Det är måndag och dags för en redig rapport av veckan som just gått,
innan vi landar lite och förstås blickar framåt med några nya önskeplaner för den här veckan.
Veckan som gick;
.. jag vaknade till måndag och nockades av årets första släng av vårvinterångest. Första bästa läge under dagen, rev jag av ett gott träningspass och sen var det så bra med det, skoskavet krympte till noll och jag kände mig som en vinnare.
Småpojkarna och jag snodde ihop en semmelkaka (recept HÄR) som vi bjöd skolsyskon och hjärtevännerna på till mellisfika.
För att göra måndagen ännu härligare, så knackade det på dörren mitt i fikandet.. där stod en trio älskade människor och hänget fick en ny nivå. Bäbisgoooos!
När måndagen började skymma, kände vi oss ännu inte färdiga med varandra efter timmar av surr och lek och fikande i timmar.. jag snodde ihop en storstöpa middag och så vardagshängde vi vidare, nu med papporna hemma också. Att dela vardagen, utan knussel, tillsammans med fina vänner, det är så enormt härligt.
Tisdag förmiddag och full fart! Det som tidigare varit vår tvättstuga, agerar nu Soprum.. sortering av insamling, mao. Vi verkar, smått omedvetet, ha någon slags tävling för oss där vi ser till att proppa in lite mer rat innan varje ryck att ordna till. Nåväl. Småpojkarna och jag styrde ner alltsammans på by och sorterade bort, skönt.
Vi serverades så vackert februariväder. Här, en typisk utelekstund här hemma. Gården är stor och det finns alltid något att göra. Här grävde det ena i snön med sin ”grävmaskin” medan det andre hängde i trädkojan. Alltsammans intill hästhagarna med tre lurviga typer som stod och glodde och ville vara med.
Vardagslycka i tre glimtar! 1. Barnen jublade över att familjevännen G skickat post, varsina så otroligt fina böcker till barnen.
2. Mamman jublar fortsatt över att lill-coop säljer så mycket bra mat på ”ät snart”-pris.. Hemmamamman äälskar att handla sånt, äta på direkten eller frysa in.
3. Och glimt nummer tre; en vardagkväll hemma hos Familjen B, där vi återigen delade en vardagsmiddag med varandra. Wow, wow, wow!
Ännu mer vardagslycka i syn!
Läxläsning och pysselstund. Här har Lillminsting just lärt sig säga apelsin… ”aaarselsin”, sa han nöjt och alla skrattade gott.
Vi slog till med ett redigt bullbak och årets första utefika på gårdshustrappen. Nej, det var inte ogott eller ohärligt, inte alls. Och många frågar mig hur jag pallar baka med barnen så mycket, för jag ÄLSKAR det verkligen. Knepet är nog att låta det yra mjöl och sölas ägg och bara njuta av stunden och tänka ”stöket tar vi sedan”.
Jag jobbade på med uppvaknandet. Från vinterdvalan. Det gick faktiskt ganska så bra. Ja, till och med väldigt bra. Så glad för det!
Vi vaknade till en isande kall fredagmorgon. Mina ”friskluftiga morgon-andetag” var kyliga och så goda.
Fredagsmys i syn. Så evigt tacksam för vår plats på jorden.
Lördagen var en helt sagolikt vacker sådan. MammaMormor och PappaMorfar kom och hängde med oss, gosade djur och bullfikade.
Till kvällen var vi mer än trötta och somnade tidigt, men blev väckta mitt i natten då jourande pappsen drog iväg på larm i svinkylan.
Veckans sista dag blev således en ganska så trött sådan. Vi dukade upp med pyssel inne i köket, för både stora och små. Den skäggige satt och ritade på ett skåp jag önskat att han ska bygga i tvättstugebradrummet medan jag och barnen satt vid köksbordet och pysslade med hjärtetema.
Tidig kväll för att tanka kraft inför ny vecka. Somna med tacksamt hjärta.
…
Nu är det ny måndag som pågår. Jag har kickat igång veckan med ett pass på mattan medan jag parkerade småpojkarna framför barnprogram en stund, ofta är dom med i kring och gympar med.. men ibland önskar jag absolut lugn och ro runtom när jag tränar, idag var en sån dag.. behöver helt sonika samla tankarna.. inför punkt två av nya veckans önskeplaner 😉
Jag ser fram emot den här veckan, tror det kan bli hur fin som helst!
Önskeplaner för vecka 7
-Njuta lugnt hemmaliv! ..så mycket att det nästan står ut genom öronen på oss!
-Beta av ett (egentligen alldeles för) spännande telefonmöte! … kul ju!
-Bjuda darlingar som är hemmavid dagtid, på semmelfika! Det ska bli så gott på alla sätt!
-Springa och promenera! .. åhåh, efter en brandisjourvecka är vi som kor på grönbete.
-Inleda helgen med vad som var storasyskonens ena julklapp! .. dom fick ju julklappar enligt regeln ”något barnet behöver”, ”något barnet önskar sig” samt en upplevelse..nu räknas dagarna ner, med pirr i småmagarna.
-Februarihelg! .. med bland annat hockey i stan, och jag ska samtidigt passa på att shoppa pelargonjord när vi ändå är där, innan dess blir inga pellisar omsatta, förstår ni. Pelargonjord från Hasselfors, hjärtans bra tips från mig till dig.
…
Önskar er alla en god, god februarivecka, ta hand om er allt vad ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Något jag tycker är himla fint att göra denna tiden på året,
..det att gå ut i trädgården och knipsa in en eller några kvistar syrén och sätta i vatten. På några dagar kommer knopparna och snart små gröna blad, har jag riktigt tur så kommer små små pytteblommor också.
Det är så gott med det gröna och att blanda upp till exempel en bunt köpestullisar med dessa grönknoppiga kvistar, är fantastiskt fint. Eller att bara ha den såhär, i all sin enkelhet.
Hoppfulla lilla kvist!
Vill önska er alla en fin fredag och en god, god februarihelg!
Tusen tack för er fantastiska respons sedan gårdagens inlägg här inne, min inkorg har svämmat över av igenkänning, värme och kärlek. Det är så intressant att läsa om er alla, återigen; aldrig är vi någonsin ensam. Så skönt att känna! Intressant att läsa om era knep och ännu mer grottande i att solen, ljuset, D-vitaminnivåerna i kroppen så hänger ihop med måendet denna tid.. det krockar liksom, huvudet och kroppen. Och allt allt allt är så okej och så o-konstigt. Bara att omfamna!
Och jag tänkte på en sak när jag läste ett utav era svar som löd ungefär ”tack snälla för att du delar med dig av även dina mörka sidor”… och där vill jag bara svara att.. ”Tack, jag förstår vad du menar.. ”..men också ”STOPP! Tänk inte så! Värdera inte dina ”sidor” som mörka eller ljusa, tänk istället att alla pusselbitar är lika viktiga pusselbitar för att alltsammans till sist ska utgöra hela, fantastiska, DU!”.
Jaha, är du här nu? ,tänkte jag härom morgonen, i andetaget jag nästan inte fick åt mig.
–Februari, ja. Tänkte jag sedan. Med allt vad det innebär. Februariblå himmel, vårvinterviskningar, årets första dagsmeja.. och ljuset som återvänder, dag för dag. Ja, ljuset.. det underbara, hoppfulla, obarhärtiga, ångestframkallande ljuset!
–INTE NU, INTE ÄN, LÅT MIG SOVA LITE TILL , skriker min själ när vi kommit några dagar in i denna månad. Ljuset bara vräker sig på, utan att knacka först.
Men jag kan det här nu. Jag har lärt mig, hur min kropp fungerar. Befrielsen är total. För fem år sedan fick jag fullkomlig panik av känslan. Det fanns ingenting att ha ångest för och ändå värkte bröstet, PANIK. Men nu vet jag mer. Som livet och världen i stort ser ut nu, kan jag känna ångest ofta, det finns mycket som gör en mörkrädd. Men den oron, är något annat. Det här, handlar om kemi, som uppstår på samma sätt, mer och mindre, varje övergång från vinter till vårvinter.
Jag tar min skaviga känsla…. och välkomnar den, med varm famn. Jo, det är sant! Det är bara att acceptera och ”omfamna skiten”, så blir det bra till slut.
-”Ja, ja, se så.. kom du lilla vårvinterångest!”, säger jag. Det låter enkelt, men det är det förstås inte. Februarimorgnarna som börjar såhär, gäller det att stålsätta mig. Kliva ur den varma kokongen av täcken och ungar, sätta en fot om den andra.
Mina bästa knep för att sjasa iväg ångesten;
(hjälper och lindrar vid såväl ”verklig oro” som vid mer ”oförklarlig ångest”)
Jobba med. Inte emot. Att streta emot gör bara känslan än värre, jag lovar, jag har provat det också. Men att bara låta ångesten komma , utan att för den skull låta den äta upp mig, är mitt bästa knep. Ju mer jag accepterar skavet, desto snabbare släpper känslan.
Öppna ytterdörren och dra några riktigt djupa andetag, bara det ger en sån pyssla om mig själv-känsla
Träna! .. ja, jag lovprisar träning, alltid.
Vara extra noga med bra mat och riktigt med sömn.
Göra något jag tycker om och mår bra utav. Det kan handla om att gå ut och ta hand om djuren. Eller att helt kravlöst bara vara ute med barnen. Ute är bäst. Leka tillsammans utan plan, bara vara ute i friska luften.
Prata med en hjärtemänniska. Att bara berätta om skoskavet, kan ge distans.
Ännu ett knep, är helt enkelt, att hitta sina alldeles egna knep. Här ovan har du mina. Hitta dina knep. <3
…
Jag tänker också mycket på att balansera dagarna väl, likt alltid men kanske ännu mer nu. Balansera energin, menar jag. För kroppen är liksom både pigg och trött på samma gång denna tiden på året, förstår du hur jag menar?.. Man vill en hel massa saker och ljuset gör absolut att vi börjar orka mer och mer, men såhär alldeles i början av återvändandet, är det så lätt att tuta i sig själv att man är piggare än man är.
– Med min energi tänker jag såhär; Göra av med. Fylla på. Göra av med. Fylla på. Inte ”göra av med, göra av med, göra av med… fylla på”. Som det sistnämnda, fungerar det finfint från maj och framåt. Men inte nu. Balansera mera! Vårda mig ömt.
Säger till mig själv att det ju inte alls är så konstigt egentligen, att få en släng skoskav i själen just precis nu på året..
Det bitterljuva i att behöva vakna, efter en lång vinter. Det måste få ta sin tid. Bara för att ljuset vräker sig på oss och energier i kroppen som varit vilande, nu börjar vakna till liv.. får vi ändå ha med oss, att vintern har varit lång, mörkret har tarvat vårt allt för att mäkta med. Det är så motsägelsefullt att tro annat än att vi behöver få sträcka på oss, lite varsamt.
Jag vet att jag inte är det minsta skyldig någon att skriva och berätta det här, men det är så viktigt för mig att visa livets alla nyanser. Ingen är någonsin ensam. Så till dig som möjligt känner ett uns av den känsla jag beskriver (nu eller precis vilken dag som helst på året), vill jag bara säga; ta det lugnt min vän, ångest är inte farligt, det är kemi i din kropp, en känsla av ett alarm, som är falskt. Vi välkomnar skiten och tar kommandot.
…
Berätta gärna, kanske har du något sjasa-iväg-skoskav-i-själen-knep som du vill dela med dig av? <3
Käraste, käraste bloggen och ni som läser, god måndag!
… å hej och hå, så knapert det blev på uppdateringar här inne senaste veckan. Inne på instagram har ni fått hänga med desto mer. Anledningen till få ord här inne? Jo, veckan som gick;
Måndagmorgon. I hemmets trygga, lugna vrå. Morgon med alla barnen, följt av skolskjuts och vidare mys med dom två minsta, ni vet.. men kikade jag i telefonen så var det allt annat än lugnt..
.. näst världsnyhet, denna rubrik. Lika delar stolt, blyg och tacksam, över att ha fått möjlighet att sprida ordet. På Expressen.se och Mama.se hade nämligen en artikel angående drömgårdslivet postats och sedan dess har det varit sånt sus och brus i kring.. ni är så många nya som har hittat till oss (Välkomna!) , det är så otroooligt många meddelanden som skickats, med (allra, allra mest) värmande (och en del otrooligt upprörda) ord och många, många frågor som jag har försökt svara på. SÅ otrooligt roligt att ni är så engagerade! Men se nej, mer skrivtid än så hade jag inte över, därför blev det skralt med post här inne.
Alldeles i slutet av januari. Vi strösslades med vackra morgnar.
Onsdagseftermiddag, med hela flocken fulltalig. Det byggdes tågbana.
.. och jag och Skrållan gjorde ett ryck och sorterade in pyssel och teckningar i allas sparlådor/mappar. ”Stora stökrummet”.. som ska få bli ett barnrum så småningom. Agerar förråd i detta nu.
Februari inleddes otrooooligt stormigt. Vi donade i köket i flera timmar under torsdagen. Det spisades ärtsoppa på Mamma-Birgit-vis.
.. och kokades hallonsylt och gräddades kikärtsvåfflor (Recept HÄR). Makalöst gott!!
Fredagmorgon. I ett nystädat kök. Med en redig kaffekopp följt av ammemys med han som tagit en lång sovmorgon.
Sen tog vi tag i resten av hemmet, gjorde det rent och såpadoftande inför helgen. Medan pappan sedan tog med barnen på skotertur, kutade jag en skön tur. Och sen blev det helg för hela slanten. Så skönt.
Lördagen var otroligt väderskön, så vi hängde ute allt vi kunde. Skidade, hästade..
.. och något så vansinnigt trevligt som det här, hände! – vi tog oss in i Pettson-växthuset och kollade läget. Sen sådde vi fyra sorters kål, årets allra första stund i odlingsrummet (mmm, helt underbart!!) och ställde ut i lilla glashuset. Kallsådd, mao!
.. söndagspromenad med sovande småbrollor i vagnen. Haha, sooom han sliter på där bakom, den skäggige! Jag vet precis hur gott det svider i benen för honom.
Vi avslutade veckan hemma hos barnens Mormor och Morfar, livets lyx. Att vi har varandra så nära. För några dagar sedan möttes vi hos oss, mitt i vardagslivet. Nu sågs vi för en lugn söndag. Att få tjava ut till den vedeldade bastun, efter att ha fikat mammas otroliga semlor.. oj, oj, oj… tacksamhetssuckarna var ett faktum. Så himla skön söndag, av det slag vi precis behövde. Så tacksam. <3
…
Nu väntar en ny vecka…
Önskeplaner för veckan 6
–Omfamna februari, en dag i sänder! Jag börjar varje morgon med att sticka ut näsan genom dörren och andas in den goda, goda luften.
-Bjuda hem vännerna på lek och fika! Längtar.
-Baka! .. en redig vetedeg ska sättas. ”varför börjar jag inte baka surdegsbröd?”, funderar jag också..
-Fixa och dona! .. med lite av varje, utöver mammande alltså. Behöver beställa mer funktionsfoder till hästarna, rensa ut och dra iväg med alla sopsortering som svämmat över, kika till pelargongänget uppe i vinterförvaringen och kanske börja väcka till liv, susa på möte för föräldraföreningen osv.
-Blogga! .. ni ska bland annat få receptet på ”Pappabröd”, som barnen nu döpt brödet till som M bakat ett par gånger. Så gott! Har små tips och funderingar på lut till er också..
-Fira februarihelg!
…
Önskar er alla en god februarivecka! Vi hörs imorn igen, det lovar jag! Är så tacksam för det här lilla hörnet av internet, så glad att ni kikar in och läser. Ta hand om er, så hörs vi! Och tack igen å igen för all respons angående artikeln i stortidningen.
Har du inte läst den men vill läsa, följ länken HÄR!
Glädjen i årets första primula, en färgsprakande typ och så euforin över att ljuset märkbart stannar längre dag för dag.
Tisdagen var pappan borta till sena, sena kvällen.. och istället för att deppa över det, så peppade vi till. Ordnade oss en ”italiensk afton”, jo-jo. Köpes pizza-kit där ungarna fick strössla önskad topping. Iskall crusch, en vanlig TISDAG!? ..och så lite halvhetsig italiensk ”pizzamusik” och precis ingen var på dåligt humör, tvärtom! Urtrevligt hade vi det! Konceptet tipsas vidare! Att festa till ”en sketen tisdag”, kan vara ett utav livets lifehack!
Att ha en minidräng som gladeligen bestyrar där nere i lagårdsstallet.. också det, ett väldans trevligt lifehack! 😉
Har njutit så löjligt mycket av att öppna skafferiet senaste dagarna… för som ni ser så blev det äntligen rent och i ordning där igen. Det liksom rasade ut pinaler därifrån innan röjet, fann möjliga tortilla och mjölpåsar med knappt något mjöl i alls osv.. ni vet. När vi nu var igång så gick vi vidare, igenom hela kylskåpet och stora porslinsskåpet också, även det två skåp som tenderar att ”gro igen” ibland. Så otroligt skönt nu!
Jag sa till min odlingsproffsige vän att jag visst glömt skicka efter kålfröer.. pyttestunden senare hade hon i ett knyck ordnat mig en strålande kompott .. för fint. Och snällt.
Det var en rätt sjåig vecka med extrasaker på agendan mest varje dag innan helgen. Jag var extra noggrann och tankade på. Femåringen och jag lyssnade på årets första fågelsång. Himlen viskade om att februari är på väg. Och stunden jag blundande och kände solen värma blygt under barnvagnspromenaden, var god så god.
Och så blev det lördag! .. och M överraskade med ”Pappabröd” till frukost. Så gott!
Vi fyllde dagen med familjetid och friskluft. Promenad, skridskoåkning och korvgrillning nere på byn. Följt av en ridtur upp på berget. En sån där lördag där energidepåerna fick tankas på.
Veckan avslutades med bland annat det här; pustandet ute på trappen efter en springtur, den första på vad som kändes som en evighet. Precis som med suget på olika föda under året, har jag också olika sug på träning under året. Tabata och promenader har varit melodin det senaste, men nu är plötsligt både kropp och knopp var springsugen igen. Efter rundan drog hockeypojkarna iväg på matchdag och jag var hemma med dom tre minsta till kvällningen. Vi tog oss en byatur, köpte lördagsgodis på en söndag och myste framför Insidan ut (så söt film, tips från oss!). Gott avrundande av en januarivecka mitt i livet!
Önskeplaner för vecka 5
-Haka på när januari möter februari! Januari har känts god.. och evighetslång, på ett välbehövligt vis…. känner mig redo och hoppfull inför den nya månaden nu!
-Dona på här hemma! .. jag fortsätter med rens och röj i vrå efter annan.
–Årets allra första frön ska också petas ner i jord!
-Njuta guldstunder med barnen! … känslan av småarmarna omkring min hals, amningsstunderna på sofflocket, tjoandet under sparkturerna, leendet när vi möts efter skolan, busflinet när vi leker i snön ute, djurbestyren, lyxkänslan när jag serverar barnen och deras kompisar gott mellis, alla små och stora samtal.. det är så häftigt att få vara morsa!
-Ha årets allra första februarihelg! … och den är tusan oplanerad. M-m-m!
….
Önskar er en god avslutning på årets första månad och en god början på februari. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
”Du är bra på att se det stora i det lilla och det fina i vardagen.
Spara i hjärteasken. Hur gör du för att lyckas med det? (Beundrar verkligen din förmåga”
…..
Svar:
Spontant tänker jag bara; ”men jag/vi HAR det ju så himla bra, varje dag är en sån gåva”. Så kan jag ju inte svara, det är ju knappt ett svar, så jag funderar lite till… och kommer fram till att min syn på livet, mitt sätt att tänka.. förstås är ett ihopkok av arv, miljö, livserfarenheter som gjort mig till den jag är idag, inspiration från människor som betytt/betyder mycket för mig.. och så vidare.
Att se livet med tacksamma ögon, det tror jag är lite som att träna en muskel. Att kunna se det där lilla i vardagen, kräver sin träning, helt enkelt. Jag började tidigt i livet. Minns ända från barnsben hur mamma högt kunde uttrycka ”åå vad härligt att få gå och lägga sig i en renbäddad säng!”, eller hur pappa djupt, djupt andades in syrenkvisten när den just slagit ut i sin vackraste ljuslila blom och han tyckte den ”doftade sagolikt” eller, oavsett vilket väder det nu var, så var det ”ett såå vackert väder” och så ”otroligt skönt ute”. Alla scoutkvällar i byns lilla bönhus under uppväxten, har också byggt ett otroligt stort bo i mitt hjärta, min kära Scoutledare lärde mig så mycket om livet som jag tänker titt som tätt, att ”sådäär skulle Åke ha kunnat säga”.. och så känner jag; ”yes, lifegoal!”. Han lärde mig ordet tacksamhet. Att känna den känslan, för det mest basala. Som mat på bordet, varje dag. Alltsammans, med Pappa Jesus som alltid, tryggt beskyddar. För givetvis, spelar min tro in, den tryggheten skojar jag förstås inte bort.
Jag tänker också, att mitt sätt att se på livet och var dag, som sagt har att göra med vad jag upplevt i mitt liv. Vissa tider i mitt liv har varit väldigt kämpiga, förstår ni. Perioder av att leva nära psykisk ohälsa, har absolut format mig till den jag är idag. Otroligt jobbiga upplevelser, som har gjort mig både skör och stark, på samma gång. Skör, för att jag behövt uppleva hur någon jag hållit och håller obeskrivligt när och kär, må så dåligt, den maktlösheten är brutal och en liten barnakropp slet ont. Men jag blev också otroligt stark, och har nu som vuxen Emmeli vett! …att uppskatta och ta till vara på, mitt alldeles egna liv, där jag får lyxen att stå här med båda fötterna på jorden, levandes mitt liv, innehållandes sånt som får mitt hjärta att klappa varmt, tillsammans med dom jag älskar mest.
En helt vanlig dag. Där vi alla får må gott, vakna trygga, äta gott, andas frisk luft, dricka rent vatten, möta vänner och familj, komma hem till varmt hem, somna tryggt. Vad mer kan jag önska? Inget.
”Det är inte dom lyckliga som blir tacksamma, det är de tacksamma som blir lyckliga”, sa min Storasyster en gång. Och så är det. Det finns alltid, alltid, alltid något, var dag, att vara tacksam över. Prova grabba tag i det, håll hårt om det. Din tacksamhetsmuskel blir snabbt starkare och starkare och tacksamhetstankarna behöver inte alls tvingas fram, dom poppar av sig själv, precis som att börja träna löpning eller annat utövande… möjligt trevande i början, men; ”man blir bra på det man tränar på”, som jag tutar i mina kids.
När livet bjuds extra medvind, ni vet.. så susar allt på och tacksamhetskonditionen håller i. Och genom dagar där själen skaver av någon anledning och livet känns/är allmänt tufft. Då, ja kanske kanske mer än någonsin, har jag användning av , ja är det kanske livets viktigaste muskel? Tacksamhetsmuskeln. Att var dag, kunna finna glädje i det lilla, ger en sådan guldkant på livet. Helt sonika.
Idag är jag tacksam över ännu en dag i Hemmamammalivet. Ingen oro, bara härlig energi. Tacksam över den mysiga stunden där jag och Lill-Olof städade skafferiet tillsammans. Över solen som sken i ansiktet under promenaden. Att det fanns rester kvar från middagen igår, att trolla till en restfest ikväll…. och vet ni, listan är inte slut på långa vägar.
Senaste kommentarer