av nya glajjor, så är planen att gå en sväng på stan. Traska längs stora gatan och kika i affärerna. Kanske, kanske börjar vi med årets första julklappsinköp. Kylskåpet ekar tomt också, så storIca är högre prio än julklappar.
Dagen börjar i sköna soffan, framför nyhetsmorgon. Med frukost och kaffekopp. Bredvid mig har jag en varm bäbis och en fin man. Min älskade lilla familj.
Lill-lördag. Fylld av tillsammanstid. Inte klokt, vilken lyx!
Kram/lillafrun
Småfunderingar, heta diskussioner och den där tröskeln.
Tisdag.
Bara lilla Minimannen och jag. Från tidig morgon, till sena natten. Vi har roat oss så gott vi bara kunnat. En dag som idag, grådassig och novembermörk, så hade vi gärna sett att vi bott närmre. Närmre våra familjer alltså. Idag hade vi då kunnat hälsat på Litens mormor och morfar. Mormorn som i förmiddags stod och bakade pepparkakor och sa att nu skulle vi ha haft doft-telefon!, mäkta nöjd över årets premiärbak. Åh. Mammas pepparkakor och iskall mjölk. Tänk dig.
Men, nä.
Det där med depp och att tycka synd om sig själva, sånt är bara förgäves. Så den här dagen, den som aldrig riktigt blev ljus utan strax efter lunch vände om och lät mörkret falla på nytt, har varit en mystisdag.
På förmiddagen gick vi promenad med vagnen. Liten sov läänge, länge och jag hann göra det där hjärntvättande görat, transkriberingen, färdig när vi kom hem igen. Och tvätta och hänga tvätt, såklart. Och så har vi läst Prästens lilla kråka, dansat på vardagsrumsgolvet och haft heta diskussioner om diverse saker. Som att morsan tycker att hon måste få ha några stackars hårstrån kvar på huvudet, medan Liten är fast besluten om att hon inte alls behöver det utan gladeligen tvångskysser sin mor samtidigt som han kramar om henne och drar i hennes hår, med båda händerna. Allt vad han har.
Jag fick även till att träna ett core-pass på hallgolvet, här i eftermiddags. Liten hängde på, blev bara en liten bonus-extra-vikt, ha ha. Men nä. Träningen hoppar inte på en precis, man måste skapa sig alla tillfällen själv. Och jag vet. Nu är det tungt att känna sån überstor träningspepp inför passen. Särskilt när det hunnit bli kväll och är kolsvart utanför. Jag tycker i alla fall att den här perioden på året, varken barmark eller snö, är den allra tyngsta tiden träningsmässigt. Helst av allt vill man väl bara slänga sig i soffan så fort det bara går. Men jag tänker att det är nu, när det är så mörkt och fattigt på sol och så, som jag behöver det allra mest. Det är ju bara den där tröskeln man ska komma över…. och det bästa är att man bestämmer själv hur hög den ska vara. All träning och rörelse är bättre än ingen. Att gå en promenad på en kilometer, gå ett varv runt huset, få friskluft, riva av ett sjuhelsickes tabatapass med tunga övningar, traska en långpromenad eller köra ett 20 minuter långt corepass. Allt är bra.
Här har ni min PT. Han är sträng och säger VAH!? som svar om jag råkar pusta och stånka lite för högt.
Vi har precis kommit upp från badkaret där S som vanligt, var helt galen. Och nu njuter vi eftermiddagsvila. Sagolikt skönt. Bäbisen sover i min famn och jag kör pekfingervalsen här i dagboken.
Mystisdag, alltså. Bara lilla Minimannen och jag.
Har du haft en bra tisdag? Hoppas det!
Kram/lillafrun
Längtar och drömmer, med knuten på sne.
Har du sett så vackert?
Jag har dille på att sitta där. I äppelträdet. Det gör mig glad, liksom. Ohyggligt glad nästan, av bilderna att döma.
Det är tisdagmorgon och jag går med håret i en knut på snedden, tittar på bilder från för någon vecka sedan och så håller jag ett stadigt tag om kaffekoppen. Samtidigt som jag sitter och ser och lyssnar på han jag kallar för livet självt. Han har ju börjat prata nu också. På sitt sätt. Ytterst svårt att förstå. Kära nån. Det här med barn, det är så mycket roligare än jag någonsin kunnat ana.
Vad jag gör mer?
Åh. Drömmer, lite.
Det kommer bli något alldeles, alldeles särskilt i år. Att fira jul, menar jag. Jag tänker; julpynt, julbak, julklappar, hur gaaalet söt Liten kommer vara i sin julstass. Hur exalterad han kommer vara, kanske rädd? när tomten kommer. Hur otroooligt mysigt och härligt det kommer vara med jul och barn och familj och snö och vinter och sprakande eldar och lugna kvällar och tillsammanstid och tomtegröt. Och allt, allt det där. På samma gång.
Och på platsen jag älskar upp över öronen.
Ja. Det är lite så jag har mig denna tisdagmorgon; försöker gnugga sömnen ur ögonen, njuter av Minimannens gedigna språkfärdigheter, börjar känna hur en galen träningsvärk kryper sig på från träningspasset jag svettades mig igenom igårkväll. Och så fantiserar jag om julen.
God morgon!
Kram/lillafrun
Halsduk och tröja- Lindex. Toppluvan, Åhléns. Jacka, Lager 157.
Hur det såg ut i morse. Och ett hallelujah!
I morse såg det ut så här.
Minimannen sov och sov, tog måndagssovmorgon, och jag var helt enkelt tvungen att väcka honom för att han skulle hinna slurpa frukost innan jag stack iväg. Alltså.. Kan någon säga mig om det nån gång kommer att kännas liiite, lite bättre att lämna honom? Trots att jag vet att jag ser honom igen inom bara en liten, liten stund…Det måste väl nästan vara så att det är som ”allra värst” nu när jag fortfarande ammar honom? … nåväl.
Jag halkade mig i väg upp till högskolan och mötte skrivarkompanjonen. Vi mötte upp vår skypedate och gjorde vår lååånga djupintervju. Spelade in orden, så vi koncentrerade oss inte på att anteckna utan istället på att bara lyssna. Efteråt fick vi världens bästa amme-besök av bäbis, och med det lite extra energi att fortsätta lite till. Luddiga i huvudena drog vi sedan hem till lyan för lunch och vidare jobb; transkribering. Paniken uppstår när vi inte hittar ljudfilen. Inte någonstans (!). Till och med mannen ger upp och konstaterar att något verkar ha gått fel. Och om han säger att det är kört, då är det kört, tänkte jag. Jag var nära till gråten där alltså.
Så helt plötsligt, poppade den upp, ljudfilen, och jag blev lika lycklig som om jag skulle ha vunnit på triss, typ. Håhå, kan inte denna mastodontuppsats bara vara klar snart? Men vi ser ljuset, det gör vi.
Efter timmar av hjärntvättande transkribering, avslutade vi den långa skrivardagen. Vi, pojkarna och jag, klädde på oss vintermunderingen och drog ut. Och har nu precis kommit hem efter en skön långpromenad. I mörker och världens slaskväder. Men det var så skönt med friskluft och jag känner mig piggare än jag gjort på hela dagen. Med det inte sagt att jag är pigg. Nä. Kära nån, så ovan jag är att ta mig upp om morgonen nu, har visst blivit en riktig nattuggla på mammadagar. Så det kan bli! Men jag är en lite periodare på det där med morgonpiggis eller nattuggla…
Sixten blev överöst av mammapussar och bus, innan vi gav oss ut för prom och hans eftermiddagssovning. Och nu längtar jag tills att han vaknar. Jag ska tända ljus och duka, ikväll blir det köttgryta till middag. Min hemmaman slamrar med kastruller och grejsar på där ute i köket. Han jobbar på bra, det må jag säga!
Åh. Det är så skönt med kväll. Och hallelujah, att orden blev återfunna!
Hoppas din vecka börjat fint.
Kram/lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
