Nu byter jag namn på Måndagshälsningen till Drömgårdsrapporten. Sådetså.
Förklarar tydligare vad ni kommer att mötas av. Särskilt med tanke på er nya läsare som hittat hit (kul, hej och välkommen!).
En rapport från Drömgården, liksom.
Hur vi haft det och vad vi påtat med ”sen sist”?
..
Vi har mått gott, förutom någon liten snuvig näsa. Och det har känts som livets största vinst och gåva. Vilket det ju är. Pustat ut och slappnat av efter veckor som varit fyllda till bredden med alla möjliga känslor och upplevelser, härliga som ohärliga.
Det har varit och är så gott, dessa mjuka novembermorgnar med släpig bossamusik och tända ljus. Ammar på kökssoffan. Vinkar rödrosig skolpojke hejdå när ”pappataxin” rullar in på gården och tänker på vilken flärd det är med dessa sköna morgnar, för oss alla. Sörplar påtår, hivar in en tvätt, fyller diskmaskinen och torkar frukostsmulorna lite lagom noga från köksbordet.
Vi klär oss och går ut, jag, Skrållan och dom två småprinsarna. Går till hästarna. Blundar mot den låga novembersolen. Vips är skolpojken hemma och lilla flocken samlad igen. Sen rullar det på liksom.. dagarna.. livet.. och ingen har svårt att somna till kvällen….
StoraLillasyster och StoraLillebror.
Dom är hemma till fullo med Lillebroren nu fastän planen denna höst var lite annorlunda till en början. Tanken var att Juniflickan som börjar förskoleklass om ett år, skulle pricka in i alla fall några timmar varje vecka på Förskolan.. som bra infasning liksom. Men dom där om än roliga, kotte- och rävgruppstimmarna på förskolan, hoppas över helt och hållet nu. Några gånger hann dom vara med innan Lill-Olof föddes.. men sen har det varit paus från vårt håll. Det cirkulerar så oerhört många sjukor i höst att det inte, inte är värt det med tanke på vår lillbebbe. Återigen, vilken lycka att ha syskon nära och alltid någon att leka, tjivas och busa med.
Vi pysslar och donar. En dag gjorde jag en lingonkrans. Så enkelt och så fint, tycker jag.
Småprinsarna! .. varav den minsta hunnit ”fylla en månad”..
Tänk va, så det blev. Fortfarande så överväldigande känsla, med en alldeles egen Fyrklöver. Ja, sånt har ”vi” också tänkt på. Och hur mycket livet känns i hjärtat just nu, mer än någonsin..Älskar så. Och är så himla rädd om dom där fyra liven att jag inte vet var jag ska ta vägen stundvis.
Här ser ni ”glädjerus i bild”, för undertecknad. Första ridturen sedan preggoteten. 24 dagar gammal O slumrade i vagnen under tiden. Succé!
M har varit tapper och tagit tag i ”det sista” i Matrummet.. såpskura golven och måla listerna ett sista varv.
Vi har varit på loppis för första gången på evighet. Hittade pumlor i så fina färger, en pappskärm och en så fin ram.
”Noventmys”.. vilande stunder på sofflocket och turer för att hämta hem skogsfynd att pynta till hemmet med.
Och den första riktiga snön har fallit och lagt sig så vackert och barnen har med glädjetjut susat stjärtlapp och ”räserdyna” utför lobryggan.
Och i helgen var vi på 50-årskalas, som först började i kyrkan med en konsert av de tre nyblivna 50-åringarna, där den ena ju är min Storan. Så så såå stolt lillasyster.
Dagen efter var min bäbis vääldigt väldigt sömnig. Han körde nämligen livets längsta vakenstund där på 50-årsfesten och blev typ ”övertrött” till slut och kom inte till ro förrän vi susade hem till drömgården i sena kvällen.. så söndagen var en hejdlöst sömnig historia. Mor njöt av långa promenaden med honom.. vi fyndade liten pyttegran också som ni ser.. den ska vi pynta med liten ljusslinga och ställa på bron..
Ännu en söndagshöjdpunkt.. fräsiga turen till skogs för att söka utejulgran…Lill-Olofs första skogstur.. ”det här är livet”, sa 7-åringen..
Vi avslutade veckan med att fira en älskad kusin som fyllde 5 år. Vilken kalashelg!
…
Och tänk, nu är det bara dagar till Första Advent! Vaad hände där!?
.. världens bästa Oooolof hände, förstås.
Önskeplaner för Första Adventsveckan!
– Tuta igång HemmaMammalivet 2.0! ..M har varit ”pappataxi” och skjutsat/hämtat skolpojken senaste tiden, men nu är det ”mamman och gänget” som gäller igen.. lite pirrigt nästan, att se om jag får ihop allt med fyra kottar. Men, vi är ett sammansvetsat gäng och Lill-Olof hakar på. Jag tror det ska gå bra. Morgonen i morse gick bra, nybörjartur kanske!
–Adventsstöka! .. lite lagom, inga påhittade måsten. Vi kör på feeling.
-Hästa! ..Brandispappan har jourvecka så vi hästar kring gården bara.
–Fira Första Advent! .. i all sin enkelhet.
…
En dag i taget. Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.
Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!
”Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”
Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.
Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.
Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!
Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.
…
Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.
Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.
Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..
Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.
Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)
Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!
Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.
Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.
Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.
Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.
Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..
När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.
Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.
Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.
Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.
..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.
Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.
Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!
…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.
Liivet, mer än fräsigt!
Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.
Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.
Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.
Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.
Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.
Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.
Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.
Vilken stjärna du är, Lilla O.
…
Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.
Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3
Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.
Några glimtar från Bäbisbubblan..
Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.
Hans små tår är dom vackraste jag har sett.
Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.
Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….
.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..
Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.
Älskad familj på små besök i bubblan.
Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.
”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.
Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.
Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.
.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.
En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.
En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.
Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…
…
TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3
.. det var ganska så kallt i sovrummet, ovan täcket, men inget som bekom någon av oss.. ett trassel av små och stora personer och en katt på toppen.. vi håller värmen väl!
Nä. Nu fick det vara nog, kände jag med ens, när jag vaknade.Det äär en speciell tid nu, för oss här på drömgården och hjärtenära runt oss. Väntan och ovisshet på olika sätt har en central del. Men senaste veckan har det fått ta över, lite för mycket. Som att livet stått på paus.
Idag ska vi ta vara på dagen och fylla med liv, tänkte jag. Sådetså!
Sedan Lillminsting i magen började lurifaxa med oss, så har M hjälpt mig om morgnarna med skolskjutsandet. Det äär inte dumt att han har kontoret två minuter hemifrån, inte alls.
Så, här hade vi ännu en lugn morgon tillsammans där det bara var pappan och Storebror som skulle ge sig iväg. Brorsorna lekte in i det längsta medan vi andra kunde ta det fortsatt lugnt..
Tillsammans med småsyskonen åt jag frulle och till kaffekoppen, samtidigt som morgonsolen letade sig in mer och mer, drog jag fram fotoalbumen och dom nyframkallade bilderna som kommit.
Jag skulle minsann INTE slå i kull mig där på finsoffan i matrummet ännu en sväng. Har gjort det MÅNGA gånger senaste veckan. Mellan min boa-ryck har jag varit så hejdlöst trött förstår ni. Men idag kände jag mig pigg! Några riktigt trötta dagar förra veckan, där jag tog varje tillfälle i akt att ligga och flåsa på den där himla finsoffan i matrummet, hade också resulterat i dåligt investerad skärmtid… blä. INTE min melodi. Ett dugg. Jo, jag äälskar att fota, redigera bilder, skriva och dela tankar och glimtar från vårt liv med er här och på instagram. Och också förstås låtas inspireras av sånt och såna jag mår bra av. Men att scrolla runt, runt, på nonsens och något som hjärnan bara bli trött utav, titta åt sidorna lite bittert (!?) nääeh, huvvaligen!.. ”å vad dom njuter av hösten då”… har jag muttrat för mig själv.. nä fy så fånigt. Slut på det fick det nu vara!
Köket badade nu i sol och gullhjärtana satt och bläddrade i album efter album medan jag sorterade bilder. Vi bildpysslade nog i ett par timmar, non-stop.
Sen gick vi ut!
Så hejdlöst vacker dag. Det har varit rätt tungt och regnigt, i massor, senaste månaderna. Varje solig dag känns som guld för själen. Idag var sannerligen inget undantag. Hela gänget njöt!
Rönnbären sken i solen och luften var så hög och klar. Frisk!
Vi gick ner till lagårn. Det lektes och..
Och så kom jag på att jag minsann bara halvgjort jobbet med dahliaknölarna.
Upptagna, ja. Men ej ombäddade i spån och helt redo för vintern. Så, det var vad vi gjorde. Bäddade om alla knölarna i spån, i gamla flyttkartonger, som sedan mannen får kånka till frostfri plats för vinterförvaring. Kylan lurar kring knuten nu.
Vi fyllde en hink med foder och gick för att söka åt hästarna..
Jag stånkade mig fram med iver. Jag har tänkt senaste, eftersom kroppen känts så trött, att ”jag måste vila”… och det har jag behövt, absolut. Men jag är en görare, sannerligen och behovet av att vila raklång fylls ganska så snabbt och istället fylls jag bara med en känsla av att vara passiv och loj. Man kan ju faktiskt ”greja lite lagom!”…
Några hästar hittade jag i alla fall inte. Dom har en så hiskeligt stor hage nu. Vi beslöt oss för att gå in för lunch istället..
Magarna kurrade och lillebroren snörvlade efter att ha ramlat och landat på näsan. Sicken tur att han har sin Storasyster (och storebror förstås) som alltid, alltid tar så väl hand om honom.
Lite uppvärmd spagetti och köttförssås satt fint där inne i solbadande matrummet nu.
Så var Storebroren hemma från skolan igen och vi hade den dagliga stunden där jag får lyssna till hur han har haft det under skoldagen. Ovärderligt. I lugnan ro. Följt av bus med Lillebror, förstås.
.. och mycket vanligt är också att vi spelar något spel tillsammans. Ett parti UNO sitter liksom aldrig fel efter melliset.
Sen gick vi ut igen hela gänget. Och nu minsann, hittade vi åt hästpojkarna!
Älskade gänget vårat.
Så gick jag och Storebroren till köksträdgården.. plockade ännu en blombukett och S ställde sig bredvid en solros och konstaterade att den var väldigt hög och TUNG.
Här ser ni också hur vi gjort med dom bäddarna där blommorna slutat blomma. Helt sonika ryckt upp och bara lagt allt på bädden som täckmaterial som får gotta till sig under vintern och ge ny näring inför nästa odlingssäsong.
Timmarna gick och det kändes hur alla njöt av vädret. Det lektes, cyklades och täljdes. Nu började det närma sig middagstid och tröttheten slog till.
Pappan kom hem och blev utskickad på springtur i eftermiddagssolen, medan jag och barnen roddade middagsfixet. Det var han mer än värd, älskade M som gör allt för oss alla hela hela tiden.
Sen samlades vi för middag. Morotssoppa till päronen och pärbullar med lingonsylt till ungarna. Önskemat för både stora och små. Följt av skymning och gäspar. Och nu sover alla barnen och jag ska knyta mig jag med, ville bara spara den här dagen såhär först..
En dag som vi fyllde med liv. Inte på något märkvärdigt sätt. Men så, så själagott.
September blev oktober och vi tittar på veckan som gick…
Vi startade en ny vecka av Hemmaliv och känslan av att vara ”fria som fåglar” och skapa dagarna utefter behov sköljde gott över oss. Livets lyx!
Pyssel vid köksbordet för barnen.. där mamman pendlade mellan att pyssla hon också och storstäda klart köket. Köket, som blev så tjusigt att den där boande höggravida typen beslöt oss för att ta lunchen ute på bron. Jojo! Och ungarna jublade förstås.. järnmackor ute i i-slutet-av-september-solen! … och morsan fick njuta sin nystädatkänsla en stund extra. Succé, ja!
Samtidigt som vår ena av dom två New Dawn-rosorna (som vi var lite rädda hade strukit med i våras från kalla vintern) blommade.. så färgades löven gula, så gula och flög av träden all världens väg i höstblåsten!
En dag var det bara Storebror och mamma hemma några timmar. Vi passade på och tankade Bara-Storebroren-och-Mamma-tid när småsyskonen var på sin Kotte- resp. Rävgruppsdate på förskolan. Det är tusan inte lätt att norpa åt sig egen mammatid när man är Storebror till två, snart tre småsyskon.. så det var vi värda den där dagen, sannerligen. Å himmel, vad trevligt och mysigt vi hade det.
Vilade! I olika omgångar. Struntade i tvätten och myste med katten den ena. Klappade mage och snusade Lillebror den andra. Och tre svängar prickade jag av migrän (IGEN!?)… blev så sur att jag knappt orkade reflektera över skiten. Tack och lov inte dom allra, allra kraftigaste anfallen.. tappade bara tal, känsel osv, en av gångerna. Annars ”bara synbortfall och vidrig huvudvärk”….. oboy..fast just här på bilderna mår jag gott så gott och bara njuter. När jag har migrän är det inte läge för fotograferande..
Vi dejtade med små och stora vänner på olika vis.. Fräsigt överraskningsmellis på ”Glassbaronen” ena dagen och mysig hemmalekdate nästa. Så tacksam för alla dessa fina människor vi har omkring oss. Ser ni förresten hur lyckliga ungarna är över att få GÅ IIIIN och fika tillsammans!? … restriktionerna har vi levt med länge nu.. så ovant det känns, att släppa. Vi gör det med försiktighet, eller hur? <3
Jag och mannen kampanjade för Naturkompaniet. Ja, och Fjädern förstås!
Ni ska veta hur skitglada vi blir, att ni inte sparkar bakut när det dyker upp reklam nu och då hos oss här på Drömgårdsliv utan att ni faktiskt stöttar det också, med en kommentar eller gilla (ja mestadels hamnar annonserna ju på instagram och där förs statistiken så, utifrån likes/kommentarer osv!) Det är ju faktiskt så, att vi delar med oss av allt detta ”Drömgårdsliv”, helt gratis och med fullt fyr från hjärtat. Jag skulle inte kunna lägga all denna tiden nu, utan att känna att det faktiskt också gav oss en slant och det verkar ni förstå. Och det gör mig så glad. Ni kan lita till att vi alltid, alltid bara kampanjar för sådant vi verkligen står för och tycker om. Så, nog om detta. Ville bara förklara lite. Och säga tack, för att ni är så goa!
Och titta där då! Årets sista stöpa äppelmust… gjordes ute i kolsvarta mörkret. Hela gänget var med förstås. Vi tände upp med bygglampor och ficklampor och jobbade på som bara den! …och ni må tro att musten smakade extra gott när vi kom in i värmen sedan.. Bertilen var väldigt rädd om sin nytappade flaska. Ja, det äär så gott. Enkelt. Bara en endaste ingrediens. HÄR kan ni kika hur vi gör, lite tydligare..
September blev oktober… vi prasslade i löv, kokade saft och hösten var mycket sitt ruskigaste jag utanför fönstret.
Så blev det fredag! .. vi hämtade in lite ”nya” spel från förrådet.. det är vansinnigt lyxigt med allt ”ärves” vi har. Tack storstadskussarna för detta skitroliga ”livets första kunskapsspel” som både 3-åring och 5-åring tyckte var väldigt roligt. ”Se vad jag kan” heter det och blir ett tips från oss till er.
Plötsligt var det efter lunch och hela gänget fulltaligt. Vi dök in i fredagsmyset.
Helgen har fortsatt att vara regnig som bara den. Vi har alla varit på rolig och välordnad fotbollsavslutning för Storebroren, det har pysslats och kalasbakats i köket… och sista lilla listen spikades upp i matrummet av brandismannen som ja självklart också ryckte ut på larm huxflux… ”bliir vi kanske klara med det här rummet någon gång, alltså!?”.. lite den, är känslan… i veckan ska ni få se!
Veckan avslutades med att jag vaknade av ännu ett migränanfall.. som jag bara lät få udden ur sig innan ”tornadon” (aka Den Höggravida, Otåliga Kvinnan här i hemmet) var i full gång. Storstädade sal, putsade fönster, rev i gardiner och så vidare… och plockade in en så andäktigt vacker blombukett.. för nu är det skrapa, skrapa som gäller.. varje blomma känns så dyrbar som kan plockas in.
Det var en fin vecka, det där.. inte fin som i ”lekande lätt och utan grubblerier och krux att ta sig över”.. men fin, som i att den innehöll livet, tillsammans med dom jag älskar mest. Och då räcker inte ordet ”fin”. Inte på långa vägar.
Önskeplaner för vecka 40!
-Vi börjar med mammans födelsedag, idag! 31 år.. uj uj uj! 😉 .. till kvällen ser jag fram emot det lilla, lilla kalaset här i gamla drömgården. Vi inviger matrummet till födelsedagsmiddagen, hurra så roligt!
-Susar till barnmorskan! … med både J och B har jag inte hunnit dit mer efter detta besök.. men det här kanske är gången vi går 40 fulla och till och med mer!? .. vem vet. Unobebben…
-Ta en oktoberdag i taget.. iiiinget är som väntans tider. Sannerligen. Omöjligt att planera något. Bara att åka med. Fräsigt! Är så tacksam över att få vara med om detta så mäktiga, spännande ännu en gång. Tillsammans med en skäggig jag älskar så och våra tre så förväntansfulla barn till storasyskon. <3
…
Nu ska vi fira ”Mammas födelsedag” här, dagen lång! Önskar er alla en god start på veckan, ni med. Så hörs vi.. när vi hörs, helt sonika! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Senaste kommentarer