av Emmeli | feb 8, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Fredagmorgon, med det där gänget!
Alltså. Bästa jag kan tänka mig.
Ser ni han som snott min plats för ett slag?
Frans Frasse Fransson verkar trivas här hemma.
Hoppas så.
Han fortsatte sova på den till synes hittills favoritiga platsen; kökssoffan. Och jag fick min plats tillbaka.
För att kunna äta min fredagsfrukost.
Önskade järnmackor. På gröten, den där jordgubbssylten som kokades till pannkaksmiddagen igår. Och en kopp ryyykande varmt kaffe….. som aaaalltid lyckas bli halvkallt innan den här mamman sörplar det. Men, inget kunde bry mig mindre.
Genom köksfönstret syns en gråblå vintervärld. Så stillsam. Så god att titta på.
Nyammad lillprins som mamman bunkrar gos ifrån och sedan sover ner i ombäddade vagnen, där ute i friska luften.
Det ser fasligt skönt ut och med dom grusiga mammaögonen tänker jag för ett slag;
”å tänk, om jag fick byta med dig för en liten stund, ändå”.
Körsbärskvist i knopp. Och syrenkvistar med de grönaste av blad.. och som ni skymtar, också små blomsterknoppar.
…
Nu ska vi fortsätta fredagen här. Jag njuter i nystädade hemmet och ska bara röja det sista på min Veckans Hemma-Mamma-lista. Som att vika småttingkläder.
En utav dagens största mission sedan, är att låta Franssons önskan gå i uppfyllelse… han är nyfiken på att gå ut, förstår ni. En liten stund kan få gå bra, ju. Vi tänker oss en beskyddande trupp på fyra, fem personer, kring honom. En ömsom snäll, ömsom dum Sallekatt-Storebror också.
Jag ser fram emot fredagsmyset sedan. Knösa ihop oss allesammans i finsoffan i Salen. Varva ner. Äta fredagschoklad. Och inleda helg.
Har ni något mysigt inplanerat i helgen? Berätta gärna!
Lillafrun
av Emmeli | feb 7, 2019 | Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Älskade älskade lillprins. Minstingen. Lillebroren. Bertilen. Hela familjens gulligull.
Idag är du på pricken 8 månader!
Din mamma kan inte med ord beskriva tacksamheten över att just du är här hos oss nu. För prick ett år sedan låg du i min mage.. bluffade och knuffade och lugnet börja lägga sig lite, lite hos din mor. Men genom precis hela preggoteten kände jag sån oro. Inte så konstigt, men tanke på att du har ett änglasyskon där i himlen.
Att det nu landade en ängel, som var Du. Det är så sagolikt. Alla borde få ha en lillprins som du… vilket lyckopiller du är.
Din Storasyster säger i lugn fart med sin coola, trygga stämma att; ”jaa gilla han.. jag älskar Beerti!”.
Din Storebror säger att ”alltså, man blir bara alldeles lycklig av att titta på honom!”.
Du är magi, lille vän.
Den minste, men med lika självklar plats som alla andra, i Team Drömgården!
…
Bertilen.
Soom vi älskar Dig!
Dina äppelröda kinder och din djupblå blick. Ditt bubbliga skratt och varendaste hick.
Dina vrål (!) som du förstått är superbra att ta till, sådär när du önskar meddela, att det är något du vill.
Du svajar stolt där du på rumpan sitter, när du ser dina storasyskon du i hela lilla mjuka kroppen spritter.
Du älskar den varma modersmjölken så. Och din mor är så lycklig, att med naturen kunna frambringa både mjuka vecket ett, och två.
Om kvällen när klockan närmar sig sju serveras en älskad portion bebbegröt. Den är överallt och bland kladdet, – du äär så söt!
Så somnar du sött, tätt intill syster och bror. Inte ett öga är torrt, hos varken far. Eller mor.
Tack för att just du kom till oss, vilken lyckans grej. Du vet och känner det nog redan, men du Bertil; – Soom vi älskar dig!
…
Bertilen 8 månader. Magi.
Lillafrun,
-aka. Lycklig Trebarnsmor
av Emmeli | feb 2, 2019 | Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
(Inlägget innehåller två pussliga reklamlänkar)
GulleBertilen! Minstingen i gänget.
…
Å. Mitt mammahjärta konstaterar… att det är helt otroligt… vad livet är intensivt just nu.
Varje dag är som ett helt liv ibland!
Det kryllar mest av alldeles underbara såna där stunder ni ser på bilderna. Det är absolut full fart, men känns ändå frid och fröjd och jag nästan letar efter en unge för att allt känns så under kontroll. Där sjumånaders-Bertilen sitter förnöjt och leker bland tusen leksaker, ständigt uppassad av någon och pusselbygge är igång med jag vet inte hur många pussel på rad.
Pussla är ett älskat bestyr här hemma. Värma upp genom att räserbygga småpusslen. Och sedan fundera en längre stund, med många, många bitar.
Inne hos Adlibris finns massor med fina pussel.
Den HÄR pussellådan med fyra pussel i, fick barnen av deras älsklingsmorfar för ett tag sedan.
Kanske tänkt att bo i lilla byn, men vi lånade med oss hem. Bra drag av oss..
Och DESSA småpussel i trä, med 12 bitar finns i flera varianter och är så fina. Vi har både med Pettson och Alfons. Och Pippi förstås!
Syskonkärlek! Magi.
…
Vi myser. Där vi är ute och åker spark längs lillvägen. Skottar snö. Pysslar. Ser på film. Eller går promenad och mamman pustar och barnen sover. Så möter vi pappan till kvällen. Äter ljuvlig fisksoppa och nybakt bröd. När barnen somnat efter nattasagan, passar jag och M på att träna tillsammans och kilar upp på övervåningen för olika bestyr.. som att bestämma var vi vill ha lampor.. och förbereder för eldragning.
Sen känns det också ibland stundvis, som om någon står bakom ett hörn och filmar för dolda kameran eller så. När HemmaMamman med toffsen på snedden och rödblommiga kinderna av fulla livs-farten, försöker ta sig igenom vad som känns som det tjorvigaste av snår. Ruffsiga mamman och dom tre små barnen, där dubbelknutarna av modern knyts och det känns som att livet är en fars… bland kisspottor, stenlika viljestyrkor, av-bebbe-nerkräkt mor och hejdlöst busiga småttingar.
Älskvärt. Alltihop.
Januari blir februari. Vi landar i helg. Gudomligt. Trasslet av sovande människor i renbäddade sängen var ett härligt fredagsfaktum. Nu är det lördag. Jag njuter av tullisarna på köksbordet, doften av helgstädat hem och tanken på att tvättkorgen är tom. Men allra mest, av att alla är hemma, att långa lördagsfrukosten väntar .. att vi smider planer för helgen..lagom med att göra och mycket mys och återhämtning. Det är tanken!
Önskar er en fin helg!
Och ni, ni är ju bara bäst. Vilken uppskattning ni ger mig för orden och bilderna jag sänder er. Så himmelens tacksam och glad för det. Skulle vilja skicka en kram till er alla!
Lillafrun
av Emmeli | jan 28, 2019 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
”Kom nu Lillebror, så går vi på din allra, allra första pulkatur i livet!”
Och så gick dom. Lika beslutsamma, alla tre. Tripp, Trapp, Trull.
Helgens sötaste glimt.
Drömgården är täckt av den vackraste snö man kan tänka sig. Fjäderlätt. Och vitare än allt vitt.
Januari, sol och kalla, kalla grader. Sådär närmare tjugo stycken, faktiskt. Men det gick att simma i snön i alla fall, konstaterade Juniflickan som ni bara ser mösstoppen av.
Det är gott att starta den här nya veckan med själagoda helgdagar i hjärtat.
Jag var uttömd på energi innan helgen tog vid, men ni vet… att bromsa in, vila och ha helg, gjorde susen. Mannen har visserligen haft jour ännu en helg, men det har gått bra det med. Inga nattlarm, då får man vara glad. Bara dagtid. Det är halt om vägarna. Olyckor sker.
Vi har haft en helg där vi kramats massor, tränat, husjobbat och umgåtts massor med Storfamiljen, både lördag och söndag. Så värdefullt. Söndagmiddagen hos Svärisarna igår avslutade allt härligt umgänge. Gott. Och himla fiffigt att vi har så nära hem. Pappan var iväg och räddade liv längs snöiga vägar, och jag tog mina tre och knatade lilla vägen hem. Himla vacket! konstaterade tvååringen.. om snöfallet som föll.. ja så hiiimmelens vackert..
Älskade ungar. Som Mamma är lycklig över er! Jag ger er mitt allt. Älskar er tusenfalt. Och jag bär dom gråa hårstråna mammalivet ger, med sån oändlig stolthet!
…
Så är det en ny måndag.
-Januarimånadens sista!
För precis en vecka sedan var det kallt, så kallt och jag promenerade med kinder utan känsel. Idag, planerar jag att möta upp Storan i mörka kvällen, i inte alls så många minusgrader. Dra på mig pannlampan jag fick i julklapp av mannen och ha sån där efterlängtad Storan-Lillan-tid. Det är alldeles för längesedan nu. En snökanon väntas komma under dagen, det blir spännande!
Vi har också en snutt kvar av Karlsson-på-taket-filmen som väntar för hela familjen.. älskade bestyr alltså. Älskade Tillsammansmåndagar, med alla hemma.
Kanske spikas det lite innertak på övervåningen en stund, då det minimerades tid i lördags på grund av snöskottning.
En liten matlista ska jag knåpa på också. Och på riktigt fundera ett varv till på det där med höns här på Drömgården… tänk så drömmigt!
Här inne i bloggen funderar jag på att kika bakåt i livsarkivet och kanske knåpa för ett 10-years-challenge-inlägg att publicera under veckan,.. vart var jag i livet för tio år sedan?… ett ganska så livsavgörande år faktiskt. Skulle ni vilja läsa?
Men tills vi hörs igen, lova att ta hand om er och ha en så god veckostart ni bara kan!
Lillafrun
av Emmeli | jan 25, 2019 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Å. Ser ni!
Ni minns i början av veckan när jag tipsade om söta Stenugnsbageriet, Skogs-Hilda?
Samma dag hade jag och barnen bjudit hit lilla mor, barnens mormor alltså, på eftermiddagsfika. Men ni förstår, gulligaste MammaMormorn hade visst ”blivit inspirerad av en blogg” vars pennfäktare hon känner ganska så väl, och sedan åkt till bageriet och köpt med sig semlor. Så det blev visst MammaMormor som bjöd oss på fika i slutändan.
Alltså åhåhå, dom var magiskt goda! Årets första semla.
MammaMormorkärlek på en tisdag mitt i blanka vardagen. Så himla fint! Och gott!
…
Och nu är det plötsligt fredag. Det var ju nyss måndag? Varje dag är som ett liv ibland, alltså.
Den här veckan har vi fyllt till bredden. Och nä just det, kanske inte så många stunder av pustande för någon utav föräldrarna. Så det är med andra ord en trött trebarnsfamilj denna fredageftermiddag. Men jag törs lova, att det är fler med oss som har ”å så skönt med fredag”-känsla. Eller vad säger ni?
Jag och tre barnen har roat oss med massa mys om dagarna. Varit ute och lekt i snön. Skottat och donat. Här inne har det lekts med leklera, lego, tågbanan, byggts galna mängder pussel (vi har en ivrig pusselfas.. så jädrans roligt när bitarna börjar bli så många att vuxna mamman får sig en utmaning också) och trött-tittat på Emil i Lönneberga. Tvååringen har checkat av sin andra vecka som trulle-flicka… i ett knyck var blöjan veck, så impad av lilla coolingen J. Och nu medan allt är så nytt, så varendaste gång det ska susas till ”toovan”, är heela hemma-gänget så engagerat. ”Braaa Juni, viilken duktig tjej!”, säger Storebroren där hon nöjt babblar på om diverse toalett-lyckanden.
För varje dag som gått den här veckan, har den här mamman veknat likt en tjusig julgran som närmar sig tjugondedag knut. Något jag kanske glömmer, är att klappa mig själv på axeln ibland. Tusan alltså. Det är ett gediget Mamma-arbete jag gör om dagarna här hemma, med våra tre små darlingar. Från mysiga frukosten med tända ljusen, till nattasagan om kvällen. Vackerpappan är bäst i världen, absolut. Men vi kör intensivt nu med övervåningen och ja, ni vet. När han kommer hem från jobbet så fortsätter han att vara idog en våning upp… och jag, en våning ner.
Jag ger mitt allt, dag ut och dag in. Älskar vad jag gör och tycker verkligen att det är fantastiskt roligt och att det för det mesta ”går som hejsan!”, som min mor skulle ha sagt. Dom är meningen med livet, älsklingarna!
Och så jädra bra humör jag håller. Vilket tålamod jag har. Faktiskt. …..Men senaste två dagarna… uuuäh. Hujedamig.
Det har liksom bolmat rök ur näsan på mig. Varit Lilla My upphöjt till evigheten. Jag har bett om ursäkt redan på morgonen när jag vaknat och sagt till barnen att ”mamma är sur idag.. okej?”. Alltså. Jag har varit så mycket gnällig att ni anar inte. Tänker inte trötta ut er med detaljer. Mer än att jag ska bli bättre på att uppskatta mitt vanliga jag, orken, energin och humöret. Det är livet, alltsammans. Allt ingår.
Barnen har pussat på modern och sagt att dom inte alls tycker jag varit sur… sötisarna. Men dom vet heller inte kokandet jag känt inombords, mot dom tänker jag inte vara något oförtjänt åskmoln. Jag är mänsklig som alla andra. Jag vet. Försöker inte påstå något annat. Men det äär så mycket roligare att vara glad än sur och skör. Förstås.
Jag tänker såhär… fredag i helgfint hem, god middag, knösa ner oss allesammans i finsoffan, mumsa chokladmousse (den HÄR har Storebroren önskat!), se på något mysigt tillsammans och liksom varva ner och låta helgkänslan ta vid. Det blir nog himla bra just nu.
Fast först, ett träningspass med skäggigt sällis. Vi har inlett året med en gympautmaning förstår ni, fasligt roligt och peppigt! En hop endorfiner kommer också sitta fint.
Hoppas att ni får en god helg fylld med sån ni mår bra utav!
Lillafrun
av Emmeli | jan 16, 2019 | Mammalivet
Efter veckans lugna Hemma-måndag-början, så visste både jag och mannen att nu blir det mastodontiga dagar. Ibland är det så. Som när vi kämpar på både jag och M. Husjobb, tv-uppdragande och Brandisjourande. Allt på samma gång. Och så jag, och Lilla Järngänget här hemma, från morgon till kväll.
Det är januaridagar och midvinterkölden är här, kring den norrländska gamla gården. Träden är frostklädda och solstrålarna magiskt vackra. Här inne bygger vi pärlplattor och spelar sällskapsspel. Klär oss varmt och går ut på gården. Åker spark och leker i snön. Vid middagslagningen har jag minst två hjälpredor. Det är gott att mötas, ”hela familjefemman”, som Minimannen säger. Och plötsligt är det kväll och ett ögonblick senare, ny dag. Storasyskonen springer runt, runt genom huset fulla av energi .Mamman gnuggar gruset ur ögonen. Och lilla bäbisen tittar storögdt på, alltsammans. Samtidigt som han på något outgrundligt vis rör sig runt över köksgolvet.
Kallgraderna är många. Men en liten utflykt får det bli. Barn kläs lager på lager på lager. Ull. Farmorstickat. Och täckkläder. Väl inpackade med minst tusen pinaler. Och en barnvagn som måstat plockats ner i molekyler för att rymmas i den lilla skruttbilens bagage. Då startar inte åbäket. Bilar som inte startar. Det är inte min grej. Men det är gott att veta, att barnen inte fryser, tack vare alla kläder.
Dålig på att be om hjälp är jag också. Men bättre ska jag bli, det har jag ju lovat mig själv. 2019 är året jag ber om hjälp och fortsätter tänket att vara snäll mot sig själv. ”Kom igen nu, Emmeli, kämpa!”. Gamla hjulspår, så hemtama. Men, så ringer den smått frustrerade mamman sin man. Smått skogstokig, faktiskt. Nä, just det. Han var inte värd något morrande. Så hon säger förlåt.
Till Mannen. Som precis skulle ta sin första lunchtugga, för att sedan åka direkt från Arbete till Uppdrag. Men ni vet, han är snällast på jorden. Kommer så fort han kan. I ett knyck har vi ström och kan susa iväg.
I bilen tänker jag. På ditt och datt.
”Tänk att äta lunch med båda händerna”, tänker jag och småfnyser av skratt för mig själv. Medan jag tänker på hur mina HemmaMammaluncher ser ut. Jag älskar dom, över allt annat.. men inte är dom lugna inte! Två som serveras, ofta en som ammas just då, någon som hunnit äta upp och ber om mer i samma sekund som jag precis ska sätta mig för att ta min första tugga av maten som börjat bli kall. Men nej. Jag vill inte byta det mot något. Jag skiter i om maten är pissljummen. Jag är där. Hos dom. Dom där tre människorna jag älskar till månen och tillbaka. Jag svarar på varje tilltal. Lyssnar. Och vi löser stordåd tillsammans. ”Tänk så bra vi har det”, säger jag. Som får sitta där och äta oss mätta, i varma hemmet. Det är ingen självklarhet, minsann. Barnen håller med. ”Skål livet, mamma!”, utbrister tvååringen. Och vi skålar tillsammans. I småskvimpande mjölkglas. Över livet. Livet.
Plötsligt är vi framme vid vårt utflyktsmål. Hos dom där människorna som gör mig så hjärtevarm, gång på gång. Är så tacksam över att ha dom i våra liv. Någon har varit iväg och handlat nya pussel till barnen. En annan har nybakt limpa att bjuda på. Värmen osar. Medan småttingar njuter, tar jag mig turen längs mycket, mycket välbekant väg. Hamnar på loppis, med rödblommig bäbis i sällskap. När jag går där bland gamla pinalerna med historia var och en.. tänker jag ”pyttsan heller!”, när jag tänker på den tjusiga Stockholmsmässan som pågår precis just denna vecka. Flärdfullt, förstås. Men den där loppisturen, med lillprins i sällskap, en guldig stor, urtjusig ram till familjefotot fyndad. En liten lampa likaså. Ja, då är jag mer än nöjd.
När vi ska återvända mot drömgården från mina föräldrar. Är vägen hem lång, så lång. Bäbisen är inte hungrig. Har inte ont. Blöjan är bytt. Men han gallskriker. Som han aldrig gör. Jag konstaterar, att lillprinsen nog inte tycker om att åka bil när mörkret fallit. Mamman svettas där framme vid ratten. Det är mörkt och jag måste, måste koncentrera mig på stora vägen. Men det är ren tortyr att köra bil med gallskrikande bäbis. Om det så bara är fem minuter. Vi får stanna tre gånger på den vanligtvis tjugo minuter långa resan. Så fort vi är framme, är allt frid och fröjd. Jag är helt slut. Men resten av gänget nöjda. Det är huvudsaken.
Som en fallskärm från ovan, bjuder Svärmor in till ”Gräsänklingsmiddag”. Inget kunde passa bättre. Så tacksamt. Till sist dimper vi innanför dörren här hemma. Kvällsfika serveras, leksakerna som inte lekts med på hela dagen är så intressesanta. Småtänder borstas. Blöjhinken stinker. Barnaskratten och kvällsbusen avlöser varandra. Sagan läses. En småväsande godnatt-vise-medley nynnas. Tripp. Trapp. Trull. Så sover dom.
Det är midvinterkalla januaridagar på gamla gården i norr. Stundvis sliter mamman sitt hår. Men i nästa sekund tjuter ungar av skratt och mamman är lyckligt pussmonster i släptåg. Jag ger mitt allt. Jag är lycklig varje dag. Jag säger INTE att det är lätt, alltid. Är oftast, precis helt slut när jag lägger mig om kvällen. Men det här är vårt sätt att leva Vårt Drömliv. Och det är jag så beredd att slita för. För att jag älskar det.
Godnatt från en trött trebarnsmor!
Lillafrun
Senaste kommentarer