av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Första adventsfrukosten dukas fram.
Det ryker om risgrynsgröten och nygriljerade juleskinkan är uppskuren sådär tunt, tunt. I storsängen ligger en liten prinsessa och sover gott. Storebror är så förväntansfull, drar på sig finskjortan på direkten. Föräldrarna donar i köket tillsammans. Lillebror? Han ser alltsammans som den roligaste underhållningen, som ni ser.
Jag får hjärteont. Känner mig så tacksam över att kunna ge det här till mina barn. Det varma hemmet. Goda frukosten. Tryggheten. Varje dag. Det är lycka. Och inte alls någon självklarhet, egentligen.
Nu är det Första Advent. Och det första ljuset är tänt!
Samtliga storögda inför ljuständandet. Lillebrors allra, allra första. Han tycker att brinnande ljusen, stjärnorna, änglaspelet…Ja, alltsammans, är så himmelens snyggt och härligt att titta på. Visst håller vi med honom, lillprinsen?
Nu firar vi, hela dagen lång!
Önskar er en härlig Första-Adventssöndag!
Lillafrun
av Emmeli | nov 28, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader
Den där dagen vi har i våra hjärtan? Den där vi, jag och småttingarna, klädde oss vintervarmt, hoppade in i rymdskeppet och susade iväg till Lillabyn och mina föräldrar, för en utav årets mysigaste dagar?
Den. Åh.
På vägen till mamma och pappa var jag ”tvungen” att få stanna och fota. Min Minimannen, tillika Livets Sidekick och min stora kärlek (jag har tre till), han bara skakade på huvudet och sa Mamma, du är ju gaalen!
Men se.
Det. Var. Så. Vackert.
Till sist rullade vi in på kära barndomsvägen och stannade vi röda älsklingshuset. Och redan innan jag kommit fram till dörren, så kände jag hemmahemma-känslan.
Vi möttes av kramar. Värmen från elden. Doften från mammas doftljus. Torehundens überpepp-skall. Varje vrå med adventspiff. Därefter hade vi en alldeles underbar dag. En sån som gjorde mig gråtig också. Både lite vemodigt, förstås. Men mest himla lyckogråtig.
Titta, två av mina Älsklingar!
Där stod dom och bakade pepparkakor. Med degen som Sixtens mormor gjort, efter min mormors recept. Mormor Syrena. Älskade mormor, som jag kan sakna henne, men är så glad över alla minnen som finns i hjärtat.
Minimannen var förstås pepp. Och allt gick i en väldig fart. Ett tu tre hade han kavlat, stansat, mormor gräddat och så satt dom där, S och hans Lillasyster, och mumsade på första nygräddade peppisarna.
Juni var inte alls så intresserad. Hon som hade taggat heeela veckan på att få åka till Mormor och Morfar och baka pepparkakor. Men, det viktiga för henne var han hon vaar där. Sen degade hon med sina färgglada degar istället. Och glodde på teveapparaten… för nån sån har vi inte hemma längre… (den har varit trasig i en evighet. Står bara och är ful. Turligt så finns ju ”Pappas Dator” att glutta på.. så ni kan vara luugna.. Våra barn får skärmtid, eller vad det kallas, så dom ”klarar sig”)…
Ännu en liten människa som är glad i sin mormor.
Så tog vi paus. Gick iväg för en loppistur och vidare till lilla affären nere på byn. Barnen fick lördagsgodis och det fanns ingen hejd på karamellpeppen!
Så gick vi hemåt. Med trötta ben. Miniman och Juniflicka kämpade på.
… sista biten, ordnade Torehunden räserbränsle till trötta små ben. Vem blir inte glad av en alldeles ofarlig, jätteglad liten svart hund som kommer och möter en med gladkropp? Lillan hoppade upp i morfars starka famn. Min fina pappa.
Sen bakade jag peppisar en lång, lång stund, alldeles för mig själv. Det var som en spastund. Barn sov eller lekte. Jag stod där, njöt av pepparkaksdoften, värmen, lugnet… och av att höra Sixten och mormor där uppe på övervåningen, lekandes Sixtens Bilverkstad. ”åå, vad bra att du har ordnat. Vad kostar det nu då?”, hörde jag mormorn säga till verkstadsmannen S. Varpå han svarade” Men det kostar ingenting. det är gratis. LEV LIVET! Det är inte bara saker som betyder något. Köp mat. Lev livet”.
Lilla Miniman.
Till kvällen rullade vi in på Drömgården. Trötta och nästan bolmandes doft av pepparkaka. Varma i hela kropparna. Och med hjärtat fyllt av Mormor- Och Morfarkärlek. Så dyrbart. Och alldeles ovärderligt.
En utav årets bästa dagar. Precis så.
Lillafrun
av Emmeli | nov 27, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Titta där då, största älsklingsungen min, denna tisdagmorgon så nära första advent. Han var där så ivrig att det nästan rök om det! Min pysselpojke som älskar att vara med och dona.
…
Så var alltså första-advent-veckan igång!
Igår hade vi en så att säga; välfylld dag. Fyllde förmiddagen med tre riviga timmar från hemmadörren, till tippen med fyllda släpet, vidare mot lyckad Rymdskeppsbesiktning, till sist storstorhandling med svetten på ryggen hos päronen, lunch och sen svisch hemåt. Och oom det var skönt att landa hemma sedan igen. Alla fem var sådär löjligt nöjda över att vara hemma igen. Barnen lekte, pappan städade kylskåp och packade in varor. Mamman putsade köksfönster. Alltsammans i en välda fart. Så ägnade vi timmar inne i salen.. Barnen tyckte det hela blev ett endaste lekland och hoppade från soffbord till soffa och var allt annat än särskilt tama.
M har i helgen jobbat bort synen av trasighet där inne (får visar er senare); sågad timmerstomme och framstickande isolering. Sånt som inte rör oss i ryggen i början, när man precis satt in ett nytt fönster, men som efter ett tag är smärre pesten och inte ett dugg vilsamt att titta på. Det trasiga, har fått lite tid och kärlek senaste dagarna (läs: kvällarna/nätterna). Vi påminner oss om att det är en stor lyx att renovera ett 1800-talshus till vårt drömhem. Lätt att glömma stunder där det också känns jobbigt.
Till måndagkvällen pep jag iväg på själagod snabb-gå-timme, med min största storasyster. Kom hem med massa härlig energi. Nattade tre små medan M fortsatte i salen.. och när vi möttes där inne bara dunsade vi ner i finsoffan, tände ljus och kände så skön känsla över ett litet steg närmre drömsal.
Idag har pappan varit på arbetet förstås. Här hemma har jag och mina tre kottar adventsstökat tillsammans.
Frukosten fick stå kvar till nästan mitt i dagen. Det var omöjligt att hejda den där ivern och dom tindrande ögonen över välfyllda kartongen som ”någon” ställt där under natten. Alldeles pirriga i magarna bara slets det fram grejer. Jag hade å-kära nån-snart-får jag-psykbryt-känsla där jag försökte rädda porslinsgrejer och stoppa mini-psykbryt hos någon som är väldigt lik sin mor och absoluut inte hade lust att vänta en sekund på att få ihop den där ljusslingan han gett sig den på att montera ihop. Den känslan, blandat med å-tack-tack-tack-för-att-jag-får-vara-med-om-detta-obeskrivliga-julemyset-med-tre-skatter-känsla.
Där korkisarna möter varandra, mellan köket och hallen alltså, låg några favoriter. Änglaspelet, Mormors röda ljusstake (den är liksom värd mer än guld för mig) och så den där loppade julegranen och bjällerhjärtat.
Minsting var så engagerad han också, både i att nypa tag i sina egna fötter och att försöka få tag på hans gammelmormors gamla adventsljusstake. Den var ju i en så förfärlig snygg färg, ju. För att inte tala om hur fint han tyckte änglaspelet var, när det sken och plingade senare.
När vi pyntat och grejat en lång stund var alla helt trötta. Storasyskonen slog sig ner framför en julig pettsonfilm och jag tog min kaffekopp som stått på vänt länge. Sörplade kallkaffe och ammade bäbis. Sittandes på kökssoffan. I tyst kök. Blickandes ut genom rena köksfönster. Himmelrike, alltså!
Vi har fyllt stora och små lungor med frisk luft också. Det är så frostigt ute att det ser ut som om snön fallit. Så vackert, och spännande att leka med tyckte barnen. Som toppen av vår mysdag har vi julebakat ännu något gott också, lovar visa vad förstås.
Åh. Vilka stunder som strösslas nu. Att göra advent tillsammans. Minnen för livet. Just nu är det så larvigt rörigt i nästan precis hela hemmet. Det finns vrår i alla rum, som viskar om adventsfrid. Sen är det lite hajchaparall på mitten i varje rum. Typ så. Som sig bör, menar jag.
Vi fyller dagarna med adventsstök. Och njuter så det står ut genom öronen på oss.
Hoppas, hoppas att ni har goda dagar! Blir så himmelens glad för alla era hälsningar här och där. Så roligt att ni uppskattar det jag delar med mig av!
Lillafrun
av Emmeli | nov 26, 2018 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården
Det där var för precis en vecka sedan.
När jag, helt bonusaktigt, kunde ta minstingarna i vagnen och traska iväg på skön promenad. Minimannen kunde faktiskt lämnas hemma med jourpappan…eftersom farfarn var hos oss. Och skulle det ha gått larm för mannen då, så hade ju Minimannen sin bundis nära. Ett litet pusslande är det alltid, när Brandismannen har jour. Vi har den båda två, så att säga. Men, jag är så stolt över min Brandisman och tycker han och hans kollegor gör ett ofantligt viktigt jobb!
Den där dagen röjdes det det allra sista på övervåningen. Svärfar hjälpte oss med allt från att bära garderober och frys från övervåningen till att brumma med traktorn för sånt som behövdes. Jag KAN inte bära såna där jättetunga saker. jag blir alltid för fnissig när jag känner att det är tungt och plötsligt är hela kroppen som spagetti.. och ju mer M säger ”men skärp dig!” till mig, förstås med kärlek i rösten, desto värre blir det. Jag hjälpte till med det jag kunde den dagen, jag och minstingarna bakade limpa och ropade ”nu är det fiika!” och sånt som ju också är viktigt, ju!
Någon annan fnissig, och med hög arbetsmoral?
-Den där. Minimannen.
Alltså. Jag går av lite. Sötaste ”Arbetaren”. Fyraårige lille filosoften, som där och då precis predikat för mig med väl artikulerade ord, att;”mamma! det är ooooerhört viktigt att jobba. ooooerhört. så att man kan bli rik och köpa mat förståårr du”…därefter pep han iväg och hoppade in i traktorn och ”jobbade med farfar”.
Men det där var alltså förra måndagen. Nu är det måndag igen….
… och Första-Adventsveckan är här!
Jag tänker mig att den här veckan ska fyllas med massa adventspyssel och mys. Hoppas kunna fira första advent i ett hem där stjärnorna lyser i fönstren, barnens adventskalender är klar och mors vackervävda matta ligger på skurat köksgolv, men viktigast av allt förstås; friden hos oss alla. Jag fullkomligt ääälskar ju sånt här och blir alldeles pirrig i magen av allt som väntar. Tänkte typ låsa in familjen här hemma nu, eller ok, man kan få gå ut.. men tänk, drömmen, att få ta tillsammans-jullov redan nu. Nåja, något ska man ju längta efter också!
Den här veckan kommer innehålla både adventsförberedelser, tråkigt som bilbesiktning och en man som susar iväg långt för uppdragande. Renovering, i den mak team Emmeli-Martin orkar och kan pussla ihop just nu. Massa mys med barnen och så startar jag veckan med en unnig mammastund; Mörkerpromenad med Storan ikväll! Det känns som att det här kan bli en bra vecka. Känner att energin är god och det är en mycket, mycket bra start. Tacksam för det.
Ta hand om er och så hoppas jag att ni får en god måndag, så hörs vi!
Lillafrun
av Emmeli | nov 25, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Åh. Helgnjuteri i slutet av november. På allra högsta nivå.
Dagen igår bär jag i mitt hjärta och berättar mer om en annan dag. Vi har liksom haft så mycket härligt.
Fridfullt påtande helgen lång. Ibland inte så lugnt, mest en enda villervalla, som när vi står och bakar saffransbbullar jag och mina två hjälpsamma sockerbagare. Då är det kanske inte så stillsamt, nej. Men alldeles ohyggligt mycket engagemang och förtjusning och jag nyper mig själv lite i armen, samtidigt som jag torkar svetten i pannan. Jag har drömt om det här. Och nu är jag där. Jag säger inte att dansen alltid är på rosor. Men jag älskar det. Och det är så vidunderligt, alltsammans.
Ett lussebak får liksom en nivå så hög, så hög tillsammans med småkottarna.
Nymortlad kardemumma. Känner ni doften?
Vi bakade och bakade.. Skrållan gjorde dom sötaste lussebullarna. En härlig knövlad boll fyllt med massa gott, liksom. Gjord av en tvååringshand. 
Dessa lussebullar må ta sin tid. Med dom är värda det. Många gånger om.
… att få provsmaka alldeles nygräddad lussebulle fylld med mandelmassa och vit choklad och toppad med både pärlsocker och hackad mandel. Jo, det såg rätt drömmigt ut. Och betyget blev; ”Du är världens bästa lussebullsbagare, mamma!”. Gullevännen min.
Pojkarna fixade julbelysningen ute på gården, det blev så fint med lite ljus i mörkret.
.. okej, den minsta lilla pojken. Han sov typ hela lussebakandet… vilket skvallrar en del om att han är en hejare på det där med att sova. Vid sista gräddningen var han min sidekick. En söt sådan, visst?
Receptet på Saffransbullarna hittar ni HÄR, i min Julerecept-kategori!
Nu är det söndagkväll.
Hemmet doftar alldeles underbart av saffran och magarna är fulla av bullar. Vi har dessutom varit på gulligt tvåårkalas för lilla kusinen, och ätit tårta och skådat gullig kusin iklädd sin nya Pippi-Långstrump-stass…. ni kan ju bara ana Junis min, när kusinen hade vad som ju är Pippi Långstrump själv, J alltså, drömoutfit. Skrållan saa ingenting, men jag riktigt såg hur mycket hon också skulle ha velat ha dom där flätorna och långa, långa skorna.
Nu väntar godnattsagan och alla-tillsammans-nattning. Mysigt! … det är dock frågan om jag och mannen övervinner melatoninhalten när tre barn ska somna.. då är det liksom gasat av sömnhormon i sovrummet, hah!
Hoppas, hoppas att ni haft en härlig helg!
Lillafrun
av Emmeli | nov 22, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting 4-6 månader
Livets allra, allra första gung, guuung!
Hur stort kan det bli, egentligen?
Lillebror gav tummen upp, som ni ser! Min 8-kilos-gose-lillprins.
Denna unge. Han är magi för mig. Han, också.
För varje barn lär jag mig något nytt, om mig själv. Känner hur jag blommar ut, mer och mer för varje barn och steg för steg blir den bästa versionen av mig själv.
Jag är, som ni vet, någon med höga ambitioner. När det gäller allt jag tar mig för, tror jag?
Nu stod jag plötsligt här. Med tre småttingar. Dom viktigaste människorna i livet. Och om jag skulle kunna fortsätta att vara en glad, varm och kärleksfull mamma, vilket är det viktigaste för mig. Då fick det bli andra bullar kände jag…. SPM. Spar På Mamma– bullar.
Jag slår inte lika många dubbelknutar på mig själv. Ibland måste man, men inte för världsliga saker. Jag har sagt åt mig själv att sluta vara så jädra DUKTIG… (mot mig själv och mina krav på mig själv, alltså. Utan behandla mig lite mer som jag skulle behandla min bästis).
Jag älskar fortfarande att baka matbröd, men jag kan också köpa en brödpåse ibland. Ingen big deal. Jag är ju en ordning-och-reda-typ som mår bra av att ha det fint i hemmet.. men jag kaaan ta den där (förbaskade, tycker ej om den) skurmoppen i något rum för att SPM:a lite. Är såå nöjd för precis alla träningspass, bryr mig inte ett dyft om det blev ett mindre förra veckan och ett mer denna. Tycker att jag gör alltsammans så bra. Och ni hör ju; Små skitsaker som gör stor skillnad ändå i slutändan. Jag är och gör nog mest som tidigare. Bara det att förhållningssättet är ett annat. Ett mycket skönare och snällare ett. Det behöver inte vara svart eller vitt, liksom. Kan tänka; ”Istället för att ta dagens sista energi till ännu en limpa extra, (vi är FEM i familjen nu liksom, går ej att jämföra med liten familj på tre)… ta en promenad med Storan istället!”
Bertil gjorde mig snäll mot mig själv, brukar jag säga.
Så sömnig där i gungan att det med några små gungningar till, säkerligen hade slutat med snusande Lillprins B i Storasysterärvd overall och Storebrorsmössa.
…
Jag har landat så gott. Som trebarnsmor. Och jag fylls av värmen i kroppen…. tryggheten och lugnet.
Lite som att en, redan absolut högt livet-älskande blomsterknopp, bara plötsligt slagit ut och blommar med full kraft. Jag njuter liksom ääännu mer av livet nu, jag som knappt trodde att det gick.
Vilken resa det är, det här. Att vara mamma.
”Med tre barn så tappar man kontrollen..”
..Det är ord jag hört och läst och fått sagda till mig sååå många gånger under preggoteten med Bertil. Hujedamig, tänkte jag. ”Tappa kontrollen”. Det låter ju hemskt ju. Jag som är en hypertyp på att ha kontroll i den mån jag bara kan.
Men jag tror, kanske, att jag förstår vad alla menat. Jag skulle inte säga att jag har tappat kontrollen som i att jag inte har koll på mina barn och pinaler och hemmet osv. Jag har mera släppt kontrollen till viss del, med stora tryggheten, rutinen och jag-kan-känslan i ryggen.. som magi alltsammans.
Ständigt smått lulligt berusad av lycka över att ha tre små ljuvliga ungar under mina vingar.
…
Sixten gjorde mig till mamma, sprängde hjärtats omöjliga gränser och visade mig största gåvan i livet. Juni gjorde mig starkare och skörare, på samma gång, känslan av att ha TVÅ älskade små. Hon sa till mig att jag klarar så mycket mer än jag tror. Bertil gav mig ännu större mammatrygghet. Och gjorde mig snäll… och gör liksom livet ännu, ännu härligare. Tillsammans, gör dom mig till den lyckligaste, mest kärleksfladdriga mamman. Några gråa hår rikare, förstås. Men jag bär dom med sån innerlig stolthet och tacksamhet!
Lillafrun
Senaste kommentarer