Och så kom vi hem från Norge-resan och landade i en långhelg.. med varma hjärtan och hejdlös tacksamhet över att vara hemma. Borta, så fantastiskt bra. Men hemma… å himmel, så bäst!
Vad vi donat med sedan vi kom hem?
Vi halvt kastade oss ur bilen när vi rullade inte på gården. Kramade katter och hästar. Hade därefter sån ”Wöhööw-vi-är-hemma-energi”, att det i ett nafs packades in och upp, tvättmaskinen skrämdes igång, det bäddades rent, städades in oss i hemmet. Bilen tvärstädades och till och med takboxen fick sig en tvagning.
Vi sov som grisar den natten sedan och strösslades, precis som ni tänker jag? -med en helt otroligt sommarvarm helg!? Underbart…. men, jag hoppas att det inte blir som det spås; att kommande sommar bli lika torr och varm, som den 2018… den sommaren, när skogen brann.
När vi åkte till Norge, var det precis nyspruckna knoppar på gamla björken.. något enstaka yttepyttelöv. Nu kom vi hem till grönt, så grönt. Puh, så fint.
Helgen har varit så energisk.
Vi har gjort allt och lite till känns det som, det finns ju så hejdlöst mycket göra denna tid på året. Nu är vårstädandet igång i hästhagen i alla fall och här drog den skäggige iväg med ett fullt lass brunnen hästskit. En odlares lycka, ju!
Jag har klättrat uppför tvättberget och njutit av att hänga tvätt ute i försommarvindarna.
Den lilla människan där, tjavar runt och säger ”taktoj” konstant just nu och vill bara antingen åka traktor, gräsklippare eller stora röda. Möjligtvis en fyrhjuling, det kan också gå bra. Men det ska brummas, då är det som bäst, menar Lill-Olof som hjälpte pappsen att klippa gräset.
Här firade vi med glass nere på byn, på Glassbaronen. Firade att vi haft en så himla fin resa tillsammans och att allt gått så bra. Firade vidare sedan med en redig bandymatch hemma, ”barnen mot föräldrarna”. Hetsigt värre!
Jag har såpskurat broarna och somrat in.
Ätit sommarmat.
Och medan barnen mumsade lördagsgodis, hade päronen glassprovning av nya gb-glassar.
Hästarna har pysslats om, fått komma ut och släppas på försommarbetet för ett slag. Vi tar det varsamt med det illgröna, i vanlig ordning. Ikran njöt.
Helgen avslutade med Världens Härligaste Spa. Hemma hos mina föräldrar. Småmänniskorna myste med Morfars medan dom trötta, möra, nöjda päronen fick basta sig genomvarma och ladda upp inför en ny vecka.
Kära hjärtanes, den där majveckan glömmer vi aldrig. <3
…
Önskeplaner för nya veckan?
Oooh, var ska jag börja..
Önskeplaner för vecka 21
-Majnjuta! Nu sprakar det i naturen, i kroppen bubblar energin för fullt. Men jag tänker unna mig vilopauser ,som gör att jag glor ögonen ur det gröna.. doftar, andas djupt, känner.. maj är magi, eller hur?
-Trädgårdsarbeta! Vet knappt var jag ska börja. Äsch. Jag tänker ta en bit i taget. Efter rensning, ska hästskit strösslas på alla bäddar och rabatter. Samt lite ny jord. Sen dags för det allra roligaste; att plantera ut. Men dit hinner jag knappast denna vecka. ”en bit i taget”, var det ju.
-Plantera ut tomater, gurka och parprika i växthuset… Byggmästaren ska bara bygga odlingslådorna där inne klart, först.
-Göra ett nytt jordgubbsland!
-Posta kampanjer jag hoppas ni ska uppskatta!
-Fira att jag får äran att vara mor och dessutom ha den hjärtevarmaste av mödrar. Morsdagfir, helt sonika!
…
Önskar er alla en god vecka! Ta hand om er, allllt vad ni bara kan, så hörs vi snart igen! <3
Nu var vi, efter upplevelserika och äventyrliga resdagar, så himmelens snart framme… ja faktiskt bara metrar ifrån,
-älskade Moffe (den skäggiges Morfar, alltså) och Astrid. Allas vårt slutmål med resan!
Kramkalas följt av inflytt i ”vår” lilla hytte ute på gården. Nu pustade vi ut, tänk att vi tagit oss hela vägen hit!
Nu började det efterlängtade lilla pärlbandet av dagar att fylla med må gott tillsammans.
Här sov vi som grisar. I syn, ett stycke nyvaken Virvelvind… med en tröja som Astrid stickade till Storebror när han var plutt. Alla fyra barnen har sedan använt den, så klart den skulle med till Norge nu och denna vackra lilla by.
(Åndalsnäs, är närmsta större samhälle/stad för er som undrat).
Vi väcktes av fågelkvitter, brusandet från vattenfallen längs bergväggen på andra sidan Romsdalsfjorden. Och så alla små lamm som bräkte i kör.
Dagarna har varit goda och en lisa för själen. Tempot har varit vilsamt, vi har gjort små avstickare mellan gott hemmahäng.
Ni vet att min Mormor och Farmor betytt och betyder oerhört mycket för mig, när dom båda fick vingar… dök Astrid upp i mitt liv och jag tycker så mycket om henne och våra samtal. Trädgårdsintresset delar vi bland annat, här ser ni en del av Moffe och Astrids vackra trädgård.
Kusinerna har levt lajvet tillsammans!
Lekt från morgon till kväll, spelat spel, pysslat, busat, småbråkat och skrattat så dom kiknat.
Kvällsturerna längs lilla vägen…
Det spelade liksom ingen roll att klarblå himlen för ett slag byttes ut mot gråare väder. Här är som en saga.
Men okejdå, vi dånade allihopa, när vi möttes av denna dagen där vi såg vad som kändes som huur långt som helst.
Här hade vi åkt lilla biten hemifrån, för att åka Trollstigen.. men den hade visst inte öppnat för året ännu… ”det är några laviner som ska komma först”, sa Moffe coolt när vi möttes av stoppskyltarna här. ”Då tar vi den nästa gång vi här”, sa vi i kör som om det vore en självklarhet att det här gör vi om! Känslan är helt klart så.
Bara vara-vara.. sörpla kaffe, gunga hammock och äta våfflor ute på trädäcket. Åhåjaja, så ljuvligt!
Så blev det 17 mai och Norges stora firardag. Vi klädde oss fint under varma kläderna, tog bunten flaggor med oss och drog mot byns gamla skola.
Tjavade syttende mai-tåg och hurrade för vackra grannlandet!
Sen följde kakekalas! Så mycket gott! Vi passade på att prova brunost och annat Norge-fräsigt.
Tumistid med honom. Vi flinade förnöjsamt åt att det var såhär det såg ut för elva år sedan när vi var här senast. Bara Han och Hon.
Tänk så mycket vi varit med om sedan sist…
Tack Livet. <3
Vemodiga kramar och hejdå, för nu skulle hemresan börja för oss Drömgårdare. Övriga gänget stannade några dagar till.
Vi började vår resa hem under kvällen, en annan väg än den vi tog resan dit. Betade av cirka fyra timmar bilåkande (utan stopp inräknat). Slumrade en otroligt god natt i Röros innan vi bilade vidare morgonen efter, resterande typ 7 restimmar (utan stopp inräknat). Just precis här, står vi på gränsen med ena foten i Norge och den andra i Sverige. Vidare nu vägen genom Vemdalen, Ånge, Sundsvall och till sist heeem till vårt älskade Höga kusten igen!
Den här resan kommer för alltid ha sitt lyckobo i våra hjärtan. Så enormt tacksamma för den!!
(Tack tack tack tack älskade Moffe, Astrid och Svärfamiljen. Och TACK, älskade hjärtemänniskorna som tagit hand om hela gården, hästarna, katterna, odlingarna, blommorna.. utan er hade vi aldrig kunnat åka! <3)
Nu var det tidig morgon och vattnet låg stilla, så stilla.
Jag tog mig ner till stranden för ett gympapass, ett utav livets vackraste helt klart.
Strax efter nio var hela konkarongen färdigpackade igen och vi begav oss för att göra Trondheim, där kyrkklockorna ringde så det dånade över staden.
Vi tjavade kring Kristianstens fästning och våra världsgulliga och entusiastiska guider (min älskade svärisar) berättade om än det ena, än det andra.
Medan några fick ilningar i ryggraden över vad som hänt i och kring fästningen, klättrade andra bekymmersfritt på ställen man inte alls skulle klättra på.
Historia? Det enda ämne som jag i skolan tyckte var uuuuurtråkigt. Jag gjorde det jag skulle. Men särskilt intresserad var jag nog inte. Nu däremot? Så spännande!! Och mycket låter ju som bara hittepå. Tänk att vi, just precis nu, är med i en tid, som plötsligt kommer vara historia…
Ner mot själva stan nu. Och den här backen var så himmelens brant.
Jag och den skäggige spejjade färgsättningar och mumlade linoljefärgsspråk oss emellan…
Vi tjavade över Gamle Bybro, vilken är en typisk symbol för Trondheim…
Vyn från den.
Och vidare gick vi för att spana på vad som är Nordens näst största domkyrka, Nidaros domkirke.
Medan vissa häpnade över storleken och vackerheten av kyrkan,
..struntade andra fullkomligt i det och satte sig för att plocka blommor istället.
Medan Farfar drog Lill-Ollen i vagnen, fick föräldrarna gå hand i hand och tjuses och sörpla gudomligt gott kaffe.
Nu kurrade magarna och vi skulle tydligen ”äta lunch i ett torn”. Något jag bara hade hört i förbifarten och liksom viftat bort… ”äta i torn”, sånt kan man ju inte hålla på med.. ser ni tornet där längst bort? Ditåt pekade gänget. Men jag trodde alla drev med mig, så höjdrädd som jag är, kan man ens äta där? Och var det verkligen sant, att det är en restaurang där OCH att golvet där inne rör sig… för att man ska, på en timme, ha åkt runt ett varv och därmed sett hela Trondheim ovan ifrån?
Jodå. Det var sant. Vilken galen grej!
Jag parkerade Olof vid bolibompa på telefonen då jag själv kände mig som en frusen get, ni vet? För rädd för att både röra sig eller prata. Puh, så glad jag var när vi var nere på marken igen. Troo, om jag sålt in denna flådiga restaurang väl nu? (haha!)
”On the road again”. Genom ljuvlig natur, genom kilometerlånga tunnlar som gick under flygplats ena gången och under fjord nästa..
Nu hade vi åkt och åkt och åkt. Och åkt och åkt och åkt. Huvudet var fyllt av synen av fjälltoppar, dånande vattenfall längs bergsväggarna, illigaste av klorofyllgrönt och nu, var det rast och vila igen.
Det fullkomligt rasade ungar och pinaler och kaffestinna päron ur bilarna. Svärmor spisade middag inne i husbilen till hela familjeskocken. Ett- och tvååring kutade på småbenen, storbarnen plockade snäckor och klättrade så föräldrarna fick hopphjärta.
”Vilket äventyr!!”, tjoade någon.
Mätta och belåtna, ammade, kissade, blöjbytta… nu drog vi!
Vidare, på den otroligt vackra Atlanterhavsveien. En 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde. Atlanterhavsveien sägs vara världens vackraste kuststräcka, vilket jag förstår helt och fullt. Den slingrar sig mitt i mellan himmel och hav över öar, holmar och skär och förbinder Averöy med det norska fastlandet. Vackra kusten och vackra Geirangerfjorden. Vilken upplevelse det var! Rekommenderas!!
-Och nu var det bara den sista biten kvar innan slutmålet...
Så kom den där morgonen vi så in i minsta detalj förberett inför, länge, länge.
Var det sant? Hade allt klaffat? Var alla sju barn friska samtidigt? Osv? – Ja! Hurra, nuu drar vi, mot Norge! Tillsammans med Farmor, Farfar, Faster, Farbror och jämngamla kusinerna. Som en liten kortege drog vi iväg från byn, hade bestämt ”vi startar 06.00” och småbarnsfamiljerna höll nästan på att skita på sig av stolthet när bilarna möttes prick, prick då.
Resan dit, skulle göras till ett äventyr! Vi stannade för frukost vid Döda Fallet.
Vidare sedan mot Östersund och Åre,
..där vi lunchade hela gänget och små och stora ben fick leka av sig innan vi fortsatte igen. Fast vänta, först en liten, liten avstickare;
Till Tännforsen!
Milda makter, så häftigt!
Det bara dånade av den vackra forsen som var i sitt vårigaste esse. Tackade naturen för upplevelsen och drog vidare mot dagens slutmål;
Trondheim.
Vi har här kommit fram till en helt fantastiskt vacker Camping/Stugby, Storsand. Där ska vi sova över natten.
Här drar kusinerna iväg mot den roliga lekparken.
Hytterna och vidunderlig utsikt i bakgrunden av en susande Virvelvind som helt fått nog av stillasittande för denna dag. Småttingpäronen pustade ut, vad BRA det hade gått att åka med alla barnen!
Snäckplock på Storsand en majkväll tillsammans med kusinerna.
Tacksamheten över denna resa tillsammans, så enormt stor!
StoraLillebror i solnedgången. Innan vi tjavade till hytte och husbil och la igen allas blå för natten.
Det kan vara så att vi just nu upplever ett riktigt minnen-för-livet-äventyr, hela stora lilla familjen. Vi är i Norge, möter grönskan och andas äventyr och vila, hos den skäggiges Morfar. Alltsammans tillsammans med älskade Svärföräldrar och min Svägerska med familj. En skock ungar. Ja sju stycken faktiskt. Alla i åldrarna ett till nio år. Det är full fart. Vi har kul. Skrattar massor. Sover gott om natten.
För precis elva år sedan satt jag på precis samma plats, här utanför lilla hytten.
Dessa dagar här, då. Ja då planerade vi bordsplaceringen för fullt inför kommande sommarens bröllop. Ja, dagen då han och jag blev Vi, alltså. Tänk att vi är här nu igen, elva årig bröllopsdag på intåg.. och en fyrklöver ungar som virvlar i kring. Livet är häftigt. Vi åker med. Njuter allt vi kan.
Och ni anar att vi har tagit i från tårna för att ta oss hit, förberett i månader för att kunna lämna Drömgården några dagar mitt i ivrigaste våren. Utan vårt obetalbart snälla gårdsvaktargäng, hade det här inte varit möjligt. Vi är så tacksamma. <3
Morgonkaffet smakar så sagolikt gott till denna vy. Vyn som inte ryms ens fotad i vidvinkel. Så vidunderligt vackert här!
Senaste kommentarer