av Emmeli | nov 5, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Så drog vi iväg igår, till stan!
Efter att ha varit på The Lampbutik. Ja, alltså. Det där lampstället var helt galet. Kommer inte ihåg vad det hette men hittade man inte vad man skulle där, då var det nog bara att ge upp. Jag och mannen gick ut därifrån med två snyggelisnygga lampor att ha i hallen. Och övriga i gänget hittade dom också vad dom skulle. Kul! Lampor är svårt tycker jag.
I alla fall. Till slut, till alla gullebarnens lycka, var vi framme vid Badet och det var ett mycket, mycket peppat gäng som gick i skolklassformat mot ingången.
Sen följde timmar där, tillsammans med vad som kändes som varendaste kotte i hela stan. Maj gaadd vad många människor.
Just den här bilden vet jag inte riktigt hur jag lyckades få till, det var ju egentligen smälltjockt med människor där. Men inte just den där sekunden, uppenbarligen.
Vi lantisar höll fullkomligt på att glo ihjäl oss först och kände hur tröttheten i huvudena bara anföll. Ljudvolymen där inne var crazy också. Jag och Lillan satt och myste för oss själva i ett hörn…
… no stress, på den!
Men efter ett tag var samtliga igång och timmarna fylldes av rutschkaneåkande, pommes-ätande, av-lycka-tjutande. Jag tänker tillbaka på den där turen jag och Storan tog. Som två liite för stora barn. I en sån där dubbelring. Utför största Rutschkanan. Alltså, Hesteguud vad jag skrattade. (Edit: S råkade höra mig säga Herre Gud en dag, och tog såklart efter det. Fast ett litet mer cencureat sådant; Hesteguud. Så nu vet ni vet). Turen tillsammans med pojkarna var inte o-rolig, den heller. Det är ju faktiskt löjligt roligt sånt där!
S röjde med kussarna och pappan i stora badet, men kom och hälsade på Lillan och oss andra som hängde där i lilla poolen, för en liten stund. Så fräsigt att se hur stor han hunnit bli på ett år. För ett år sedan skulle jag för allt i världen inte släppt taget om honom knappt, i den där pyttepoolen. Men nu åkte och klättrade och grejade han själv för fullt.
Och så lilla Juniflickan då?
…som badade bebbepool för första gången.
Tyckte att det var alldeles underbart skönt såg det ut som. Var alldeles till sig och sprattlade och försökte fånga vattnet med småhänderna. Några kallsupar här och där men inget som bekom den där coolingen. Alltså, vem är hon!? Jag kan inte fatta att hon är halvahalva mig och mannen. För som det är nu, är hon varken det minsta lik mig till utseendet eller sättet. Hon är såå lugn!! En riktig cooling, som sagt.
Sedan var det ett mycket trött gäng som klev upp ur badet..
.. hann liksom inte ens ta oss upp till duschen..
… var tvungen att väcka henne där, för att duscha av henne. Och det gick ju fint det med, tyckte bäbisflickan. Där hon satt i bebbestolen och blev duschad och shamponerad och sånt där. Älskade Lillan.
Efter att ha badat och lekt i flera timmar i streck, var både vuxna och barn trötta. Barnen snarkade i baksätet efter typ ingen tid alls i bilen. Och jag och mannen konstaterade att det hade blivit vinter under dagen, minsann. Vi landade hemma en liten stund, bytte till finkläder, band en bukett till mor och far och sådär… 
sen åkte vi till Lilla byn och mötte upp resten av Storfamiljen för att sedan ha en så himla god och mysig kväll.
Det var helt sonika en förbenat fin Höstlovsdag, det där! En sån man sparar i Hjärteasken, ni vet.
Lillafrun
av Emmeli | nov 2, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Åh,
-innan jag gick och la mig i natt, så hade snön börjat singla. Och i morse; Lyckan. Hos både vuxna och tvååring. 
Över att det var vitt på backen.
Man kan ju bli nipprig för mindre. Han, för att han vet att skoteråkning och snögubbetillverkande närmar sig. Och jag, för att jag får vara med om det här; Att vara mamma till små darlingar vars ögon lyser, över att snön singlar. Lyckan över småsaker. Det stora i det lilla.
Någon var inte så medveten om vad det tjoades om, men tyckte nog sedan att luften var alldeles särskilt god där ute i vagnen.
Och idag har jag haft världens skönaste känsla i kroppen. Känt mig alldeles mysig och nog konstaterat att julstämningen knackat på. Med ens snön kom, liksom.
Efter morgonbestyr förvandlade jag Salen till Gympasalen. Det knackade på dörren och in kom min vän Storan. Ett jobbigt och svettigt tabatapass som kändes skönt i kroppen efteråt. Det pysslade vi med. Och diverse samtalsämnen betades av därefter, såklart. Som vilka lampor jag egentligen borde ha i hallen (har inte hittat rätt, ännu) och huruvida det var dumt eller urbota dumt, att mannen är så orädd och typ står på takbjälkarna där uppe på vinden (!!! baaah. Jag skrek rakt ut när jag såg vad han höll på med. Inte ett dugg höjgrädd).
Åhå, där var jag, ja! I mina nya Lager 157-jeans som jag typ lever i sedan jag fick hem dom för några dagar sedan. Precis vad jag sökte; en bralla att ha här hemma och som är sköna att sitta på golvet och leka lego i eller när vi slänger oss på storsängen och läsa saga. Lite suddig i kanten den där morsan, men äsch. Den där spegeln är gammal och ett litet unikum. Fin ändå.
Efter några timmar hämtades en efterlängtad hem och efter mellis och lite slöande framför favoritprogram drog vi, jag och barnen alltså, sedan till Mäjadalen. För någon med ”för långa luggar”. (pluralis på den, ja) skulle få sig en välbehövlig frissastund. Och i vanlig ordning blev han (och Morfar och kussar) såå fint klippt av världsbraiga Klipp-L. S är stormförtjust i henne. Vi med!
Och se där! Morfar leverade årets utegran i eftermiddags också och ingenting kan ju få en i mer julestämning än just det. Åh, tänk.. i år kommer S vara ännu mer medveten om allt. Kunna hänga på pumlor och stansa ut pepparkakorna alldeles själv.
Så plötsligt är det kväll igen och Bolibombadraken har danst färdigt. Strax är det Bonden Blom-läsning och uttryck som ”Pysande Palsternackor” (Bonden Blom säger så när han blir purk) och rara ”tack för idag; Mamma” som samsas med varandra.
Livet just nu, alltså. Jag är kär.
Lillafrun
av Emmeli | nov 1, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Så var det november, plötsligt.
Det har varit typ femtioelva nyanser av grått idag. Skönt på något vis. Jag började dagen med sovmorgon. Pojkarna drog iväg på Förskolan. Och jag log, när jag knappt hann få en hejdåpuss utav Minimannen. Han hade så bråttom iväg, förstår ni! I början av hösten hade han ju en period där han bara absoluut inte ville på Föris. Jag var så hääär nära på att ge upp, trots alla argument om att han var pepp så fort man sagt hejdå, att det är så bra att vara med andra barn, att han lär sig så många bra saker.. och så vidare. Jag kunde inte lämna honom gråtandes. Jag tror han kände precis mina känslor och så blev allt bara pannkaka. Jag vände till och med om med honom en morgon… tyckte plötsligt ”att han var så varm.. ”. Den där har vi skrattat åt både en och tusen gånger här hemma sedan. Särskilt mannen. Fast såklart på det där jag älskar dig alltid oavsett-viset. Minimannen hakade direkt på mig den där morgonen, torkade snabbt gråten och sa ”Ja-a! Jag måste hem å sjuka! , heejdå!” . Och direkt vi kom hem.. var han ju hur pigg som helst. Efter det lämnade inte jag på någon vecka… I den mån det gick, alltså. Men nu, går allt som hejsan. Hurra!
I ungefär samma veva som jag höll på att ge upp… det hade ju kommit väldigt tvärt. Skovet som ju heller inte hade pågått så många dagar men som jag tyckte var hur hemskt som helst. Så vände det! Och jag kan nu inte riktigt förstå att det är samma kille, då och nu. Men såå roligt, skönt, underbart och allt det där, för Mammahjärtat. Jag var sugen på att ge honom Höstlov hela den här veckan, men det kändes nu småtaskigt då han var så lekpepp med sina småvänner. Så idag har han lekt medan jag snusat Lillasyster och haft sirapssegt tempo här hemma.
Förutom att gosa bäbiskinder så har jag också fotat ägaren till dom, tvättat och donat. Mannen har varit på övervåningen, men vi möttes för lunch och sedan en långpromenad i ruggigaste vädret. Vardagslyx! Regnigt och typ inga grader alls. Kallt. Men med bästa sällskapet, M och J och till sist även av S när vi rullade förbi Föris, så blev det en prima runda.
Sedan fortsatt innemyse. Efter middagen drog mannen upp igen och jag och barnen hade bolibompahäng här nere. 
Älskade små syskonen. Det är så förbenat häftigt att få vara med om det här. Dom är liksom så tighta, redan nu. Lillan blir precis hur glad som helst när hon hör Storebrors röst. Där i bild ville S att J skulle mysa med honom. Och hon tyckte det var heltfestligt och höll fullkomligt på att äta upp honom, typ.
Mina älskade Blöjrumpor!
Sen välling och amning och sagoläsning och plötsligt sov vi alla tre. Jag hade inte tänkt göra kväll 19… så jag vaknade lite sådär vimmelkantig strax innan 21.
Hur det var så klev jag upp. Jag visste att jag hade tvätt i tvättmaskinen och att det var efter-dagen-rörigt i precis varenda rum. Så jag klev upp i det tysta, fridfulla huset. Tände ljus och njöt mysig stämning. Hängde den där tvätten, vek filtar, plockade ihop leksaker och så vidare. Och till sist körde jag ett så skönt styrkepass, mest för rygg och mage, här på köksgolvet. Sallykatten var med mig precis hela tiden.
Så nu väntar nattafika, tillsammans med min M, som precis kommit ner från dagens renoveringssysslor.
Det finns knappast något så rofyllt som det här; Att sitta i kvällshus, med många tända ljus. Höra barnen snusa intill och låta tiden vara precis vad den vill…..
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 31, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Fotspåren i frosten. Från mig och Min lilla pojke, idag. När vi gick, hand i hand, och pratade om allt mellan himmel och jord.
Idag har det varit full fart från morgon till kväll!
Min dag började i ottan. Jag väcktes av att en utav männen i den här familjen, skrek ett hutlöst argt skrik, alldeles för nära mitt ena öra…. det var något med legot som tvärkrånglade vad jag förstod. Så ja, ni får gissa vem utav mina män det var. Jag kan såå snedtända om jag blir väckt, och särskilt sådär.
Men efter att jag snedtänt färdigt så masade jag mig upp och startade dagen. Satte en kalljäst deg och åt sedan frukost tillsammans med pojkarna. Fint att se mannen mittemot! Sen såg vi inte mycket mer av honom. Svärfar kom och dagens mycket efterlängtade snickerirace drog igång. Jag och barnen klädde på oss och packade oss ut genom dörren. Kidsen varmt och skönt nerbäddade i syskonvagnen.
En rökbolmande, frostig, smygigt snorkall och så, så vacker promenad tog vi oss.
Klockan var fortfarande morgon, Lillan somnade såklart men också Bjossan.. som ju brukar sova först efter lunch. Det är tröttigt med vintertidsomställning!
Barnen fortsatte att sova genom handlingen på vägen hem, så inget heja-påande uppför backen hemåt denna gång. Det är tuuungt, när man rullar både syskon och fullt med tunga matvaror.
Sen var det en drös timmar där över dagen som bara gick i ett.
Med rödrosiga kinder gasade Husmorsan igång.
Lagade lunch, bjöd ner dom spåniga (duktiga!!) arbetarna, dukade bort, diskade, tömde en diskmaskin, gjorde äppelkaka gånger två med världsgullig hjälpreda, snodde ihop en vaniljvisp, ammade bäbis, serverade mellis till en Miniman, sneglade åt han som lekte och lekte..
..trippade upp med fikatermos och bredda mackor till arbetarna, tvärtorkade något golv som hade pärlsocker och spån i en salig blandning på sig, bytte nån blöja nu och då, gullade bäbis, filmade ett syskonpar så gulligt att klockorna stannade, 
..vem tror ni hon tittar på?
Bjossan såklart! Han snurrade och snurrade och rätt som det var blev han så Juni-sugen att han tvärstannade, kramades lite och sen drog han igång igen. Snurra är en fest, tycker han!
Tuffandet fortsatte. Det diskades ännu lite mera, dukades fram finkoppar, gräddades bröd och så vidare….
Sallykatten kände friden.
HÄR är receptet på den där äppelkakan som är så himla god.
Till sist var allt fix färdigt och jag drog en skön, skön lättnadens suck. Vi åt middag och snoffsade sedan till oss lite. Det tändes en herrans massa ljus, fikat dukades fram och plötsligt knackade det på dörren. Och in kommer mina världsfina kollegor. För att träffa vår lilla flicka och uppvakta henne och oss. Så gulligt att jag kolavippar.
Så har vi haft en så mysig kväll. Ätit äppelkaka, öppnat så fiiina paket och bara haft det gott. 
Nu har jag precis sjunkit ner i soffan. Barnen snusar nattsömn sedan länge.. jag ska snart göra dom sällskap. Ska bara sitta här och filosofera en stund. Ni vet, vila innan man ska sova. Sånt braigt påhitt, tycker jag! Jag känner mig så nöjd över dagen, det var rätt många bollar i luften där ett tag. Men allt har gått som hejsan, faktiskt. Och så alldeles varm i hjärtat, efter den här fina kvällen. Vilken måndag! Vilken bra sistaoktoberdag!
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 30, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling, Träning
Fyra dygn i rad, ifrån. Hemma ett par dagar. Marathonkramas och umgås. Tre dygn i rad, ifrån. Hemma ett par dagar. Tre dygn igen. Ja, lite så har vi ”jobbat” senaste tiden. Det är ju mannen som har uppdragat, alltså. Och jag och barnen har varit här hemma och roat oss kungligt, men också längtat. Det har gått väldigt bra, men såklaart är det härligast när det inte blir så många dygn på raken ifrån. Vi har en skön andhämtningspaus nu i alla fall, som är och känns så gudomlig så jag vet inte vad. Den startade i morse, när M rullade in på gården.
Nästan som att vi tagit lite Höstlov.
Och nu har vi sagt hejdå till Sommartiden, också.
När jag blickar tillbaka så bara bubblar det inom mig.
Våren, sån väntan och längtan. Jag älskade att vara gravid, hela den här andra gången också. Liten pratade om mammas mage och bäbisen, men kunde såklart inte helt och fullt förstå vad som skulle hända. Mannen åkte iväg till Ryssland, i tre veckor… den här frugan var då rätt så preggo och ibland lite smånervös att något skulle sätta igång. Förresten. Det där VM-uppdraget. Hujedamig, det ryser jag av bara jag tänker på det. Häftigt, såklart. Men också; ångest. Att skicka iväg honom. Jag ville inte. Oron var inte kul. Men M var lugn som vanligt och vi visste att belöningen skulle vara en hel tillsammans-sommar. Och när han väl åkt, så hade vi tre så fina veckor. Jag och min bästis, S och så lilla Pyret i magen. Så kom han hem, den där älskade, skäggige. Och vi boade och fixade och grejade i massor. Inför att bäbisen skulle komma.
Och så gjorde hon det, den där vackra sommarnatten när sommaren var som allra ljusast och vackrast. På ett ögonblick var hon hos oss. Och det var helt fantastiskt häftigt, skönt och underbart med den där drömförlossningen som jag (förlåt Jante) kände mig helt yeah, rakt igenom. Jag var så peppad på det där onda att jag bara (det låter ju helt sjukt) njöt när det verkligen började göra ondare och ondare. Då visste jag ju att bäbisen snart skulle vara hos oss, liksom. Kände att det skulle gå fort, men kanske inte att vi bara skulle hinna in, snutta nån sväng lustgas, få klartecken och sen ta i för kung och fosterland, en endaste gång. Magiskt, ju. Hur det kan gå till…
Och; En liten flicka! En junibäbis, precis som vi ju visste-trodde, att det skulle bli. Vår lilla Juniflicka. Vår Juni.
Sommarens sanna drömhändelse. Att just hon kom till oss. Och från första stund; så, så älskad.
Både jag och mannen var lite smått chockade efteråt. Plötsligt var allt bara över. Från att ha varit så himla gravid, som jag konstaterade att jag kände mig kvällen innan hon föddes… och sen, i ett nafs.. så var ungen ute, magen i princip borta, jag hade inte ont någonstans och allt var ”som vanligt”. Fast ändå inte, såklart.
Jag nästan viiiille känna mig lite skröpplig för att lättare kunna hänga med och förstå, liksom. Men samtidigt njöt jag såå av att känna mig så fräsch och bara kunna njuta utav lilla nya familjemedlemmen. Ja, knepigt och svårt att förklara det där.
Sen sommaren. Så mycket, på alla sätt. Det är ju fasligt omvälvande att få barn, inte mindre andra gången. Det är ju ett mirakel, alltså! Och jag har haft lätt till både skratt och gråt, mer än vanligt. Jamen ni vet, som mannen brukar säga; det är väl nån hormon… Men det äär ju helt sagolikt att få barn. Att då få ett till. ..Ännu en stjärna att älska. Så stort att jag tappar orden.
Och på ett sätt som det varit den absolut vackraste sommaren. Jag och mannen, tillsammans med våra älskade två stjärnor. Som redan nu, trots så små, är så kära i varandra. Allt har gått så bra, bäbisen har mått och mår så bra och den där grejen att Liten plötsligt blev Bjossan, har han skött med stil. Och det, är så tacksamt att det inte är klokt.
Men allt det där ljuvliga, har också blandats med annat. Det har också varit en så jobbig sommar. Om ni bara visste. Det handlar inte om någon i min lilla familj, men en annan hjärtenära som vi haft onda hjärtan för. Som inte mått bra. Två så skilda känslor, lycka och sorg. Men som helt enkelt ha måsta samsas. Och så är livet. Allt ingår.
Nu är det höst, löven har fallit.
Naturen andas långsammare. Tar oss i handen och för oss in i Vintertiden. Nu ska vi njuta av allt det goda den har att ge. Mörkret som saktar ner. Lugnet. Tid för eftertanke på ett annat sätt än när sommaren rusar på. Juletiden, med längtan och pyssel så mysigt att jag får dåndimpen av att tänka på det. Gnistrande snö. Rödrosiga kinder. Liten pojke lycklig på kälke. Snusande bäbis i frisk vinterluft. Varm choklad och stickesockar. Det blir fint, det med.
Tack och hejdå Sommartid!
Vi välkomnade Vintertiden på ljuvligaste sätt. Tillsammans och utomhus. I så vackert söndagsväder. Och nu är precis hela gården krattad. 3000 kvadratmeter, hej! Familjeprojekt.
Innan mörkret anföll var jag ute på ännu en löprunda. Som kändes så lätt. Precis sådär bra som för några veckor sedan… när jag sedan fick ”akut inflammation bla bla bla”.. Ja, det var ju också en grej, ja. Plötsligt pajjade kroppen för en stund, jag vaknade upp med tre onda sår på magen.. men nu har tid gått och kroppen har återhämtat sig så bra.
Juni vaknade precis när jag kom upp på bron efter löpturen. Tajmat tyckte ammemamman! Så glad och tacksam att amningen går så bra även den här gången. Verkligen inget jag tog för givet, men som jag njuter så av. Jag älskar att vara ammemamma och få vara den som föder lilla bäbisflickan, hennes första tid i livet.
Kära hjärtanes vad långt det här blev. Så vi sätter punkt här. Efter en massa ord. Ord från hjärtat.
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 29, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Pyret 4-6 månader, Träning
Håhå,
– så skönt vi har det här.
Hos barnens Mormor och Morfar.
Att få komma hit, till dom där två älskade. Vara ute i vackerhöst tillsammans. Få se min son skina av glädje när han åker i skottkärran bland löv som han och Morfar krattat ihop. Eller där han sitter i Mormors knä och läser Pettson. Bli ompysslade, alla tre. 
Jag njuter så av att ha någon som är, och leker med lille Minimannen. Och passar snusande eller vakna Lillan.
En stund. Samtidigt som jag får tar mig en lång dusch. Eller som igår, sticka ut till hardcoregymmet och cykla ett sånt där intervallpass som tar kol på mig, men som också ger så mycket energi. Eller som idag när jag fick chans att springa runt den där rundan jag för alltid kommer ha som min favorit.
Den är jobbig, vacker, lagom lång och det är alltid man kommer hem med världens skönaste känsla i kroppen.
Äta mammalagad mat. Sörpla kaffe med sprakande brasa bredvid. Ha en mammas mamma, som säger åt en (mig) att sätt dig och vila en stund, nu! . Eller som i morse, när jag sov till strax innan tio!? S vaknade såklart tidigare, så jag gjorde i ordning honom och sen tassade han ner för trappen själv och tog morgon med Mormor och Morfar. Jag och J, somnade om som ni förstår. Den här småbarnsmorsan var tröttare än hon trodde och kände så hur makalöst skönt det var att ha fått sova så länge. 
…tagit skrindan till loppisen, det är också en utav helgens höjdare. 
Det är helt enkelt mer än gott att vara här. För både kropp och knopp. Känna sig lite liten och njuta av att vara nära sina föräldrar. För mig alltså.
Nyss fyllda 26 år.. men sånt där går aldrig ur, tror jag. Jag gifte mig när jag var 21, blev mamma när jag var 23. Helt underbart, alltihop. Men bara för att jag är både fru och mamma, så är jag också alltid bara Emmeli. Och att få ett dygn, just precis här, och ha det just precis såhär som vi har det. Det är så fint att ord ej finns.
En småttingmammas (och små småttingars) lyx, som jag är evigt tacksam över.
Hoppas att ni har en skön helg!
Ta hand om er. <3
Lillafrun
Senaste kommentarer