Vi vaknar tidigt, jag och Liten. Solen skiner in genom sovrumsfönstret och vi morgnar oss. Kliver upp och fixar brakfrukost.
Tvättmaskinen jobbar på dagens första tvätt. Kaffebryggaren mumlar. Favoritgröten kokas.
Och det är söndag.
Och med dom orden kommer en djup och härlig suck ur bröstet.
En sån lördag, alltså!
Vi har precis kommit innanför dörren, jag och min bästis (Liten). Det är ju så himla fantastiskt. Dessa lördagar som ofta betyder jobb för M, kommer inte vara tillnärmelsevis så tråkiga som dom var förra året. Då var jag ju ensam. Ja förresten, så fort Liten i magen började sparka, så kände jag mig inte så ensam längre, då heller. Men nu, när han är här utanpå, sprutar liv ur öronen och är världens härligaste sällskap, ja, då hinner jag knappt börja sakna M innan han ringer och säger att han är på väg hem.
Livet alltså. För ett år sedan denna tid? Precis samma datum. Bara ett år tillbaka..
Helt och hållet magiskt.
Vad vi gjort idag?
Mamman tränade ett sjuhelsikes cirkelpass, på förmiddagen, med den gulligaste PT:n hoppandes i hoppgungan, där precis bredvid. Ett otroligt bra, men jobbigt pass. Skrev ihop det till Storan för några dagar sedan, och var liksom tvungen att prova det själv nu också…. bra jobbat, Storan, säger jag!! Och sedan lunchade vi, och svidade om till något lite mer fancypancy, än träningskläder. Mötte upp gullvännen och traskade ner på stan. Strosade runt, provade glasögonbågar, köpte något till en älskad. Sedan traskade vi hemåt. Sa hejdå till C, mellanlandade här hemma en stund, och sedan drog jag och Liten iväg igen. Till samma gullvän, och så E, förstås. Jag blev bjuden på middag. Sån lyx. Och vilken middag (TACK älskade Ni, för maten. ,en framförallt för ER)! E hade gjort en makalöst god köttgryta, så god att jag var tvungen att dansa på rumpan, sådär som Liten gör nuförtiden. Hans nya grej. Vicka lite hit och vicka lite dit. Så gullig att jag kolavippar!
Och nu är M på väg hem och bäbisen sover ute i friska luften i vagnen. Jag känner mig trött och lycklig. Precis så. Som livet är med en liten bäbis, han som är min bästis och den jag älskar så det värker i kroppen. Även om bäbisen är väldigt förnöjsam och sover gott om natten; efter att dagen övergått till kväll, då är man trött som Minimansmorsa. Så är det.
Men åh. Vilken god dag det här har varit. Och är.
Alltså…
Det var ju en så hiiimlarns härlig fredagsstämning och jag var lyckorusig över helg och av mannen-fådda rosor och hej och hå. Frid och fröjd. Okej. För att göra en lång historia kort; Vi blev utlåsta.
Nya regenln vi har här hemma, eftersom någon smäller igen dörren stup i ett; sist ut, tar nyckel. Den regeln var så spårlöst borta hos mig när jag smällde igen dörren för att möta upp M och S utanför, dom som redan gått ut, för den termoseftermiddagspromenaden.
M står i telefon, och hans fru står och grimaserar och småskriker bredvid. Martin!!! Jag har låst ut oss och klockan är efter fyra, bovärden har gått hem och jag pratade precis med en suris på telefon, någon jourtyp, och han säger att han kan komma och låsa upp, men inte förrän om ett par timmar, och dessutom kostar det 500 spänn!!!
M kollade på mig och pratade sådär vuxet och lugnt, ja, det är bara betala. Så funkar det. 500 spänn som vi dessutom skulle ha kontant när den där småsura mannen skulle komma. Har du plånboken på dig?, säger M.
Nä.
Har du? frågar jag.
-Nä, svarar han.
Perfekt.
Jag ringer mamma, som om hon skulle kunna hjälpa mig. M springer runt, som en yr höna och gör inte vet jag. Sen kommer jag på att sovrumsfönstret är öppet, att om vi bara hade en stege, så skulle det kanske lösa sig. Vi springer upp till villaområdet bara precis bredvid. Just då kommer det en tjej och går med två hundar. Jag ser en stege vid ett hus, utanför husets dörr. Tjejen? Hon svänger in, preciiis vid det huset.
Hejhejhej, hallå, ursäkta! Vi är utlåsta och undrar om vi får låna din stege?
Självklart, säger hon.
Och där var vi räddade.
Mannen klättrade upp, högt och asläskigt. Älskade grannen stod och höll i stegen och jag stod nedanför och gastade. M kröp in genom fönstret och kom i ett knyck ut igen, med extranyckel att ge grannen och med stora nyckelknippan i sin egen hand. Och i ett knyck hade jag ringt upp den där jourtypen igen, och avbokat hans utryckning. Lycka!
Tjohoooo! Jag har precis tjänat 500 spänn, Martin, trallalallala!! Troo vad jag ska köpa för dom! Hojtar jag som en annan pajas.
Ja, älskling. En stege, kanske vore något för dig…, sa han, lite småsarkastiskt.
500 kronor kan kännas så olika mycket. Men just för att vrida om en nyckel, för att öppna vår lya, så kändes det som alldeles fruktansvärt tråkiga pengar. Så den där eftermiddagspromenaden, som vi till slut kom ut på, den smakade givetvis ännu godare efter att vi fått kämpa en stund. Och maten vi lagade när vi kom hem? Den som jag blivit inspirerad från Att vara någons fru?
Skvätte i olivolja i stekpannan. Fräste finhackad chili, massa vitlök och persilja där i. Och flingsalt! Kokade den färska pastan. Vände sedan ner pastan i stekpannan, i den goda olivoljan och strösslade i alla kräftsjärtar som fick dra åt sig av alla smaker.
Serverade med en persiljakvist på toppen. H. i. m. m. e. l. s. k. t. Det var så gott!
Och till efterrätt gjorde vi vår favvo. Gino. Igår bara med hallon och massa vit choklad ovanpå. Skjuts in i ugnen i 225 grader, tills chokladen smält. En god vaniljglass till och där var vi i mathimlen.
En fredag som svängde lite hit och dit, kan man säga. Men det sköna var att det slutade på ett bra vis. Och idag vaknar vi till lördag. Det känns som om jag inte varit vid liv i natt, märkte inte ens att M klev upp i morse och tog bäbisen som låg tätt, tätt intill mig. Trött, med andra ord. Nu har vi precis pussat pappan hejdå för dagen, och jag och Liten ska sörpla kaffet klart och sedan ha lördag för hela slanten!
God lördag!
Jag tycker egentligen inte om det där ordet.
Perfekt. Perfekta. Vadå, perfekta? Men jag hittar samtidigt inget bättre ord, just nu, som beskriver hur helgen startat;
Med en vacker fredagsbukett från den jag älskar allra mest.
Efter att ha kommit in genom dörren efter veckans sista timmar av uppsatsskrivande. Mötas av honom, mannen, som räcker fram en bukett vita vackra, vackra rosor och ser sådär finurlig ut.
Jamen. Perfekt. Det var faktiskt ett perfekt ord, just nu.
Nu tar vi helg. En fredagkväll, med god mat. Färsk pasta, kräftstjärtar, färsk chili, massa vitlök… några av ingredienserna till kvällens middag. En promenad ute i vackervädret väntar härnäst. Vi tar kaffetermosen med oss även denna gång. Det har blivit vår nya grej tror jag minsann. Imorn är det inte längre helg, för hela familjen, så ikväll njuter vi extramycket.
Nypiffat vardagsrum med lite mindre ljust rosa, istället lite mer smutsiga pasteller. Och mycket vitt, förstås! Höstigt och mysigt.
Det är morgon i lyan, igen.
Igår. Torsdagstrött. Med värkande mammahjärta, efter några timmar borta från bäbis under dagen. Snurrande tankar i huvudet. Trots allt, en underbar kväll där jag och bäbis myste och myste och han klappade på sin mamma med den där handen och jag sa till mannen känner han hur mycket jag älskar honom? och mannen svarade, med den där lugnande Emmeli-jag-älskar-dig-rösten; Ja älskling, det gör han. Och han vet att du inte älskar honom mindre för att du missat ungefär 4 vakentimmar av hans dag idag. Dessutom har ni ju setts, annars skulle ju Liten ha varit tokhungrig, ju. Tänk inte som du gör nu ”att det inte är någon idé att tycka att det är jobbigt nu, för det kommer bli jobbigare”. Tänk istället att det är precis som allra tuffast nu, innan vi kommit in i allt nytt. Det kommer bli bättre. Och idag var en extremdag, ni kan ju faktiskt skriva hemma hos oss sedan, så slipper du vara från S. Då kan jag servera er kaffe också, under tiden.
Alltså. Den där mannen. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Han är mitt liv. Han och Sixten. Och idag vaknar vi till fredag, med undantag för ett par timmar på eftermiddagen, så är vi hellediga. Strax innan midnatt, tassade jag på och torkade och dammsugade (det bästa med vår aaasbraiga dammsugare; den är tyst som en mus.) och skurade golv. Tände ljus och njöt av att vara så trött att ögonen gick i kors, och veta att när jag kliver upp imorn,
då är det bara frid och fredag och vi, lilla familjen, som gäller. Och så är det fredagsstädat också!
Det är lyx för mig. Och efter en småtuff torsdag, få kliva upp, kliva ner på mjuka fällen, krypa in i morgonrocken. Äta frukost med M, med Mini-M hoppandes i hoppgungan där bredvid. Det är så underbart att det är svårt att beskriva. Och Minimannen, han ser helt galen ut och blir ibland nästan rädd för sina egna hopp numera. Småtårna blir röda och viks åt alla håll och kanter när han studsar fram. Han ser så lycklig ut. Och jag och M? Vi sitter där, äter, samtidigt som vi inte kan titta bort en sekund från det där livet som gör att vi älskar livet, om möjligt, ännu mer nu än tidigare.
Det är morgon i lyan, igen.
Och jag är så glad och tacksam för det. Fredag! Dessutom!
Ta hand om Dig.
Senaste kommentarer