Fräste på en finhackad gul lök, tillsammans med två-tre slantade morötter och en rejäl bit tärnad rotselleri. Slog sedan på lite vatten, ett paket krossade tomater, en redig skvätt grädde och klickade i några matskedar creme fraishe.. hivade i två fiskbuljongtärningar också. Lät alltsammans puttra ihop, saltade, pepprade och skvätte i vitvinsvinäger efter tycke och smak. Kvartade sedan några skalade potatisar och tärnade ett block torsk. I med det bara! När grytan började närma sig färdigkokt, toppade jag med ett par nävar nyskalade räkor. Och dill, förstås!
Serverade med en klick creme fraishe på toppen, till gott bröd och gott att dricka.
”Det här var den godaste fiskgryta jag ätit!”, sa den skäggige.
Som det kan gå, när man får feeling, ni vet. Plötsligt är där en Drömgod Fiskgryta!
En tvättkorg fylld med linnegardiner som är tänkta att hängas upp i Salskammaren. En halvt linneskåp i mjuk färg. En nytvättad fårfäll som hade kattfoder inkletad i sig. Småungar som lunchar i köket, snoriga men ändå pigga. Trasiga väggar. En nyplockad eternellbukett, av risp.
Idag vaknade jag med sån skön energi. Har fokuserat på att tanka på med sömn natt efter natt nu, är det något jag lätt slarvar med, så är det just den… nattuggla, javisst! Så hittar jag mig själv med skör känsla och oro… ”jag måste sova mer nu”, vet jag då. Att göra må-gott-grejer i vaket tillstånd, som att äta bra och röra mig, det är aldrig några krångligheter att få till. Men sömnen… och jag har inte ens någon unge att skylla på. Det är bara jag. Och min oförmåga att gå till sängs. Det funkar ju fint så länge solen ger energi under sommartiden… men, nu faller mörkret tidigare och tidigare. Tror visst att Björnhonan i mig sakta smyger på nu.. sommarens iver suddas ut och tempot i natur, och min kropp likaså, saktas ner.
Jag tänkte på en sak. Hur mår du, som kikar in och läser? Hur är din höst?
Renoveringsröran och allt det oklara rör mig inte i ryggen, gör mig bara pepp. Särskilt en dag som idag. Till och med rörd. Är så tacksam över livet som det är just precis nu. Ni som hänger med oss inne på instagram stories såg till exempel i morse hur våra morgnar ser ut just nu… när vi ska försöka flytta Hönorna och Tuppen Ture från sitt natt-hus till hönsgården. Minst sagt en skrattkrydda till vardagen. Hittills är hönslivet så enormt charmigt! Önskar så och ber för, ”att det bara ska få vara såhär”, ett långt, långt tag nu. Älskade, underbara, vanliga dagar.
Den här buketten ska få hänga här på tork nu först. Sen tänker jag hänga den inne i Badrumstvättstugan. Evighetsbukett som kommer spara känslan av sommar, hela vintern igenom.
Nä. Bäst jag slutar här nu. Sånt svammel jag bjöd på idag.
Det är tjugosjätte september och tisdagmorgonen bjuder på sol och trolsk dimma över åkern.
Graderna är få, gäsparna desto fler. Jag känner mig trött. Inifrån och ut idag. Och nog har jag det jag måste och behöver ta tag i där och då, men efter några timmar av rusch, så uppstår chans. Till vila. Och jag tar den.
Tar med mig kaffekoppen ut till trägungan. Dunsar ner i den nu smått overkligt varma septemberluften. I lilla skålen har jag sista biten kaka från helgen, den där zucchinikakan som är så nästan knepigt god. Med ett lass grädde och hallonsylt ovanpå. Nu pysslar jag om mig själv en stund. Lite, som kan göra så mycket.
Jag tänker på, hur tacksam jag är. Över att ha möjligheten till det där, mitt i vardagen.
Vilan, menar jag. Att kunna hålla det där som Lillkatten Svea på bilden ovan pysslar så imponerande med.
..Balans..
Förnöjsam, över att inte behöva tänka ”på lördag, då ska jag vila”. Eller ännu värre, ”nästa helg, då kanske jag hinner vila”. Som det skulle ha kunnat se ut, om livet var med rusande innehåll som bara krokade arm med varandra, det ena, efter det andra. Jag tänker ibland på, hur det vore om vi var i det där 40-timmarsekorrhjulet och snurrade. Det skulle inte passa oss. Det är så gott, att ha kunna tråcklat ut och tagit oss till det där vardagslivet som gör just det. Passar oss. Det finns alltså flera vägar att gå.
…
Vi har valt bort vissa saker. Till förmån för annat, som känslan av Vardags-Harmoni. Lyxen i att kunna ha styrsel på livet. Och njuta. Dag för dag.
Så blev det den allra sista måndagen i september, vi tar en liten kik bakåt först och främst vetja, vad har vi påtat med här på gården?
-veckan som gick…
En så sagolikt vacker. Och lika vemodig. Måndag.
Frosten nöp. En hel del sommarblommor gjorde natt. Ja, vemodigt. Men jag hade beslutat mig innan frosten kom, för att inte försöka streta emot naturens gång, jag hade med andra ord inte täckt med fiberduk eller så någonstans.. så, allt kändes ändå okej. Lite som en djup suck av lättnad mitt i allt.
Jag vet inte om jag törs skriva det här nu… men kan det vara så att liten Virvelvind börjat fatta tycke för att slå sig neeer, i luuugnan ro en stund, och faktiskt leka, sådär som det är tänkt med prylarna?.. Ute är livets liv, ja, om ni frågar lillvännen. Inomhus? …”Ska man inte bara klättra på allt då? Dra i lampor? Dansa på bordet? Plocka blommor ur krukorna? Hoppa i soffan? Kuta upp och ner i trappan? Balansera? Riva ur lådor? Spela piano med tårna?” … näpp, nu verkar det faktiskt som att en redig lekstund är på tapeten. HALLELUJAH! hojtar någon…(hehe!)
”Köket” jobbar vidare på ”lagar av det vi har”-tema.. middagarna blir med så mycket grönt från landen som möjligt, alltså. Här fräste jag finhackad gullök och lite köttfärs, tillsammans med grönkål, hackad paprika och brytbönor. Salt och peppar. Ett lass persilja på toppen! Att fylla i pitabröd med en god vitlöksröra. Åhåhå, det var magiskt gott!
Motionsturer, springande både med och utan vagn, promenerande och så ett par redigt jobbiga styrkepass hemma på mattan. Aalltså, vilket lifehack det är att ge sig det här.. rörelse, puls och lyfta lite tungt. Jag skulle inte orka hälften av det jag orkar i min vardag, om jag inte gav mig själv träningen. Så tacksam för att kunna.
Jag ägnade många timmar ute i trädgården i goda septembervädret. Grävde upp dahlior och märkte upp dom, för första gången någonsin. Känner mig så löjligt nöjd över det. Inte för att jag iddes skriva exakta namn eller så, som ni ser. Men det där duger fint, tänker jag.
Poff var det fredag och en så pirrig sådan. För en liten tjej, innebar den högt efterlängtat kompiskalas. För en annan större tjej, innebar den en massa fix och påt, inne och ute, som ett endaste virrvarr var jag, överallt.. inte för att jag var tvungen ett endaste dugg, enbart för att jag hade en så härlig morot som väntade… jag skurade golv där, putsade fönster här, handlade, lagade, planerade och grejade…
Lördagmorgon… med tidig löptur och nybakt mammabröd till frullen… och ännu mera pirr i magen.
Sedan gjordes god packning i ordning. För vilken lördag som väntade!! Åhåhå, den ska jag berätta mer om i ett alldeles eget inlägg.
Söndagen blev således en så himmelens lugn variant.
Vi alla behövde återhämtning till fullo och vi lyssnade på det. Pysslade om hästar, vilade ute i trägungan med kaffekopp i handen.. och så släppte vi ut hönsen i den nu färdiga hönsgården, gott! 14 x 4 meter, där ska dom nog trivas när dom inte får sprätta ute på gården helt fritt. Till synes, så verkar fallet redan så; Kuckelikuuuu hojtar Ture lyckligt med jämna mellanrum och småhönorna sprätter på intill…
Det känns overkligt att gå och vrida på den där fina klossen (Byggmästare M alltså, vilken stjärna!!) och gå in till sprättgänget där inne… tänk att vi är med höns nu, liksom! Å puh, jag som hade bestämt mig för att inte kära ner mig så mycket i dessa liv.. har förstått att det inte är ovanligt att en hönapöna får vingar, vingar till hönahimlen menar jag… eller att listiga räven kommer och förstör osv… men, det där är redan kört.. –Jag är så kär i dessa liv, också. Och så ska det få vara, livet är för kort för annat.
Septemberlivet känns så extra härligt i år.. ett par speciella (delvis väldigt täriga) höstar senaste åren, gör att denna, med många ”bara vanliga dagar”, känns så vansinnigt lyxig och njutbar. Ser fram emot en sista septembervecka nu!
Önskeplaner för vecka 39
-Ta hand om småttingar, allt jag bara kan, i vanlig ordning. Denna vecka börjar vi dock med sjukstuga… ena lillungen, är febrig och pjal. Någon annan hostar. Hej höstens första sjuka,…
-Ta vara på varendaste septemberdag som är kvar... sådan ljum höst det är! –nu sprakar naturen i magiska färger.
-Dona ute i köksträdgården! … och försöka leta åt några fler rödbetor i det gräsligt ogräsiga lill-landet.
-Ta tag i sånt där papperstråk! … sånt som jag gäärna drar ut på pga att det är såå mycket roligare att få skapa, fota, filma och greja… men, det andra ingår också.
-Skissa på två skåp! -ett som ska vara ovan tvättstället och ett ovan tvättstugedelen… men, dessa punkter, ”bygga två skåp”, ingår inte i listan för att bli klar med Tvättstugebadrummet, dessa möbler får komma till efter hand. Sådetså.
-Reda ut radiato-virrvarret… innan den riktiga kylan kommer, skaaa ska skaa vi ha vårt nya värmesystem igång, åtminstone i något rum.
-Ha helgen där september blir oktober!
….
Nu ska jag sätta punkt här, sörpla klart mitt kaffe och vi som orkar, ska sedan ge oss ut för att släppa ut hönsen till hönsgården och ta turen till hästarna, övriga gänget får vila vidare här inne. Det här blir en härlig vecka. Vi gör den till så härlig det bara är möjligt, eller hur?
Ta hand om er, allt vad ni bara kan, så hörs vi snart igen!
.. mor och far svänger in på gården med peppiga humör och potatisgrävare. Snabbt var vi igång, nu skulle potatisen upp ur landet!
I år satte vi ännu mer än tidigare år, det är ju faktiskt knappt jobbigt att odla potatis, mest bara så himla lättsamt och trevligt, lätt att ordna sig mycket, god och användbar mat. Att tillsammansodla också, vilken grej!
Drömsyn.
Vi fyllde hink efter hink.
.. alla hjälpte till på var sina vis.
Gräva efter potatis eller att leka, nöjda och glada, lika värt. Lillminsting lång-långsov… också väldans finurligt hjälpsamt, han är med och tar upp potatis mest dagligen, till middagarna, så kanske tänkte han att det minsann var lov att sova sig igenom detta mastodontarbete.
Vilken upplevelse sedan, att få släppa ut hönsen fritt och låta dom picka sig igenom potatislandet…
… snabbt var Hönapöna-gänget och Tuppen Ture inne köksträdgården och levde livet.
Nu var vi alla helt möra och redo för vila.
Två rader potatis lämnades så pass att vi kan ta upp färskt ett tag till. Pärkällaren var full redan också, mycket nöjda är vi med årets potatisskörd, alltså.
Gofika efter avslutat arbete, fy farao så trevligt och gott!
Så det där var Årets pärupptagning, det! .. jag kan bli gråtig för mindre. Sannerligen. Det är så mysigt att göra det här, tre generationer tillsammans. Och vilken känsla, att ha ordnat potatis för hela vintern!
Senaste kommentarer