av Emmeli | sep 5, 2014 | Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader
Ja. Precis.
Efter att jag tagit ett långt och lyxigt varmt bad, hunnit rosa kinderna i lugn och ro. Mannen jobbat klart. Och bäbis var mer än redo. Då, drog vi iväg på äventyr. Fyllde en termos med lite kaffe och en burk med några digga med ost. Tog apostlahästarna och drog iväg. Så fantastiskt mysigt, och enkelt ordnat. Bara öppna dörren och gå ut, till rummet som är oändligt, stort och med frisk luft.
En långpromenad och en fikapaus vid vattnet. 
Jag och M gick där som Bill och Bull i våra brallor. Jag konstaterade att kaffe går strålande att dricka utan mjölk, om man är utomhus. Och Liten njöt han också, inlindad i filten.
S sov en stund i vagnen och jag och M fick chans att vara bara vi. Han och jag, E och M. Det var så mysigt.
Och så lugnt det var. En helt perfekt fredageftermiddag i början av september. Varmt, vindstilla. Båtarna kom och gick. Vattnet rörde sig knappt. Och det var så tyst. Bara vårt mummel, kaffesörplande och bäbisens snusande. 
Vi njöt och tyckte det var en ohyggligt bra idé, att ge sig ut. Säga helg! och starta den med fredagsäventyr. Vi gick och gick och på vägen hem tog vi en sväng genom lill-ica. Köpte squash, så att jag skulle kunna sno ihop en minivariant av squashkaka (den HÄR). Först brakade vi ihop på trappen en stund, var sådär möra i kropparna, som man blir av långpromenad, att ha sagt helg! och frisk luft. Grannfrun lyckades fånga oss alla tre på en bild!
När vi pallrade oss därifrån, så fixade mannen världsgod hemmapizza och jag grejade med bakandet. Nu står jordgubbssylten och puttrar på spisen, pizzan är i magen och kakan gräddas i ugnen. Det ska vispas lite grädde, sen är efterrätten kirrad, favorit i repris från förra fredag, alltså.
Fredagsmys med Lilla familjen. Bättre kan det inte bli!
Trevlig helg, allihopa!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 4, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Träning
Om jag bara kunde hitta ett ord som beskrev den…
Känslan jag har i kroppen, just nu.
Nöjd. Lugn. Välmående. Pigg, fast trött. Trött, fast pigg. Kär. Tacksam. Småduktig. Lycklig.
Och så blandar vi dom där känslorna, till en.
Den känslan, har jag nu, ja. Men om jag säger såhär; den har inte riktigt funnits där, hela dagen….
Jag visste redan från början, att det här skulle bli en småomöjlig dag. M 100 mil bort, jag med en heldag inplanerad, med bland annat en föreläsning på drygt tre timmar. Det där ville jag få ihop, och samtidigt känna att jag var världens bästa mamma till S. Svårt läge. Mycket svårt.
Men på förmiddagen gick det som hejsan, jag och C, exarbeteskompanjonen/gullvännen, du vet, vi jobbade på och kom en bra bit på väg, på en gång. S sov gott, och anade inte att mamma tråkade sig. Vi tog sedan lunchpaus. Och efter lunch, då började allvaret på riktigt. Föreläsningen sändes så vi kunde se den på nätet. Så E (han som är C´s kärlek och min typ-som-en-storebror), C och jag och Liten bänkade oss framför stora dataskärmen. Omvandlade vardagsrummet till en föreläsningssal, fastän med fotpall, flera koppar kaffe och fotöljer istället för hårda stolar och kaffetorka. Och så en bäbis mitt i alltihopet.
Utan att tveka måste S varit sötaste studentprinsen någonsin. Det var inte heeelt lätt att koncentrera sig på vad den där gubben i den lilla rutan, på den stora skärmen, sa. Särskilt inte när ljudet krånglade så den lilla stackaren fick ta om typ 20 minuters föreläsning. Lilla gubben satt i ett rum på universitetet i Luleå, med en mick och en kamera framför sig. Och vi, hela klassen här från Piteå, satt utplacerade i våra vardagsrum och hade det gott. Sååå konstig grej!!! Dagens teknik, säger jag bara! Liten hade det inte dåligt han heller, men helst hade jag förstås sett att han var med sin pappa istället för att behöva ”Leka föreläsning”. Särskilt, när lilla Minimannen visst bestämt sig för att inte sova mer än förmiddagsblunden, på typ hela dagen. Så jag vaggade och vaggade och lekte lite och serverade bäbis mat och försökte samtidigt lyssna och lyssna. Efter dom där tre timmarna var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette.
Men, då visste jag att mannen var på väg hem. Och jag ville faktiskt fixa en del tills han kom hem.
Så vardagsrummet förvandlades igen. Den där jädra tvättapan, som legat i maskinen från i morse, hängdes. Och sen började vi laga middag, jag och S. Han, som ville vara med, hängandes på höften, mest varje sekund. Punkt slut.
Och helt plötsligt, när vi precis pustat ut och konstaterat att vi var färdiga, när vi tittar ut genom fönstret. Så kom han. Pappan, mannen, den efterlängtade.
Och med hjälp av en massa svett, inget blod och inga tårar, så hade vi åstadkommit detta…
Köttfärsbiffar, ugnsrostad potatis, fetasost- och vitlöksröra och en sallad. Samt tänt ljus överallt, sprutat ett sprut parfym på mamman och torkat bort eventuella kräkor från samtliga…
M, han blev så glad. Det är oftast han som lagar maten här hemma. Så det kändes så bra, att jag hann. Att jag fick ihop det, trots en liten bäbis hängandes på höften som bara ville ha mamma nära, nära och ingen annanstans. Då tänkte jag. Tack Emmeli, för att du kämpar på och tränar, vecka ut och vecka in. Nu får du lön för mödan. Du går ann som bara den, bär och lyfter, tungt med varje hand. Länge och mycket och om och om igen och Du orkar det! Det har du dig själv att tacka för!
Att träna. En investering i livet. Jag lever inte för att träna. Jag tränar för att leva!
Så efter middagen som faktiskt blev väldigt lyckad, där vi skålade för att vår älskade M var hemma igen och efter att jag lagt Liten för natten, så tog jag mig en efterlängtad halvtimme, bara för mig. Ett träningspass, där jag kände mig som en björn. Stark. Bland tända ljus och allt!
Och nu. Sitter jag här, i fotöljen, med benen högt. Mannen har precis serverat mig en hallonsmoothie och vi ser fram emot en hel helg tillsammans, utan några som helst planer.
Ja. Du förstår att känslan är vad den är. Obeskrivlig och underbar.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 3, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Liten 4-6 månader
Och så var det kväll igen.
Jag och Liten röjde på på förmiddagen; tömde tvättmaskin, fyllde tvättmaskin, hängde tvätt, vek tvätt och sorterade in på sina ställen. Och bäddade rent i storsängen. Sedan fick vi sällskap ett helt gäng timmar, mitt på dagen. Av syrran och hennes bästis L,hon som är som min extrastorasyster. Och så ännu en liten bäbispojke. Fasligt trevligt. Vi lagade god tortellinigratäng till lunch, med färsk tortellini, massa basilika, ost och så snodde Syrran ihop värsta goda såsen över hela grejen. Så jag har minsann ätit det där både till lunch och middag. Yes! Ni vet ju vid det här laget, hur jag är. Är mannen borta; då gräsänkar jag sönder hela världen och äter sammasammasamma. Och finns det inga rester att värma, då kokar jag ägg. Eller steker. Eller sväljer råa. Nä, okej, så långt har jag inte gått. Än.
Ikväll har jag och S varit ute på en promenad tillsammans. Vi gick längs vattnet och det var så spegelblankt och vackert att vi häpnade. En miniliten igelkott såg vi också. Och nu har jag precis tagit in det sista ute på tvättlinan. Blev så gaalet nöjd då jag kom på värsta braiga sättet att vika lakanen på, alldeles själv, liksom.
Nu ska vi onsdagsmysa, jag och min Miniman. Han, som tyckte det var supertrevligt med kompissällis idag.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 2, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Träning
Vilken mysig dag vi har haft, han och jag.
Spelat piano och sjungit ur boken Mosters trudelutter, lekt med alla leksaker och kramats massor. Sen kom den efterlängtade, småskäggiga, älskade mannen hem. Pojkarna fick egentid, mamman likaså. Jag drog ut i spåret och sprang. 10 kilometer. En mil, alltså. Jag blev alldeles impad av mig själv.
Ett stirrigt peace-tecken på det!
Och nu väntar en kväll med gullvännerna. Tre av fem ska äta surströmming och är myycket taggade. Jag tar med mig varmrökt lax till mig istället. Klarar helt enkelt inte av den där sura fisken. Men surströmmingskalas är alltid väldans trevligt ändå, för dom som tycker om den där maträtten, är så himla spralliga när det ska ätas surfisk. Liten, han kanske får smaka ett par skedar mosad potatis som dagens smaksensation. Ooh så lycklig han kommer bli då! En jordgubbskräm med äkta vanilj har jag kokt också, den ska vi äta till efterrätt med en klick vispad grädde. Det här blir en god kväll, på alla sätt och vis, det hör man ju!
Och den här tisdagen. Den har bara varit så himla bra. Dom flesta dagar tycker jag är bra, även om man stöter in i vissa saker, hinder, det krånglar på vägen, på något vis. För så funkar det ju, livet. Men det är ju fasligt skönt också, när det baaara flyter, liksom. Det har det gjort idag. Tacksam är jag!
God kväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | aug 30, 2014 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Recept, Träning
Puh.
Har precis slängt mig på storsängen, med benen högt. Hoppat ur finkjolen, blusen och klackeskorna. Snörat ihop håret i en knut. Och bara pustar ut. Så, så skönt.
Du kanske inte kommer tro mig när jag säger det. Men, vi har, för tredje lördagen i rad, varit på barndop. Vår lilla hjärtevän till familjen har döpts och det var så gulligt och fint och lilla O skötte sig exemplariskt. Tyckte att psalmboken var väldigt god och bandet på klänningen också, precis som våran lilla son tyckte förra lördagen.
Men alltså. Vi tar det från början.
Vilken kaka vi bakade, han som sov i vagnen och jag, igår alltså?
Den HÄR. Gör den. Jag säger det bara. Falsk ostkaka, squashkaka, eller vad du nu vill kalla den. Den är himmelsk, i alla fall!
Jag snodde ihop den igår eftermiddags, kokade jordgubbssylt på sommarens jordgubbar. Med äkta vanilj i. Sen, drog vi i väg, hela lilla familjen. Med kakan och sylten och ovispad grädde i högsta hugg. Mot hjärtevänner. Där vispades det grädde och sedan njöt vi av kakan tillsammans och laddade upp för lördagen som var på intåg. Hjärtevännernas lilla O skulle ju döpas. Så med magarna fulla av squashkaka, åkte vi hemåt. Och med oss hem fick vi massor av ägg från glada, glada höns. Och en syrra. Japp! Vi har besök, litens moster är här i stan. Vilken grej!
Och idag. Då är det lördag.
Efter frukost startade jag dagen med ett egenpåhittat eldprov. Drog ut på grisan, och tryckte på det där passupplägget som jag hatälskar. Jag har inte kört det här passet på ett helt år; 1-minuters-intervaller. Jag använder appen ’ultra timer’, där jag programmerar in 1-minutersintervaller, 30 stycken! Kutar allt vad jag har 1 minut, nästa minut är lugnare, som vanligt springa-långt-tempo, 3e minuten är återigen toksnabb. Och sedan fortsätter man sådär, tills den tänkta sträckan är sprungen. Fruktansvärt jobbigt, faktiskt. Jag var både euforisk och grinfärdig, på samma gång, när jag kom i mål på bättre tid än för ett år sedan.
Världshärligt sätt att starta en lördag på!
Sen gjorde vi i ordning oss. Dom där två svajsade runt i underlinnena så länge dom kunde. Aaaallt för att inte skita ner sina välstrukna skjortor. Och jag och syrran finslipade på sångerna. För precis, sedan drog vi iväg. Mot kyrkan och det där gulliga dopet vi fick äran att vara med på. Och dessutom sjunga och spela på! Så himla mysigt. Och förutom förra lördagen när jag sjöng på Minimannens dop, så var det här det första giget sedan han föddes.
Jag spelade idag på en svart, sviiiiinbra flygel, som spelade magiskt, av sig själv, typ. Och syrran sjöng så vackert att folk häpnade.
Sen vandrade vi över kyrkogården till församlingshemmet. Bjöds på gott att äta och dricka och Liten lämnade ett lite paket, som han slagit in med papperet som hans morsa shoppade på lagerhaus häromdagen. Hjärtan och rosa snöre. Jag säger ju det, han har stil, den där Minimannen. Han, som hittade en världsrolig leksak på församlingshemmet…
Mamma, titta vad jag har hittat! En häst, faktiskt! Kan jag få en sån, en egen? En riktig?
Självklart älskling, sa jag.
Och ja. Nu är vi alltså precis nyss hemkomna. Jag är så otroligt trött och känner hur jag precis i denna stund, slappnar av efter att ha gått ann som bara den, i mååånga dagar i streck. Med piff inför vårt dop, tokstädning och packande i sommarhemmet, resa upp hit och sedan vi kom hit till norrnorr, då har jag inte gjort annat än att grejsa med allt och lite till. Och så en anspänning idag, med dopgiget. Och just det ja.. träningspasset i morse, ja. Det var ju ingen lek det heller. Så…Ja, det vore ju nästan konstigt om jag inte var trött nu.
En stunds vila och dagbokande var himmelskt. Men nu ska jag kliva upp och masa mig till köket, där mannen står och har börjat med middagen. Ryggbiff, ugnsrostade primörer och kantarellstuvning står på menyn, för oss och syrran. Det blir gott. Och kvällen som följer, den kommer bli luuuugn.
Tjingeling!
-och må så gott ikväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | aug 28, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen
En skogspromenad med ett litet kanske.
Ett kanske finns det blåbär, så då plockar vi väl lite då-kanske. Och OM det fanns!?
Sanslöst med blåbär. Blått, blått, blått. Klasar av stora, fina blåbär. Älskade M tog paus han också och följde med mig och S ut i skogen, och det var jag så glad för. Då kunde jag rejsa på som en galning där med bärplockaren, medan han och minimannen myste tillsammans. Men så fort S somnat igen, så plockade vi båda två. Sa äsch, vi kör sen middag! Det här gååår ju bara inte att lämna! Så vi plockade och jag tjöt minst 25 gånger att Det här är det värsta jag sett!! ´Värsta´, som i bästa, alltså!
Och det finns ju knappast något så underbart, som att gå ut i skogen, knata på, plocka hinkar fulla av bär. Så gott. Och gratis. Helt och hållet underbart! Efter typ tre timmar, drygt fem kilometer gång och 10 liter blåbär. Då var vi rätt möra och himlarns nöjda.
Och den här typen, hon hade fått sitt lystmäte. Hon fullkomligt älskar att plocka bär, och måste nog säga att hon är i mål nu. Frysarna är fulla… av kantareller och hallon och blåbär och jordgubbar och ja, bara en massa gott!
Idag har jag i flera omgångar tänkt på mina päron. Tänk, vad dom har lärt mig mycket! Jag är uppvuxen på mammatrillade köttbullar, hemkokt saft och mammas kanelbullar. Och pappa har alltid alltid varit ute i skogen om sensomrarna och plockat bär i alla dess former. Allt det där, som dom har pysslat med. Det har gått i arv, i rakt nedåtstigande led. Och ingen, ingen kunde varit gladare för det, än jag.
Nu har jag för en liten stund sedan nattat den lilla prinsen. Efter det laddat upp med en varm dusch och krupit in i morgonrocken. Nu ska här rensas och frysas in blåbär!
Häpp häpp!
Och. Godnatt!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer