Å. Ser ni!

Ni minns i början av veckan när jag tipsade om söta Stenugnsbageriet, Skogs-Hilda?

Samma dag hade jag och barnen bjudit hit lilla mor, barnens mormor alltså, på eftermiddagsfika. Men ni förstår, gulligaste MammaMormorn hade visst ”blivit inspirerad av en blogg” vars pennfäktare hon känner ganska så väl, och sedan åkt till bageriet och köpt med sig semlor. Så det blev visst MammaMormor som bjöd oss på fika i slutändan.

Alltså åhåhå, dom var magiskt goda! Årets första semla.

MammaMormorkärlek på en tisdag mitt i blanka vardagen. Så himla fint! Och gott!

Och nu är det plötsligt fredag. Det var ju nyss måndag? Varje dag är som ett liv ibland, alltså.

Den här veckan har vi fyllt till bredden. Och nä just det, kanske inte så många stunder av pustande för någon utav föräldrarna. Så det är med andra ord en trött trebarnsfamilj denna fredageftermiddag. Men jag törs lova, att det är fler med oss som har ”å så skönt med fredag”-känsla. Eller vad säger ni?

Jag och tre barnen har roat oss med massa mys om dagarna. Varit ute och lekt i snön. Skottat och donat. Här inne har det lekts med leklera, lego, tågbanan, byggts galna mängder pussel (vi har en ivrig pusselfas.. så jädrans roligt när bitarna börjar bli så många att vuxna mamman får sig en utmaning också) och trött-tittat på Emil i Lönneberga. Tvååringen har checkat av sin andra vecka som trulle-flicka… i ett knyck var blöjan veck, så impad av lilla coolingen J. Och nu medan allt är så nytt, så varendaste gång det ska susas till ”toovan”, är heela hemma-gänget så engagerat. ”Braaa Juni, viilken duktig tjej!”, säger Storebroren där hon nöjt babblar på om diverse toalett-lyckanden.

För varje dag som gått den här veckan, har den här mamman veknat likt en tjusig julgran som närmar sig tjugondedag knut. Något jag kanske glömmer, är att klappa mig själv på axeln ibland. Tusan alltså. Det är ett gediget Mamma-arbete jag gör om dagarna här hemma, med våra tre små darlingar. Från mysiga frukosten med tända ljusen, till nattasagan om kvällen. Vackerpappan är bäst i världen, absolut. Men vi kör intensivt nu med övervåningen och ja, ni vet. När han kommer hem från jobbet så fortsätter han att vara idog en våning upp… och jag, en våning ner.

Jag ger mitt allt, dag ut och dag in. Älskar vad jag gör och tycker verkligen att det är fantastiskt roligt och att det för det mesta ”går som hejsan!”, som min mor skulle ha sagt. Dom är meningen med livet, älsklingarna!

Och så jädra bra humör jag håller. Vilket tålamod jag har. Faktiskt. …..Men senaste två dagarna… uuuäh. Hujedamig.

Det har liksom bolmat rök ur näsan på mig. Varit Lilla My upphöjt till evigheten. Jag har bett om ursäkt redan på morgonen när jag vaknat och sagt till barnen att ”mamma är sur idag.. okej?”. Alltså. Jag har varit så mycket gnällig att ni anar inte. Tänker inte trötta ut er med detaljer. Mer än att jag ska bli bättre på att uppskatta mitt vanliga jag, orken, energin och humöret. Det är livet, alltsammans. Allt ingår.

Barnen har pussat på modern och sagt att dom inte alls tycker jag varit sur… sötisarna. Men dom vet heller inte kokandet jag känt inombords, mot dom tänker jag inte vara något oförtjänt åskmoln. Jag är mänsklig som alla andra. Jag vet. Försöker inte påstå något annat. Men det äär så mycket roligare att vara glad än sur och skör. Förstås.

Jag tänker såhär… fredag i helgfint hem, god middag, knösa ner oss allesammans i finsoffan, mumsa chokladmousse (den HÄR har Storebroren önskat!), se på något mysigt tillsammans och liksom varva ner och låta helgkänslan ta vid. Det blir nog himla bra just nu.

Fast först, ett träningspass med skäggigt sällis. Vi har inlett året med en gympautmaning förstår ni, fasligt roligt och peppigt! En hop endorfiner kommer också sitta fint.

 

Hoppas att ni får en god helg fylld med sån ni mår bra utav!

 

Lillafrun