av Emmeli | sep 26, 2013 | Emmeli funderar, Liten i magen, Shopping, Träning
Sådärja!
Nu borde mannen slippa mina raseri- och gråtkalas om morgnarna. Så otroligt fånigt egentligen, nu när jag inte är inne i ett, men just då… då finns inte hämningarna. Sa jag att jag är preggo?
Magen har varit/är i en storlek som är för stor för att mina vanliga byxor ska vara sköna, men för liten för ett par mammabrallor. Fånigt och inget verkligt problem, JAG VET.
Men idag fick jag i alla fall tag på ett par, fina svarta, där mudden över magen var liten och satt så skönt. Perrrfekt! I övrigt, så kör jag på vanliga överdelar och klänningar, det funkar finfint och jag känner mig fin. Utbudet på mamma-sidan är alldeles för urtråkigt tycker jag, så jag är glad för min jättegarderob fylld av blusar och klänningar med bra ”preggo-skärning”.
Ett utav köpen blev denna coola blus ifrån gina tricot. Den blir snygg till svarta brallor och kängor.
Baslinnen, har gina faktiskt dom bästa, tycker jag! Billiga också. Tipstips!
Regnet piskar mot rutan och det är såå kyligt. Hellre riktigt kallt och snö, än det här. Idag blev det en vilodag. Och jag känner mig duktig, typ duktigare än när jag tränar. Knasigt! Alla har vi det vi behöver jobba på. Jag behöver inte jobba på att få till träningen.. snarare tvärtom. En dag av hel vila, inte ens en pw, det hör inte till vanligheten. Skärpning på mig!
På spisen puttrar något jag längtat länge efter att äta. Något som gör mig hjärtevarm och lite gråtig. Jag tänker på mormor. Och nej, det är inte palt. Det är något annat. Medan det puttrar, ska jag ta tag i veckostädningen och bädda rent. Jag längtar. Tills det är färdigt 😉
MÅ SÅ GOTT!
KRAM/lillafrun
av Emmeli | sep 22, 2013 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Liten i magen
Jag sitter på sängen, uppe, i mitt gamla flickrum.
Lite smått vemodig i magen, precis som vanligt, precis som det ska vara. Vi har haft en urmysig helg här hemmahemma. Men var den tvungen att ta slut så fort? Vila för kropp och knopp, kantat med ett gäng härliga träningspass. Jag är mör i kroppen idag, M också. Då känns det lite bättre, att inte vara ensam liksom. Mör i kroppen och mätt i magen, typ så. 😉 Det är ingen risk att man går hungrig här, om vi säger så. Och mat med oss hem har vi också, sån mat som mamma lagat som kommer göra att jag sitter och gråter över att det är så gott och smakar mamma. Ja, jag gråter för allt nuförtiden.
Vår lördagkväll var lite smågalen, precis som alltid när vi samlas för middag och alla är sådär superhungriga och barnen är högt och lågt och ALLA ska få en syl i vädret. Samtidigt.
Och visst blir det en del preggo-snack. Det blir det! Många råd och rön och ibland kanske jag stänger av öronen en stund, sållar liksom. Men det är såklart guld värt också <3 Något som fastnade och som ekar fortfarande i mitt huvud, det är alla dom där jädra bröstpumparna som jag tydligen har en framtid att gå till mötes med. Kul. Jättekul. Eftersom dom enligt, ”någon”, ”på den tiden i alla fall”, sög så hårt att brösten liksom drogs ut, ja minst två-tre meter, av hennes gester att dömma. Oh shit. Men! I ett nafs har du en flaska fylld.
Mm… Underbart,
Jaja, vi tar det då. Det ska nog gå bra 😉 haha!
Nu pratar vi om något annat! Gårdagens meny, till exempel 😀
Jag hade fått önska. Toast skagen till förrätt. Maaagiskt!
”kött och pärer och go sås”, till varmrätt. 😉 Mammas potatisgratäng är inte att leka med.
Och, efterrätten tog jag och M på oss att fixa. Barnvänligt tänkte vi. Så igår morse gjorde jag maränger. Små, toksöta.
Mannen kokade den godaste choklad- kolasåsen. Och så gjorde vi maringsvischhh. Enkelt men helt galet gott! Det sa slurp.
En mysig lördag, sista kvällen med gänget, för den här gången. Tack älskade familjer. <3
KRAM/lillafrun
av Emmeli | sep 20, 2013 | Liten i magen
Och så stod vi där, han och jag, mitt emot varandra. Vi tittade storögt och en gnutta nervöst.
Martin, det blir ett streck! Martin det blir ett plus! Martin ser du, ååå!! Ser du, visst är det ett plus!??!!? Marttiiiiiin!!!
I vanlig ordning är M den lugna, coola parten i vårt förhållande. Och så även denna gång. Sansad, men något smådarrig på rösten, sa han; Ja älskling, det är ett plus. Du är gravid. Min älskade M stod där bredvid mig, lite blek om nosen, och log, med ett leende som berättade för mig, att han älskar mig och vill detta precis lika mycket som jag.
Lycka! Vi ska bli föräldrar.
Nu, ett par månader senare, så har det där smånervösa pirret i magen lagt sig. Vi tvivlar inte längre på saker som Men hur ska det gå, ska VI bli föräldrar? Kommer vi att klara det? Kommer folk bli glada runtomkring oss? Kommer vi måsta argumentera för vår ålder? . Självklart är det fortfarande galet pirrigt, men inte på ett osäkert sätt, bara på ett mysigt sätt. Och vi känner nu, att såklart, kommer vi att klara det. Vi ska bli dom bästa föräldrarna. Ja, dom bästa för vårt barn.
Hur har jag då mått under vägen hittills?
Jag har mått bra. Tråkigt svar? Kanske det. Men för mig, galet uppskattat. Jag har inte behövt må illa, alls, i princip. Förutom dom dagar jag varit så trött att jag helst inte velat kliva ur sängen, men måstat ändå, eftersom jag har jobbat. Att stå i kassan, se glad ut och i värsta fall, servera lunch iform av halstrad, gravad lax. Fy faaen, jag måste tänka på jordgubbar för att inte kjöjas. Lax och fröknäcke, det jag gör själv. Och mörk choklad. Jag kan knappt tänka på det. Däremot! -Jordgubbar, messmör, mjukt bröd, leverpastej, apelsiner, lussekatter (längtar ihjäl mig tills jag ”får” baka det!!) . Och tacos!!! Då, då snackar vi!
Men det har väl varit den, tröttheten, som har ställt till det mest för mig. Vissa dagar har jag trott att jag varit sjuk för att jag har varit så trött. Det har liksom inte spelat någon roll hur mycket jag har sovit. Men, att välja mellan att måsta springa och stoppa huvudet i toan stup i ett, eller vara trött, så har jag definitivt hellre varit trött. Så, tackarr!
Nu är jag däremot så mycket piggare och känner igen mig själv igen. Jag städar precis som vanligt. Yeah! …M har under ett bra tag gjort det mesta i hemmet, men nu tusan är jag tillbaka på banan. Och jag älskart! Han ska inte gå tro att han får ha det roligt hur länge som helst. (Skämt och sido, min hjälte i alla väder. Jag kan inte med ord utrycka min tacksamhet. Där snackar vi back-up. I alla lägen.) Men du vet ju, att jag inte lämnar bort knäskurningen i första taget… så det har varit ett tydligt tecken på att jag inte varit på banan 😉
Okej, mående och mat. Check!
Temperament?
oooh. Jag är ju inte den ”tamaste katten” i stan, i vanliga fall heller. Och, det har inte blivit bättre. Om man säger så. Det hör ju till vanligheten att jag tänder till på två sekunder, att röken sprutar ut genom öronen, lilla-My-knuten på huvudet blir rökruffsig och ögonen lite småröda. Att jag sedan nästa sekund gapskrattar eller gråter åt något. Så är det ju bara. Och nu då? tjaa… det är bara lite värre. Bara lite…. hoppas jag? Jag ber M om att förvandla dom rökrykande orden till något i stil med Jag älskar Dig, jag vill dela glädje och sorg med dig, Och vara Dig trogen. Tills döden skiljer oss åt. Jag älskar. Dig. Jag är vara lite arg just nu.
Och sen då… träningen kanske ni undrar över?
Jo. Det har varit min räddning. Dom dagar jag mått små-illa, så har det varje gång blivit bättre när jag fått träna. Min barnmorska säger att träning motverkar illamående och att det kan vara en stor orsak till att jag mått så bra som jag gjort, tack vare all motion. Så länge det känns bra, är det helt okej att köra på som vanligt, fram till V.20 ungefär. Och eftersom allt har känts bra och fortfarande gör, så kör jag på som vanligt. Men, jag pressar mig inte så att jag får maxpuls och jag har nu börjat undvika att göra övningar med mycket hopp i, för att försöka undvika ett, kanske framtida, ont bäcken. Jag gläds över varje pass jag kan träna, njuter av känslan. Jag skiter fullständigt i hur fort jag springer eller hur många reps jag gör. Jag älskar att träna. Och är glad över att jag kan. Just nu, i princip som vanligt, vissa justeringar. Om ett tag kommer det bli annorlunda, och då tar vi det då. Liten i magen och jag är viktigast.
..Vardagen, skolan då?
Ja.. det är full rulle nu. Jag läser massor i höst för att kunna ha det lugnt och skönt i vår. Vara mamma-ledig. Wow! Inget studieuppehåll är inplanerat. Kanske går min plan i kloss, kanske inte. Vi tar det som det kommer. Jag tänker inte pressa mig själv eller Liten, till en trasa. Det är det inget värt.
– Ja okejdå! En sak till. 4 månader har Liten bott i min mage. Det är inte klokt, vad tiden går. Både fort och långsamt på samma gång. Jag längtar så. Och M med, såklart.
Liten i magen-rapport 1. Check!
KRAM/lillafrun
av Emmeli | sep 17, 2013 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Liten i magen
Åh, nu skulle mamma bli stolt och glad, tänkte jag precis.
Men så kom jag på, att det räcker med känslan att Jag är stolt. Över mig själv.
Vad jag är stolt över? En småsak. Men lika värt att uppmärksammas för det, det är kanske inte så ofta man puffar på sig själv och säger Vad bra du är. På något vis är det liksom lättare att säga till någon annan, håller du med mig?
Men vad svamlar hon egentligen om?
Jo. I sommar har jag haft det lite lurigt med maten, om jag säger så. Eller egentligen under en kort period bara, men då har jag i princip inte varit sugen på något. Förutom mjukt bröd, med hysteriskt mycket smör och leverpastej på. Och det har ju funkat, visst.
Men nu är jag liksom på mat-banan igen OCH dessutom är jag inte så trött längre att jag orkar göra min egen mat. M har varit en hjälte, som alltid.
Så idag, är jag stolt över mig själv. Att jag tar mitt ansvar och gör nyttig och god matlåda; med söndagssteken (okej, den kirrade M), couscous, god sås. Mini-trädgårdens tomater, en sån där frukt som jag inte kommer ihåg vad den heter. Och en mellis-macka. Hejja Mig!
Du! Boosta dig själv med MINST en sak som du känner dig stolt över idag, hos dig själv! Spela Roland om det är något du har gjort, helst ska det vara något du bara äär, men båda går bra. Boosta Dig,nu.
KRAM/lillafrun
av Emmeli | sep 14, 2013 | Liten i magen
Tack tack tack tack tack tack tack tack… TACK!
…för alla era fina,fina grattis- och lyckoönskningar.. på fejjan, här på bloggen, instagram, på sms, genom telefonsamtal… varje ord värmer oss i hjärtat, så mycket.
Tack! <3
Jag och M kliver på en ny väg här i livet. En vi absolut aldrig tidigare gått på. Vi ser fram emot resan! Under katergorin ”Liten i magen” kommer ni att få följa med, så mycket som det känns bra för oss, på denna färd.
Kanske undrar du hur jag mått/mår, om jag fastnat för konstiga saker att äta, vilken vecka jag är i, om magen har ploppat ut… osv. Det kommer troligtvis några rader om detta. Angående sista punken, om magen ploppat ut.. så, Ja! 😀 På tre dagar har den bara sagt plopp, nu är jag här! 😀
Kika nedan!
Så häftigt!
Min fredagens: Klänning- Åhléns // Kappa- Carlings // Skor- Nilson Shoes 
Myror. 
Tänk att man redan älskar så starkt.
Liten i magen, Jag och M, säger TACK och hoppas att du får en mysig lördag! 🙂
KRAM/lillafrun
av Emmeli | sep 13, 2013 | Jag och M, Liten i magen
Och jag ska bli mamma! Förstås!
Förstår du?
Två blir tre.
Nä, det är för stort för att förstå. Det enda vi vet är att vi är pirriga och lyckliga i varje liten cell av oss. M, han jag blev kär i när jag var tolv. Han som jag drömde om skulle bli kär i mig. Han som blev kär i mig. Han jag gifte mig med för drygt ett år sedan. Han jag älskar mer och mer för varje dag som går. Han som gör mig hel. Det är han, som ska bli pappa till mitt barn. Vårt lilla knyte, som bara är stor som en apelsin ännu. Men, den här apelsinen är den finaste i hela världen.
Med händerna flätade i varandras, då klarar vi allt!
Som jag har längtat efter att få berätta. Jag har fått bita mig i tungan varje dag jag skrivit här. Hela sommaren har det varit så. Men idag, så känns det bara helrätt att berätta. Det är inte bara en dröm som inte är sann. Det är en dröm, som är sann.
KRAM/lillafrun och M.
Senaste kommentarer