Onsdag. Och inte vilken onsdag som helst. En sån där Storan-Lillan-dag väntar. Och Juniflickan ska följa med såklart. En riktig tjejdag, alltså. Så himla, himla mysigt! 
Vagn och snuttefiltar och nappar och fullproppad skötväska och gudvetvad. Oh. Jag hoppas allt är med.
Och vi har en vinnare av en Personlig Almanacka. Grattis Sarah! Du har mail. Och ni andra; Tack för att ni var med och tävlade! <3
Lillafrun
Så var det kväll här hemma.
På köksbordet står en gnutta höst. Jag hittade ett litet kockumkärl och fina gamla glasburkar inne i lagårn igår. Knipsade några rönnbärskvistar. Tog Liten i handen och så plockade vi oss den bästa sortens fruktskål. Han och jag, Tillsammans. Och från vårt alldeles egna äppelträd. Och plötsligt hade vi ett höstvackert köksbord.
Åh. Jag sitter här och suckar lite.
Alldeles slut efter den här dagen.
Mest känslomässigt.
I morse när jag och Juniflickan skulle åka med Storebror på Förskolan, så ville han plötsligt absoluut inte stanna där. Mitt hjärta då, alltså. Jag är ju så vansinnigt svag för min lilla pojke. Vi är toktajta. Såklart.
Men.
Det var ju precis samma förra hösten. Inskolningen gick hur bra som helst. Sen kom ett litet bakslag på några dagar, där lämningen var jobbig. Dagarna i övrigt gick strålande och vid hämtningen var det en så glad pojke som inte gav minsta aning om att man hade skiljts åt ledsna. Det är precis samma nu. Efter det långa sommarlovet, sprang han in genom dörren och lekte på en gång. Och nu, efter några vardagsveckor, så har vi en liten dipp. Så himla jobbigt, men jag tror att vi ska kämpa på lite och hoppas det går över. Så fort vi skiljts åt, så är han bara ledsen jättekort och sen älskar han sin förskola. Men nä, det är inte lätt att lämna i ett sånt där läge. Tårarna trillade på den här mamman på vägen hem.
Vi beslutade att korta av dagen lite, så jag hämtade hem min, då sprudlade glada, pojke direkt efter hans lunch. Tog sedan båda barnen på långpromenad med Storvagnen. Dom sov så gott, mina två stjärnor. Sen fick vi finfrämmande igen. Idag följde mormor, barnbarns-kramsugen, med också. Så ännu en dag med vedjobb blev det. Turigt nog hade jag under morgonen bakat limpa också, så vi fick gott mellis allihopa. Förresten ett hitte-på-recept som jag kanske ska våga dela. Jag har aldrig bakat bröd utan recept, men det var ju riktigt roligt!
Jag sitter och njuter tystnad och lugn, och min trötthet i hela kroppen. Det var nu-eller-inte-idag-läge tidigare ikväll, så då pös jag ut till mitt älskade äppelträd. Satte igång tabatatimern och körde helt sonika skiten ur mig under 6 tabatablock. I god luft, kvällssol och doft av äpplen. Sen raka spåret in för att amma den ena och natta den andra.
Det här med att vara mamma. Det känns så mycket i hjärtat att det inte är klokt.
Natti!
..Han där borta.
Det är min pappa.
Jag älskar honom. För den han är, för vad han alltid gjort och alltid gör för mig. Jag skulle kunna ringa honom mitt i natten, berätta bekymmer och veta att jag har honom med på vägen. Än om jag kanske inte skulle ringa honom, för jag är vuxen nu. Vill klara mig själv. Har min man jag i såna fall funderar med. Så vet jag. Att han finns där. Pappa.
Och igår, då kom han till oss. Hips vips, så stod han där på bron och glada blev vi allihopa. Men den som fullkomligt höll på att hoppa ur kroppen, var det där lilla barnbarnet. Han vi kallar Minimannen.
Fort var arbetet igång. Något mannen egentligen velat göra i månader, men som legat långt ner på priolistan. Ta hand om veden där nere vid lagårn. På några minuter uppstod ett minifamiljeföretag. Det klövs, lastades i skottkärra, staplades.. alla hjälptes åt. Förutom den där lilla flickan som sov som en liten björn ute i höstluften.
Och den där synen. En liten drös pojkar, alla som var och en av dom har en stor, stor plats i mitt hjärta. Hela vyn, med dom där älskade, lagårn bredvid, vår egen lägda i bakgrunden… idylliskt, tycker jag. Ja, precis som när Ernst ställer sig i något vackert läge och snickrar på någonting. Han gör det för att visa bra TV. I det här fallet, handlar allt om att få in ved i lagårn. Det är på riktigt. Och bara sådär, rätt upp och ner-vackert.Någon njöt så. Av det där han tycker så mycket om; att få vara med.
Jag gick inåt, för att göra ordning lite mellisfika. Minimannen ville ju bjuda sin Morfar på tekakorna han bakade häromdagen. Och när jag går mot huset, hör jag en Morfar och Miniman kärleksförklara varandra.
– Molfal? Gilla mig?
..Jaa, Sixten. Morfar gillar dig!
-Molfal?
Ja, Sixten?
-Älska mig?
Ja, Morfar älskar dig.
…
Jag fortsatte att gå. Och där och då, kändes liksom livet sådär mycket att orden gömdes, tiden stannade upp och hjärtat blev sådär varmt.
Så fikade vi, i vårt tvärgamla kök. En liten paus i arbetet, av den finaste arbetsdagen jag kunnat tänka mig.
Tack pappa för igår. <3
Igår vaknade vi till en så vacker höstsöndag. Med vinden som bortblåst…. solen klar och himlen hög. 
Dagen ägnades sedan åt allt möjligt höstigt pyssel.
Pojkarna krattade ihop en massa äpplen som fallit till marken. Jag hade tvättmarathon, visserligen ett året-runt-pyssel. Så hivade jag iväg några hinkar med sommarblomster sa tack för i sommar! innan jag smet ut på en löptur i god höstluft. Jag tycker det är så härligt att springa igen. Inget jag saknade under preggoteten, att vara preggo slår ju alla springrundor i världen liksom. Men nu när lilla grodan är ute, så är det något jag verkligen njuter av.
Pappas flicka. <3 Lilla pyret i finklänning.
Medan den där vackerpappan hängde med kidsen under eftermiddagen, drog morsan iväg en drös timmar tillsammans med Storan. Bästa sortens söndagshäng alltså; i djupa skogen, med svampplockar ögon, två munnar som inte var tysta en sekund, massa god skogsluft… allt det där, är tusan så klyschigt som balsam för själen! Roligt var också att vi facetajmade med Thailandssyrran, där mitt ute i skogen. Hon i jättevärme med kobror (jo, hon stötte på en sån en morgon… hu) runt knuten, och vi med barr i håret och granar att luta oss mot vart vi än vände oss. Livet!
På mitten av dom där timmarna fick jag snusa pojkar och mata Juniflicka. Så återvände jag sedan hem. Med kantareller i bagaget.
Bjöds på god soppa..
…och drabbades sedan, efter att ha nattat barn, av sådan trötthet att det bara inte gick att göra annat. Än att somna. 20.00… ja. Tolv timmar senare var jag tydligen redo att vakna igen. Jo, jag har såklart serverat bäbisflickan mat några gånger.. men i övrigt bara sovit och sovit. 
En ny vecka står för dörren. I detta nu leker Minimannen kock och serverar ”meskikansk” mat på glatta livet. Med staaaajk chilisåås. Lillan sover och jag har precis förvällt klart svampen jag somnade ifrån igår. Den här veckan får det nog bli äppelfix av olika slag. Högarna ska kärras bort, äpplen ska plockas och äppelmos ska bli till!
Måndag, alltså! Med höst vart man än tittar. Det är bara att välkomna.
Sista tävlingsdagen idag, också. En Personlig almanacka inför hösten, kanske något du önskar? Tävla HÄR!
En dag, när det blåser så mycket att äpplena flyger och träd faller till marken. Pappan är borta och mamman är hemma och dräller tillsammans med två småttingar.
Då, kan man hitta på en massa saker.
Som att dansa till norska barnsånger och digga till Fyra bugg och en coca cola. Man kan fylla i en viktig bok. 
Bada en bäbisflicka. Sörpla kaffe. Bygga ett och samma pussel typ tio gånger, innan man går på nästa och gör samma sak. Och sova.
.. ja, det kan man också göra.
Så, kan man baka dubbelsats tekakor. Två människor tillsammans. Som bara älskar att vara med varandra.
Min fina pojke, alltså. Så stor han håller på att bli. Så länge jag kan minnas, så har han ju hängt med mig i köket. Och nu, nu börjar det verkligen vara på riktigt. Han är lite världsvan, så att säga. Vi hjälptes åt hela vägen igår. 
Han smulade jäst, och hjälpte till att måtta. Hällde i mjöl och styrde assistenten. 
Jag knådade och han hivade på plåten. 
Sen slog någon till och skulle servera kaffe.. Vattenkaffe. Och jag hade en sån där dag när det inte rörde mig i ryggen, än hur söligt det blev. 
Men, så tittade jag bort en sekund för mycket och någon hällde ut precis heeela blå kaffepannan på golvet.
Nytänk av lek. Jädrans vad blött det var.. 
Men det var bara att torka och torka. Och torka. Och till slut satt vi där, med världens godaste mellis. 
Någon fikade barmage, av någon outgrundlig anledning….,men njöt lika mycket för det. 
Frysen fylldes med vardagslyx.
Efter mycket pyssel och lek, i tekakevarmt hus. Och knappt någon utelek och friskluft alls (sedan ena trädet bredvid Sistens sandlåda blåste i kull i våras.. Så är jag ännu mer respektfull för blåst av det där kraftigare slaget..).. så var vi typ klockan 17 gå-och-lägga-oss-trötta.
Men vi härdade ut, åt goda middagsrester från kvällen innan, hängde i salen bland leksaker
…en sömndrucken lillasyster och en bok som jag och mannen turas om att glutta i; Stora boken om byggnadsvård.
Sen blev klockan småttingnatt och Storebror slocknade gott. Jag sjönk ner i finsoffan, myste med lillan och kände bara ”yeah, vilken dag!”.
– I hemmets trygga vrå –
..En dag, när det blåser så mycket att äpplena flyger och träd faller till marken.
Förresten, tekake-receptet har ni HÄR.
Senaste kommentarer