(Inlägget är i betalt samarbete med Västerbottenssåpa)
Psst! .. ett litet tidigt God Jul till er kommer här;
-Rabattkoden Emmeli20 ger er just nu 20% rabatt på ett helt köp, hos Västerbottenssåpa!
(gäller hela sortimentet, även kit och redan nedsatta varor)
Erbjudandet gäller tom. 17/12-25.
Julsåpakitetär otroligt härligt att använda just precis denna tiden på året!
Det innehåller 1 såpspray med doft avingefära som är så härlig till den lite snabbare ”vardagsstädningen”, bara spraya på och torka av. 2 refiller följer också med till såpsprayen. Samt en allrengöringssåpa med samma doft, till den lite grövre städningen. Att torka golven med doft av ingefära är så himla trevligt!
Dessutom, är det här kitet den perfekta gå-bort-gåvan i juletid!
Varför inte ge varandra produkter från Västerbottenssåpa i julklapp? Julen är nog belastande klimatet som den är, låt oss alla tänka till, ge varandra miljövänliga gåvor och samtidigt göra 2026 till året där vi alla börjar städa med helt naturliga produkter!
Vilken grej, va!?
Och inte bara städa miljövänligt, utan också TVÄTTA miljövänligt!
Tvättmedelskitet är fantastiskt. Ni kommer väl ihåg principen ”lika löser lika”? Såpan är fet och fett löser fett, så fastän tvättmedlet är snällt mot miljön och plaggen, så må ni tro det är rysligt tufft mot bland annat fettfläckar! Och fettfläckar och andra svåra fläckar finns det gott om i ett småttingliv.
Alltvättmedlet fungerar precis lika bra på kulör- som vittvätt, till och med ull! Tvättmedlet innehåller inget blekningmedel (= inget som sliter på textilierna) men önskas blekningseffekt, så fungerar det lika bra att strössla i 2-3 msk bikarbonat direkt i trumman.
Är fläckarna riktigt tuffa såsom nedan, går jag på fläcken med lite vatten följt av fläckborttagaren innan plagget läggs i tvättmaskinen.
Före – Efter.
Tvättmedlet finns i flera milda, ej ett dugg stickiga dofter; äpple, lavendel och citron. Samt en suverän fläckborttagning med doft av citron.
Kläderna till familjens minsta lilla prinsessa, tycker jag om att tvätta helt utan parfym. Ja! Det finns alltså en fjärde variant, ett parfymfritt tvättmedel.
Kalkborttagningen rengör dina duschväggar eller din kaffebryggare i ett knyck!
Ta kalkborttagning och lite vatten på en ekofibertrasa, gno på utsatta ställen. Skölj sedan ur bryggaren med vatten. Låt till sist rent vatten ”bryggas” ca tre gånger, så kaffebryggaren är rejält genomkörd.
Kökssåpan används på ytor där vi tillagar mat, det känns gott att inte använda parfymerade produkter där!
Köksrengöringskitet är hela kökets städvän.
Ugnsrengöringskitet, gör din ugn, dina plåtar, kastruller etc. så rena med den fasta såpan som får låta dra. Ni ser ju ovan!
I badrummet föredrar jag att använda badrumssåpan. Det känns så hygieniskt också, att bara just använda dessa flaskor i detta rum och låta de ”bo” där inne.. inte svassa runt med badrumssprayen i övriga hemmet, liksom.
Den Skogsdoftande badrumssåpan kan du använda i precis hela badrummet.
Och joo, det är sant! Så här kan det se ut hemma hos en familj med fyra tandborstande småttingar (femman har inte börjat borsta några tänder ännu, ju!) … efter tandborstande och skitiga händertvättande går jag på med badrumssprayen, i ett knyck blänker det igen!
Sprayen, på lättare fläckar. Allrengöringssåpan, på tuffare fläckar och smuts. Precis som i övriga rum!
Att städa och tvätta med Västerbottenssåpa, gör inte bara kläder och hem rena, hela alltet känns så gott i själen också! Skonsamt och miljövänligt och samtidigt effektivt mot smuts och fläckar. Kan det bli bättre?
Avslutningsvis, något så otroligt trevligt… vad sägs om denna Limited edition- Nyårssåpa!? .. med doft att Nyårsbubblor! Den kommer med all säkerhet göra städrycket mellan jul och nyår lite extra härlig! Återigen, perfekta gå-bort-gåvan eller juleklappen..
Glöm inte! – med rabattkoden Emmeli20 får ni nu 20 % rabatt på ett helt köp, på heela Västerbottensåpas sortiment.
Första lilla snön kom redan 10 november. Några få singlande flingor. Ankorna är tuffa i kyla också, verkar det som.. ut ska dom, trots att kvicksilvret sjunker. Så roliga djur!
Inne i gamla timmergårn är det varmt och gott.
Vi eldar i kakelugnen, morgon och kväll. Bland det mysigaste vi alla vet! Det känns fortfarande, vinter två nu, så nymodigt att kunna elda.
Och se där, ja, vårt kära polkagrishus..
-med både några röda och lika många vita fönster. Rött återbrukat tegeltak.. och en nymurad skorsten som M jobbat med under hösten, murad med gammalt stortegel vi fann på en blocketannons i våras… tungt att jobba med, men så fint!! Ja, så har han alltså murat en skorsten för första gången i livet också, den där skäggige. Impad är jag.
Men inget är riktigt klart som ni ser. Fönster ska målas på gavlarna, nya hängrännor och stuprör ska till, plåt fattas på skorstenen och andra sidan taket läggs om troligtvis till våren och därmed hamnar nockpannorna på plats, vindskivorna behöver ordnas osv osv…. sinom tid, sinom tid.
Men nu är inte tid för att hinna så mycket det bara är möjligt. Nej, nu är tid för så mycket stanna upp, passa av och njuta av nuet som vi bara kan! Bäbistiden är så särskilt speciell.
Kom ihåg att Vintervila också! manar Björnmor. Tänk att vi är i andra halvan av november..livet innehåller sina måsten och åtaganden.. men jag tror på att lyssna på naturen och följa dess iver och fart, året om, för att må så bra som möjligt. Vad tror du?
Storkok är en favorit. Laga mycket och kunna ha restfest. Här lagade jag en högrevsgryta medan övriga gänget var i vår skog och hämtade hem gran-, och enris som vi ska pynta entrén med inför advent.
Grytan blev otroligt, med kött från Lidbölegård i grannbyn. Receptet fann jag HÄR förresten!
Sol som skiner dag för dag, så ofantligt lyxigt i novembertider.
Mörkret faller tvärt till eftermiddagen.. och typ det enda jag vill då, är att sitta på sofflocket i gammköket, sörpla kaffe och fika något gott. Med bäbis i famn och ungar i kring. Nyper mig i armen, att få spendera ännu en novembermånad som HemmaMammaBondmora.
Årets första saffranskaka bjöd vi kompisarna på. Receptet på kakan, har du HÄR.
Djurliv i november.
Kallt och frusen mark. Så stort att se hur barnen tar mer och mer eget ansvar och vågar mer och mer.
”Det här ÄR den mysigaste tiden på året!”, sa ene sonen häromdagen när vi vaknade till ännu en frostvacker morgon och jag fick feeling och hängde upp rödrutiga gardinerna i köket. Jag är beredd att hålla med honom.
Lyckas man som mor (och far?) också att hålla ribban lagom hög för allt som önskas göras, så blir det succé. Jag tänker mycket på det här, det vet ni. Livet får styra, från år till år. Sopar iväg hittepåmåsten, ett efter ett. Inget av barnen kommer säga ”ååå mamma, vad UNDERBART att du slet ut dig till jul, i år igen!”… näääpp. Jag vill ha ro att sitta ner… pyssla det barnen vill pyssla. Baka det barnen tycker om. Städa lite lagom. Laga ett stort gäng köttbullar att ha i frysen till jullovets luncher som ingen egentligen orkar laga.. för köttbullar, det tycker vi alla om.. sju sorters sillar bryr vi oss föga om. Pynta lite lagom. Med stjärnor i fönstren, buntar av en och gran i några rediga krus samt röda julmattan så kommer vi långt. Och julgranen, förstås! En drös julklappar till alla ungar? Nix. Några få. Något de behöver. Något de verkligen önskar sig. Samt en upplevelse. Att barnen värdesätter närvaro och lugnan ro högt, det törs jag nästan lova!
Hösten var så väldigt vacker i år. Men tänk, nu är den här! Vintern!
I veckan har jag gjort hallen helt redo för en lång vinter, kånkat ut höstens ytterkläder och skor och tagit in allas vintermunderingar. Firade rockaden, med en långprommis med Lillan, medan pappaledige pappan var hemma med övriga gänget.
Igår vaknade vi till en trött, trött fredag. Eller det var nog jag som var tröttast då.. vi är bortskämda med ännu en bäbis som sover gott om natten, men den där natten var jag vaken med en väldans språksam liten snart-tvåmånaders-bäbis. Hon tyckte att vi hade ypperlig prat-, och jollertid då och sov sedan igen sin sömn under hela dagen igår.. men inte jag, så det var otroligt skönt när det blev fredagsmys och vi bara drösade ihop i finsoffan allihopa.
TACK alla ni som engagerade er i min fråga igår morse inne på instagram, också! Jag undrade hur er erfarenhet av rotavaccin (ett vaccin för EN variant av magvirus) är och ni var hundratals som svarade. Som jag förstår har vaccinet ”förfinats” senaste åren och den första varianten verkar ha gett väldigt mycket mer magont och besvär som biverkningar, än den varianten som ges nu. Skönt att veta! En hel del skrev att ni avstått vaccinet. De allra flesta skriver att ni valt att ge det och att det gått väldigt bra, kanske lite pruttigare lillmage och magknip som ändå gett sig efter några timmar. Typ så. Några få fall har fått riktigt tuffa biverkningar och de skrämmer mig massor. Vaccinet skyddar också säkert, i enbart två år. Eftersom jag gärna både långtidsammar (vilket ger gott skydd för allt möjligt) och vi dessutom inte flänger runt så mycket eller har barn på förskola där det cirkulerar mer magis än i skolan, så känns det inte självklart att ge just detta vaccin, faktiskt. Övrig vaccinplan följer vi förstås, men rotavaccinet har inget av våra barn fått.. det har funnits så kort tid, bara Minsta Lillebroren som skulle ha kunnat få det, men vi valde bort det. Han ammades till strax över tre (!) år och har ännu inte fått sin första magis (!), trots att precis alla i familjen har varit magsjuka någon sväng… men inte han… kanske bara en tillfällighet?.. kanske har också amningen givit honom ett väldigt bra skydd under dessa år. <3
Jag var i alla fall för trött och skör igår för att kunna ta ett beslut om vår lilltjej ska få det eller ej, så det blev ett alldeles vanligt bara mäta-, och vägabesök hos bvc igår. Älskar att gå till bvc, vi har en fantastisk bvc-sköterska som alla våra barn tyckt/tycker så gott om. Lillan har veckor på sig att hinna ta det där vaccinet ifall vi bestämmer oss för det, så vi sköt beslutet på framtiden helt enkelt.
I morse vaknade vi till en utsövd lördag.. frukost med flocken samlad.. pusselbygge framför brasan. Morfars tittade in en snabbis, djuren gjordes, barnvagnspromenaden vandrades och nu har vi precis kommit hem efter att ha varit på kusinkalas. Nu väntar en vilsam kväll för oss alla.
Dagarna flyter ihop som ett pärlband av pärlor fyllda med livet. Oktober har blivit november…
Fyller dagarna med liv. Älskad vardag. Ammandet och snusandet i Lillans hår. Lillens hand i min när vi går mot djuren. Det kalla höstregnet och leran som letar sig in i hemmets alla vrår. Trötthet som lappas över med kärlek. Promenaden tillsammans med mina döttrar. Synen av mitt största barn som håller sitt minsta syskon så tryggt och världsvant i sin famn. Snabba kyssen från M, i förbifarten på väg mellan arbete, middag och hockeyträningarna. 11-åringen som gjort morgonkaffe till sin mamma. Stunderna bredvid min Prins Bertil när han läser för mig. Eftermiddagarna när skoldagen är slut och vi möts igen, fikar mellis, pratar och pysslar. Tvättandet av småkläder, bvc-besök, skolväskor som fylls med extrakläder och fruktburkar. Låg höstsol, ständiga sms-pling från biblioteket om böcker som måste lämnas åter och just det, vinterdäcken! Läxläsning, fundera ut middagar, ge lillponnyn sin dagliga medicin, handla och laga mat. Disken, vika tvätten, borsta småtänderna, vyssa liten, Gud som haver innan natten..Vardagen.. det finaste vi har.
Här kommer några glimtar från senaste veckorna här hemma på gården;
Varmt. För att vara mitten av oktober. Höstlistan hänger i köket, vad behöver göras? ”Vi kan kasta in veden!”, sa dom. Tur för mig och M att vi har såna otroligt hjälpsamma ungar.
Här stockar sig gråten i halsen, … dagen då ”Ikran blev stor och flyttade hemifrån”.
Jag grät otröstligt i en vecka.. trots dagliga uppdateringar om hur bra han hade/har det. Han har kommit till en fantastisk familj och vi har fått nya så fina bekantskaper. Efter en vecka, hände något med gråten.. den fick hjälp att ta pauser ibland. Men mer om det i ett annat inlägg, det här kommer bli en novell i alla fall.
Dagen efter, fyllde vår älskade lilla O, 4 år.
Vi firade honom, bara vi familjen, dagen lång. Att få äta bulle i sängen, öppna presenterna, bygga nya legot och spela knähockey med nya lilla klubban tillsammans med syskonen, dra iväg på cykeltur hela ligan, få favoritmaten till middag och läsa nya böckerna till kvällen… såna höjdare, tyckte lilla Lillebror.
Några dyrbara solstrålar i gammköket. Och två gulliga Bästisar. <3
Slumra bland buller och bång, det är livet som en sömnig lillpiga.
Nu skulle 4-årskalaset med storfamiljen snart börja. ”Hulkentårtan” pimpades av storasyskonen, det drällde av kalasklädda små och någon höll på att kolavippa söthetsdöden av synen av hela alltet….
Chokladbullar och chokladbollar. Morotskakor. Kolakakor. Kladdkaka och grön gräddtårta med vaniljkräm och jordgubbssylt från sommarens bär. Gott. Men godast av allt, fikakön av människor som slingrade sig genom köket.
V.44. Novemberlov. Höstlov. Läslov! Pärlov? Vi startade i alla fall lovveckan på bibblan, det är en favorit att gå dit och läsa och låna med oss böcker hem.
Mest skrotade vi bara på. Vilade upp oss liksom.
Pappan var ledig från kontoret stor del av lovveckan så vi njöt av alla-tillsammans-tid på olika vis. Donade hemma på gården. Vintrade på olika vis, som att ta in sommarhagen.
En dag drog vi med kusinerna på technichus i Härnösand. En annan, hängde vi med andra delar av storfamiljen.
Allhelgonadagen dukade vi fint i vinterbonade salskammaren, lagade lax i stora lass och välkomnade stora och små vänner för höstlovsmys tillsammans.
För prick en vecka sedan vinkade vi hejdå till drakarna, ankpojkarna. Så fint att de får leva vidare och glädja på annan gård. Vi behåller tre flickorna och en pojke, lagom anktrupp för oss. Hoppas på stora ankägg att göra pannkaka av till våren…
November. Morfars på eftermiddagsfika. Kyligare promenaderna. Mörkret som faller. Dagarnas längd, mäts i ljus.
Och titta!
”hej det är jag som är Signe, sex veckor gammal nu. Det här är min mamma, hon och jag är lika rufsiga i håret och har båda en svag doft av häst i det, konstant. Min mamma pussar på mig jämt å jämt och jag älskar henne, att vara i min mammas famn och amma och helst bara liksom hänga kvar där i ammemyset i gosiga evigheter, det är det bästa jag vet. Har därmed tvärväxt och är det gossigaste hela familjen vet”.
I helgen har startskottet för vintrigt, smygjuligt pyssel gått här hemma. Juni hälsar att ”Julpyssla med kreativa Karin” är en toppenbok.
Idag är det farsdag och jag är så tacksam över att mina barn har den pappa dom har. Dessutom har den där skäggige och jag, varsin pappa som båda gör allt och lite till för sina nära. Lyx, alltihopa!
…
Och det var lite om den senaste tiden här på gården. Vi hörs snart igen, fina ni!
OM vi är stolta över att nu kunna dela med oss av vårt storslagna Norrland till hela vårt avlånga land!
Norrmejerier, ostmakarna av Västerbottensost, har nämligen kommit med två nya lyxiga ostar, Höga Kusten och Abisko, som går att köpas i hela Sverige.
Bland det mysigaste vi vet, är helgernas långfukostar och dessa mellanlagrade ostar med lite mer smak, gjorda på norrländsk mjölk, sätter sannerligen guldkant på frukostmackan.
Att vi fyller frukostbordet med mejerier från våra norrländska bönder, är en självklarhet för oss. Gott, som gör gott!
Ostarna är också så goda att ha till matlagning eller på ostbrickan.
Abisko, är frisk , söt och med fyllig eftersmak. Höga Kusten, är krämig och har en härlig sälta.
Det är smått omöjligt att välja, men allas vår absoluta favorit är…
-Höga Kusten!
Otroligt god! Dessutom, är förpackningen så vacker med en älskad bergstoppps-vy som vi har bara ”runt hörnet” här i vår by, Fäberget, alltså.
Kan bara ana hur gott det skulle smaka med en höga kusten-ostmacka där uppe på toppen!
På nygräddat ”Mammabröd” med lite grön tomatmarmelad.. till en kaffekopp.. intill en ammande lillbäbis. Mm, där njuter jag maximalt just precis nu.
Vilken blir din favorit, tro? Höga Kusten eller Abisko?
Det stockar sig i halsen. Gråten är så nära, hela, hela tiden. Bryter ut och sansar sig, om vartannat. ”Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Är det verkligen rätt beslut?”… ord, på repeat just nu.
Idag är en otroligt (känslomässigt) tuff dag. Idag har vi sagt hejdå till en älskad, fyrbent, familjemedlem. Ett ytterst o-egoistiskt beslut där vi tänker på djuret och inte oss, i första hand. Hade vi varit ego och satt våra känslor främst, hade han aldrig lämnat gården. Men vi önskar honom mer. Tanken när vi fick äran att börja kalla honom för vår, var förstås att vi aldrig någonsin skulle skiljas åt, förrän livet skulle ta den saken i egna händer, alltså. Så händer det, livet, och vi vill inte byta hur det har utvecklat sig, mot något, men dygnet har bara sina tjugofyra timmar… och..
…
-Livet. Det är ett endaste ”åka med” och en himla massa ”att välja är att välja bort”. Ibland behöver tuffa beslut tas, än fast det river inombords. Det här beslutet är på inga sätt spontant.. det har vänt och vridits på tanken i minst ett par år nu. Till salu på nån himla hästsite, det skulle han aldrig bli…”men dyker det upp ett hem som vi bara tycker verkar vara tusen procent underbart för honom, med mer tid för honom än vi kan ge, då kan vi fundera…”.
Det hände. Och idag sa vi hejdå.
Till vår älskade Ikran.
Hjärtana fyllda av Ikran-minnen. Vi är så tacksamma för åren vi haft tillsammans. Vad mycket vi lärt oss. ”Vilken resa det har varit”, än hur klyschigt det låter.
Men jag har svårt att förstå och förlika mig vid det, att han som tryggat och förgyllt hela gården, stått där utanför fönstret och tittat in som för att säga ”god morgon” varje morgon, nu inte längre strövar här…
Vackra häst-själen.. som kom till oss när jag behövde honom som mest.
Tacksam att alla barnen fått leva intill honom dag för dag alla dessa år..och att till och med lilla bäbisflickan hann träffa honom. Det känns mer än fint.
…
Vi köpte honom, tillsammans med lille ponny-farbrorn, uppe i norr, för prick sex år sedan. Efter att jag hästat otroligt mycket sedan 10 års ålder, hade hästandet nu varit på paus i några år och själen skrek efter häst.. såklart vi skulle ordna oss det, var vi båda så överens om.
Bertil var ett år och övriga barnen tre och fem år. Jag föll totalt för att den skäggige föll för en häst, det var liksom lite för drömmigt för att vara sant, så fantastiskt roligt att vi kunde dela det intresset. Köp det blev och till gården det anlände ett fantastiskt radarpar. En stor döle-pojke och en liten ponny till barnen. Vi hade då så väldigt mycket mer tid för en stor, 600-kilos-Ikran i vårt liv och framförallt den skäggige, som var den som föll för denna häst allra mest och tog sig ann honom som sin… jag har alltid tyckt att han är fasligt stor, tyckt om att gosa med honom i hagen och ta en ridtur med honom i skogen nu och då, bra så. Men att jobba på med honom har aldrig varit mitt intresse. Islandshästen införskaffades och det är ”min ras”, där är jag hemma. Charmigt till tusen har det varit när vi gett oss ut tillsammans, jag och M, på varsin häst. Vi alla har också älskat att titta på när M och Ikran jobbat tillsammans.. hur M kan, med enbart kroppspråk, trygghet och blick, få den där jättehästen att vilja göra det han ber om… en övertygelse de sinsemellan. Något som jag bara aaldrig känt att jag kan ge Ikran och faktiskt inte ens haft något intresse att jobba mig till. Om Ikran var i en islandshäst-storlek, då .. men nu är han en jättehäst.
Å puh.. Älskade jättehästen… (om jag gråter en skvätt nu? absolut).
Men livet, ni vet.. ett enda ”att välja är att välja bort”. Ridturerna tillsammans har bara blivit med glesare och glesare mellanrum. Bara en sån sak att vi nu har två älskade barn till och tre av fem barn spelar hockey och pappan dessutom är hockeytränare.. Otillräcklighetskänsla…än fast vi vet att vi gett hästarna de bästa förutsättningarna och låtit de leva såsom hästar önskar och mår allra bäst utav…. så naturligt det bara går. Hur vi än vänder och vrider på det, så har även vi bara tjugofyra timmar på dygnet. Vi har valt att bilda stoor familj, med många barn. Vi vill inte säga till barn tre, fyra, fem att ”nä du, tyvärr orkar vi inte med att du ska få spela hockey” (eller vad det nu kan vara), ”pappa ska jobba på med kallblodet istället”. Nä.. vi vill ge alla barnen samma förutsättningar att få greja på med det de vill. Vi vill orka finnas för alla barnen lika mycket. Och så har vi minst tusen andra saker vi vill göra här hemma också.
Att ha hästar är fantastiskt. Men en omstrukturering i flocken, är ett måste. Barnen älskar hästarna och att rida. Deras lilla ponny är dock inte mycket till ridhäst längre, mer är små korta skritt-turer. Islandshästen är inte heller någon barnhäst, ett endaste dugg. Och Ikran är alldeles för mycket häst för till exempel en sjuåring (dock inte om ni frågar den coole sjuåringen). Det vi ”behöver” för att få hästlivet att fungera gott nu i livet, är ”en lagomstor, lagomfartig familjehäst” som både päron och barn kan ha det gott med.
Så nu vet ni. Varför vi släpper taget om döle-pojken. Vi önskar honom mer ompyssling, mer skog. Det kommer han nu få hos den fantastiska familj vi funnit åt honom.
Livet med alla dess kapitel. Det här kapitlet har varit så otroligt vackert. Ett sånt vi kommer minnas lite extra. Nu börjar ett nytt.
Tack för allt, för evigt älskade Du. Ikran. Hovdeblån. Blå Berget….
Senaste kommentarer