av Emmeli | jan 14, 2017 | Emmeli funderar, Köket, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Vet ni vad!
Jag tror natten-mot-gårdagens massa ord och bildregn och så vidare, gjorde att jag suckande en sista gång och sedan knöt ihop min lilla Julesäck, för den här gången. Det kändes fint i hjärtat. Och vad skönt att höra. Att ni är flera med mig. Som känner precis likadant.
Ljuvligt var det att få en sån där vackerdag som ni ser på bilderna här ovan och under. Med glittrig snö och strålande sol. Jag och kidsen hade fredag tillsammans; lekte, byggde duplo, läste Alfons, längtade efter pappan och var ute och njöt.
Gick på långpromenad. Lillasyster sov skönt i vagnen. Jag och Minimannen pladdrade på och allt möjligt. Stannade upp och lyssnade på ljuva av-snö-tystnaden och fågelkvittret.
På vägen hem köpte vi med oss massa god mat att laga fredagmiddag av till pappan skulle komma hem, efter ett par dagar borta. Och! Årets Första Ljusrosa Tullisbukett inhandlades också. Och i samma sekund som dom sattes i vasen där hemma på köksbordet, i det helgstädade hemmet. Så kom den där peppen! tjoho!
Att mannen sedan kom hem med ännu en bukett tulpaner till. ”Jag förstod att du skulle köpt för få.. ” ,sa han och log på det där viset jag smälter utav. Och dessutom, ett fång med ljusrosa nejlikor att strössla runt i hemmets då efter-julen-tomma vaser. Det, gjorde liksom saken ännu, ännu bättre.
Och idag är det lördag och helgfeelingen är på topp.
Lyckokänslan, alltså!
God Helg till er!
Lillafrun
av Emmeli | jan 11, 2017 | Emmeli funderar, Köket, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Antingen alldeles, alldeles själv, i ett knäpptyst hus. Med mannen bredvid. Eller med ett sött litet småttingsällskap. Det är oavsett alltid, alltid alldeles förfärligt trevligt.
Där, i kökssoffan, menar jag.
Jag kommer ihåg. För sisådär fyra år sedan. När vi trampade runt i vad vi då såg som det allra mysigaste boendet; vår Lya i Norrnorr. Absolut en guldLya, men vi hade börjat längta. Till hus. Gärna gård. I alla fall, ett kök. Med kökssoffa.
Och nu. Nu är vi där.
Det är många saker på gång här hemma. Det är då lätt att bli.. Glömmig, liksom. Därför. Är det så himla, himla skönt.. när man plötsligt bara överöses av den där fantastiska känslan. Känslan av Tacksamhet. För hela alltet.
Till exempel, över att ha en kökssoffa.
-Att kura i. En onsdag i januari, när det regnar på snedden, vinden tar i så det knakar, nyanser av grått når nytt antal och det mitt i allt brakar loss och toksnöar lite också. Att sitta där på fårskinnet, med kuddar i ryggen, en kurrande katt bredvid. En bäbisflicka i famn, med spretande tår och det gulligaste jollret. Maa-ma-mama-ma. Och så den där kaffekoppen bredvid och ljusen tända runtom. Bland annat i kammarljusstaken, med det hemstöpta ljuset.
Livskvalité. Om ni frågar. Mig.
Så idag, har det tillbringats mycket tid just där. Definitivt en dag av den mycket lugna sorten. Pojkarna pysslade sig iväg på föris i morse, medan flickorna fick sovmorgon. Jag vet. Nästan odygdigt skönt! Men jag vette katten, om jag blev det minsta piggare av mer sömn. Men det var mysigt, i alla fall. Ett par timmar ute i snålblåsten gjorde vi oss sedan. Jag och Lillan. Mötte upp Storan enligt plan. Vi höll sannerligen på att gå om varandra. Men, några varv i byn och efter en magkänsla att plötsligt börja gå till utsatt plats igen, gjorde att vi möttes. Precis när Storan kom gåendes. Det fanns ju faktiskt en tid innan mobiltelefonerna, liksom. Vi tog en långrunda tillsammans och sen hem och in i värmen. Nu har vi haft eftermiddag. Lillan sovandes ute i vagnen, jag och Bjossan vid köksbordet med det där nya pusslet. Och Bamsefilmstittande där den här mamman visst slumrade till. Kära nån, hur trött kan man vara.
Och nu är det kväll. Med hela familjen hemma. Lyx.
.
Lillafrun
av Emmeli | jan 10, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Jamen, har ni sett!
Det där var igår. Vi avslutade Jullovet med något skitamysigt.
Pojkarna radade upp skridskorna bredvid varandra. Klubborna likaså.
Termosen fylldes med varm choklad. Glassburken full i limpamackor med ost. En drös apelsiner och så, såklart, dom där stickevantarna som S fått för sig är dom alldeles perfekta ”hockeyhandskarna”. Dör, så gullig han är. 
Mycket, mycket förväntansfull Storebror som satt redo på sparken. Vi drog iväg, hela familjen. Sparktåg och Lillan rullandes i vagn. Ett par dussin frågor i stilen ”var äär isen, mamma!? ”, så var vi framme.
Och sen?
Där;
två älskade pojkar. Den ena som levde drömmen att få hålla sin son mellan sina stora skridskor och den där lille som tyckte det var häftigt om än ”lite halkigt”.
Sådär kunde man ju också åka! 
Och där, det viktigaste! Fikat! Sådär barnsligt gott att dricka varm choklad utomhus. 
Nån blev nostalgisk. 
Där; Vackerpappan. Han, den där M jag är sådär löjligt kär i.
Och där är mamman också, ja. Hon hade också skridskor med sig men det blev aldrig av då hon visst hade fullt upp med att hojta glada tillrop och titta till sovande bäbis och servera fika och så vidare. Det kommer fler gånger har jag en känsla av!
Lillhjärtat. Helt fantastisk.
Och till sist var vi hemma igen. Rödblommiga och efter-skridskoutflykts-trötta. Efter att ha känt is under fötterna. Druckit varm choklad och ätit ostmackor. Tillsammans med prick hela familjen.
Familjeutflykter. Alldeles förskräckligt fint.
….
Och idag är det tisdag och Vardagståget är igång igen!
Minimannen har älskat detta långa, långa Jullov men var i morse mycket pepp på att få träffa vännerna igen. Efter lite lyxigt oavbrutet kaffesörplande, väntade BVC-besök för Lillan. Ännu ett mysigt och glädjande besök. Alltid sån tacksamhetskänsla när man går därifrån och har fått höra hur bra ens unge verkar må och hur bra hon växer. Det viktigaste på jorden liksom. En lång och skön barnvagnpromenad därefter. I mjuk januarisol bland frostiga träd. Har fortfarande rödblommiga kinder och är alldeles varm i kroppen. Livet som HemmaMamma, alltså. Jag är nog lite farligt förtjust.
Lillafrun
av Emmeli | jan 8, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Vår sista Jullovshelg.
..För den här gången.
Har innehållit. En massa. Sånt där Hjärtegott. Ni vet…
Som att ha hela familjen vid frukostbordet.
Och premiär, med båda barnen i varsin stokke. Pappan kom hem med ännu en häromkvällen. Önskar sig bara lite färg så passar den stolgänget perfa.
Och utanför fönstret, särskilt under lördagen, så makalöst vackert. Strålande sol och gnistrande snö.
Minimannen stod där på köksbänken, den mot lagårn. Tittade ut genom fönstret och utbrast, ”å, jag måste få korta på snön, mamma!” ,varpå pappan fyllde i med orden, ”Lill-Emmeli!”.
Såklart fick han låna kameran, inte första gången precis.
Så stod han där, knipsade bilder på livet samtidigt som han förde en redigt peppande monolog; ”oouj, riktig snygg bra!”, ”mamma, kan du ställa dig där bredvid pappa?”,”åh mamma, Du var en riktig snyggin!”. ”Säg omelett”, ”åh, det var snyggt!”, ”åÅ, den här blomman vill jag gäärna korta…”..
51 bilder senare var han färdig.
Minimannens foto, som jag bett om och fått lov att få låna, precis som sig bör när man själv inte är fotografen (!).
…
Sol. Friskluft. Långa promenader. Rödblommiga småkinder.
Så skönt.
En sväng på blomsteraffären också. Bästa, bästa. Som, i vanlig ordning, band en så himla fin bukett. 
Sköna stunder inne. Mys på Kökssoffan.
Och en sväng piffade vi till oss också. Någon hoppade i klänning, en annan i nystruken snyggskjorta. Som han toppade med Branhjälmen. Såklaart.
En lördagkväll hos mysiga Morbror S och Moster G. Blombuketten hamnade i precis rätt ägo och vi hade det så fantastiskt gott och gemytligt. Proppmätta åkte vi hemåt i vinterkvällen. Minimannen åkte dessutom hem med något han var så himla, himla glad över. Han kanske visar er någon dag.
Och där är hallen, ja. När Adventskalendern nu flyttade upp på vinden igen, så bara väntar den där väggen på att få sina nya tavlor uppsatta. Det får bli någon dag. Jag längtar!
Jo. Jag pausade lite från lampletandet innan jul, nu när stjärnorna hängdes dit. Jag drog ju bort all jul häromdagen, det barrade så förfärligt. Men tyckte faktiskt det plötsligt kändes lite vemodigt, samtidigt som det var skönt att få barrfritt, ljust och städat. Så dom där stjärnorna, och dom jag hade glömt ta ner på övervåningen, får hänga kvar ett tag till. Mysigt med lite, lite vintervit jul kvar. Sån som inte barrar…
Ja, ni ser ju. Lite stjärnor här och där, som fick vara kvar. Den där slingan vid Storebrors lilla säng, är så himla trevlig tycker jag.
Sånt där har den här helgen också innehållit. Älskad träning!
Lördag med TRX-bandet och söndagspasset blev ett tabatapass med olika hopp och övningar med fria vikter. Två grymma pass. Men nu ska den där träningstokan har vilovecka. Minsann! Jo, jag känner att det var cirkus tre evigheter sedan… Om man inte räknar någon liten vecka efter Junis födsel, eller återhämtningen efter operationen i höstas.
Jag slutar aldrig tycka att kroppen är så himla cool. Till exempel; Från stor bebbemage. Till tom-på-bäbis-mage. Till att magmusklerna tränas ihop igen. Till att ett halvår senare känna sig hel och skitastark. Älskart! Och vilan, är en stor del i det hela. Bara inte min starkaste sida…
Lek i Lekrummet har vi också ägnat oss åt.
Och ätit skitagod glass!
Typ så.
Vilken fin sista Jullovshelg.
Ha det så gott tills vi hörs igen!
Lillafrun
av Emmeli | jan 7, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader
Det där var igår;
Jag och barnen var fortfarande den där slående Trion. Kylskåpet ekade tomt. Termometern stod på 24 minus. Vi väntade vänner. Och jag vågade inte försöka tina upp bilen, i fall att det skulle gå ännu en säkring, som dagen innan. Så jag bylsade på barnen och mig själv. Bäddade ner små kottarna varmt och skönt i vagnen och så gick vi iväg. Fruset snor och frostigt skägg. Det var så vaaansinnigt kallt, jag trodde min fejja skulle ha frusit bort innan vi var framme på affären.
Vi klarade oss alla, och jag har nog aldrig någonsin varit så nöjd över en med-vagn-och-barn-handling, tidigare. 
Minimannen gosade trasan och var så nöjd över sina vantar; ”dom ä så bra att spela hockey i, mamma!”.
Den där pojken alltså. Han gör mig till en blöt kärleksfläck till mamma, varje dag. Vi är oftast väldigt överens, men absolut inte alltid. Och jag kan omöjligt räkna en dags alla ”Mamma? Jag äää-äälskar Dig”. Precis så; Livet med min Prins Darling.
Och så den där, då. Min Juniflicka. Drömbäbisen.
Det var oerhört vackert, men så ohyggligt kallt. Så vi gick in precis när vi kom hem. 
Åt lunch, pusslade och dukade fram fika.
Och väntade in vännerna, som kom en stund senare. Så himla mysigt. Med timmar av pladder och skratt och bus med småttingar. Jag njöt av att vara nära min älskade Idan. Hon är liksom den där bästisen jag haft sedan jag var lill-liten. Min Brudtärna och hon som kan säga saker som ”så har du alltid varit”, ”du tycker ju…” och så fyller hon i med något klockrent. Hon känner mig. Så vansinnigt bra.
Spontant så lagade vi soft fredagmiddag tillsammans och hängde lite till. Hemmapizza och skålande i crush. Kan inte bli bättre om ni frågar moi! Och när vi kramats hejdå och ytterdörren slog igen med det där massiva ljudet, så kände jag mig alldeles varm inombords. Det är för fint med vänner, alltså. Efter nattande av barn och plockande efter dagen, rullade den där skäggige in på gården. Sån otrolig lättnad, samma visa varje gång.
Så idag vaknar vi till en alldeles fantastiskt vacker lördag. Snön har fallit i natt och graderna stigit, solen skiner och det ser lite ut som en Vintersaga ute. Nu ska här njutas av helg. Önskar er en god sådan, också!
Lillafrun
av Emmeli | jan 6, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Träning
En morgonmysande bäbisflicka i ljuvlig rosenpyjamas.
Det var faktiskt helt och hållit makalöst skönt att vakna igår morse.
I den där renbäddade Storsängen, bredvid varma gullungar. Min fixardag i onsdags gick ju som hejsan och till midnatt var allt klart och vi tackade Julen för den här gången. Storebrors tredje och Lillans allra, allra första.
Natten mot igår sov vi alla fyra tillsammans, det hade liksom blivit prick huur kallt som helst ute och kylan kändes även lite in också. Så jag njöt av värmen från duntäcke, ungar och den där älskade skäggige som kom innanför dörren där mitt i natten.
Den här tiden på året känner jag alltid sån pepp. Tycker Julen och allt som hör den till, är dömysig. Allt pyssel och allt familjehäng. Men så älskar jag den här tiden som känns så fräsch och nystartig. Älskar att ljuset håller på att återvända och blir alldeles pirrig i magen. 
Det var ljuvligt att vakna till toknystädat, vårvinterfräscht och ana att det skulle bli sol. Njuta synen av den där gullebäbisen i ny, rosig, pyjamas, äta frukost hela familjen, tända ljus och kura i kökssoffan.
Innan mannen drog iväg på uppdrag igen, så passade jag på att träna. Under tiden pysslade övriga familjen med annat…
Pusselmys.
Efter en massa höga knän, armhävningar, burpees, upphopp, kettlebellsvingar, plankor och så vidare, då rann svetten och hon som huttrat under morgonen, gjorde så inte längre. Skönt! Hela alltet.
När vi pussat pappan hejdå, fortsatte vi skrota här hemma. Det eldades ljus och dockan pysslades om.
Kökssoffan blev med fårfäll och någon nöp den platsen på en gång. Ni anar nog vem…
Familjens Donnadonna.
Denna katt, alltså. Hon är en vansinnigt kelskjuk skapelse. Här vaknar vi inte utav ungar om nätterna, utan katten, som minsann tycker att vi är alldeles för ickekeliga och att hon minsann, typ 03.00, bör får sig några varma strykningar på mjuka lilla ryggen. Gosiga Sallykatten.
Till Minimannens stora, stora lycka kom sedan älskade kusinen, strax innan lunch.
Pojkarna lekte och lekte. Full fart! Kusinen tyckte sedan det var konstigt att man var tvungen att gå på toa med kammarljusstake istället för att tända lampan. Men vi tänkte inte mer på det. ”Lampan håller nog på att paja, men jag ids inte skruva bort den där glaskupan nu. Det här går också bra”. Hörde jag mig själv säga. Det är så många saker man lever lite halvkrångligare ,i ett gammalt hus, att jag liksom inte rycker på axlarna ens. Det vore nästan roligt att göra en lista någon dag, ha ha. Men, jag älskart!
Lunchen tog en faslig tid att få klar, men till slut, och till sist hade precis alla fått i sig mat; barn och bäbis och till och med mamman. Bort med disk och på med varma kläder på alla barnen. Så gav vi oss ut i kylan. Det var så vackert, och friskluft mår man ju alltid gott av! Bäbisen snarkade i varma, varma voksipåsen. Och vi andra åkte räserdyna.
Med rödrosiga kinder kom vi sedan in igen.
Jag tände en massa ljus och dukade fram mysfika till pojkarna. ”Här skulle jag kunna tänka mig att sitta, på kökssoffan, och fika,läänge”.. sa kusinen och värmde mitt Mostershjärta. Minimannen bjöd stolt på hemkokta karamellerna och kardemummakakorna han själv bakat och peppisarna som gullebarnen ner från byaskolan sålt för nån skolresa eller så. 
Kall mjölk sörplades…
Själv satt jag bredvid, med min kaffekopp och njöt. Där satt vi, och pratade om livet. Typ om vilka fiskar man kan fiska om sommaren och vad Förisfröknarna heter och så vidare. Viktigheter, alltså!
Pojkarna konstaterade att dom ju stött på precis samma fröknar. Kusinen för några år sedan, och Minimannen nu. Dom lyssnade med glittriga ögon när MammaMostern berättade om sina, vad dom fröknarna hette och vad för tokigt jag minns att dom brukade säga. Vi spelade memory och sprang det fortaste vi kunde runt i huset. Roligaste var det att vinna över MammaMostern, såklart. Det sprangs, sådär så mattorna for på halvfjärs, utav farten. Huset var fullt av liv, mao!
I min tystnad hade jag insett, att något måste vara fel med strömmen, för plötsligt lyste ingenting. Jag la ihop långsamma spisen, trötta lamporna och den där bilen som aldrig blev upptinad. Mannen, 40 mil bort, trodde på en huvudsäkring men tyckte inte att jag skulle krångla mig ut. Han ringde Räddaren i Nöden ( Svärfar) som skulle komma så fort han kunde.
Mörket föll och graderna sjönk i huset. Det blev kolsvart inne, bara ljusen som brann. Typiskt superspännande. Pojkarna satt och myste i en och samma fotölj. Fick ha paddan och knappra lite själva, och sånt är ju poppis.. det gick alltså ingen nöd på dom.
Så kom Svärfar och fixade allt i ett knyck. Farfar är grrrrym på å fixa alla saker!”, sa Minimannen.
I samma veva kom också gulliga Lillsvågge och Storsvågge och jag hade inte mindre än tre långa karlar i min hall som skulle hjälpa den där lilla frun. Fasligt fint och jag kände mig varm i hjärtat av alla gullemänniskor jag och vi har runtomkring oss. Tänkte också; det här bara måste jag lära mig fixa själv.
Vi avslutade sedan dagen med mys i Mäjadalen. Hos gullekusinen och hans familj. Vi har inte setts på ett par veckor, då dom varit bortresta till Varma Landet. Så, det var med andra ord en mycket, mycket efterlängtad kväll.
Det var våran Trettondagsafton, det! Nu kör vi fredag och Trettondag!
Lillafrun
Senaste kommentarer