av Emmeli | aug 29, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Sommarlovets sista dag.
Och den där stunden är svårslagen, alltså. Då vi satt på Gårdshustrappan, i varma solen. Njöt av lugnet och tuggade egenodlade morötter och sockerärtror så det nästan stod ut genom öronen på oss. 
Så himla, himla mysigt det har varit att kunna gå dit till lilla odlingstäppan i sommar, och äta och plocka in till middagssalladen och så vidare. Sockerärtor äter vi ungefär morgon, middag, mellis, kväll. Alla älskar dom! 
Helt underbart att veckan börjat såhär också;
En hel familj hemma på Drömgården.
Det har varit och är helt galet intensiva veckor just nu…mycket på precis alla fronter. Som livet ju är; ibland lite lugnare, ibland alldeles finfint, ibland nästan bara för mycket. Längtar något ofantligt till helg och tillsammanstid. Att krama M massor och bara vara vi fyra. Jag och barnen känner mest av det hela på det där viset att vi inte sett Vackerpappan särskilt mycket. Men allra tuffast tänker jag nog att det är för han som är iväg åt alla möjliga håll. Ritar hus, släcker bränder, brädfodrar om ett skitstort hus och plötsligt drar iväg till Huvudstaden ett gäng dagar för att sända tv världen över. Så beundrande den mannen och allt han kan. Och är. Den finaste människan på jord. 
För så kommer han hem. Så längtig i blicken. Med det största hjärtat för sina barn och sin fru och fyller upp det där tomrummet som varit när han inte varit med oss. Veckan kunde omöjligt ha börjat bättre!
Och så idag då!
Förskolestart!
Ryggan på och nya snabbskor dagen till ära. Ni må tro att peppen var total här i morse. Minimannen var så, så taggad på att få träffa sina småvänner igen. Vi har haft ett extralååååångt och mysigt sommarlov tillsammans, och nu var Herr Liten redo för Föris igen….det har vi fått klart för oss senaste dagarna. Kära nån, vilken nedräkning vi har haft… igår svarade jag för typ tvåhundrade gången på frågan ”men när äär det fööris, mamma?” …och då kunde jag svara ”om tretton timmar och fyrtio minuter!”. Ja, ni förstår ju.
S har typ haft sommarlov extralänge, senaste veckan, för mammans skull…. han är min hjälte. Säger inte att det inte kan ryka ur både hans och mina öron ibland, att vi kan vara prick hur osams som helst och så vidare. Men för det allra, allra mesta så är det bara så otroligt fint att få vara nära-nära barnen såhär, deras första tid i livet. Älskar det. Och kan liksom inte (även denna höst) vara helt fine med det där att lämna på föris när jag är hemma med J. Men samtidigt vet jag att det finns massa gott med det, att det dessutom är världens bästa föris och så trivs ju S så bra där.. .så jag skulle känna mig knäpp om jag inte lät honom susa iväg för sina Förskoletimmar på veckan. Jag och mitt känsliga hjärta, alltså. Ibland nästan önskar jag att jag skulle kunna stänga av några känslor…. skulle säkert vara lättare ibland, men ack så underbart det är att känna!
Jag och Lillan har haft jättemysigt hemma också. Varit ute och snott Bjossans tramptraktor, åkt rutschkana och myst på kökssoffan.
I övrigt?
Ptjaa…
Jag börjat träna igen. Mer än bara promenader, menar jag. Efter två veckor ifrån. Känns alldeles underbart och som ännu ett steg åt rätt riktning. Idag har jag prick hur mycket träningsvärk som helst efter igår, och hade nästan svårt att få kroppen att dra kidsen runt långrundan idag. Älskar ju när det är så.
Så det småbarnsfamiljelevs, brandisjouras, hallondejtas, gäspas, längtas, skrattas och gråts. Livet lever. Helt enkelt. Och det finns inget att vara mer tacksam över.
Ha en fin kväll, alla ni <3
Lillafrun
av Emmeli | aug 27, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet
Från en fredag till en söndag. Det allra finaste Sommarlovsavslutet vi kunde tänka oss, jag och barnen.
Med älskade runtomkring. Havet alldeles bredvid. En stuga att värma sig i. En höstluft så klar att andas de djupaste av andetag i. Och lov att pusta ut, som en småbarnsmamma som just nu är lite fransig i kanten. Känslan av att ha sin Mamma och Pappa som stöttar och hjälper sin dotter och kramar och leker med sina barnbarn. Gudomligt.
Det är många guldglimtar från denna helg.
Som den där stunden när jag och pappa gick upp i skogen och plockade blåbär tillsammans.
Juniflickan åt sedan så hela hon såg ut som ett litet blåbär.
Att ha lördagmorgon med barndomsminneskänsla.. att få vakna i den där gulliga stugan, äta mammas goda risgrynsgröt och sörpla kaffe ute på trappan, i nattlinne och tjocktröja.
En stund framför sköna varma brasan.
Tiden att bara vara- vara…
Precis så.
Eller den där stunden när jag och barnen hälsade på i Moster och Morbrors stuga och barnen spred glädje på det sätt bara barn kan göra.
Efter motionstur längsmed havet och upp till vacker topp och vy, få krypa ner och vila middag tillsammans med varma småttingar. 
Gå på små stigar, bland barr och kottar. Känna dofterna lite extra noga. Höra barnens kvitter och sitt eget skratt. 
Liten har hängt med Morfar non-stop. Så himla mysigt han tyckt att det varit. Massa spännande saker som gjorts. På bilden ovan gjordes elden för duschvattnet upp. 
…så att flickorna sedan kunde gå och ta en skön dusch.
En liten cool Juniflicka. Och en mamma så tacksam så. För just precis den där stunden, tillsammans med henne. Och bara rätt och slätt, för dagar med barnens Mormor och Morfar, som två stöttepelare och med så mycket kärlek att jag blir gråtlycklig av bara tanken.
Det var en sån vacker Stugsista. När marschallerna lyste längs med hela fjärden.
Jag tar med mig dessa dagar. Sparar dom långt, långt inne i Hjärteasken.
Några dagar ute vid Smultronstället jag älskar så. Som en lisa för själen.
( tack mamma och pappa! <3 love you. )
Hoppas att ni haft det gott ni med, alla ni som kikar in här!
Lillafrun
av Emmeli | aug 25, 2017 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården
Det är fredag och jag och barnen vaknar här hemma.
Igår hällde regnet ner mest hela dagen, så vi ägnade dagen åt att städa, packa och fixa. Det spisades discomusik, ungarna badade och så luftade vi oss med en tur ner på byn för handling. Till kvällen blev himlen blå och solen smög fram. Vi rusade ut på stuberten. Det doftade så gott. Luften var hög. 
Vi tog en cykeltur längs lillvägen. Storebror cyklade och mamma och Juni traskade bakom, alltså. Kurragömma och leka jaga var också fasligt skrattroligt, både för stora och små. Jag vet inte om ”man blir som man umgås” eller om det där barnasinnet helt enkelt aldrig kommer att släppa taget om mig. Praktiskt när man har småbarn i alla fall.
Och idag är det alltså fredag och vi vaknar i ett tokstädat hem och helgpackningen är äntligen på sin plats ute i Rymdskeppet och det är med omåttlig pepp som vi tar helg. Morsan har kutat fram och tillbaka efter en treåring och ettåring med spring i benen, varav den ena ju har full koll och den andre inte alls utan bara springer efter utan någon som helst överlevnadsinstinkt. Som det ska vara, mao! Sjåigt att både hinna efter darlingar och få alla pinaler på plats i bilen. Verandatrappan har varit min svettning denna förmiddag, men vi klarade det. Drömmer om en grind där (mannen, my love!?!).
Det är bara få, få dagar kvar av Sommarlovet nu. Jag och kidsen ska ha en helg jag tror kan bli hur fin som helst. Vi hoppas så. <3
Önskar er en god helg också!
Lillafrun
av Emmeli | aug 23, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården
Där pysslas det födelsedagskort som det stod ” Kära, kära Morfar.. ” på och så vidare.
-Jaa… eller också stod det en herrans massa L och H där på, precis som i sin morfars initialer. Någon liten önskar att han kunde skriva, typ nu. Lillvännen, alltså. Som pysslade till morgonen och var redo med kalaskläderna på en gång. Flickorna blev redo till slut dom också.
Så gick vi ut, till vår lilla odlingstäppa. Åt sockerärtor och plockade luktärtor. 
Det är mer än fint att packa med en i-klänning-prickig liten flicka, en i-rutig-skjorta-lycklig pojke. En liten bunt luktärtor. En flaska saft. Och det där kortet från älskade Liten.
Och sedan åka till Lilla byn tillsammans.
Minimannen kläcker kommentarer som ”det är mycket trafik idag, mamma”, och frågar frågor som ”hur ser det ut i himlen?”. Väl framme så sjunger vi ja må han leva! och hurrar, för han vi älskar så. 
Min pappa. Barnens Morfar. Den skäggiges Svärfar. Han med det ständigt positiva tänket, den hurtiga andan och varma, varma Pappahjärtat.
Kramar, god lunch, kusinlek och ljuvlig Morotskaka till födelsedagsfika. 
Vi firade ju med pompa och ståt i helgen som var. Då var vi sådär många som man kan vara när det är helg och alla är lediga. Men kan man träffas ännu en gång, som idag, så gör man det. Om än i liten trupp. Det är så mysigt, att kunna ses såhär. Något som jag tycker är en livets lyx och som jag uppskattar så. Något vi drömde om när vi bodde i Norrnorr och som nu är vår verklighet. Tacksamt, ja.
Och det är så förbenat lyckosamt, det där. Att ha en Pappa. För det första. Och för det andra, dessutom, en sån som Han. <3
…
Barnen har fått somna genom långpromenad ikväll igen. Inte för att jag hade behövt gå långrunda för deras skull… Juni somnade innan vi var utanför gården och S några minuter in på rundan. Kalasdag, mao! Jag är också trött, men tänkte samla ihop några små krafter till att bädda rent allas sängar. Så det liksom kommer bli mer än skönt att krypa ner i Storsängen sedan. Jag har varit så otroligt trött i dag. Idag också… (// småbarnsmorsan..)
Hoppas att ni har det gott. Och tack igen för alla era värmande ord. Jag tänker En dag i taget.
<3
Lillafrun
av Emmeli | aug 22, 2017 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Laga, Baka, Äta, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Trädgård & Odling
Det är Skördetider nu.
Trivsamt, minst sagt. Som terapi, faktiskt. Jag och barnen har nu checkat av två grejer på våran Sensommar- & Höstlista. Att plocka svarta och röda vinbär. Och koka saft.
Mitt i allt det där trivs jag så bra. Med barnen med på sitt lilla hörn. Spisen som gör att det kokar så gemytligt och doften av vinbär och hallon som sprider sig i hela hemmet. Samtidigt surrar tvättmaskinen och alla ljud och all rörelse i kring ger mig en skön må-bra-känsla. Jag är en göra-människa. Inget nytt under solen, nej. 
Pet-flaskorna fryser jag in. Glasflaskorna ställs i kylen. Så fina som ge-bort-present också!
Det var en produktiv dag igår. Väldigt, väldigt mysig. Till kvällen var vi trötta, sådär skönt trötta. Barnen drogs runt en långpromenad och fick somna i vagnen medan mamman njöt av att gå promenad, vilket var ovanligt längesedan nu. Hemma på gården spikades det för fullt. M och obeskrivligt snälla Svärfar jobbade med brädfodringen… 2.0, kan man säga. Vi är på sluttampen och det känns så skönt.
Förra veckan var jag mest ett spöke och orkade eller ville ingenting. Mer än att ta hand om barnen så gott det gick. Så glad att jag börjar återvända till livet igen. Med småttingar och naturens fantastiska skördetid som en ständig styrkekram.
Lillafrun
av Emmeli | aug 20, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Ja, ibland piskar motvinden i ansiktet och hjärtat kan plötsligt kännas precis hur ledset som helst.
Att ha nära och kära. Två små barn och en man. Storfamiljen runtomkring. Och vänner som bryr sig till bredden. Det finns liksom inget så fint och räddande, som precis just det. Jag är evinnerligt tacksam. Skulle vilja krama alla i en hop.
Den här veckan har varit en tårfylld dimma,
..men mitt i allt så har det glimtat så många fina stunder.
Jag tittade i kameran och hittade en drös sensommarminnen.. dom vill jag spara här i ett dagboksinlägg. Och genom dom, minnas tillbaka på den här tiden som ledsen, men vacker mitt i allt. En tid som också måste få sin plats här i livet. Tiden där jag tänkte på mig själv så mycket som aldrig någonsin. Klappade ömt. Den där Sensommarveckan när livet tryckte på paus. Åt mig.
Jag är inte vanliga Emmeli. Inte än. Men allt är ändå många steg bättre än för en vecka sedan, när det kändes som om livets alla pusselbitar bara låg huller om buller och ingenting var i sin ordning. Nu faller bit för bit på plats och jag har dom finaste människorna med mig. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet kanske aldrig har varit större.
Att få vara liten. Bara dotter. Ligga raklång i hammock, äta mamma-lagad mat och bli serverad pappas nyplockade hallon och äta smultronglass. Fastän inget smakat det minsta gott, så var det just det, precis där och då. 
En Storebror som på det allra drömmigaste sätt har avslutat sin Sommar; genom att plötsligt känna sig så sugen på att ”flytta utåt i två dagar”. Och liksom bara packa väskan, bli gladeligen hämtad av Morfar och sedan åka för mys i dag+natt+dag… så stort när man är tre. Och mamman fick både svälja gråten att släppa iväg, och sedan vara hur stolt som helst över den där storlilla människan med sånt mod och varmt tryggt hjärta. Han slog till på en natt hos Farmor och Farfar också, när han ändå var igång. Härnäst tänker han ”flytta utåt” till Mäjadalen och kusinen, säger han.
Två gånger har jag varit till skogen tillsammans med Storan. En gång tillsammans med en massa barn. Och idag bara hon och jag. Som hon stöttat mig igenom dessa dagar. <3
Jag och M har satt oss själva högt på priolistan. En kväll låg vi i gräset på filten, tuggade choklad och bara var. Barnen sov gott i vagnen bredvid. Vi har också gått fot-om-fot-promenad, åkt på vackervägar med bilen medan ungarna gjort natt i baksätet och gett oss tid att prata och prata. Och så har vi målat. Tillsammans. Där ser ni utsikten vi hade en kväll. 
Vardagen har smygit igång. M har börjat jobba och när Storebror dragit på egna sommarloviga äventyr, har jag och Lillan varit alldeles ensamma och myst mycket på kökssoffan. Ett så gott botemedel mot motvindssvackor. 
Att plocka luktärtor… 
…och titta på regnet. Det är också vilsamt. 
Servera någon man älskar till månen och tillbaka, varm choklad och nybakt limpa. Det kändes gott i mammahjärtat, det med.
En dag var vi också på ett så fint 70-årskalas. Kalasklänning på som ni ser. Funkar finfint att köra traktor i om ni frågar Juniflickan… även nu kallad Skrollan samt Vilda Babyn…. 
Nattafika med den skäggige. Vad vore jag utan honom?
Många, många ligga-raklång-stunder har det blivit. Med katt i sällskap. Och han går all in för det där med raklång. En gång också sällskap med min älskade ”Norge-Bestemor” A sittandes på sängkanten.. Mannens gulliga Norge-Morfars A. Hon är helt underbar och har med åren blivit som en farmor-mormor för mig. Så himla, himla värdefullt. Vi har både skrattat och gråtit tillsammans den här veckan.
Småttingar framför barnprogram. Så gosiga med varandra. En underbar syn för två päron. 
En älskad PappaMorfar har firats. Med ett hejdundrande kalas. Kräftskiva och Födelsedagskalas, i ett. Det var en jättefin kväll, sannerligen.
Och jag är barnsligt förtjust i köpes-Prinsesstårta. Det vet mor, och där stod prick en sån. 
Alldeles nyss gick jag en liten sväng över gården. Knipsade in några blommor. Mest luktärtor såklart, men också några rosenkära. Sitter och tänker. Och känner. Att det här varit en förfärligt jobbig vecka… men som på samma gång, innehållit så mycket gott. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Lillafrun
Senaste kommentarer