av Emmeli | mar 14, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med de där tre små människorna. Det viktigaste för mig.
Extratidig morgon. Gäspar, kaffesörplande. Bråttom, precis ingenstans. Vi bygger legotorn. Det rasar. En gång. Tornet byggs upp igen. Det är starkare denna gång… Minstingen klappar händerna av förtjusning.
Fram med såpan och in med friskluft genom sovrumsdörren.
Vid lunchen är det ett helt litet gäng av ungar i sällskap. Med mätta magar tar vi oss ut. Jag ammar ute på bron, för att kunna snegla på storasyskonen samtidigt.
Så sover småsyskonen. Medan jag och min förstfödde åker stjärtlapp och jag blir påhejjad av min son att ”du måste vååga, för att veta, mamma!”. Varpå jag kastar mig utför den där höga snöhögen, precis som femåringen.. landar på svanskotan, oj och aj. Men det var det värt. För jag vågade. Och den känslan slår mycket.
Så sitter vi i finsoffan. Tar igen oss. Stryker på kattungen. Som kurrar. Som en traktor.
Till kvällen kommer pappan hem. Barnen kärleksanfaller honom i vanlig ordning och medan pappa-buset pågår, passar jag på att skura golven färdigt och snabbt ordna en ugnspannkaka till middag. Äppelmos, och vispad grädde till förstås. Likaså morotsstavar, små falukorvbitar, surdegsknäcke och iskall mjölk. Alla mm-ar.
Så blir det kväll. Hemmet är redo för helg. Vi kramas och gäspar. Jag njuter, av tvååringens små armar runt min hals. Med efterföljande orden” Mamma, jag älskar dej!”. Snart väntar John Blund.
Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med dom. Det viktigaste för mig.
…
Ps. Jag är helt överväldigad av hur ni mött mig i orden om att vara både en stark och skör människa. KRAM till er. Och tack, igen och igen och igen! Ds.
Lillafrun
av Emmeli | mar 13, 2019 | Emmeli funderar, Mammalivet
Fransig i kanten. Oglansig och alldeles matt. Inifrån och ut. Starkskör, – minus stark- och enbart alldeles skör, ända in i själen.
Livet, det med. Ju. Det är ju inte svart eller vitt heller, livet. Det vet vi ju. En dag kan innehålla både glädje- och sorgeämnen. Hand i hand. Men man kan vara i mer och mindre balans, som människa, liksom. Hänger ni med?
Nu viskade livet om att det var tid för lite skoskav i själen för mig, som en av er beskrev det så poetiskt.
För varje år blir jag klokare och klokare. Jag har lärt mig hur jag fungerar. Älskar och accepterar, alltsammans. Tur också att visheten kommer med tiden… För livet är ju också väldigt mycket mer, åt alla håll nu, än för bara fem år sedan.
Jag vet, att jag är en människa bubblandes av känslor och energi. Högt och lågt. Att vara mycket stark gör mig till sist för ett slag, skör. Och att tvinga sig själv att bromsa, låta mig vara skör, gör mig sedan ännu starkare.
Omringad av ljuvliga människor, som gör även den sköraste dagen till något särskilt fint, har jag tagit en dag i taget senaste månaden..
…
När ljuset började återvända orkade jag nästan inte med det.
I februari när solen började skina in genom dom tjusiga fönstren blev det bara för mycket. Att vara ute går alltid bra, oavsett. Med inomhus blev det föör övermäktigt vackert och hjärtat krampade av vemod snarare än något annat, härligt.
Nej, jag känner inte att jag behöver redovisa för er på något sätt, men som alltid så vill jag att ni ska veta om, båda världarna. Dessutom är det gott för mig att skriva.
…
-Livets toppar och dalar. Som självfallet finns även för mig.
Jag är en över-livet-tacksam-person, som med förhållningssättet ”att se det stora i det lilla”, dag för dag, gör mig till en lycklig E med Sinnesro. Kära nån, vad mycket härligt det finns att glädjas över.
Att få vakna bredvid småttingar, ha en ny dag tillsammans, känna vardagssnabba kyssen från min man, strösslas av friskluft, naturens vackra och motion på älskade rundor. Jag behöver inget mer. För att känna mig som den mest livet-bortskämda.
Men, även för mig, finns motiga tider.
Det känns viktigt att berätta det. Den här omgången av rubbad sinnesro har varit min värsta.. och senast för någon vecka sedan, när jag precis nattat alla barnen efter en dag med absolut många guldstunder men en skavig känsla inombords, så bara bröt jag ihop. Totalt. Grät som ett barn. Kände mig skörast på jorden och sa till M att jag känner mig så himla, himla ledsen. när ska jag bli sådär vanligt-jag-glad igen?
Jag hade då dittills varit cool i den vemodiga känslan som dykt upp många gånger senaste veckorna, tänkt att ”det här är livet, också. allt hör till. det blir snart bättre”…. men fick då, plötsligt, nästan andnöd.
Det visade sig vara min botten. Att gråta är förlösande. Att acceptera, hur saker ligger till, är också en god sak att göra för att kunna ta sig mot sitt mål.
Morgonen efter vaknade jag, med mig själv åter vid rodret. Inte med den vanliga energin jag är van att vakna med, men med känslan att vara på väg tillbaka dit.
Nu är nu och den här bilden tog M på mig häromdagen.
Jag ser, och känner förstås, att jag är åter. Med en känsla av att vara nyrenoverad, som en vän beskrev det där som händer efter att ha dragit i sin egen handbroms för ett slag.
Jag har norpat (läs: M har smått tvingat mig till att tänka lite på mig själv i främre led än plats 780 i kön, typ) åt mig småstunder att ta hand om mig själv lite mer än vanligt.
Så läskigt att känna sig skör men ändå så nyttigt och fint. Och bra. Jag har ”omfamnat skiten”, helhjärtat. För även denna del, tillhör ju mig.
Nu är årets tredje månad här. Älskade mars. Jag är, likt en alldeles nyligt brusten knopp, så redo för ljuset och solvärmen. Det vackra känns inte övermäktigt, bara härligt. Jag ser fram emot samlandet av vårtecken tillsammans med älsklingar. Och framförallt, livets dagliga utmaningar. Som Trebarnsmor. Bästa jag vet!
Självklart är jag sömnig exakt varje kväll, förstås. Men evigt tacksam över att återigen vara i min energi och känna att (i alla fall de flesta) dagarna (livet är inte svart eller vitt, som sagt) startar med en morgonkänsla som känns god och glad och dagens livet-innehåll möts med en själagod känsla.
…
Nu, – Äntligen!
-Sinnesron, åter. Och jag känner mig stark igen.
Som alltid, Starkskör. Stark OCH skör, på samma gång. Sån är jag!
Ta hand om er. Ni med. Okej? Jag tror verkligen på att älska precis hela sig själv. Lära sig hur vi fungerar. Inte jobba emot, utan omfamna allt det härliga och även ”skiten som skaver”. Klura ut hur vi kan vara den bästa versionen av oss själva. Jag tror att det kan frambringa lycka…. vad tror ni? <3
Lillafrun
av Emmeli | mar 13, 2019 | Emmeli funderar, Norra Drömgården, Salen
(Inlägget innehåller två tjusiga reklamlänkar från Jotex)
En titt in i Salen!
När solen sken in genom dom där vackra fönstren som inte satt där för ett år sedan och som nu är så andäktigt vackra att få ljusinläpp från.
Alla penseldrag och allt jobb med dessa darlingar till fönster börjar så sakteliga suddas ut och kvar är bara fönsterkärlek..
Förutom fina fönster. Garanterar en kurrande, vansinnigt gossig kattunge också gemytlighet.
Ofta ligger kattpojkarna i varsin fotölj och ser ut som två gott mående kattprinsar. En god syn, minst sagt. 
Om balansen är god och vi är duktiga på att prioritera en stunds vila om kvällen, jag och M. Då slår vi oss ner där. I Finsoffan. Tänder ljus och pratar livet. Älskar dom stunderna. 
Något annat hjärtegott. Är dessa tullisar som jag njutit otroligt av senaste veckan. Dom blev liksom bara vackrare och vackrare för varje dag.
Mycket är loppat i salen. Men kuddfodralen går faktiskt att få tag på liknande..
HÄR inne hos Jotex finns kuddfodral i sammet.
Och HÄR i vackert lin.
Och titta där!
En älsklingstavla jag fann i en hög av grovsopor för en drös år sedan.
Jag är en sån där galning som blir som tokig när jag ser att människor hivat iväg finheter som sopor. Då går jag och frågar om jag får ärva och kommer hem lycklig…. min man har slutat att ens lyfta på ögonbrynen.
Att kika på loppis är kanske mitt hetaste tips för att hitta vackra oljemålningar!
När vi får fler väggar att hänga konst på, ska jag också hänga upp någon Morfar-tavla. Han målade de vackraste av tavlor. Blomster och landskap, så otroligt vackra.
En liten kik i Salen, alltså.
…
Nu ska vi fortsätta onsdagen här!
Vi gjorde ett äventyr av vägen mot onsdagens kompislek för Storebroren nu till morgonen. S susandes på räserkälken och Småsyskonen i vagnen. Svettigt och härligt för morsan och alla ungarna supernöjda. Älskar såna turer! Igår gjorde vi till-fots-hämtning, med morsans tabbe att inte ta med någon räserkälke.. det hade ju att göra med att vi gått långprommis i anslutning till hämtningen. Vägen hem tog en timme då, med två ungar i vagn och bitvis också en femåring på ryggen. Haha, vilket tokeri. Men precis ingen led och melliset smakade himmel hemma sedan. Ute-äventyr som kanske innebär lite extra varm päronkropp, förkärleken till sånt har min älskade far lärt mig. Tacksam för det. Visst är det mysigt att tänka på hur ens barndom gör sig påmind i ens egen föräldraroll?
Ok. Den lovade snön har börjat falla och jag tror bestämt att vi söker oss efter lite jord och fröpåsar härnäst.
Må så gott idag, alla ni!
Och tack för så roliga svar på frågan i måndags, vad ni önskar läsa mer om.
Lillafrun
av Emmeli | mar 12, 2019 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting 7-9 månader
Älskade lilla barn.
Vilken välsignelse det är. Att ha dig här. Hos oss.
9 små stora månader nu.
Lika länge ute i stora vida världen, som där inne i mammans mage i den brusande världen av fostervatten.
Jag blir så lycklig av att möta din blick. Känna din doft. Dina små händer mot min hud.
Ditt bubblande skratt är själaläkande.
Du är familjens minsta pusselälskare. Som tokig i att få tag på storasyskonens småbitar. Med ett litet gryn till tand, som kom fram på självaste 9-månadersdagen, är det så skönt att bita.. på precis allt. Så lika syskonen där också, med tänder som har väldigt obråttom fram.
Att sjunga sånger och göra rörelser är också kul. För att inte tala om titt-ut, strutta runt i gå-stolen eller kanske det bästa i livet just nu; att ha någon som håller småhänderna så att du får gå små, små stolta livsnippriga steg fram..
Ett tu tre kryper och räserkravlar dudig iväg mot nya äventyr.
Egna, små äventyr.
Alltid med en hand om ryggen som är beredd.
För plötsligt står du nämligen såhär.. vinglar, så omåttligt stolt!
Nästa sekund ser det ut som om du utövar den fräsigaste av yogaposer där du står med händer och fötter i golvet, och armar och ben helt sträckta.
Å kära hjärtanes, man blir ju så väldans trött.
Av livet.
Det härliga och busiga, gosiga och lekiga.
Vila behövs då..
Sova vagnen. I timtals, minst två gånger om dagen. Snusa som en minibjörn om natten, med mamma tätt intill. Eller bara somna i famnen efter ammemys. Det är livets goda, det med. En sömntuta, likt dina storasyskon.
…
Några av er har undrat om Bertilens ätande. Och jaa, vi skyndar väldigt, väldigt långsamt med storbebbe-maten. Jag kör på feeling och på samma vis som med dom andra två darlingarna.
Amning för fullt ännu, adderande grötportionen på kvällen. Det är det fasta. Sen under dagen småsmakar B nu lite här och där när det är något som verkar härligt och gott… vilket han hittills verkar tycka att allt är som han fått prova. Några teskedar gröt till frukosten… lite mosad potatis att smaka vid middagen.. lite så, just nu.
Så härligt, ändå. Att det verkar gå smidigt med övergången.
Då tycker till och med mamman, som fullkomligt älskar ammetiden och inte vill byta den mot något, att det är roligt.
Jag njuter enormt av att få amma mitt barn och ser (och vet, med samråd av bvc) att älskade Minstingen får i sig det han behöver (och lite mer än så, av allt ljuvligt mjukt och höga vågen-siffran att döma). Så lycklig över det. Att det fungerar ännu en bebbegång. Sannerligen inget att ta för givet.
En alldeles ljuvlig liten människa, vår Bertil. <3
Att se han tillsammans med syskonen, dom som får honom att helt och hållet bubbla av skratt på ett sätt som varken jag eller M kan frambringa. Den synen. Det ljudet. Hänförande.
Minsting 9 månader.
…
Lillafrun
av Emmeli | mar 11, 2019 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
(Inlägget innehåller en slimig reklamlänk!)
Hej måndag och nya veckan! Och hej fina Ni! <3
I vanlig ordning. En Måndagshälsning. Titta lite bakåt. Samla ihop sig. Och blicka framåt.
Förra veckan bjöd på Sportlov.
Lite hittepå men känslan var härlig.
Vi njöt av mycket friskluft, långa prommisar och utelek i vanlig ordning och att passa på att umgås med medlemmar från storfamiljen som sportlovade sig. Semmelfikat var en höjdare och allt kalasfix, likaså. För att inte tala om själva kalaset.
Stunder som den här… 
..Amma älskad bäbis som somnar vid bröstet.
Så alldeles underbart obeskrivligt ljuvligt. Tycker jag.
Renoveringstid för oss båda.
Att göra spåniga evighetssysslan är till och med en fröjd tillsammans med den där människan i bild.
Synen av slumrande kattpojkar. Älskar den.. och själva kattpojkarna. Ja, sen Fransson kom till oss har ju som sagt våran smågalne storkatt blivit omvänd, eller nåt? Så jag är saligt kär i dom båda.
Att plocka in syrénkvistar och sätta i vatten. Mötas av grönska och knoppar som slår ut i blom.
Det, är fasligt fräsigt i månaden mars. Prova vetja! I vår Sal blommar syrénkvistarna nu.. doftar till och med!
Syréndoft är svårslaget. Men bebbedoft slår allt. Bäbisgos är livet. Och något vi förstås njuter varendaste dag.
Helgen bjöd på kalas gånger tre!
… och den vackraste vinterdagen denna vinter! Hela-familjen-prommisen var ljuv. 
.. och fräsigt experimenterande. Den HÄR lådan med fräsigheter fick S av darlingar i present. Omåttligt uppskattat!
Någon blev 9 månader och rejsade i sin utveckling.
När söndagen tog vid hade vi så mycket snö igen att väderordningen kändes helt och hållet återställd och vi åkte stjärtlappar och räserdyna om vartannat.
Morsan kikande av skratt lika mycket som barnen…. 
Att dunsa ner i Finsoffan, knapra morötter och chokladpluttar fick bli ett skönt söndagsavslut. När småttingarna somnat till kvällen hade jag och M bara-vi-tid.. hann prata i kapp, knapra kex och ost, se en film (en hel!!) och bara rå om varandra för ett slag.
…
Tacksam ända in i själen, för vad våra hjärteaskar är fyllda av från senaste veckan. Den här veckan tänker jag mig också ska fyllas med många sköna stunder ute. Fånga vårvintern. Känna värmen från solen och tom-glo på takdroppandet. Mysig utelek, förstås . Här inne rivs det för fullt i ett utav rummen (kika in på instagram och små filmsnuttarna/storisarna så ser ni!). Mer om det kommer senare!
Vi har en ganska så blank vecka framför oss och det känns himla härligt faktiskt!
Jag har en hel mängd av idéer och bilder att forma till blogginlägg, så om tiden vill sig väl borde minst ett inlägg om dagen dimpa ner här till er! Har ni kanske något särskilt ni skulle vilja att jag avhandlar, så är det bara att säga till i vanlig ordning!
God måndag kväll till er!
Här är kinderna rödblommiga efter snäll veckostart. Solig prommis och utehäng för hela familjen. Följt av eftermiddagspåtande inne, där jag har donat i köket, Småsyskonen marathonsovit och M och Minimannen snickrat tillsammans. En vanlig måndag, som känns som fest! Nu väntar kvällsmyset för mig och barnen medan Brandispappan drar iväg på ännu en måndagsövning!
Lillafrun
Senaste kommentarer