08022017-IMG_4280-2

Livet går liksom mer än i full fart just nu här hemma.

På alla fronter.

 Och vi är smått höga på det här med huset, som ni vet. Och framfart gör att man blir än nipprigare. Ja, det upptar verkligen mycket tid av dygnet. Om vi inte håller på rent fysiskt, så tänker man renovering. Främst gäller det här för mannen, eftersom det är han som jobbar mest där uppe. Jag tycker att jag är en lyx-fru som får vara med barnen och göra sånt jag tycker om; sköta barn och städa och tvätta och laga och dona. Men nä, precis; det är ju egentligen inte så ”bara”, det heller.

Igår fick vi oss en riktig ringklocka. Jag tolkar det som ett; ”Tänk er för nu, var klok i tid. Ni måste vila ibland också”.. Lite så.

M höll på att råka illa ut på väg till jobbet. Men som tur var, blev det bara en backspegel som krossades och inte den vackraste människan jag vet. Tack gode Gud för det. Mardrömmen mardröm höll på att hända. Gårdagen var bara en dag av töcken. Alla tänk-om, som poppade upp därefter. Jag längtade hela dagen efter att han skulle komma hem. Och han längtade hem också. Och till slut var han hemma igen. Vi nattade barn tillsammans och sen parkerade jag honom i finsoffan. Han bara fick inte gå upp och jobba. Medan jag tränade satt han och bläddrade i fotoalbumen som jag gjort i ordning. Det var bra. Så tog vi kväll före midnatt också, för en gångs skull.

Vi vaknade till onsdag idag.

Fortfarande med stor å-kära-nån-vilken-tur-att-det-gick-bra-igår-känsla. Gårdagen fick vara en ringklocka. En viskning om att dra i Nödbromsen och börja tänka lite klokt. Också. Inte bara gå på feeling, för då kan man nog jobba sig galen här hemma. Åh. Det är så svårt. För det är ju så roligt. Vi glömmer bort lite, att vi inte är några maskiner…

Onsdag, ja;

Morgonen var lite för kaosig. Vi vaknade till svinkalla grader. Mannen hade jour innan han skulle iväg på nästa uppdrag. Så det var bara för mig att pälsa på båda ungarna för att packa in dom i bilen mot Förskolan. Inga konstigheter. Har inte M jour, kan jag ju lämna Juni hemma den lilla stunden jag är borta.

Men i alla fall.

..RäserBilen vägrade starta (!).  Men mannen fixade fort med start-kablar och fick igång den gamla Pärlan.. som då plötsligt visade ”noll bensin”. Det visste jag, att så inte var fallet, men jag vägrade ändå chansa. Stressad deluxe började jag känna mig, för det var lite extraviktigt att komma i tid idag till Föris. Barnen flyttades över till mannens bil istället och M var då tvungen att följa med han också, för att vi, om det skulle gå ett larm, skulle måsta åka först till Brandstationen och släppa av honom där. Äsch, vad snurrigt för den som inte är inne i snurret.

Skit samma.

Mitt i allt, när vi äntligen ska åka, så är plötsligt mannens radio borta. Den som tjuter arslet av en, gör att mannen får en jädra fart och drar iväg. Själv får jag hög puls och så pirrig mage att allt jag endast får ur mig, är ett Lycka till älskling! och så blir jag på något konstigt vis alldeles lugnt så fort han åkt.

Åh. Jag tappar tråden hela tiden.

..Ut det bar, i snön alltså. För att leta den där plötsligt försvunna radion. Och mycket riktigt, hade den ju åkt ut i bilfixandet, in under släpvagnen… och låg där i snön. Mitt i alltets allt, springer Sallykatten in i huset med en jädra fart och en nyfångad näbbmus i munnen…

Jamen. Lite kaos, va?

Underbart ändå. Att känna att man lever liksom!

08022017-IMG_4275-2

 Behöver jag förklara hur oerhört skönt det var, när vi till sist landade hemma igen och jag satt där på kökssoffan och sörplade kaffe och gosade bäbisflicka?

Nä, tror inte det.

Dock väldigt synd om lilla Juniflickan idag, som fått hemsk hosta och sin livs första lilla feber. Hugaligen. Men sen började den här onsdagen räta ut sig. Mannen tränade och stack sedan iväg på dagens uppdrag. Jag tvingade honom att inte tänka en sekunds renovering på vägen mot jobbet. Han bara flinade åt mig och pussade mig hejdå. Han är hopplös. Men jag älskar honom ändå.

När J somnat kom Storan hit till oss och efter några minuter av tokbabblande, tränade vi sedan ett lite smågalet ”Februarigympa”-pass. Gympa låter så festligt och farmor, tycker jag. Jag blir glad av ordet. Det var visserligen allt annat än ett Farmor-pass det där, och jag och Storan var mer än nöjda när det var klart.

08022017-IMG_4277-2

När vi var klara, rullade våran papps in på gården. Världens bästa Pappa. Idag hjälpte han oss att elda allt bråte som blev förra veckan då mannen och Svärfar jobbade med dörr- och fönsterinsättningarna. Vi är så tacksamma för all hjälp vi får. <3 Allt, allt är guld värt!

08022017-IMG_4282Lagom till S hämtats hem från föris, var solen framme och det var en himmelskt stund där ute. Bredvid PappaMorfar och elden och gullungarna.

Nu har timmarna bara sagt svisch och det är mörka kvällen. Köttbullemiddagen är undandiskad, barnen nattade och tvätten hängd. Nu ska jag bara slänga mig i finsoffan och inte göra ett skvatt mer. På heela kvällen. Maj gadd, vad skönt det ska bli!

Lillafrun