av Emmeli | dec 8, 2018 | Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Å.
Idag vaknar vi till lördag. Ingen väckare som väcker någon. Alla är hemma.
Och hela familjen firade med sovmorgon till strax innan nio. Åhå, tack för den barnen.
Vi åt frukost i timmar, sådär så att lunchen bara vävs ihop med kaffesörplande från morgonen.
Barnen öppnar kalenderpaket och pysslar vid pysselbänken av innehållet. Klistermärken med söta julemotiv och pillriga småpärlor att pärla armband och halsband utav. 
Jag tittar på mannen och säger, nästan förvånad i min egen röst; ”duu.. idag känner jag bara för att göra mest ingenting”… Ni kan ana sköna känslan då, när han som alltid är så ivrig (och jag med ju),när han svarar; jag med!
Så, vi har haft kanske världens skönaste decemberlördag här hemma. Vi brukar ofta fylla lördagarna med något slags fix med huset eller något annat ”nyttigt bestyr”, varvat med massa mys. Men idag fick det bli deluxe av långsamt innemys medan det snöblandade regnet drippdroppade där ute. Medan Storebror pep iväg till Farmor för peppisbak i ett par timmar, Minstingarna vilade, så passade jag på att beta av en depå på julklappslistan… från sköna soffan. Himmelens skönt, istället för att springa i affärer.
Och titta där då! Min gosemjuka bäbis i min famn.
Tänk att han är en liten Halvåring nu. Vår älskling Bertil. Ammar och klunkar mjölk för fullt ännu.. jag har lite ont i hjärtat över att han är ett halvår och det börjar skickas grötprover i brevlådan hit och dit..alltså, jag älskar att han är ett halvår, förstås. Var ålder har sin charm, och nu som trebarnsmor, veeet jag ju att det är himla mysigt och härligt det som väntar också. Och så vidare.
Men, det här med att introducera gröt och smakisar efter ljuuvlig helamningsperiod.. det kan jag tycka gör lite ont i hjärtat. Ni är inte förvånade, va? Känslomänniskan bakom orden här…. Ja ja.. Han är så mjuk och go och växer så bra, så jag väntar nog med den där himla gröten lite till.. kör på feeling.. precis som med dom andra två. Det har ju funkat fint, ju.
Lillebroren… Halvåringen. Mm.. dagarna som går, det är liiivet! Och jag gör allt jag kan för att nypa tag i varendaste dag på bästa sätt. Idag, genom att göra mest ingenting. Fint så.
Hoppas att ni haft en skön lördag, ni med! <3
Lillafrun
av Emmeli | dec 7, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Köket, Liten 4 år., Norra Drömgården
(Inlägget innehåller reklamlänkar till något fiffigt för liten älskling)
Adventskök.
.. Snöfall efterlängtat utanför. Spontana Junipussar. MammaMormor-vävda köksmattan. Julerosen jag fick av Storan. Och en Lillebror som idag funnits hos oss prick ett halvår.
Och Memoryspel med min fyraåring.
Han vinner, varje gång. Eller också blir det oavgjort. Men jag ger inte upp! Och det viktigaste är att vi har det så himmelens trevligt tillsammans, ju. 
Så stort, alltsammans.
Sånt som gör mig bubblig i hjärtat av lycka.
Har ni sett söta kaninen?
Det är Bertils. Som han fick av M´s farbror och faster med familj, i doppresent. Ni vet, det är en liten värmekudde som man kan ta ur, värma och stoppa tillbaka.. så finns sedan en lurvig liten kaninkropp att krama när det är hurvigt. Eller kanske om en liten älskling har ont i magen? Eller bara behöver hjälp att slappna av lite. Hur mysig?
Jag kikade runt lite på nätet och hittade tre liknande mjuka varma gosedjur.
HÄR, HÄR och HÄR.
Ett sött julklappstips!
Minstingarna har snuviga smånäsor och pappan har ännu ett fredagsuppdrag med sitt TV-ljud-företag.. lite tråk, alltså. Men vi har det ju gott här hemma. Det är varmt och skönt. Vi kan vila, kurera småttingar och strax ska vi ut och möta snön. Så efterlängtad. Och friskluft är alltid en god idé!
Önskar er en fin fredag!
Lillafrun
av Emmeli | dec 6, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Norra Drömgården
Veckan är så stillsam och lugn här hemma på gården.
Så gott, så gott.
Hyacinterna slår ut, otaligt många ljus brinner varje dag. Vi varvar Astrid-Lindgren-bitar med julemusik. Ena dagen vandrar vi pissregnig, gråmulen promenad. Nästa, kutar mamman pulsen av sig, bland några flingor nyfallen snö, ömsom ishalka, ömsom snöknarr…framförallt, i ljuvligt solljus! Och med sovande småsyskon i vagnen. Storebror svischar iväg till Förskolan och har det gott några timmar över dagen, med kompislek och julpyssel. Så ses vi till eftermiddagen, med lyckoiver över att se varandra, ungefär som om vi varit ifrån ett par dagar eller så fastän det i själva verket handlar om max fem timmar. Pricken över lyckoivern, blir förstås när även pappan kommer hem och familjen är samlad. 
I natt hade vi en pojke som plötsligt var vaken mellan midnatt och 02.
S hade somnat extratidigt, så ingen nöd på sömnen totalt, då vi alla (förutom stackars kliva-upp-05-pappan) tog sovmorgon i morse. Vi tog lugn morgon.. jag kokade varm choklad och bredde tunnbrödmackor till barnen och själv försökte jag gnugga gruset ur ögonen och kamma till håret efter en lite, lite stökig natt.
Nä, jag klagar inte. Inte ett endaste dugg. Jag tror aldrig jag varit vaken dom där timmarna, någonsin, som mamma. Det är nästan oförskämt, jag vet. Men är det något dom är stjärnor på, barnen, så är det att sova. Och det är hur lyckligt som helst.
Just nu är fyraåringen i en mycket funderande period i livet.. i natt avhandlade vi massor, han och jag. Ni vet frågor som ”mamma…? lever själen i himlen?”…varvat med frågor om födelsedagskalas, om vilka stjärnbilder som syntes på himlen och så vidare.
Min tanke blev ”vi tar hemma-tillsammans-hela-dagen-dag imorn”… men se, Minimannen är så himmelens förtjust i sin Förskola nu att en kompromiss var vad jag lyckades med…S som till bara i våras hängde hemma lika gärna, är så förtjust i sin egna lektid… glad att jag varit/är HemmaMamma och så lätt har kunnat låta livet styra huruvida han velat susa iväg eller ej. Min Liten, som blivit liten storpojke. Vi fick till en bra kompromiss idag, med extra långsam morgon innan vi drog iväg hela gänget och vinkade Storebror hejdå. 
Nu har vi varit ute på gården en sväng, jag och min Juniflicka.
…matat fåglarna, andats god luft och nu pågår mysigaste torsdagshänget här inne i värmen. Lillan lommar mellan Lekrummet, Pippi-långstrump-filmen, och apelsinklyftorna. Ser så skönt ut alltsammans, och jag tänker än en gång att jag är som glad som får hänga här hemma med henne, samtliga är så nöjda över det.
Lillebroren sover ute i friskluften, katten sörplar fil i brist på kattmat som tog slut till morgonen. Och jag, sörplar kaffe, smygkikar på julklappar över nätet och styr en torsdagsstädning lite halvt om halvt med halva mig. Njuter så.
Och önskar er alla en god torsdag!
Lillafrun
av Emmeli | dec 5, 2018 | Hemmets Utsida, Jag och M, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.
Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.
Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..
Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.
Hösten 2017 stannade vi såhär.
Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. 
Våren 2018..
.. skulle resten av fönsterna bytas.
Familjeföretaget!
..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.
Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.
M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.
…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.
M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.
Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.
Så imponerad av honom.
Vackraste Snickarpappan.
Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..
..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.
Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….
-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..
Så vi sa; ”äh, vi kör!”.
Vägg tre av fyra klar!
Huset är nästan tio meter högt..
Vägg fyra på väg mot förvandling…
Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..
Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;
VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!
-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.
…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara…
Före.
Efter.
Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.
Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!
Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.
Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.
Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.
Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!
Lillafrun
av Emmeli | dec 4, 2018 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Jul på Drömgården, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården
(Inlägget innehåller två pyssliga reklamlänkar)
Något som hör till juletiden för mig, är att binda oss en julig krans.
Att bara slå sig ner. Bland ris och blomstertråd, en halmstomme och tid. Tid för påtande och kreativitet. Som att landa i det skönaste hav av puffiga vintertäcken, tycker jag.
Enris. Eller gran- och tallris, som kransarna från förra årets julmarknad, som ni ser ovan.
Lingonris. Så himla vackert.
Där har jag bara haft en lite kraftigare ståltråd som jag format till ett hjärta och sedan bundit lingonris kring. Men också så himmelens fint att ha en riktig halmstomme och göra en lite kraftigare lingonriskrans!
Enris. Med blåa bär. Det är en favorit. Sticksigt. Men så vackert.
Jag kommer ihåg förra året, hur jag hade Juniflickan i kånken på ryggen, och Minimannen i min hand. Hur vi kämpade oss till skogen genom snöyran. Var så lyckliga där vi fann enris, under snön som fallit överraskande tidigt. Såå trött gäng innan vi var hemma, och så saligt nöjda över att vi lyckades;
I år, kom min älsklingspappa och överraskade med säckar av pappa-knipsat enris. Gulligt så det förslår. Och liiite mindre svettigt än förra året, hehe
Mosskrans. Alltid lika fint. 
För att inte tala om lummerkransar!
-Som nu hänger där på vackerskåpet inne i Salen. Lummer är fridlyst, men får plockas för eget bruk. Sådetså. Lite slingrig att jobba med, men så så fint!
HÄR finner ni mitt ”recept” för Lummerkrans!
Årets krans som får hänga ute, band jag och Minsting tillsammans…
han var sådär lagom road och låg och blinkade långsamt med storögonen där på ullfilten och undrade vad mamman pysslade med egentligen…
Sådärja! Årets Julekrans. Med röda bär och juleröd rosett med guldig kant!
…
HÄR finns halmstomme och HÄR finns bästa sortens tråd, dock finner jag den inte i grönt som jag har. Men kika i närmaste pysselbutik eller i blomsteraffär, förstås!
Tipsigt från mig alltså, för skön landastund och tid för kreativitet; -Bind din egen krans!
Må så gott alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer