av Emmeli | nov 10, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Susen-bestyren, ja.
Dom där magknipiga dagarna, som ju blev så himla bra till sist. Toppades med att vi åkte en tur till älskade Mormor och Morfar. Fick kramar. Fikade Mammamormor-bakat mjukt tunnbröd. Jag var ute i Hardcoregymmet en sväng och cyklade mig svettlackande och endorfinhög. En sväng på loppisen gjorde vi oss också. Och gick loss lite, om man säger så. Innan vi åkte hem fylldes magarna med gudomligt goda kåldolmar och den där dagen blev en så alltigenom bra dag. Familjen. Bästa som finns.
Man kan väl säga att vi hade Juleögonen med oss på loppisen. Den där duken fann jag för en femtiolapp. Stor och så fin. Vilket fynd!
Alltså. Kan man bli annat än nipprig? Jul-längtan. Pudrig snö, risgrynsgröt, hemkokta karameller, småttingar med pillriga ögon.
Barnen fick pussel, någon leksak och varsin bok. Lillasyster härmar djur och Storebror skriver bokstäver för fullt så dom där böckerna var perfekta!
Och i den där skålen ska jag göra något litet juligt, enkelt arrangemang. Lite mossa och hyacinter.. typ så. I det enkla bor det vackra, liksom.
Och plötsligt var det fredag idag, tydligen. Den här veckan har varit maxad på flera vis. Började soft med Tillsammansmåndag, men sen har det bara gått i ett. Känner inte riktigt fredagfeeling idag, då M inte får helg förrän i natt någon gång. Han är på uppdragsvift, med andra ord. Väldigt mycket jobb, uppdragande och övrigt för han den här veckan. Så, jag längtar smått ihjäl mig efter honom. Min skäggige prins. 
Men, jag och barnen har finfredag så gott vi bara kan. Var vakna så tidigt att hemmet var skinande rent och skurat strax efter nio. Och då hade frukost och lek och städning gått i ro. Så skönt. Festligt är det faktiskt också nu, att efter två dagar med några timmar där Storebror varit på Föris, få ha helgkänsla. Så trots dagvill är det helgkänsla på topp. Vi har varit ute i timmar, vädret är ljuvligt idag. Medan jag grejade lite ute på gården, gungade ungarna och hjälptes åt att ”rädda alla leksaker ifrån snön” ur sandlådan. Sen gick vi skön promenad när Lillan skulle sova. Storebrorsan hoppade vagnen ur titt som tätt för att krascha frusna vattenpölar. Tänk, det är ju lika roligt nu som 27 (!) år och morsa.
Som önskat blev det pannkakslunch. Och nu väntar fortsatt massa mys. Minimannen har börjat klura på Årets Önskelista. Hittills har han kommit på….. en hävstång. Alltsååå…. den där ungen.
Ha en fin fredag, alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | nov 9, 2017 | Emmeli funderar, Mammalivet
-Det är inte alltid lätt att vara mamma, alltså.
Att susa runt och syta, byta, servera, tvätta småhänder, trösta, springa med snusande i vagn och kånka och leka och så vidare… det, är enkelt, roligt och helt underbart. Visst, kan man bli fysiskt trött. Men när det skaver, på huvudbryigt vis. Eller någon småtting inte mår helt tipp-topp. När man känner att dubbelknuten håller på att slås om sig själv. Då, är det kruxigt, tycker jag.
Som den här Förisgrejen för oss. Nej, ingen världsstor grej över huvudtaget. Men jo, en huvudbryig grej ändå.
Varje höst sedan S började för två år sedan, har det varit någon liten dipp av något slag. Första hösten var det nog när han förstod att vi faktiskt skulle lämna, men det var enligt kunniga ”Normalt bakslag”, som tack och lov gick över fort. Så förra hösten, då blev det kruxigt på riktigt tycker jag. För då var jag ju hemma med J, och tyckte redan innan sommarens slut att ”nämen, ska jag lämna bort när jag ändå är hemma hela dagarna med Lillan?”. S kutade in och det kändes som en självklarhet att han skulle vara där då. Men så kom ju en morgon när han absolut inte skulle lämnas och jag absoluuut inte skulle kunna göra det heller, och så åkte vi hem. Puh. Tudelade känslor. Morgonen därpå lämnade pappan, och allt var som bortblåst.
Så i höstas. Samma visa som förra hösten; till en början kutar lillvännen in och sen blir det olyckligt.. Analytisk är bara förnamnet av vad jag är, men det är inte ens svårt att se det sambandet; en trygghetspunkt rycks bort och pojken håller på att bli ledsen och vill följa med hem…
Det finns inte på världskartan att jag skulle lämna honom gråtandes på en plats där han visserligen trivs men beskriver att han inte känner sig trygg, när jag absolut inte behöver. Det klarar jag inte. Varför liksom? Han är så fantastiskt duktig på att prata och att göra sig förstådd, så det är inte det minsta svårt att förstå honom. Så Liten tog Storebrorsledigt och har så haft det i höst, det vet ni ju. Hur mysigt som helst har vi tyckt, både jag, S och J.
Men, så var vi och hälsade på på Föris för ett litet tag sedan, jag och mina två… och då kände jag också att ”Lillvännen, han tyycker ju att det är hur roligt som helst att leka och träffa småvännerna här…är visst trygg.. brydde sig inte i mig ett endaste dugg..det är nog bara ett dumt hjärnspöke i lillvännens huvud som säger att han inte vågar säga hejdå när just en viss människa inte är på plats..” …
Så, då bestämde jag mig för att frångå mitt ego-jag som älskar att han är hemma och istället ge han vad jag tycker är bland det viktigaste som finns i livet; Jag-kan-känsla. Jag vill att min son ska vilja, våga och känna att han kan. För jag har ju sett på honom; att han vill. Men har inte vågat.
Så för att bryta hjulspåren helt, inkallades filbunken Vackerpappan igår, som gjorde upp en puss-kram-high-five- plan tillsammans med Minimannen. Lite mindre skör mamma med i bilden. Och allt gick hur bra som helst. Såklart. Glada miner från början till slut.
Å, ni skulle sett igår när jag och Lillasyster hämtade. Pojken var så galet nöjd och glad över att ”jag klarade det, mamma!”. Såklart du gjorde, älskade vän.
I samma sekund som jag såg hans stolta leende och lyckan över att känna sig trygg, så släppte mitt förfärliga knip i magen. Oj, oj. Mammahjärtat, alltså. Ibland blir jag inte klok. Man vill sina små så väl att en dubbelknut av sig själv känns helt rimligt.
Jag grät typ hela förmiddagen igår, för att jag saknade, kände mig som en vekling, inte visste om vi gjorde rätt och samtidigt var jag så stolt över den där lilla toppluvan som åkte iväg med pappan så målmedveten. Från att ha varit hemma i trygga vrån, så hade han nu bara bestämt sig för att testa och allt gick Fantaastiskt bra!, som Minimannen själv beskrev det.
Finaste Minimannen på jord. Med det största lilla hjärtat. Livet är inte alltid lätt.. alla fröknar är så fina, men jag förstår (inte skrälligt nånstans eftersom jag och S är så rysligt lika) att det är jobbigt när någon man tycker om och anförtrott sig till lite extra, bara försvinner. För det är så det har varit. Såklart att det kan bli lite struligt och Livet kommer emellan för människor även på Föris. Konstigt vore det ju annars. Men svårt att förstå när man är tre år, kanske. Därför, så himmelens härligt att se lyckan i att känna tryggheten hos sig själv. <3
Och det är ju bara några ynka timmar, sen får ju vi här hemma rå om vår Prins Darling hela tiden. Fantastiskt mysigt, är det också att få Mamma-Juni-tid, såklart. Våra små timmar idag har vi myst, mamma-ettåring-tränat, busat och byggt höga torn så Lillan kiknat av skratt. Allt gott med andra ord.
Mammalivet, alltså. Ibland kruxigt men för det mesta helt ljuvligt.
Vad vi gjorde som toppade dagen än mer igår, kan jag berätta om sedan. Inga stordåd, såklart. Fast för oss, var det precis det.
Ta hand om er!
Lillafrun
av Emmeli | nov 8, 2017 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet
Å, ja.
Både igår och idag. Fladderhjärta. På oskönt vis. Tankar och känslor härs och tvärs. Som det kan vara ibland, när det är något som skaver. Som sagt. Ibland önskar jag bara kunna trycka på stopp och liksom sluta vara så himla känslosam för en stund. Men samtidigt, så vore det ju inte jag.
Igår packade jag ner ungarna i vagnen och gick en lång promenad. Dom sov och snusade i kapp och under den stunden hamnade vissa saker på plats. Därefter längtade jag mest efter att krypa ner i renbäddade sängen, sova och vakna till en bättre dag. 
Idag vaknar vi till en så vacker novemberdag. 
Synen av två småhjärtan som pysslar och krånglar skalet av varsin mandarin, gör mig så varm i hjärtat. 
Storebror kikade i gamla almanackor och log nöjt.
Vi har mysiga eftermiddagsplaner idag, som jag tror kommer göra den här dagen så mysig. För ja, det skaver och fladdrar i hjärtat idag med. Livet.
Ta hand om er. <3
Lillafrun
av Emmeli | nov 7, 2017 | Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Stora Lilla Familjen
Ja, vilken himla härlig start på veckan vi fick.
Alla-hemma-måndag och päronen överraskade småttingarna med en dag i Paradiset. Äventyrsbadet i staden norr om oss, mao. Oj, vilka glada ungar. Juni var bara 4 månader när vi var där senast, så denna gång kunde hon plaska lite mer, om man säger så.
Först lite avvaktande och fundersam, sen med full fart åkandes utför små pytterutschkanorna. 
Storebror var kapten och simmade som bara den runt i sina puffar.
Åkte både minsta och största kanorna med mamman och pappan och var så glad för dagen. 
Badglad Juniflicka.
Löjligt god lunch traskade vi iväg för inne i badhuset.. 
Korv och hamburgare och pommes. Det åts som om det inte fanns någon morgondag (men det gjorde det ju, så tacksamt!).
Barnen fick glass till efterrätt också. Juniflickan, fick alltså Livets Första Glasspinne. Det var fest som ni förstår.
När vi varit i varma skvalpet i flera timmar, styrde vi oss därifrån. Den enen tröttare än den andre. Och med den mysigaste Familjedagen i Hjärteasken.
Typsikt väldigt bra start på en vecka i gråkalla november; Familjehäng, lyckotjutande småttingar, Hittepå-Söderhav och lite pommes på toppen!
Hoppas ni har det gott. <3
Lillafrun
av Emmeli | nov 6, 2017 | Emmeli funderar, Recept
Fräst kinamix (såå mycket Farmor över det för mig). Lägg den underst på en tallrik. Strössla över lite grönt. Typ machesallad. Dela romantica-tomater och strössla över. Tillsammans med avokado, tonfisk, kokt ägg och fetaost. Ringlad olivolja, salt och peppar på toppen. Och en enkel dressing av creme fraishe och chilisås, salt och peppar.
Såå himla enkelt.
-Och sååå himla gott efter denna dag. Som varit prick hur härlig, mysig och rolig som helst. Äventyr följt av Farsdagsshopping till en älskad trio pappor och Storhandling allra sist. Nu är det kolsvart ute och en skara mycket trööötta människor här hemma. Funderar på att ta sagoläsningen extra-tidigt.. och tror faktiskt inte på några protester om det. Trots att ungarna sovit i timmar redan. Tröttsam dag..
God kväll alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer