Som sagt. Törsten efter att få umgås med nära och kära. Den känns omöjlig att släcka just nu.
Som vi sett fram emot att få bjuda in, hela storfamiljen, här i gamla drömgården.
Nu var det äntligen dags, för födelsedagskalas. Det här var för precis en vecka sedan. Fredagssol, då som idag.
S grejade på med dukningen.
Bertan spejade ballonger och tyckte att ”det luktar stink här”, av alla pajer som morsan hade gräddat.
Dra fram finduken. Duka för många. Blåsa ballonger och hänga i taket. Tända ljus härs och tvärs. Och sen den låååånga, långa väntan…
När kommer gästerna!?
Kalaspeppat gäng!
.. och sen kom ju gästerna!
Morfars och farfars. Kusinerna. Faster och farbror. Och mostrar. Och stormorbror. Hela hemmet fylldes av ett myller av små och stora människor, födelsedagssång, presentpappersprassel, barnatjut och LIV. Helt underbart!
Pajer slirade fram på löpande band, till hembakta tunnbrödet och salladen. Enkelt och gott!
Minimannen älskar choklad (vem gör inte det!?) så en chokladtårta var given. Denna är enkel och så god.
Plötsligt hade hejdåkramarna kramats, bara disken var kvar. Spåren efter barnens lekar. Ett gäng redan snusande små och två trötta kalaspäron kvar. Och en hel familj, vars allas hjärtan var varma efter en kalaskväll vi längtat länge efter. Tillsammans med dom vi älskar mest. Viktigaste på jorden. Så tacksam <3
Ett fång rosa rosor och en kvist brudspirea som håller på att knoppa sig.
Alltsammans i ett stort höganäs-krus vi fått av en familjevän, ”Min vän Gun”, som Lillebror säger.
Blir glad varje gång jag tittar på precis det här.
Så tacksam över detta skavda, renoveringsröriga, golvknarrande, varma, trygga hem. Nu, mer än någonsin.
….
Något annat vi gör mer än någonsin just nu, är att ta En Dag I Taget. Gläds åt det lilla, mer än någonsin. Frisk luft. Solen. Fågelsången. Doften av tidig vår när termometern plötsligt visar plusgrader och både lite gräsmatta, grusväg och herrans massa hundbajs tinar fram. Alltsammans känns hemtamt och tryggt. Barnen leker och busar hejvilt. Tjivas, blir sams och säger förlåt. Sportlovet är gott.
Just nu slumrar bäbisen ute i vagnen och storasyskonen hoppar i sängen som en trio små akrobater.. ja för ”på städdagen FÅR man hoppa i storsängen”, det är sedan gammalt. Hästarna solar i hagen, katterna söker upp solvarma vrår i hemmet. Det här ska vara en så ljus och härlig, hoppfull tid… men vad förskräckligt ledsamt det är, hur världen ser ut…
Stundvis känns allt så mörkt. Går sönder när jag tänker på alla drabbade. Går sönder när jag tänker på ovissheten. Men jag vill tro, och tänker tro, att vi ska klara det här. Tillsammans. Godhet ska vinna.
Tanken om att ”äh, jag struntar odla i år. äsch, jag struntar i det där också.. vad spelar det för roll, när det är krig?”. Men jo. I år ska vi odla. Allt vi bara orkar. Jag ska så blomstersorter tills jag är vimmelkantig. Jag längtar efter att få plocka vårens första tussilago med barnen. Ser framför mig hur vi sitter och fikar på torrbacken, tillsammans. Kanske har vi krattat gården innan, det älskar vi allihopa. Påta och greja. Rykta hästarna så vinterpälsen flyger. Se hur snön smälter i räserfart från lagårdstaket. Våga tro, på livet och framtiden som den trygga goda plats vi alla förtjänar. Precis så.
Uppsmygandet. Försöket att väcka ett efter ett efter ett syskon, så tyyyst vi bara kunde. Ta traven inslagna paket, fotbollskortet med kärleksförklaring och gratulationer från familjen. Lilla blombuketten och kärleksmumstårtan.
Till sist stod vi redo hela gänget och kunde med morgontrötta röster, börja skvala Jaaa må han leva, ja må han levaa..!
Sekund två satt den färska, så peppade 8-åringen upp i syskonsängen. Syskonsängen, likamed Lillsängen som vi satt kloss i kloss med storsängen och som gör att vi med lätthet fortsätter att samsova hela familjen tillsammans. Mysigaste vi vet.
Det hurrades, grattades och kramades. Blåstes ut ljus och öppnades paket. Lill-Olof hängde med på hela alltet.
En första pianobok, som Musikfrökenmamman längtar efter att få lotsa pianospelande pojken genom. Musse & Helium 5 (en ”kapitelbok” som barnen älskar och som vi läst fyra första böckerna av och nu är peppen total att få börja med den femte). 300-bitarspussel. En ny ryggsäck. Och något Minimannen utbrast ”det trodde jag ALDRIG att jag skulle få av ER”; en nerfgun.
Efter mysig födelsedagsmorgon så bylsade vi på oss varmt och packade oss iväg. Mot fjället det bar!
Vad som satte dyrbaraste guldkanten på födelsedagen, var helt klart att vi var samlade allihopa, prick hela dagen. Pappan hade tagit ledigt och vi hade ljuva timmar uppe på byafjället mitt över dagen.
Timmar, där vi tillät oss att njuta allt vi bara förmådde och samtidigt också koppla av från oro och elände en stund. Så välbehövligt och nödvändigt.
Trampade bort djupaste snön kring grillen och gjord en eld. Värmde upp mackjärnet. För nu skulle det bli lunch!
Ett stycke lunchhungrig Lillebror som satt sig till rätta.
Den minsta Lillebroren var mätt och belåten och sov och sov och sov där i skogens sus och brus.
Vi rullade snögubbe i väntan på att pappan grillade mackor.
Som dom hästnördar vi nu är, fanns förstås några ihopskrumpna morotspengar med i fickan, så snögubben Olof fick sig en näsa!
Å, himmel. Så gott sedan. Med varm choklad och järnmackor med god rökt skinka, ost, lite senap, smör förstås. Och timjan!
Jag och M satt och tittade på vår förstfödde. ÅTTA år. Åtta år. Å t t a år, sa vi.
Så himmelens märkligt hur fort åtta år kan gå, på samma gång som det känns helt självklart att det är just åtta år han fyller.
Världens finaste S. Beundrar honom så. Varje dag.
När den lilla sömntutan vaknat, klunkat mjölk och rapat förstås. Då drog vi hemåt. Samtliga sådär härligt ”fjäll-luft-trötta”.
Och hungriga, igen. Det skålades i Loka crush och festades på önskemiddagen, tacos.
Till kvällen födelsedagsfikade vi med Farmor och Farfar. Kärleksmumstårta. Igen. För det kan man bara inte få för mycket utav, menar chokladälskaren aka födelsedagsbarnet.
Så somnade vi ett enda trassel till kvällen. I hjärteaskarna, en så himla himla fin 8-årsdag.
Vi startar veckan med ett stycke Drömgårdsrapport, i vanlig, vanlig ordning.
Veckan som gick;
Vi startade måndagen med att gå ut direkt efter frukost. Leka vanliga vinterlekarna.. just nu är det mycket lek med smältvattnet. Fruktstunden ute i solen var god. Men bakom det där mammaleendet gömde sig hejdlöst med ångest. Aldrig stött på något dylikt. Totalt hudlös kände jag mig.
Pappan slutade måndagstidigt och stack ut och sprang i solen. Så värd det. Därefter fick jag lyxen att ge mig ut själv och andas, medan dessa tu lagade middag tillsammans.
En stund under veckan var det bara jag och småbrorsorna. Himla charmigt! Medan minsta broren slumrade i vagnen hade Mamma och Bertilen tumistid. Vi gosade och tog oss en tur med ponnyn.
Tripp Trapp Trull pysslade sig svettiga… eller vänta, var det morsan som blev svettigast, kanske? 😉
Vi firade en älskade SysterMoster på sin födelsedag, med paltkalas hemma hos päronen. Himmel, vad gott det var! Palt är det absolut godaste jag vet. Så charmigt att både Sixten och Bertil är tokiga i det också.
Vi drog igång odlingssäsongen med tomatsådd! Ivern hos kidsen visste ingen hejd. Underbart!!
Men VARFÖR på hallgolvet och inte uppe i odlingsrummet, kanske du undrar? Ptja.. i slutet av detta inlägg får du svaret…
Och det här då! Så ovanlig stund. Bara jag och Lillminsting, då precis hela storasyskonskaran var iväg på sina äventyr under några timmar. Nånstans här började jag kunna tänka att.. ”jag kan inte kontrollera det som händer i världen just nu. jag måste tillåta mig slappna av i eländet. vi får förbereda oss på det vis vi kan. göra vad vi kan, för oss själva och andra. strössla med godhet, allt vi bara kan. ta en dag i taget. fortsätta leva”.
Att gå på skoterspåret i marssolen är för övrigt min absoluta favoritsyssla just nu.
Kärleksbultande mammahjärta när hela Tripp-Trapp-Trull-gänget var samlat till mellis hemma på soliga kökssoffan igen.
Här ser ni två bilmekare, på väg till ”Farfars garage”. Väldans värdefullt med en PappaFarfar som kan massor om bilar och massa annat… bilar, såna som bara ska fungera, tycker undertecknad. Men så är ju ej fallet. Så tacksamt med egen liten bilverkstad inom familjen.
Och hela helgen då, energitankande, kalasig och god!
…
Önskeplaner för Vecka 10
-Sportlova oss! Så gott med sportlov tillsammans nu. Pappan kommer jobba lite mindre än vanligt och vi har många alla-tillsammans-stunder att se fram emot. <3
-Fira en älskad 8-åring på hans alldeles egna dag!
-Umgås med familj och vänner! .. senaste veckorna har vi tagit igen så mycket umgås-tid med nära och kära och det är något vi tänker fortsätta med. Dyrbare finns ej.
-Blogga!
-Städa i odlingsrummet! … dock! luktar det APA där nu. Eller död hus-mus, menar jag…. Fy och ve. Vad gör jag? Den ligger i såna fall någonstans under golvet…och vi hittar ej åt den!! Jag tycker att det luktar lite mindre nu än för några dagar sedan.. frågan är; är det ohälsosamt att greja på där inne ifall det befinner sig en död mus i närheten, eller är det lugnt?
-Göra vad vi kan med det vi har. Fira livet, varje dag. Låta tacksamheten över det vi har, här och nu, få genomsyra. Knäppa händerna hårt så hårt för att världens elände ska få någon slags ljusning. Skänka en slant hit och en slant dit. Och jag ska försöka påbörja ännu en storrensning i vårt klädförråd så vi kan skicka iväg.
…
Låt sportlovsveckan här i norr, börja! Önskar er alla, en god vecka. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan!
Att efter några rysligt oroliga dagar. Ja, jag törs säga livets allra räddaste, ängsligaste och sömnsvåraste. Har så svårt att hantera det som råder i världen just nu.
Att då, få packa in hela gänget i storbilen och åka till den plats som var min livets första Min Plats På Jorden. Komma hem. Till mamma och pappa. Obeskrivligt skönt.
Vi drog ut på lägdan med ens. Det slumrades i vagnen.
Åktes skidor och räserdyna. Gullbarnen hade sötaste hejaklacken av päron, Morfars och hurt-moster som susade fram på skateskidorna.
Och så tog vi ammepaus, på fårfällen som alltid ligger under vagnen, så vi kan dimpa ner skönt var än vi är.
Jag tog min Lillminsting sedan och gick efter vägen ner mot älven. Älskade Hemmahemma, tänkte jag. Och kände mig så trygg plötsligt.
Tittade bort mot skogsdungen där, och mindes så väl den där förbaskade känslan av mjälthugg som dök på ivriga lilla Emmeli som hade en tendens att gå ut aaalldeles för hårt på små byaskidtävlingarna. Minns också hur pappa peppade. Alltid åkte bredvid. Tryggheten.
…
Så gick jag hemåt till gänget igen. Vi bastade tillsammans, bara jag och M. Lill-Olof hade suverän barnvakt av sin Morfar. Mamma och syrran lagade himmelsk middag. Vi var, Tillsammans.
Senaste kommentarer