Glädjen i årets första primula, en färgsprakande typ och så euforin över att ljuset märkbart stannar längre dag för dag.
Tisdagen var pappan borta till sena, sena kvällen.. och istället för att deppa över det, så peppade vi till. Ordnade oss en ”italiensk afton”, jo-jo. Köpes pizza-kit där ungarna fick strössla önskad topping. Iskall crusch, en vanlig TISDAG!? ..och så lite halvhetsig italiensk ”pizzamusik” och precis ingen var på dåligt humör, tvärtom! Urtrevligt hade vi det! Konceptet tipsas vidare! Att festa till ”en sketen tisdag”, kan vara ett utav livets lifehack!
Att ha en minidräng som gladeligen bestyrar där nere i lagårdsstallet.. också det, ett väldans trevligt lifehack! 😉
Har njutit så löjligt mycket av att öppna skafferiet senaste dagarna… för som ni ser så blev det äntligen rent och i ordning där igen. Det liksom rasade ut pinaler därifrån innan röjet, fann möjliga tortilla och mjölpåsar med knappt något mjöl i alls osv.. ni vet. När vi nu var igång så gick vi vidare, igenom hela kylskåpet och stora porslinsskåpet också, även det två skåp som tenderar att ”gro igen” ibland. Så otroligt skönt nu!
Jag sa till min odlingsproffsige vän att jag visst glömt skicka efter kålfröer.. pyttestunden senare hade hon i ett knyck ordnat mig en strålande kompott .. för fint. Och snällt.
Det var en rätt sjåig vecka med extrasaker på agendan mest varje dag innan helgen. Jag var extra noggrann och tankade på. Femåringen och jag lyssnade på årets första fågelsång. Himlen viskade om att februari är på väg. Och stunden jag blundande och kände solen värma blygt under barnvagnspromenaden, var god så god.
Och så blev det lördag! .. och M överraskade med ”Pappabröd” till frukost. Så gott!
Vi fyllde dagen med familjetid och friskluft. Promenad, skridskoåkning och korvgrillning nere på byn. Följt av en ridtur upp på berget. En sån där lördag där energidepåerna fick tankas på.
Veckan avslutades med bland annat det här; pustandet ute på trappen efter en springtur, den första på vad som kändes som en evighet. Precis som med suget på olika föda under året, har jag också olika sug på träning under året. Tabata och promenader har varit melodin det senaste, men nu är plötsligt både kropp och knopp var springsugen igen. Efter rundan drog hockeypojkarna iväg på matchdag och jag var hemma med dom tre minsta till kvällningen. Vi tog oss en byatur, köpte lördagsgodis på en söndag och myste framför Insidan ut (så söt film, tips från oss!). Gott avrundande av en januarivecka mitt i livet!
Önskeplaner för vecka 5
-Haka på när januari möter februari! Januari har känts god.. och evighetslång, på ett välbehövligt vis…. känner mig redo och hoppfull inför den nya månaden nu!
-Dona på här hemma! .. jag fortsätter med rens och röj i vrå efter annan.
–Årets allra första frön ska också petas ner i jord!
-Njuta guldstunder med barnen! … känslan av småarmarna omkring min hals, amningsstunderna på sofflocket, tjoandet under sparkturerna, leendet när vi möts efter skolan, busflinet när vi leker i snön ute, djurbestyren, lyxkänslan när jag serverar barnen och deras kompisar gott mellis, alla små och stora samtal.. det är så häftigt att få vara morsa!
-Ha årets allra första februarihelg! … och den är tusan oplanerad. M-m-m!
….
Önskar er en god avslutning på årets första månad och en god början på februari. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Så, låt oss prata lite om denna skapelse vi har äran att kalla vår, allas vår Salleman!
Det känns liksom som att han ”tillhör inventarierna” här hemma nu. Han har ju levt här på gården nästan lika länge som vi så det är ju inte så konstigt att det känns så då.
Här var det oktober 2016 och vi hade precis varit och hämtat vårt livs första alldeles egna husdjur. Denna lillfis var en otroligt vild kattunge. Jag var såhååå rädd för honom ska ni veta. Han hade människors ben, särskilt mina, som byten och jag minns hur jag kunde springa som skjuten ur en kanon över köksgolvet och vråla ”MAAAARTIN, hjääälp!”. Mycket underhållande, tyckte den skäggige…
Allt ordnade sig fint när Salle fick en kattvän, då har allt överskottsbus ordnat sig med kompisbuset.
Nu är Salle en stadig 8-årig kattpojke, leka är fortfarande ganska så kul… en stund. Han är inte som ett kattunge och dess leklust längre, helt sonika.
Januarikyla är ingen hit, har förresten aldrig varit, om ni frågar honom.
Gosa i någons famn, det gillar han inte heller. Jo, bara precis på hans premisser och det är inte säkert att det passar människan, men se det struntar han i. En riktig liten lurvig mansgris, i kattformat. Och vi älskar honom!
Han äter mat från Royal Canin, och vi anpassar som ni ser maten efter honom och hans behov, ålder, aktivitetsnivå osv.
Royal Canin har något för alla!
Leka en liten stund, vara ute en liten stund, äta god mat, se till så att kattsyskonen är tvättade… men i övrigt, vill han mest bara en sak, särskilt nu vintertid..
… ligga på skötbordet och njuta värmen inne i Badrumstvättstugan. Tvätta sig. Och slumra.
Sannerligen… en mogen lurvig man, i sina bästa år!
”Du är bra på att se det stora i det lilla och det fina i vardagen.
Spara i hjärteasken. Hur gör du för att lyckas med det? (Beundrar verkligen din förmåga”
…..
Svar:
Spontant tänker jag bara; ”men jag/vi HAR det ju så himla bra, varje dag är en sån gåva”. Så kan jag ju inte svara, det är ju knappt ett svar, så jag funderar lite till… och kommer fram till att min syn på livet, mitt sätt att tänka.. förstås är ett ihopkok av arv, miljö, livserfarenheter som gjort mig till den jag är idag, inspiration från människor som betytt/betyder mycket för mig.. och så vidare.
Att se livet med tacksamma ögon, det tror jag är lite som att träna en muskel. Att kunna se det där lilla i vardagen, kräver sin träning, helt enkelt. Jag började tidigt i livet. Minns ända från barnsben hur mamma högt kunde uttrycka ”åå vad härligt att få gå och lägga sig i en renbäddad säng!”, eller hur pappa djupt, djupt andades in syrenkvisten när den just slagit ut i sin vackraste ljuslila blom och han tyckte den ”doftade sagolikt” eller, oavsett vilket väder det nu var, så var det ”ett såå vackert väder” och så ”otroligt skönt ute”. Alla scoutkvällar i byns lilla bönhus under uppväxten, har också byggt ett otroligt stort bo i mitt hjärta, min kära Scoutledare lärde mig så mycket om livet som jag tänker titt som tätt, att ”sådäär skulle Åke ha kunnat säga”.. och så känner jag; ”yes, lifegoal!”. Han lärde mig ordet tacksamhet. Att känna den känslan, för det mest basala. Som mat på bordet, varje dag. Alltsammans, med Pappa Jesus som alltid, tryggt beskyddar. För givetvis, spelar min tro in, den tryggheten skojar jag förstås inte bort.
Jag tänker också, att mitt sätt att se på livet och var dag, som sagt har att göra med vad jag upplevt i mitt liv. Vissa tider i mitt liv har varit väldigt kämpiga, förstår ni. Perioder av att leva nära psykisk ohälsa, har absolut format mig till den jag är idag. Otroligt jobbiga upplevelser, som har gjort mig både skör och stark, på samma gång. Skör, för att jag behövt uppleva hur någon jag hållit och håller obeskrivligt när och kär, må så dåligt, den maktlösheten är brutal och en liten barnakropp slet ont. Men jag blev också otroligt stark, och har nu som vuxen Emmeli vett! …att uppskatta och ta till vara på, mitt alldeles egna liv, där jag får lyxen att stå här med båda fötterna på jorden, levandes mitt liv, innehållandes sånt som får mitt hjärta att klappa varmt, tillsammans med dom jag älskar mest.
En helt vanlig dag. Där vi alla får må gott, vakna trygga, äta gott, andas frisk luft, dricka rent vatten, möta vänner och familj, komma hem till varmt hem, somna tryggt. Vad mer kan jag önska? Inget.
”Det är inte dom lyckliga som blir tacksamma, det är de tacksamma som blir lyckliga”, sa min Storasyster en gång. Och så är det. Det finns alltid, alltid, alltid något, var dag, att vara tacksam över. Prova grabba tag i det, håll hårt om det. Din tacksamhetsmuskel blir snabbt starkare och starkare och tacksamhetstankarna behöver inte alls tvingas fram, dom poppar av sig själv, precis som att börja träna löpning eller annat utövande… möjligt trevande i början, men; ”man blir bra på det man tränar på”, som jag tutar i mina kids.
När livet bjuds extra medvind, ni vet.. så susar allt på och tacksamhetskonditionen håller i. Och genom dagar där själen skaver av någon anledning och livet känns/är allmänt tufft. Då, ja kanske kanske mer än någonsin, har jag användning av , ja är det kanske livets viktigaste muskel? Tacksamhetsmuskeln. Att var dag, kunna finna glädje i det lilla, ger en sådan guldkant på livet. Helt sonika.
Idag är jag tacksam över ännu en dag i Hemmamammalivet. Ingen oro, bara härlig energi. Tacksam över den mysiga stunden där jag och Lill-Olof städade skafferiet tillsammans. Över solen som sken i ansiktet under promenaden. Att det fanns rester kvar från middagen igår, att trolla till en restfest ikväll…. och vet ni, listan är inte slut på långa vägar.
… är det snö eller regn som stormar på tvären idag? , undrade ena lillungen i morse. Mm.. där har ni vädret här i norr idag, är det busväder hos dig med, tro? Från väldig kyla till så mycket mildare väder. Vi har startat veckan så mjukt.. mysmorgon, med svagt schersmindoftande ljus, lugn musik och häng framför barnprogram och för min del, en god bok med texter som alltid lämnar mig med en god känsla (den HÄR boken).
Medan småpojkarna donar med sitt nu, tänkte jag att vi tar och kikar på några glimtar från veckan som gick.. innan vi tar oss ann veckans önskeplaner, där en utav dom är väldigt efterlängtad just nu då ett smärre kaos brutit ut här hemma… nåväl, veckan som gick!
.. började i vanlig ordning nere i lagårdsstallet.
Och veckans första, men absolut inte sista, kompishäng! Det är så vansinnigt mysigt när barnen drar hem kompisar tycker jag. Lika lycklig blir jag när dom också susar iväg till sina småvänner, sån trygghet och tacksamhet över hela alltet!
Tisdagen innehöll ett otroligt märkligt inslag. Det var under några timmar bara jag och Lillminsting hemma. Sicken tur att pyttekocken tog vid när Storebror B var på eget äventyr och hängde med sina blivande klasskompisar.
Väldigt kalla och lika vackra januaridagar pärlades efter varandra.
.. svettiga motionsrundor runt byn, med igenimmade glajjor, färdigtänkta mammatankar och ny energi tankad när hemmadörren öppnades.
Morgonstund med bland det bästa tvååringen vet just nu; bygga Pettson-puuussel.
Trött men happy Bondmora på väg ut till hönsen med lite gosaker…. spagettirester, morot, någon brödbit..
Vi spelade UNO, jag och min femåring.
Torsdagmorgon med second breakfast-stund vid köksbordet för småbrollorna medan morsan strök och hängde upp lilla virkade kappan till det gardintomma köksfönstret.
Donande i älskade Tvättstugebadrummet, också!
Torsdagmiddagen gick inte av för hackor. Fann en fläskytterfilé i frysen som jag tinade, brynde i mycket smör, kryddor och örter. Lät sedan köttet gå klart i ugnen. Ugnsrostade morot, gul lök, palsternacka och potatis. Gjorde sås på skyn och en massa annat gott, som en liten skvätt svartvinbärssaft. Lite bladspenat till. Kära hjärtanes, när mat får lagas från grunden och ta sin tid, då blir det så otroligt gott!! Är så tacksam att ha tiden.
Vacker fredag! Hemmapappan pysslade om småungar medan jag betade av jobb med kamera och vid datorn. En lång fredagprommis tillsammans sedan, var gudomligt!
Och fredagsmyset tog vi i ishallen… tittade på hockeypojkarna i familjen och mumsade glass från kiosken. Så festligt, va!
Helgen har känts lång, lugn, hittepå:ig och härlig.
Ännu en lördagsglimt; Lill-Olle om Mormor mitt i en puss. Om hela fräsiga lördagen läste ni ju omHÄR.
Veckans sista dag. Medan pappan var på brandövning rejsade jag genom ett träningspass, klädde fyra ungar och mig själv i tre lager och gjorde i ordning presanger. Sen mötte vi upp pappsen och drog iväg!
.. Till älskade Storan med familj och firande av vår allas finpojke som fyllde år. Efter utelunch gick vi in i mysvärmen, och oh, så vansinnigt gott fika vi bjöds!!
Som om det inte vara nog, så var vi till kvällen bjudna på fantastiskt god middag hos Farmor och Farfar. Vi tjavade hem den lilla biten och slocknade i ett redigt virrvarr, med känslan av att omöjligt kunna ha det bättre.
….
Önskeplaner för vecka 4
-Ta en januaridag i sänder! .. det är full vinter, känslan av att vara i ide pågår mycket ännu.. vissa dagar plötsligt bara bubblar energin, medan andra, inte alls. Och de flesta dagar, är något slags mellanting.. allt i sin januariordning, mao. Det är så gott att till mångt och mycket kunna anpassa dagen efter ork och energi.
-Fortsätta projekt rens och röj! ..perfekt tid för det nu. I veckan tar jag mig ann skafferi och kylskåp, dessa är föör röriga och sunkiga nu.
-Åka till stan och veterinärklinik som ska sterilisera lilla Sallykatten! …Svea-katten låter vi vara så länge, drömmen om kattungar finns förstår ni. Hade egentligen tänkt låta båda honorna få varsin kull innan sterilisering… men just nu pågår ett ”kissemiss-kaos” här hemma. Katt-tjejerna, som nu är könsmogna, har börjat markera revir mot varandra… INNE. Jag håller på att tvätta mig galen kan jag säga. (TACK för dina möjliga råd men vi har provat allt, dom har egna kattlådor osv, osv.. vi har i samrådan med veterinär koll på detta!). Så, håll tummarna att det kan ordna sig när ena tjejen blir av med sin drift (hu, sorgligt ju, tycker undertecknad.. inte alls oväntat, jag veet).
-Träna! ..långa promenader varvat med svettiga tabatapass här hemma, är min bästa motionsmelodi just nu.
-Möta den sista januarihelgen!
…
Tar gör vi det här till en så god vecka vi kan, tänker jag. Ta hand om er, allt vad ni bara kan! Så hörs vi snart igen!
.. när jag i morse slog upp ögonen av mig själv strax innan tuppen och kände mig så himmelens utvilad för första gången på länge. Ja egentligen var det ju inte konstigt alls, för senaste veckorna har jag faktiskt lyckats he i säng mig själv till kvällen i måttlig tid. Det är liksom inte rimligt för en fyrbarnsmorsa som ska upp tidigt varje morgon, att nattasudda till midnatt och långt därefter. Vi hörs någon gång i maj och framåt, då funkar det fint, att både nattuggla och morgonpigga mig.
Så härligt då! Nyvaken. Men jag riktigt kände hur svinkallt det nog var ute, för redan utanför täcket kändes det rejält kylslaget. Pep nerför trappen och hörde småfötter tassa efter mig kort därefter. Vi drog på oss ullkläderna. Lager på lager. Gamle trogne ugnen vreds på. En dubbel stöpa deg som skulle bli frukostbröd sattes. Ungarna bäddades ner under filtar i soffan, stissiga katter släpptes ut och ljus tändes högt och lågt. Diskmaskinen tömdes och kaffebryggaren laddades.
.. och bröden gräddades!
Den skäggige som alltid så tappert kliver upp kring 05 under arbetsdagarna, väcktes av småfolket efter sin lilla sovmorgon, sen bjöd jag gänget på Lördagsfrulle alla mm:ade stort åt.
Efter långfrukost och facitime-prat med ena storasyrran/mostern i en timme med påtårs-sörpel samtidigt, så tog jag ungarna i bilen och drog iväg på äventyr till lillstan där jag gick gymnasiet, i den svinkalla och lika vackra januaridagen.
Pappan lämnades hemma med diverse krångligt gårdsfix (som att tina frusna vattenslangar och kånka tunga radiatorer att provtrycka för att sedan inse att de flesta läckte…), stackarn! …medan vi andra glassade runt. Tog oss först en sväng förbi bästis-Idan, vidare på en för trevlig, stor second hand-butik. Vidare till korv-mojjen jag och mina klasskompisar alltid åt på ”som ungdomar” … barnen tyckte att det var en sådan fest, haha! Presentkort handlades upp på sportaffären, lite mathandling men mest lördagsgodis shoppades och så födelsedagspresent till kommande kalas inhandlades. På väg hem dök vi in hos MammaMormor och PappaMorfar för brakfika. Det visade sig också att vi hade tänkt äta precis ”samma” middag, så vi slog ihop vår mathandling med deras och mumsade middag tillsammans, samtidigt kunde hockeytokig Morfar och hans nioårige hockeytok till barnbarn, se eftermiddagens Modo-match. Spontant och mysigt hela alltet! Nu har vi ganska just ramlat in genom dörren här hemma efter en hel lördag på språng. Kul!
Och nu blir det så väldigt skönt med fortsatt hemmahäng till nästa gång vi ger oss iväg, menar hemmakatterna…
Senaste kommentarer