Nu flyr vi fältet.

av Emmeli | apr 20, 2015 | Lilla familjen

Måndag!

Vi vaknar efter bästa natten på flera nätter, nästan-utvilade och rätt möra i kropparna. Packar ihop det sista för nu, gör matsäck och leker lite, mitt uppe i allt. Så hoppar vi till sist in i bilen, med det där stora, stora släpet bakom. Fullproppat av allt och lite till. Lyan lämnas till hälften som ett skal, och till häften rätt mysig för att det ändå ska vara beboeligt under en liten snutt till, kring examenstid.

Men nu?

Nu flyr vi fältet.

Tar släpet med oss, dumpar det och magasinerar det tillsammans med resten av allt vi flyttat i helgen. Så får det vila tryggt under ett tag. Nu väntar en månad av annat. Vi packar med oss vad vi behöver just nu och några veckor framöver, så åker vi sedan hem till våra näranära som tar emot oss med öppna famnar.

Nu väntar först en lyxig vecka; tillsammanstid, lite lugnare tempo, bara några uppdrag för mannen. En megaefterlängtad klipptid för mig. Liten har också bokat Minimannen-vakt för att päronen ska få några timmar på tumanhand. Det är en fin vecka som väntar.

Och om en vecka den här tiden, är det helt klart en annan typ av dagar som väntar oss för ett tag… men vi ska klara det också.

Älskade Lilla Familjen.

Ps. Jag förstår att det kanske är svårt att hänga med i svängarna nu. Jag känner detsamma, men vilar i att bara go with the flow , ta en sak i taget och njuta av nuet och våren och allt som väntar. Häng med så kommer saker räta ut sig med tiden, det tror jag att jag törs lova…Ds.

Lillafrun

En söndag med extra allt.

av Emmeli | apr 19, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år, Lyan, Träning

Den här veckan har varit så fullspäckad på alla sätt och vis, så fullproppad av intryck och jag känner mig så tacksam och varm i hjärtat. Allt har gått så bra med allt och med den hjälp vi fick igår, alltså..

I morse när jag dagbokat från sovrummet och vi skulle kliva upp och börja duka fram frukost.. då möts vi av en lapp där det stod ord skrivna med så mycket hjärta att jag blev alldeles rörd. Svärisarna hade ätit frukost och sedan packat och börjat resan söderut igen, ”vi tänkte att ni behövde sova”, stod det bland annat. Ja, dom är fantastiska dom där två, inte undra på att deras son är en riktig pärla.

Så vi blev lite småsnopna med dukade frukost till oss själva och hade sedan en välbehövligt lugn morgon. Liten sov inte så bra i natt heller, ändock bättre än natten innan men det är helt klart så att han inte riktigt är i vanlig Minimannen-mode. Han tycker nog också att det är konstigt det som händer nu… plus dom där tänderna då, som jag genom en brottningsmatch och nästa några fingrar kortare, lyckats se är på väg både här och där. Stackarn.

I alla fall.

Mannen stack ut och sprang, jag sov ner Liten och packade ytterligare en låda. Sen drog jag ihop vännerna för ett fika ute på gården. Vår kära granne fyller år och sånt måste firas, och eftersom vi har frysen full av fika från Litens ettårskalas så blev den ekvationen väldigt lätt att lösa. Och det var så otroligt mysigt att vara där ute, fika, rikta nosen mot solen och ha en stund tillsammans.

Älskade vänner!

Och titta här..

Hur gulliga får man vara! Kompisarna. <3 (Kika in HÄR, för att läsa mer om den lilla Sessan och hennes fina päron! Våra vänner för livet-vänner. <3 )

Och nu har jag också fått vara ute på en springtur, vi har piffat till oss alla tre och ska nu vandra bort till hjärtevännerna för middag. Det är mycket känslor nu och alla är vi ledsna över att inte längre kunna bo så nära varandra, vi vänner, som vi gjort nu så länge…

Ljuvligt springväder. Premiär med tunna springtights!

Och, jo just det…

..där nånstans på mitten av söndagen råkade jag såklart låsa oss ute också.

Men nu kan vi ju det där, så det var bara knata upp till villakvarteret och fråga några gulliga typer om en stege. Mannen drog till med värsta steg-posen..

Inga problem. Slutet gott, allting gott!

En söndag med extra allt. <3

Lillafrun

Att ha nästan-flyttat-ut, helt plöstligt.

av Emmeli | apr 19, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Lyan

Ja, det här gick fortare än vi kunde ana.

Inte trodde jag för en vecka sedan, att jag en vecka senare skulle vakna i en lya där det i stort sett bara är sängen kvar i sovrummet, ett toktomt vardagsrum, typ inga möbler. Förutom i köket då, där är allt kvar i sin ordning. Mannen är motorn i det hela, Arbetsledar´n!. Och jag, är en arbetsvillig, megafirrig anställd. Inget fel med det, och det är rätt befriande att inte ha så mycket kontroll, för en gångs skull. Vi brukar alltid bestämma saker tillsammans, men den här gången är det lite speciellt. Jag är ju som jag är; tycker det är jobbigt med förändringen som är nu, samtidigt som det känns precis hur underbart som helst. Men grejen att stå med ena foten i det här Norrnorrlivet, med vänner i samma hus och allt det där, och så med den andra foten i något nytt, som förmodligen kan bli precis hur fint som helst… , det känns… lite omtumlande.

Men i alla fall.

Igår;

efter att jag och Liten vaknat till liv efter den där natten som mest bara var kaos, så var vi först och främst ute på en långpromenad i det helt ljuuuuvliga vädret. Liten sov och jag tankade energi inför dagen. Sen kom mannen hem, från sitt uppdrag där han dessutom lyckats få med sig ett stort släp (allt är så krångligt så jag ids inte gå in på detaljer). Och med sig hade han en helt vansinnigt bra flyttpatrull; Svärisarna. Och även dom hade ett stoort släp med sig.

På några fjuttiga dagar har jag och mannen lyckats packa ihop rätt så mycket, men jädrans alltså… med den trupp vi hade igår, där Liten var lyxomhändertagen med lekfarmor hela dagen lång IMG_2401-red …och männen bar och bar..

..och jag fick möjlighet att bara fylla och spotta fram proppfulla kartonger på löpande band. IMG_2392-red Ja, då gick det fort.

Och trevligt och gott hade vi det också, mannen skrattade och mumlande att jag var så lik min mor. Lill-B… det tar jag som en komplimang. Det är ju så mycket trevligare att jobba på om man är mätt i magarna och sådär, tänker jag. Mat och fika om vartannat ska det vara en sån här gång, så det så. Så hade vi också ännu en stjärna här under taket; vännen C som jag bjöd på middag, som blev den som stod och lagade tillsammans med svärmor medan jag packade. Inga konstigheter för henne, hon finner sig i allt och är ett sånt bra stöd och känner mig liksom så bra. När jag står där och ser lite gråtig ut, när dagen börjar bli marathonlång och krafterna börjar sina och jag plötsligt tycker det är ursorgligt att lyan mer och mer börjar likna ett skal, då kramar hon mig. Precis i rätt skede. Det är en vän. På riktigt. <3

Nu vaknar vi till söndag och en dag till av flyttpacksfix väntar, sen trycker vi på stora pausknappen för en månad…

Min älskade man. Han som log finurligt för varje låda han tog i.. ”jag tycker om dina lådbeskrivningar, älskling!”, sa han.

Jo, jo, sa jag!

Vill önska er en fin söndag!

Lillafrun

Så jädrans typiskt.

av Emmeli | apr 18, 2015 | Mammalivet

Dagen och kvällen igår flöt på, och var så himla fin bara. När mörkret föll var vi toktrötta, både jag och Minimannen. Så efter att han slurpat vällingen i soffan i min famn, så somnade vi där båda två. Helt otroligt mysigt, det händer ju typ aldrig att han somnar i famnen nuförtiden. Jag vaknade yr och lyfte oss båda till våra sängar och sov vidare, gott och utan några aningar. Sen plötsligt, 00.48, typ. Gallskrik. Där börjar ett kaos på ungefär en och en halv timme, följt av upphackad sömn till 05.50, typ. Sen har vi fått några härliga sovtimmar, nu på morgonen. Men det är grusigt idag,

..och så jädrans typiskt.

Jag kan räkna på en, max två händer som det varit krångliga nätter för oss. Liten ammades såklart på natten när han var pyttebäbis, men äta och sen somna om var ju inga jobbigheter med dom där amningshormonerna som gjorde att jag hade kunnat springa tre marathon per dag, typ. Och när han var sju veckor började han sova hela nätter. Så jag säger ju det, jag och M vet inte hur det är att ha barn, egentligen. Liten har skämt bort oss totalt. Att få tankad nattsömn varje natt till exempel, är liksom guld värt och lite till. Både stor och Liten. Och det är bara att vara tacksam. Det är liksom ingenting vi gjort rätt för, eller så. Bara fått serverat att han är en ”sån” unge,-

Och därför klagar jag inte, inte alls.

Det är bara det att det inte är så kul att känna den där villrådigheten och rädslan att något är jättefel, när man är själv och inte kan fundera tillsammans. Men det gick bra för oss, ändå. Och till slut hittade vi ett sätt, jag och Liten;

Tandborsten att tugga på och babblarna på full fräs. Mitt i toksvarta natten. Vad gör man inte, liksom…

Ett tag blev jag rädd att han hade ont i halsen, nästa sekund tänkte jag öronen. I en tredje att han hade ont i magen.. men det har han aldrig ont i och inget konstigt hade han ätit. Så i den fjärde sekunden, när han låg där och tuggade frenetiskt på lilla tanborsten och snörvlade samtidigt som han dansade till sina favoriter. Då fattade jag.

Ännu ett tandrace på g, såklart. Och den här gången är det nog lite större tänder, typ hörntänder, som känns lite mer än dom tidigare..

Vi har skön lördagmorgon nu i alla fall. Frukost och sen har vi krypit tillbaka i sängen och myser. Liten tuggar tandborste och morsan dagbokar så snabbt hon bara kan. Så känner vi oss lite småduktiga att ha sovit själva och dessutom klarat en sån där natt vi inte alls är vana. Japp.

God morgon lördag!

Lillafrun

En världsbra fredag.

av Emmeli | apr 17, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Lyan, Mammalivet

Halvan åker helikopter. ”Så låter helikoptern!”

Vilken fin fredag det blev, det här.

Jag drog ut och sprang i morse i gråvädret och bestämde mig för att det där med att känna sig stressad över saker, ju bara är onödigt. Vi vinkade mannen hejdå och sen har vi bara haft världens bästa fredag, jag och Minimannen. Solen kom fram, så efter ett gäng varv av Halvan

… och lunch, så klädde vi på oss och gick ut. Hade lekdate med grannflickan. Så himla mysigt. Både för stora och små. Vi njöt allihopa, äntligen fick norrnorr lite varmare grader och strålande sol, efter dagar av snö och kallt, kallt. Sen var det mellisdags och sovning igen. Sovningen tog vi i samband med en promenad till affären, i sällskap av ännu en gullevän. Vi slog oss ner på en bänk i solen när vi kom tillbaka. Så vansinnigt skönt, men efter en stund var vi tvungna att bryta upp, då jag såg min chans att hinna packa ner finporslin och sånt, under tiden Liten sov. Jag riktigt njöt där jag satt bland en massa pryttlar, med baltandörren på glänt. Solen sken in och hela vardagsrummet badade i sol. Liten sov och det var bara fåglarna som hördes och mitt prasslande från prasselpappret. I ett svisch hade jag packat ett par kartonger fulla,