av Emmeli | dec 5, 2018 | Hemmets Utsida, Jag och M, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.
Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.
Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..
Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.
Hösten 2017 stannade vi såhär.
Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. 
Våren 2018..
.. skulle resten av fönsterna bytas.
Familjeföretaget!
..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.
Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.
M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.
…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.
M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.
Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.
Så imponerad av honom.
Vackraste Snickarpappan.
Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..
..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.
Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….
-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..
Så vi sa; ”äh, vi kör!”.
Vägg tre av fyra klar!
Huset är nästan tio meter högt..
Vägg fyra på väg mot förvandling…
Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..
Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;
VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!
-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.
…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara…
Före.
Efter.
Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.
Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!
Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.
Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.
Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.
Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!
Lillafrun
av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Och när adventsfrukosten var bortstökad, började vi klä oss i finkläder och drog fram loppade juleduken och förberedde för resten av söndagen. Något undertecknad jobbat inför och längtat till precis hela veckan som gått, lite sådär både dag och natt. Och nu äntligen blev det ju söndag!
Titta, den skäggige har som sagt på framtrollad tid, till och med hunnit snickra igen lite i salen. Så himla härligt där blev och med adventspiffet är det där nu ett rum vi bara villll vara i. En ommöblering jag ska visa er mer av såklart!
Det har blivit tradition nu.
-Att vi första söndagen i Advent, efter Gudstjänsten i kyrkan (som idag var liiite svettig stundvis, med tre småttingar.. men så innerligt underbar också, tack vare samma anledning som gav svettkänslan)…att vi fyller hemmet med älskade hjärtenära. För Det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!
Först ses vi i kyrkan, lyssnar till fina Präst-M, söta kyrkokören, vackerspelande kantorn och sjunger Hosianna tillsammans. Sen åker vi varma i hjärtana, hemåt.
Mot gamla gården med knarrande trägolv, mormorsgolv, rangliga pinnstolar och historia i väggarna, inte ett perfekt hus på något sätt, men vi älskar det, från stengrund till kallaste vinden. Det är vårt hem. Så högt älskat.
Vi öppnar dörren och hälsar Välkommen!
Barnen sköter den grejen så väl. Och är ungefär hur söta som helst där dom står och gastar, Väääälkomnaa!!
I köket dukas det fram en massa gott. Idag fylldes kökksbänken med tunnbröd från Tunnbrödgubben, juleskinka, korv och stark senap och alldeles nygräddad limpa. Kokta karameller, Saffranssnittar, Kardemummaskorpor, Pepparkakor, ädelost och Saffransbullar.
Småttingar plockar småhänderna fulla.
Traktor-peppisar, nog det bästa av allt. I alla fall om ni frågar Liten, Storebroren.
Vi sörplar Kyrkkaffe och äter och njuter värmen från älskade människorna och tända ljusen. Barnen leker och vi vuxna avhandlar livet i stort och smått. Mitt i är vi, Storlilla familjen, som ett handfull människor som bara älskar hela alltet, att ha alla här, och jag känner så en smula Emil-i-Lönneberga-Katthult-kyrkkaffe-känsla.. förstår ni?
(Kom igen.. en Lucas där ute på åkern snart, mannen?)
Minsting hade famnar åt alla håll att gosa i. Moster M och Morbror C, från stora Huvudstaden, var en duo som gick finfint att stepdansa på bordet med.
Medan småungarna lekte satt coola killarna i finsoffan inne i Salen. Det där är egentligen två bäbisar, sådetså. Mina två Gudbarn. Världens finaste pojkar. Dom svarar vi veet när jag säger ”Gudmor älskar er, ok!?… sa jag att jag älskar er?”.. och deras moster Emmeli får alltid varma leenden och kramar, alltid alltid när vi ses. Gullbarn. Bäbisar. Som växt. Liksom.
Och där; vår älskade Mor och hela syskonskaran samlad.
Det blev sån julstämning. Det är något alldeles särskilt att bo i ett såhär gammalt hus, kring juletid. Onekligen väldigt, väldigt mysigt.
Alltså, det är inte alls så praktiskt med gamla hus. Men nu råkar både M och jag inte lägga så mycket fokus på just det…livet är alldeles för vackert för att bara tänkas praktiskt, ju! Så tro inte att här är en plats för lyx, som i överdriven bekvämlighet. Vi är arbetssamma både jag och M, så är det. Annars tror jag inte man skulle trivas lika bra här. Jag råkar nu vara så romantiserat förälskad i denna gård också, att jag inte kommer på något negativt alls med ett gammalt hus.. eller jobbigt med det… jo fasiken! Kära nåån, som vi ju sliiter med att ta hand om hemmet vårat, förstås. Men det är en ynnest. Alltsammans. Vi gör det tillsammans, bit för bit, steg för steg och ”vi har aldrig varit närmare färdigt – vaddetnuärvihållerpåmed – som vi är nu”… så peppar vi oss när det känns tungt mitt i renoveringsprojekten.
”Åå, det är här vi firar jul framöver!”, sa den ena och den andre höll med. Och jaa, det är en dröm. Att kunna fira jul här, allihopa tillsammans. Vi får se när det blir. Vårt Sovrum ska bli en Matsal först. Sen så. Så drömlikt.
…
När mörkret fallit blev det hejdå-kramkalas i salen. Kvar var kaksmulor, ett hem som stod stilla men ändå var så fyllt med liv.. och värmen, eftersom dom där människorna vi är så glada att ha omkring oss. Om än det fattades en hel hop för att vi skulle vara precis alla i Storfailjen.
Så, så gick det alltså till. När vi ännu en gång hade det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården. Firade advent och omringades av värmen från hjärtenära. En annan kan bli gråtmild för mindre.
Lillafrun
av Emmeli | dec 1, 2018 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Å.
Första December.
Julens tid är här!
Ni må tro att synen var alldeles ljuvlig (och glädjetjutet lite för högt) när storasyskonen klev upp i morse, knatade ut i hallen och såg den paketdignande adventskalendern. Himmel, alltså. Jag bara njuter av allt adventspåtande.
Barnens Adventskalender 2018.
”Å taack mamma, för att du har fixat det här till oss”, sa han med glittriga ögon.
Ni förstår ju själva. Värmen. I mammahjärtat. Saliga var dom, över sina fyra (!) guldpengar var, i första-december-lördags-luckan. Älsklingar.
Nu råder adventsmys i varje hörn här hemma.
Första adventshelgen är ju något alldeles särskilt, eller hur? Sån härlig myspirrig förväntan. Jag dyker in i barnens värld och det är fantastiskt att få uppleva, precis allt, tillsammans med dom och deras syn.
Igår morse frågade jag (när jag i tystnad precis konstaterat att ”fyy vad grått det är idag!”) vilka färger dom såg när dom kikade ut genom fönstret… ”ääh… grönt! blått! gult!… inte vitt!…fast jo, vi har ju vitt hus så då ser vi vitt också!” …. dom nämnde förstås inte ens grått. För vad är det att lägga fokus vid liksom…?
Idag har vi äntligen samlad familj, bästa som finns.
Är så stolt över min tusenkonstnär som susar från husritande, till tv-sändande, till att landa hemma och vara världens bästa pappa och man… alltid med en puss eller kram på lut till oss alla. Rätt som det är kanske han susar iväg och räddar någons liv också, brandismannen. Själv skulle jag bli alldeles yr av att arbeta som han gör, med så många olika saker. Och han säger detsamma om mitt arbete, som HemmaMammaFru. Beundrar mig, lika mycket som jag beundrar honom. För jo, nog är det ett arbete alltid, här hemma också. Nummer ett är att ta hand om tre små barn på mitt allra bästa sätt. Ett ganska så slitsamt arbete stundvis, men mest livets lyx, tycker jag. Sen kommer hemmet med allt vad det innebär. Men jag känner mig som en prinsessa här idag. Alla uppskattar så allt mys och piff och det gör mig så lycklig. Vi är ett familjeteam, helt enkelt.
Nu är ugnen på i köket och alldeles strax redo att grädda ett par limpor. Jag tror nog vi tar och kokar lite karameller idag också. Och som toppen av den här dagen, ska vi senare få träffa hela storfamiljen. Det blir mer än fint, att ha alla storasystrarna samlade hemma hos mor och far.
Jag känner sån evig tacksamhet. För jag vet, vet, vet att ingenting av någonting ovan, är någon självklarhet ett endaste dugg.
Och ni!
-Ta hand om er. Tack för att ni kikar in här och gör lillafrunsdagbok till en så snäll plats att kika in på. Alltid bara goda, varma ord. Precis som jag önskar. Jag önskar att ni ska må bra när ni kikar in här, att ni bara suger åt er av vad som passar er och skiter fullständigt, i det ni inte hakar på. God energi. Och en mjuk känsla i magen. Det är det, jag vill ge er när ni kikar in här hos mig. Stor kram från mig till er.
Lillafrun
av Emmeli | nov 11, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Hjärtan, hjärtan, hjärtan. Kärlekens symbol. Väldans passande, när man vill visa kärleken för en älskad. Idag, familjens pappa. Vår hjälte. Min klippa.
Smågrusiga i ögonen klev barnen och jag upp och påtade i morse. Juni tyckte pappa skulle få ballonger och satt och försökte blåsa upp med hela kroppen till hjälp.
När allt var förberett tjavade vi in i sovrummet i ett oherrans högljutt tåg, hojtandes ”ÖVERRASKNING!!!”.
Det var Storebror som hade bestämt hur allt skulle gå till. Pappan vaknade, om man säger så. Och log. Kärleksleendet, ni vet. Till sina barn. Som glimmar om den där villkorslösa, oändliga. Kärleken.
Plötsligt var storsängen fylld av kramar och pussar och Grattis på farsdag!!. Mjölkkräkande bäbis, paketöppnande, omåttligt ivriga småttingar och tacksamhett.
Tacksamhet. Över den där fantastiska människan. Som är pappa till våra barn. Han jag delar livet med och älskar varje dag tillsammans med. Om det så är pissregn, livet-katastrofer, lätt-njutande dagar eller den gråaste dagen mitt i november. Livet med honom är det bästa jag vet. 
Ute i köket väntade softa jazzmusiken och goda frukosten. M älskar tillsammansfrukost. Och kaffesörplande. 
Himla mysig farsdagsmorgon, tyckte vi alla.
I novembermörkret knipsade jag en bild på vad som låg i ett utav paketen; en förstoring på våra tre skatter inramad i loppad vintageram. Så uppskattat.
…
Igår firade vi min papps med världsgod mammalagad familjemiddag och myskväll hemma i lilla byn. Alldeles, alldeles strax knatar vi lilla vägen till min Svärfar och firar honom. Alltsammans, en sån ynnest att jag blir gråtig av bara tanken.
Triss i älskade pappor; Grattis på er dag!
Lillafrun
av Emmeli | okt 24, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Mammalivet, Norra Drömgården, Shopping, Stora Lilla Familjen
(inlägget innehåller reklamlänkar)
Det där var i helgen.
När vi tog små paketen, pysslade kortet och ljuvligt doftade blomman och susade iväg för födelsedagskalas i Mäjadalen, hos ”Storan” (det är alltså min äldsta av mina tre storasystrar, för er som kikar in här för första gången eller så) och hennes familj. Det är så vansinnigt lyxigt att vi bor i samma by!
Jag kände mig så tjusig i min nya gröna blus också. Som pricken över i:et i min höstvintriga kapselgarderob. Som ni läst om HÄR.
En sådär alldeles ljuvligt mörkt, typ grangrön, blus. Älskar den färgen. Och tänker att den är fin hela hösten, kring jul och ja hela vintern också.
Fann den på hm. Fanns i flera färger. Har sett den här färgen lite här och där bland kedjorna.
HÄR och HÄR är två fina blusar också i samma färg. Och ja, den HÄR klänningen är jag faktiskt himla sugen på. Nu när Minsting ammas för fullt, är klänning inget ypperligt plagg precis. Men omlottklänning, skulle ju fungera som amningsklänning faktiskt.
Skorna är ett par Vagabond. Finns HÄR bland annat. Och kjolen, ett så himla bra köp. Kommer från Lindex och den hittar ni direkt HÄR.
Grönt är tjusigt, visst?
…
Så var det plötsligt onsdagkväll. Jag sitter uppe i tända ljusens sken. Det enda som hörs är ett gnisslande fläktelement ute i hallen. Det jobbar på för fullt och låter samtidigt som en klämd näbbmus, typ. Nåja. Det funkar i alla fall!
I övrigt, njuter jag tystnaden och hör mina egna tankar en stund. Vi har haft en så härlig höstdag. Vacker och mysig. Berättar mer en annan dag. Tänker också på att den här typen av kväll var så mycket vardag för mig, för bara drygt ett år sedan. Jag menar.. det är sena kvällen nu, barnen är nattade och här sitter jag. Sömnig. Och längtande. Efter en skäggig. Som är på uppdrag.
Så mycket sånt här det var förut. Så härligt att det fortfarande är en boll i luften. Men tack och lov, att bollen är så lagom stor nu, och inte sådär övermäktig och ohärlig, som då. För er som inte hänger med på vad jag mumlar om, finns HÄR ett inlägg om en stor förändring som skedde för oss förra våren. Något som gör att jag fortfarande, jamen jag tror tusan jag tänker på det varje vecka, ett och ett halvt år senare, tänker på hur härligt det är med all tid vi har. Tillsammans. Så stolt över min M. Kan så många saker. Är den ödmjukaste på jorden. Och framförallt den hjärtevarmaste människan jag känner. Jag och barnen är som en hop prinsar och prinsessor här hemma.
Så. Lite tjusig stass och några kvällsfunderingar. Hoppas att ni haft en fin dag! … Sov gott, när det blir dags!
Lillafrun
av Emmeli | okt 15, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hemmets Utsida, Jag och M, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
Så är det måndag igen. Hej på er!
Jag har precis stått utanför mitt eget hus och fönsterspanat, samtidigt som jag vaggade dom två minsta småttingarna till söms. Det är blyertsgrått och regnet småduggar, men vi har haft uteförmiddag i alla fall, alla barnen och morsan. Gungat och spelat fotboll, cyklat, klättrat på stockarna från fällda träden och lekt i lekstugan. Det var trötta minstingar som bäddades ner nyss. Storebror är näästan sömntrött han med och myser framför barnprogram. Själv passar jag på att sörpla varmt kaffe och kika in här! Vi brukar ju ha tillsammansmåndag, ni vet. Men idag är Brandispappan iväg på brandövning prick hela dagen. Så duktig. Men jag längtar efter honom. <3
Ok. Veckan som var!
Den, på ett sätt mycket världsliga önskningen, om brittsommardagar, slog in! .. och målarpenslarna har gått varma!
Titta. Jag tappar andan lite. Så gullig papps.
Och se så lycklig han är, för vår skull. Där hade han preciiis målat det sista penseldraget med vit färg av det allra sista lagret. Pappa och M hjälptes åt i onsdags och blev klara med det vita då. Vilka lyckans ostar vi är med våra päron, jag och M. Allra mest för all kärlek vi får och lyxen över att få se barnen tillsammans med sina mor- och farföräldrar.
Jag var inne i hemmet och skötte om barn och systrar och hon som håller min Minsting i famnen här ovan; min Mamma. Visst äär det vackert med händer? En liten livsoerfaren, bekymmersfri, mjuk liten hand. Ovanpå en hand som levt många år, har hjärtat fyllt av livet och är den finaste Mormorn på jorden.
…
Var var vi?
-Vi bromsade in för helg. Vandrade ljuvlig morgonpromenad med syster- och Torehunden-sällskap. Det pärlades armband och byggdes pussel i massor. Sömnkontot tankades. Och söndagen igår, med värmen, tystnaden uppe på fjället och skogsluft i massor. Det gjorde gott för oss alla. Och mellan allt energitankande har jag och M gett järnet med det sista målandet.
Igår. När mörkret lagt sig och M kom in med pannlampan lysandes efter att ha dragit sista penseldraget, barnen ätit egen middag för längesedan och jag lagat sådär riktig farmorsaktig söndagmiddag, med stek som gottat sig i ugnen läänge och sås som smakade mammalagad och så.
Då firade vi.
Åt gott. High-fivade. Och skålade för oss.
Det är knappt så vi kan ta orden i våra munnar, men ”vi är klara med brädfodringen”. Alltså. ”Vi är inte klara förrän vi är klara”, säger vi. Inte förrän byggställningen är nere och stuprören tillbaka på sina platser och så… men ja, kära hjärtanes vilken lättnad. Det är ju så vansinnigt världsligt, husrenovering liksom.. spelar ju roland i stora livet. Det glömmer vi aldrig. Men, ja.. ni förstår ändå kanske. Det är många timmars hårt arbete bakom allt. Huset är tätt och vi hann innan vintern. Puh så skönt! Lovar att återkomma med färdiga efterbilder snart. Dom längtar vi till här hemma.
Vi hörs snart igen!
vi ska fortsätta Världens Tröttaste Måndag här. Tänkte tanka mig med en promenad lite senare. Hoppas att ni har en god veckostart! – glöm inte att tanka med frisk luft och rörelse, i alla fall några gånger i veckan. Allt räknas. Och minsta lilla gör gott för kropp och knopp. Nu börjar höstmörkret göra sig påmint…!
Lillafrun
Senaste kommentarer