av Emmeli | maj 25, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Liten 0-3 månader, Sommarhemma
Vi är framme nu. 
Till slut kom vi oss iväg frän norrnorr igår. Och efter många timmar i bil, med ett par servera Liten matstopp, lunchstopp för oss, pelargonhamstringsshopping och sånt. Så kom vi fram. Vi landade först hos Litens farmor och farfar, fick god middag och sedan hängde S kvar där. Och jag och M kvistade iväg till huset. Det jag i sommar, kommer kunna kalla för mitt sommarhemma. Det var en rätt idyllisk känsla att rulla in på gården och öppna dörren och känna att vi äntligen var där. Det är ett gammalt hus. Retro, som vi säger, med glimten i ögat och tanken att det duger så himla fint för oss. Vad som är lyx för den ena, kanske inte är lyx för den andra. Men det här huset, sommarfriheten det ger. Det, är lyx för oss.
Otåliga, eller snarare arbetsglada, som vi är, både jag och M. Satte vi direkt igång och städade in oss. Det kommer ta några dagar… men det känns mest bara mysigt att påta på och greja utan stress. Vi har ju liksom våra päron-hem vi kan sova hos, precis som vi annars brukar. Det är trygghet.
Allra, allra först gick jag ut i gräset, bara för att njuta och säga hej till äppelträdet.
Sen gick jag in i huset och vi kom en bit på väg. Ett par timmar senare tog vi kväll. Bland annat för att himmelen blev mörk, regnet öste ner, det blixtrade hysterisk och åskan small. Jag var livrädd. Men försökte hålla mig lugn, för Litens skull. Jag vill vara en trygg mamma. Jag ska erkänna att han lugnade mig mer, än vad jag lugnade honom. Jag känner det i magen; han har sin pappas lugn. Tack gode Gud för det. Jag somnade med näsan mot hans kropp. Den där lilla, lilla, mjuka och varma kroppen. Som är så magiskt vacker. När det där lilla livet tar mitt finger, kramar det hårt. Tittar på mig, ler där bakom nappen och utstrålar lycka. Ja, då finns det inget, inget annat som kan få mig lyckligare.
Så. Där somnade vi, miniM och jag. Och efter ett tag kom M och la sig också. Han som gjort att jag kan kalla mig för mamma och idag, få fira min allra första morsdag. Det är stort, alltså. Att idag få vakna och se dom där två, tillsammans. Den lilla versionen med ett hoprullat meddelande innanför pyjamasringningen. Till mamma…står det på lappen. Och ett helt gäng med rörande ord. Liten har varit ohyggligt generös med morsdagspresenter. Miniprinsen, pappa har redan lärt dig massor.
Ja. Vi är framme nu. Vid vårt sommarhemma. Och idag är det morsdag. Min första.
Kram /lillafrun
av Emmeli | maj 23, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Musik
När klockan närmade sig middagstid igår, blåste vinden rätt stark, om än varm. Det kändes som om himmelen kunde öppna sig vilken minut som helst och att kvällens efterlängtade grillhäng tillsammans med den där fantastiska klassen som jag haft turen att hamna i, kanske skulle måsta ställas in. Vi skulle fira att det fjärde året är över, att vi är så hiiimla, himla nära att vara heelt, helt klara. För nä, än hur mycket vi kanske önskar att vi skulle kunna säga att vi har examensbeviset i handen… så är vi inte riktigt där ännu. En liten skvätt av denna evighetslånga, men ack så roliga utbildning, är kvar. Jag var kanske så uppe i mitt lyckorus över att ha klarat året i kombination med preggomage, minibäbis och allt… att kanske verkade det som om jag var i målets mål. Vi kan kalla det för att jag nått ett delmål. Ett stort ett. Det är svårt att förklara. Så vi skiter idet. Men! TACK ni fina, för alla grattis och hejjarop. Ni veeet väl att ni är som en underbar hejjaklack som jag får världens boost ifrån!? TACK. <3
Nu går vi vidare.
Helt plötsligt, så la sig vinden och himmelen öppnade sig. Men inte för att ge plats för regnet, utan för att släppa fram solen. Det var galet varmt och vännerna strömmade från alla håll. Den ena gullvännen, med pallar bak på cykeln, vindruffs i håret och världens snällaste leende. Jag njöt så av att se allihopa, ibland kom jag på mig själv med att bara stå och titta på dom. Det där är lycka för mig, att träffas och att vara tillsammans. Jag vet att det inte är för evigt, på detta sätt, så jag hade stundvis en vemodig känsla i kroppen. Att säga hejdå är det värsta jag vet. Och nu var det ändå bara ett hejdå, för sommaren.
Alla var på strålande humör. Grillarna leverade den ena goda grillningen efter den andra. Vi körde på den där versionen att alla fick ta med precis vad dom ville, ingen behövde rådda något mer än någon annan. Det var det lilla i såna fall. Alla hjälptes åt. Och bara den grejen, kan få mig rörd.
Att alla är där och vi gör kvällen tillsammans.
”Våra barn” som vi säger. Klassbäbisarna. Jag fullkomligt äääälskar när vännerna är så nära oss, tre gringos. När älskade C kommer med våtservetterna i högsta hugg, när det behövs, som om det inte vore det minsta ovant att torka bort vaddetnukantänkasvara. När gull-N säger jag går och byter en blöja på Liten. När mamman och pappan i Lilla familjen får halvt ta kol på varandra, genom att spela kubb på olika lag… Liten? han satt tryggt i olika famnar och hejjade. På mamma såklart!
Baby team.
Ja, du ser ju. Lyckligt lottade, det är vad vi är.
Alla levererade snygga kubb-poser och jag funderade samtidigt på om det verkligen är nyttigt att vara sån tävlingsmänniska som jag är. Dom där avgrundsvrålen som bara kommer av sig självt, utan att jag ens hinner vara i närheten av att stoppa mig själv, när jag inte lyckas slå ner dom där jädra kubbarna.
Så, sådär hade vi det igår. Skålade för oss alla. Grillade en massa olika,goda saker. Sjöng En vänlig grönskas… i fyrstämmig sats. Skrattade. Spelade kubb. Njöt. Myste med bäbisarna. Och konstaterade att vi hade det himla bra. Och när det började bli natt, graderna var fortfarande varmare än 20, så öppnade himmelen sig. Och denna gången, för regnet. Sommarens första sommarregn. Då var det dags. Att kramas, säga hejdå och gå in och sova. Jag somnade som en prinsessa med den härligaste känslan i magen; Tacksamhet.
Tack klassen för igår. Vi är allt… i en klass för sig.
Och idag vaknar vi till fredag.
Jag fick mig en låång sovmorgon, så fantastiskt skönt. Och nu är det bara den där ”lilla, korta, inte alls jobbiga” att göra-listan som ska tas tag i. Men igår fick vi ju en bra början, det mesta i klädväg är nog packat. Nu är bara att komma ihåg allt från Litens D-droppar, till morsans pilatesboll. Håhåjaja. Och när packningen är klar är det hundra saker till som ska göras. Det är helt klart dags att sätta igång! Men jag bara mååste få sätta mig ute på trappen och njuta av kaffekoppen, en liiiten, liten stund till. Ja, det får jag.
Vilka dagar vi har alltså. Det är så att jag får nypa mig i armen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 20, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen
Vilken dag det var igår.
Du vet en del, men inte allt. Vi skulle ju iväg på lyx, som jag sa. Middag hos gullvännerna. Och attt bara få gå bort en vardag och få middagen serverad, är ju lyx. Men att middagen nu visade sig vara i klass med Nobel och jag och mannen grämde oss lite över att han inte hade knutit på sig slirren och jag inte kammat håret lite noggrannare. Det var ju bara för lyxigt för att vara sant. Och gott.
Det. Var. Så. Gott.
För det första; att promenera längs med vattnet dit. I den ljummaste eftermiddagen som lillastaden, hittills i år, har bjudit på. Jag kunde inte se mig mätt på allt det så-grönt-som-det-bara-är-den-här-tiden-på-året-gröna. Den där blåa himmelen och så det där färska, gröna. Jag stannade en sväng och bara andades och blundade. Mannen sa lite retsamt vad gör du nu då? Nå töcke den yoga eller? Jag njuter, svarade jag. Den här tiden är helt ljuvlig, men har en tendens att bara säga svisch.
Så, vi gick där, som två flåsande typer och lät vårdoften sätta bo i näsan på oss.
Sen kom vi fram. Till gullvännerna. Och där serverades vi världens brakmiddag. Förrätt: ljuvlig räksoppa. Varmrätt: Egenfjällfiskad röding. Efterrätt: Creme brulee.
Alltså, jag höll på att smälla av. Min mor skulle varit nära mig, hon brukar sitta och titta på mig när jag äter något som jag tycker är himlagott, åh, nu ser jag att du njuter! brukar hon säga. Och det hade hon fått upprepa typ 1000 gånger igårkväll.
För andra gången i livet åt jag creme brulee. Så makalöst gott! Och som om det inte vore nog. Så fick vi paket också, både jag och mannen. Vi hade tydligen varit snälla och hjälpt till med en grej, något jag och mannen bara tyckt varit roligt att kunna hjälpa till med, men som betytt mycket för gullvännerna. Så fint, alltså. Med vänner och den där grejen att kunna hjälpa till.
TACK tack tack, sa vi. Och sen rullade vi hemåt. Ja, en av oss i alla fall. Mamma och Pappa Gringos gick faktiskt. Tog längs-vattnet-vägen även på hemvägen. Och det var lika vackert då. Alldeles stilla, stilla. Och tyst. Bara några kvällspigga fråglar som kvittrade. Och så vi; snurriga familjen. Jo, precis; veckan hade knappast kunnat börja bättre.
Och idag fortsätter den, veckan menar jag. Med en tisdag, där regnet hänger i luften och vi gnuggar sömnen ur ögonen. Jag är otroligt mör i kroppen och går och mumlar för mannen en bastu. en massage. ett varmt bad…vore skönt för denna kropp. Det hinns inte nu. En dusch, ja! Och sedan väntar frukost, bäbismys och sedan ska vi iväg på lite måste-fix. Men vi följs åt, hela familjen. Det blir roligare så, helt enkelt. Liten har lovat att viska till mamma när han hungrig. Viska. Han är ju som han är den där minimannen; ljuvlig.
Ha en bra dag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 19, 2014 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen
Nu blir det sådär igen…
…det stockar sig liksom. Ja, nä, inte där. Utan i bröstet. Nä inte det bröstet. Det där andra, det som skyddar hjärtat och det som ibland gömmer orden, på det där viset som jag vet betyder
något mer. Antingen kan det vara något som är så jobbigt att det är svårt att prata om. Eller som nu, när det är för bra för att vara sant och det enda man får ur sig är den var bara så hiimla bra.
Helgen alltså. Den som avslutades igår och idag tas vid av en måndag som ju kan vara början på en finfin vecka. Om än lite småjobbigt pirrig av olika skäl, men planerna för veckan gör att jag har goda förhoppningar. Men i alla fall.
Helgen.
Den var bara så hiimla bra. Och jag har svårt att säga varför. Vi gjorde egentligen inget särskilt, inget spektakulärt. Inte något artsydartsy eller värst storslaget. Och det var väl kanske just det; att vi bara hade en massa tid att bara vara-vara, tillsammans. Söndagen igår var en ljuvlig sådan. Sådär att jag inte ens hann säga mer än hej-och-hejdå här i dagboken. Lilla familjen körde utehäng dagen lång. Ja, det var knappt så att man ville gå in för sånt man verkligen måste gå in för.
Ett riktigt gott tecken på att sommaren är på intågande; middagen kan intas ute på gräsmattan. En makalöst god spagettiti och köttfärssås, med massa parmesan ovanpå. Lite smått koma-mätta drog vi oss sedan inåt. Slog in paket, skrev kort och fixade i ordning oss. Liten satte sig på mjuka fårfällen och valde ut snyggkläder ur garderoben. Och sin finaste pyjamas packade han också ner i sin ut-på-vift-väska. 
Mamman letade fram en finklänning ur garderoben, kammade håret och rosade kinderna.Vad fin du är. Och väldans vad slätt det var! , sa mannen, med någon slags kärleksförklarande förvåninig i rösten. Han syftade på håret.. och ja, det kan jag väl erkänna att jag kan inte slätar till sådär ruskigt ofta. Upp med det i en knut bara. Klarrt!
Och pappan drog till på stort och bytte ut den annars obligatoriska tishan ,mot en snyggskjorta.Och sedan traskade vi iväg. Mot en älskad vän och hennes 25-årskalas. Där vi mötte vännerna. För hipp-hurra, kalasfika med sju sorters kakor, hallonsaft och tårta. Och det hela ombäddat av det där stimmiga, varma. Det där ljudet som berättar något. Trivsel. Ljudet kom ifrån dom där människorna jag tycker så mycket om. När alla pratar i munnen på varandra, gör yviga gester, skrattar och bara är, tillsammans. Det ljudet, det hjärte-värmande. Jag gillar det. Mycket.
Och när vi hade kalasfikat färdigt, när magen gjorde småont av allt skratt och när ät- och sovklockan snart skulle ringa. Då spatserade vi hemåt. Tillsammans med vännerna. Och jag kände mig så rik. Det var precis sådär som jag har drömt om, som vi tidigare år har suttit och mumlat fantasier om, jag och tjejerna; Tänk, en klassbäbis. Det skulle väl vara för himla mysigt!!! Och nu är han här. Liten. Han som vi inte kan få nog av.
Han hänger liksom bara med. Går från famn till famn, ler och känner lugnet och lyckan. Och det finns inget så härligt som att se sitt barn på det där viset. Nöjd med livet, liksom. Och så hänger han med oss, på allt vad vi hittar på. Om det så är ett 25-årskalas för en älskad vän eller en intervallpass ute på grisan.
Ja och sen ramlade vi in genom dörren, till vårt hemma. Jag, med skrattet fortfarande kvar i magen och ett litet ont, över tanken att det en dag inte kommer att vara såhär, med alla vännerna såhär samlade. Näranära. Men det tar vi då. Nu är nu. Och jag bara älskar det.
En liten åt kvällsfika och sedan somnade vi allihopa i ett knyck. Eller inte jag. Jag kunde inte slita blicken från dom där två älskade. Den lilla minimannen som låg och höll hårt, hårt om sin pappas finger. Det fiiiinns ingen vackrare syn. Det gör inte det.
Så, så slutade min helg. Hade omöjligt kunnat sluta på ett bättre vis. Fulländad. Där kom det, ordet som beskriver hela helgen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 17, 2014 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Träning
Den här lördagen tänker jag spara. Inom mig.
Vi bäddade ner en liten prins i vagnen och drog ut på elljusspåret. Solen gassade, det doftade varm bark och fåglarna kvittrade som bara den. Typ en.. skogsmes eller nåt. Väääldigt vackert var det i alla fall (Förlåt pappa, jag har inte lyssnat ett skvatt på allt fågelprat. Det gååår helt enkelt inte in! Love you!) och i takt med kvittrandet började jag och mannen jogga. Japp, rolls royce-vagnen rullade på som bara den. Vi måste se helt galna ut, flåsade vi till varandra.
Vi stannade vid den där backen. Du vet. Den jag numera förknippar med mina krystvärkar.
Liten parkerade sig där, mitt i backen. Ja, han tänkte minsann inte röra sig en centimeter. Pyjamas hade han på sig. Och snutten, tutten och trasan hade han nära till hands. Dom är viktiga dom tre. Och sen sa han Kör nu, mamma! Du klarar det. Det är bara bestämma sig… som du brukar säga!
Jag lyssnade till vad han sa. Såklart. Och så körde vi, allt vad vi hade.
Ett ”idioten-upplägg”.
Först sprang vi heela, långa, krystvärksbacken upp. 3/3 alltså. Sedan joggade vi ner, 2/3 av backen, nästan ända ner igen alltså. Och startade om och sprang ända upp igen. Därifrån, toppen, jogging ner, 1/3, till den sista, brantaste tredjedelen av backen; och fullt fräs upp till toppen igen. Allt vad man hade kvar. Sen, fick man jogga ner till Liten. Kolla så att han hade det alldeles utmärkt, dricka lite vatten. Och sen göra samma sak. 4 gånger till. 5 omgångar totalt, där varje omgång innehöll 3 backar. Totalt 15 backintervaller blev det alltså.
Jaaaa!!! Jag klarade det! Första backpasset i grisanbacken, sedan jag blev morsa!
Pinsamt nöjd tjej. Som tyckte det var jobbigt innan. Vidrigt under. Men alldeles underbart efteråt. Precis som det ska vara!
Ja, sen joggade vi hemåt igen. Liten?
Han fortsatte sitt pyjamasmys en stund till, 10-veckorsdagen till ära. Vi passade på att duscha och äta lunch. Sen ville minimannen ha en überfräsch blöja och fina lördagskläder på sig. Och det fick han ju såklart. När alla var lördagspiffade promenerade vi ner till lillastaden. Med det enda syftet att äta årets första glass.
Gott, gott, gott. Mjukglass alltså. Inget dåligt påfund, enligt mig.
Vi kikade lite i butiker. Jag råkade få med mig en byxdress hem. Och sedan vandrade vi hemåt igen. Med den där blå himmelen som för stunden var grå och släppte droppar ifrån sig. Där bakom molnen, ja där är den ju fortfarande blå. Det var vi eniga om, hela gänget.
Och nu är det kväll och vi hemma igen. Mannen håller på att laga middag åt oss. Jag blir så needrans bortskämd när det gäller det där; matlagandet. Undrar om jag rentav håller på att bli lat på den fronten… ändring måste ske. Eller? Jag ammmmmar ju. (Den ursäkten är bra. Jag älskar att amma och tycker inte att det är jobbigt på en fläck, tvärtom! Det är det bästa jag vet! Må-bra-hormonerna sprutar och att se den där lille minimannen titta på mig med du är helt fantastisk mamma-blicken, gör mig liksom helt löjligt lycklig!)
Så nu tar vi kväll. Lördagkväll. Men benen möra efter en hel hög av intervaller, med insidan mjuk av årets första mjukglass och med hjärtat varmt och återigen påfyllt med sånt som får stanna där. Sånt jag mår bra av.
Allt gott!
vi kanske hörs igen?
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 16, 2014 | Lilla familjen
Tre Gringos. Det är så vi kallar oss.
Järngänget. Bästa trion. Lilla familjen.
Jag älskar dessa dagar, av Liten-ledighet, tillsammans med mannen. Ja, och så han då såklart, han vi kallar för Liten, här i dagboken. Han som har fler smeknamn än vi har fingrar på händerna.
Och jag och M, vi är föräldrarna. Till den där minimannen som vänt upp och ner på hela våran värld. Och vi är överförtjusta. Ja. Vips var vi en småbarnsfamilj.
Uppe tidigare än tuppen, har våran produktivaste tid på förmiddagen när bäbis sover, blir överlyckliga om vi lyckas passa en tid med några minuters marginal, visslar på barnsånger, lyfter inte på axeln om man får sig en dusch av diverse vätskor över hela sig, våtservetsspaketet ligger ju ändå bara några centimeter ifrån en. Alltid. Och vi dansar foxtrot till ”Krokodilen i bilen”, dricker kaffe för glatta livet, pratar om fulla blöjor i sömnen (mannen) och kommer på sig själv med att stå och vyscha… Oavsett om man har den lille i famnen, eller inte. Man gläds åt en redig rap och en överfull bajsblöja.
Känner för ett tjohooo! när man tajmar ännu ett träningspass med den älskade mat- och sovklockan. Vi hänger som galningar på varandra, jag och mannen, över den där lille. Gör rösten till tokiga ljud och blir överlyckliga över det där obeskrivligt vackra leendet, till svar. Vi spelar och sjunger för honom. Skriver texter som handlar om honom (mamman). Och när han sover, ja, då är det honom vi pratar om. Och så vidare.
Och idag har vi fredag.
Morgongympan är avklarad av en Liten, som nu precis slumrat in för dagens första långvila. Föräldrarna dricker kaffe och har precis avslutat veckans skurmedelsfest. Jag tassar runt i rosarutiga pyjamasbrallor och hojtar till mannen Det är ju sommar ute, ju! . Och M, mannen, pappan, mumlar i morgonfrillan… något om grillmiddag, helg och hur ofantligt bra vi har det. Och jag kan inte annat än att hålla med honom. Nu ska vi strax kila ner på stan för att fredagshandla. Sen väntar lite eftermiddags-måste-fix för mig. Och sen, tar vi helg. Igen. Ja, vi har lite lördag hela veckan nu. Precis som det ska vara med en nyfödd miniman i familjen.
Men alltså. Tre gringos, smygsommarvärme och fredag. Tänka sig!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer