Käraste, käraste bloggen och ni som läser, god måndag!
… å hej och hå, så knapert det blev på uppdateringar här inne senaste veckan. Inne på instagram har ni fått hänga med desto mer. Anledningen till få ord här inne? Jo, veckan som gick;
Måndagmorgon. I hemmets trygga, lugna vrå. Morgon med alla barnen, följt av skolskjuts och vidare mys med dom två minsta, ni vet.. men kikade jag i telefonen så var det allt annat än lugnt..
.. näst världsnyhet, denna rubrik. Lika delar stolt, blyg och tacksam, över att ha fått möjlighet att sprida ordet. På Expressen.se och Mama.se hade nämligen en artikel angående drömgårdslivet postats och sedan dess har det varit sånt sus och brus i kring.. ni är så många nya som har hittat till oss (Välkomna!) , det är så otroooligt många meddelanden som skickats, med (allra, allra mest) värmande (och en del otrooligt upprörda) ord och många, många frågor som jag har försökt svara på. SÅ otrooligt roligt att ni är så engagerade! Men se nej, mer skrivtid än så hade jag inte över, därför blev det skralt med post här inne.
Alldeles i slutet av januari. Vi strösslades med vackra morgnar.
Onsdagseftermiddag, med hela flocken fulltalig. Det byggdes tågbana.
.. och jag och Skrållan gjorde ett ryck och sorterade in pyssel och teckningar i allas sparlådor/mappar. ”Stora stökrummet”.. som ska få bli ett barnrum så småningom. Agerar förråd i detta nu.
Februari inleddes otrooooligt stormigt. Vi donade i köket i flera timmar under torsdagen. Det spisades ärtsoppa på Mamma-Birgit-vis.
.. och kokades hallonsylt och gräddades kikärtsvåfflor (Recept HÄR). Makalöst gott!!
Fredagmorgon. I ett nystädat kök. Med en redig kaffekopp följt av ammemys med han som tagit en lång sovmorgon.
Sen tog vi tag i resten av hemmet, gjorde det rent och såpadoftande inför helgen. Medan pappan sedan tog med barnen på skotertur, kutade jag en skön tur. Och sen blev det helg för hela slanten. Så skönt.
Lördagen var otroligt väderskön, så vi hängde ute allt vi kunde. Skidade, hästade..
.. och något så vansinnigt trevligt som det här, hände! – vi tog oss in i Pettson-växthuset och kollade läget. Sen sådde vi fyra sorters kål, årets allra första stund i odlingsrummet (mmm, helt underbart!!) och ställde ut i lilla glashuset. Kallsådd, mao!
.. söndagspromenad med sovande småbrollor i vagnen. Haha, sooom han sliter på där bakom, den skäggige! Jag vet precis hur gott det svider i benen för honom.
Vi avslutade veckan hemma hos barnens Mormor och Morfar, livets lyx. Att vi har varandra så nära. För några dagar sedan möttes vi hos oss, mitt i vardagslivet. Nu sågs vi för en lugn söndag. Att få tjava ut till den vedeldade bastun, efter att ha fikat mammas otroliga semlor.. oj, oj, oj… tacksamhetssuckarna var ett faktum. Så himla skön söndag, av det slag vi precis behövde. Så tacksam. <3
…
Nu väntar en ny vecka…
Önskeplaner för veckan 6
–Omfamna februari, en dag i sänder! Jag börjar varje morgon med att sticka ut näsan genom dörren och andas in den goda, goda luften.
-Bjuda hem vännerna på lek och fika! Längtar.
-Baka! .. en redig vetedeg ska sättas. ”varför börjar jag inte baka surdegsbröd?”, funderar jag också..
-Fixa och dona! .. med lite av varje, utöver mammande alltså. Behöver beställa mer funktionsfoder till hästarna, rensa ut och dra iväg med alla sopsortering som svämmat över, kika till pelargongänget uppe i vinterförvaringen och kanske börja väcka till liv, susa på möte för föräldraföreningen osv.
-Blogga! .. ni ska bland annat få receptet på ”Pappabröd”, som barnen nu döpt brödet till som M bakat ett par gånger. Så gott! Har små tips och funderingar på lut till er också..
-Fira februarihelg!
…
Önskar er alla en god februarivecka! Vi hörs imorn igen, det lovar jag! Är så tacksam för det här lilla hörnet av internet, så glad att ni kikar in och läser. Ta hand om er, så hörs vi! Och tack igen å igen för all respons angående artikeln i stortidningen.
Har du inte läst den men vill läsa, följ länken HÄR!
Ser ni dörren där i gammköket? Ljusgröna dörren som oftast står lite på glänt sådär.. för att det alltid är någon eller några utav småfolket som är igång med något där ifrån.. ja allra särskilt denna tid på året och vintern igenom.
Det är ”Pysselskåpet” vi pratar om nu, förstås.. tänkte att vi kunde ta oss en liten repa, kanske är det någon av er som får tips om något till ditt hjärta/dina hjärtan där hemma..
Här ser ni något som både 5-åring, 7-åring och 9-åring ÄLSKAR.
Pixelhobby!
Otroligt pillrigt. Otroligt roligt. Och så OTROLIGT fina alster det blir.
Nyckelringar, kylskåpsmagneter eller små minitavlor.
För det första vill jag bara säga att jag alldeles just, eller till höstterminen drog igång, har städat det här skåpet. Det har annars en tendens, efter ett pysselår, att rasa ihop i ordningen. Men nu så, redo för hösten!
Pyssla, pyssla, måla, leklera och dona… finns det något trevligare när höstrusket busar utanför?
Här i skåpet är pussel i rader, sådär uppställda att man lätt ser hur många bitar det är. Nära att nå, finns spel som vi spelar ofta. Ni vet, ”Se vad jag kan!”, ”Vem där?”, alla de möjliga memory, lotto, kortspel osv.
Det ryms alla möjliga olika pennor och kritor i burkar, sorterade för sig. En burk för bara saxar av olika slag. Bredvid hålslagaren, häftapparaten och tejpen på sin plats också, ja. Limmen likaså. Suddarna och pennvässarna.
Pärlplattor i massor. Och pyssel som små kartong att göra kort utav, paljetter, pyssel-ögon och klistermärken.
Pärlor, pärlor, pärlor…
Och så hyllan med leklera– i en hel coop-kasse, en massa formar och degburkar. Klassiska ”Spika mönster” och ”Fiskspelet” som kan roa såå.. likaså böckerna ”magisk vattenmålning”?.. böcker som lillungen får ”färglägga”, enbart med vatten och pensel, ni vet?.. sen ”Målar bilden sig själv”, tips tips.. googla ”magisk vattenmålning”.
Loom-bands skymtas där nere på golvet också (väldigt uppskattat det med)..
Att slå sig ner vid köksbordet eller alldeles precis utanför Pysselskåpet, där vid ”Pysselbänken”.. så trevligt. Senaste grejen är också att ta sitt pussel eller påt och slå sig ner i Salskammaren.. plus-plus, också en klassiker som uppskattas så här hemma.
Vi har som ni vet, pö om pö, skapat detta välfyllda Kreativa Skåp.. en hel del ärvda spel och pussel, samt från när jag var liten. Det här är ju också sånt som finns i massor på loppis, svinbilligt ofta! … vi har svårt att låta bli och köpa ett helt och fint pussel som säljs för några få kronor.. det är ju så himla mysigt att pussla. Pyssel och mycket annat jag tipsat om, pärlor osv.. brukar jag för det mesta köpa på Adlibris eller pysselbutiken i stan.
…
Kanske fick ni någon liten inspiration av detta till era små. Jag hoppas det!
Är ni också sugna att få tips på exakt vad ni kan pyssla, så finns ju en hel kategori för det här inne, ”Emmeli pysslar”, heter den (fastän det är lika mycket ”barnen pysslar”).. kategorin finner du HÄR med massor av mysigt pyssel!
Önskar er alla en god pysselmysig och kreativt påtande höst och vinter!
Trular in tvätt i tvättmaskinen medan smörklicken i stekpannan blir varm och lunchen ska fräsas på. Hinner nog vattna några blommor också där jag susar fram, gammspisen tar tid på sig. Ute regnar det. Ännu en skur. Inget höväder, alls. Å, puh.
Mellan stunderna vid spis och diskbänk, sommarlovspåhitt, små utlyfkter och kompishäng.. passar jag på att skura ett par utav skurgolven. Drar fram möbler och hittar dammråttor stora som tefat. Dammar och torkar och har absolut drivet tack vare att jag på toppen tänkt gå ut i blomsterbäddarna och plocka färska blommor..
Det blommar så, så vackert nu. Tänk att det går med små frön i bleka marshänder, skapa detta till sensommarens njut?
Alldeles vid sommarens början, lyckades jag fynda sju meter spetstyg för en dryg hundring. Se så fint!
..Inget jag såklart lyckats sy något av.. är det något ni förmodligen aldrig kommer att höra i kombination, så är det ”Emmeli och Symaskin”… men vad tusan, tänker jag ibland. Jag kanske har sansat mig lite, sedan sjunde, åttonde, nionde klass? Jag kanske inte kommer få psykbryt av att tråden tjorvar, jag kanske kommer gasa lite lättare? Inte sy mig i fingrarna? Att träslöjd mer var min grej, behöver jag kanske inte tillägga. Och att brodera! På syslöjden, alltså. Ja, brodera, det lärde Farmor Gertrud mig tidigt och jag minns så väl, hur stolt hon var när jag redan i sjunde klass, broderade Anundsjö söm på en duk. Men nej, någon symaskins-sömmerska blir jag kanske aldrig…
Det funkar ju att bara slira upp sjumeterstyget över stången också…..
Mellan skurarna, smyger solen fram… sovrummet doftar såpa, phlox och luktärt nu. Renbäddade sängar och överkastet på sin plats. Och solkatterna på det handhyvlade gammgolvet, är så vackra att jag stannar upp och bara tittar, några sekunder. Sedan vidare. Amma Lillminsting. Sova ner. Plocka leksaker. Trösta liten. Hjälpa till. Söka fram något borttappat. Spela kort med älskade storbarn. Kila ut med en påse pant och återvinning till gula huset. Skicka iväg ett mail. Fundera på höstens planer…
Jag har känt mig så otroligt trött senaste dagarna. Det är förstås intensivt med Sommarlov. Roligt, mysigt, intensivt… och inte konstigt om man blir lite trött på toppen. Tror en drös andra parametrar spelar in också… som att det regnar, är kvavt och himlen hänger tung för jag vet inte vilken dag i ordningen. Jag vägrar klaga på väder. Om det inte är extremväder, som skadar någon eller några. Annars är väder bara väder och jag är glad som får uppleva det.
Idag är det fredag. Och jag slår ikull mig, när jag kan. Virvelvinden slumrar ute i vagnen nu, och jag passar på. Att passa av.
-den här fredagen har jag längtat till, hela veckan. Lättnadens fredag. Veckan har inneburit utmaningar, vi har tagit en dag i taget. I vanlig ordning, ja. Men ni vet, vissa veckor är det mer att ta sig ann, än andra. Det här var en sån.
En utav punkterna på listan var att jag skulle genomföra magnetkameraröntgen på hjärnan.
Varför då?
Jo. Förra året bar jag massor, massor av oro inombords. Mötte det ena symtomet efter det andra, på att kroppen skrek; ”du måste vila. länge. mycket. intensivt. NU”. Men det gick inte, det fanns inte plats för den vilan. Eller gjorde det egentligen det, men jag pressade mig till det yttersta och lite till? Det är frågan.
Yrseln kom. Illamåendet. Huvudvärken. Domningarna. I halva ansiktet. I händerna.
Jag förstod att kroppen skrek just det. Jag förstår, att jag om jag nu inte nuddade den, så i alla fall, mötte den öga mot öga.. ”den berömda väggen”. Där ville jag inte vara. Vi bromsade, på alla sätt vi kunde. Jag började må bättre.
Men mitt i allt, tog oron bara ännu en högre växel, för… ”tänk om det inte bara är trötthet, tänk om jag också har fått en hjärntumör nu? precis som min ena syster i precis samma ålder som jag är i nu? och i samma ålder som min mamma var.. när hon fick det första (!) gången…”
När livet lugnat ner sig. Och det till sist fanns en lucka för ”att pyssla om den nu så skruttiga mamman”, så beställde jag en läkartid. Mina bäst investerade trehundratrettio kronor på väldigt, väldigt länge. Fick träffa en läkare som lyssnade och förstod. Och inte ifrågasatte det minsta, när jag önskade, precis som mina andra systrar, att få göra denna koll på hjärnan..
Nu har jag inte känt den där oron som var under förra året, på flera månader tack och lov. Och livet känns så… ljust, igen?
Jag vågar tro och drömma igen. Det var många, många guldstunder under det där förra året, men det var också väldigt, väldigt många tuffa stunder. På flera plan. Inom vår storlilla familj. Och i kring oss. Och inte, inte allra minst; omvärldsläget. Det kändes så förskräckligt dystert bitvis, livet.. (ber fortfarande dagligen om att världen ska bli sams.. men jag lever inte längre som om att vi har krig HÄR, nu.. jag försöker göra det jag kan, här och nu, för det läge som är. Att oroa ihjäl mig, för något som kanske kommer bli, hjälper NOLL och ingenting. Lider oerhört med dom stackars utsatta människorna. Vad är dyrare mat att klaga över, liksom?).
Lill-Olof höll mig i handen och vi klarade utmaningarna tillsammans. Vi och resten av ”Team Drömgården”.
Den som gjort magnetkameraröntgen av hjärnan, vet att det inte är någon härlig upplevelse, ett endaste dugg.
Särskilt inte, om man tycker att trånga utrymmen är jobbiga.. att spännas fast och måsta, måsta vara blick stilla i en så pass lång stund.. är en utmaning. För mig, i alla fall. Men, det gick. Jag gjorde det. Tårarna brände. Där jag sprang, steg för steg. Ja, sprang. Mentalt alltså. Ute på min favoritrunda. Medan sekunderna gick, ”sprang” jag.
Redan dagen efter, fick jag svar. ”Allt ser fint ut”. Obeskrivlig känsla.
.. och i samma stund, tog jag ett stort beslut för mig och gänget här hemma.. men mer om det en annan dag. Nu ska vi ge oss en återhämtningens fredag…. dona med sånt vi mår gott av, krama ungar, snickra, påta med planten..
Det är En lättnadens fredag. Så obeskrivligt tacksam. För livet. Finaste vi har.
Barnen konstaterade lyckligt när vi klev ut på bron till morgonen; ”vad LJUST det är, mamma!”. Och sannerligen! Det kändes som ”första morgonen”.. ,den första ljusare varianten sedan midvintern släppt det starkaste taget.
Inombords kände mamman också en känsla av .. ”å puh, vi klarade det..?”…
..2022 var ett på många sätt vackert, guldstunderna har vi i vanlig ordning hållit hårt i. Men 2022 var också skitjobbigt, med sjukdom, oro, krig, oro, oro, oro, … och jag har under året i perioder haft såna utmattningssymptom.. kropp och knopp har skrikit efter vila. Vila, som varit näst intill omöjlig att få till.. men vi har gjort allt vi har kunnat för att vi alla ska må så bra som möjligt, teamat och kramats och så gav vi oss ett redigt, tvärledigt, långt jullov och en lugn start på året och det känns som, att vi lyckats styra en väldigt tärd familjeskuta, till sitt rätta? Gråtfärdigt lycklig för det.
…
Så, var var vi? Torsdagmorgon..
Skolbarnen lämnades på skolgården med sina skridskopackningar och peppiga humör. Barn alltså. Vilket magiskt påfund. Att få vandra bredvid och se dessa liv växa och utvecklas, det är så hejdlöst häftigt.
Småbrollorna och mamman fortsätter sedan dagen på tre under några timmar. Vi tar en sparktur längs gården och gör lagårdsbestyren förstås. Säger god morgon till hästarna.
Efter frukosten bygger pojkarna koja i gammköket och mamman sörplar en snabb kaffekopp. Idag finns det energi och sofflocket med påtår lockar inte så värst, ännu. Vi ger oss ut igen, pojkarna är trötta efter en fräsig dag igår så det blir lagom med långpromenaden och slumra i vagnen. Jag lapar sol, funderar, flåsar… och plockar några små kvistar ris till tulpanerna där hemma.
Slirar in på byaloppisen och går raka spåret mot köksdukarna… finner precis vad jag söker, utbyter ett gäng ord med gulliga damen i kassan, betalar 80 kronor för tre alldeles riktiga, så fina dukar. Ja, då hade jag ändå swishat en tjuga mer än vad som önskades. Älskar loppis.
Tjavar hemåt.
Medan minstingarna sover tar jag och städar lite medan januarisolen gör mig sällskap..
Torkar ur fönstersmygarna, vattnar blommorna. Gulliga grannen tittar in och vi pratar i kapp veckan sådär som vi brukar. Så susar den pinglan till granne vidare och jag fortsätter. Drar på det nya vackra örngottet jag loppade igår på Stora, galet imponerande, välsorterade Erikshjälpen i Härnösand. Och så passar jag på att koka bort några blåbärsfläckar som blev på några klädesplagg igår vid smoothiesörplandet.
Nu slutar skolbarnen snart. Baxar över småbrorsor till bilen och gasar iväg. Hämtar hem. Njuter känslan av fulltalig mamma-barn-flock.
Vi hjälps åt att städa vidare. Storasyskonen på sina rum.
Fyraåringen flinar nöjt när han kommer på att ”perfekt, jag har ju inget eget rum att städa!?”…
När barnen är klara är dom taggade på sin ”veckans skärmtid” (den kan ni läsa om HÄR)
.. och nu, sitter påtåren så gott. Bebben ammar medan..
”Vi klarade det…”..
-ja, är det inte lite så det känns precis varje, varje år denna tid? Mer och mindre, förstås.
Pustandet. När ljuset återvänder. Och solen skiner. Ända in i gammköket…
– då väcktes jag av jublet från tre storasyskon som stod på rad och spejade ut genom sovrumsfönstret; ”Mamma det SNÖAR!!”
Det är något visst med den allra allra första snön för vintern.. eller hur?
Med största sannolikhet töar denna lilla blötsnö bort endera dagen, så vi gav oss ut direkt efter frullen. Medan LillaLillebroren sov, rullade vi snögubbe och byggde snökakor, Bertil och jag.
Till förmiddagsmellis blev det morot från landet. Vi tog en liten spade och letade oss ner.. fann skatt efter skatt. Morot till människomagarna. Och morot till snögubbenäsan. Sådärja!
….
Och i samma veva som snön faller så får jag så mycket julkänslor att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Märkte direkt också hur den barnsligt härliga, känslonivån… plötsligt svängde över till en känsla av stress inombords. ”Måste hinna det.. och det.. VILL en massa saker… …och det DÄR behöver vi göra.. och det.. och det.. och julklappar då?… barnens önskningar.. allt pyssel vi vill göra.. alla åtaganden som faktiskt MÅSTE göras..”.
S T O P P
….”Emmeli? Vad håller du på med? S T O P P”.
Jag blandade ihop precis allt.
För att i nästa stund tänka;
Okej. En sak i taget nu..Vissa saker måste göras. Så är livet. Det innehåller visst mått måsten, för oss alla. Men sen då? Vad är det egentligen som är viktigt för mig i advents- och juletid?
..Jag tänker på smaken av nybakt lussekatt, doften av pepparkakor. Jag tänker på känslan, precis som den jag just upplevt, efter snöig lek ute tillsammans med barnen. Ja tänk att lilla O ska få uppleva snö på ett helt annat vis än förra året när han var pyttebäbis. Jag tänker på kyliga äppelröda kinderna därefter och myset inne i värmen som får pågå kvällen lång. Jag tänker på stunderna där vi låter oss tappa tid och rum där inne i Salen, där vi spelar och sjunger tillsammans.. någon tar trumpinnarna, en annan basen, den tredje spelar piano och dom andra tre sjunger och dansar i kring.. vi har ju redan börjat smyga med juliga bitarna..
Precis sånt, är viktigheter och vad jag önskar fylla både mitt och mina fyra småhjärtans advents- och juletid med.
Dammråttor, löjligt skitit ugn som får fortsätta skita på sig. Avsaknaden av julgardiner i alla rum, oräkneligt många sillsorter, dyra julklappar och välmatchande syskonskara… nä det är inte heller på priolistan. Sådetså.
Men ett samlat gäng, i ett varmt hem med en tjusig julgran, Det, det önskar jag mig!
Prioriteringar. ”Att välja, är att välja bort”, eller hur? En sönderstressad far eller mor, det blir ingen glad av. Jäkta inte bort denna högtid som väntar bakom knuten! Att få leva advents- och juletid, dag för dag, tillsammans. Låta livet berätta, vad som passar sig, just här och nu, just för i år. Finare än så blir det inte, tänker jag.
Påminner er lika mycket som mig själv. Vi hjälps åt, tycker jag. Våga vägra julehets, ok?
Senaste kommentarer