av Emmeli | mar 27, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hallen, Liten 3 år., Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Idag är det måndag!
(Tjoho!)
Och hemmet är Vårstädat och tipp-topp-fräscht. Aaah, så härligt känsla! Fett nice att se listorna ligga där för varje rum, och bara njuta av allt.
Har precis samma känsla i kroppen som när jag var liten E och var hos Farmor och hade dagar som jag har i min hjärteask för alltid. Jag var hos henne, och vi grejade och fixade. Tillsammans. Med henne pratade jag kärlek, åt hårdbrödmackor med messmör och nysköljd sallad på (så konstigt gott!). Farmor lärde mig spela psalmer på pianot och henne frågade jag massor och fick alltid svar. Och så gav hon mig en gåva; att lära mig att älska mitt hem och göra det mysigt. Det var en fest när det byttes mattor och dukar, förstår ni. Inte köpa nytt. Utan ta fram det som legat och vilat ett tag, som sedan plötsligt kändes nytt och världsfint igen.
Med henne växte jag, lärde mig saker och vågade saker. När jag var ledsen, och inte ville besvära mamma och pappa, så gick jag till henne. Hon lyssnade. Och förstod på bästa sätt. Att jag saknar henne, det är det inga tvivel om. Men jag är så glad. För alla dagar vi fick. Och det som utåt sett kan se ut som världens galning som har städmani. Så kanske det bottnar i, dels en hybris och älskande att ha det fint i hemmet. Men också, ett sätt att njuta Farmorkänsla. Som när jag var liten.
Förena nytta med nöje.
Så, ja. Idag njuter jag..
Nytvättade tyger, duschade blomster, skinande kakel, såpskurade golv, nyputsade fönster som är ljuvliga när solen lyser igenom. Och så vidare. Och så lite omflyttat och nypiffat sådär så att gammalt kan kännas nytt. Ljust turkosa kuddfodralet som legat i linneskåpet sedan förra våren, kommer fram och gör vår i finsoffan. Och så vidare.
Så nu har jag och barnen bestämt att det är vår. Jag bäddade ner Lillan i vagnen nu på morgonen. Och det luktar vår!. Grusväg och blötlera, liksom.
Aprilvädret kommer säkert svänga hit och dit. Men, det känns ju liksom. I luften. Och i kroppen. Och så vidare. Den är på intåg. Ljuva tider!
Jag njuter av hur härligt det är att titta ut genom fönsterna, känna fräscha luften i varje rum och så gillar jag grejen att titta runt och veta att jag flängt runt precis överallt.
Och så till det bästa med den här dagen..
För än hur coolt det är att den där skäggige flyger genom landet som en jagvetintevad, är uppmuntrande eftertraktad och gör stora uppdrag, så känns det ändå som allra mest stencoolt idag. När han kommer hem. Till oss. Och Drömgården. Och vi blir hel familj igen.
Och det gjorde han, för bara en liten stund sedan.
Mycket, mycket efterlängtad och välkomnad. Finaste Vackerpappan.
Idag blir det softmåndag!
Heja er som jobbar och så. … men vi tänker typ sova, småpyssla respektive slänga oss på sofflocket i köket och sörpla kaffe och pilla naveln. Blandat med lite annat, förstås.
Ha det så fint, alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | mar 26, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Och så var det Sommartidssöndag plötsligt och det känns alldeles förträffligt, faktiskt.
För imorn är det måndag och den där skäggige kommer hem efter att ha haft en mastodontig uppdragsvecka. Över-dagen-till-sent-på-kvällen-vift tisdag och onsdag. Och borta-borta sedan torsdagmorgon till imorn. Så det har varit jag och stjärnorna. Vi har haft så fin långhelg vi bara kunnat tillsammans. Tillsammanshelger bara jag och barnen, är ju numera inte så vanligt och kan plötsligt kännas lite charmigt någon gång då och då.
Fast inte alls särskilt festligt när man känner sig en man (!) kort.. Typ vid såna där farsliknande stunder när man helst vi vara två päron. I alla fall veta att det andra päronet kommer hem liiiiite tidigare än om tre-fyra dagar framåt. Som i fredags. När jag precis lagat middag, tillsammans med två hungriga småbarn som lät som var sitt osmort gångjärn.
Då, behövdes vips ena barnet badas och ges nya kläder pronto och det andra barnet längtade efter mamma-mat. Till slut hamnar vi vid var våra maträtter alla tre. Sekunderna senare spills ett helt crushglas ut och mamman kör ännu ett klädesbytesrace och torkar golv och så vidare. Vi fortsätter äta. Igen. Och tuggan senare, från ingenstans, kommer Tecken På Herr Äckelsjuka, och gör att vi avbryter middagen på tre sekunder. Maj gadd, alltså.
Så då gick fredagkvällen mest ut på att typ hålla tummarna för att jag och J skulle klara oss och helst också att det bara var ett falskt alarm… för ungen var som vild och galen precis efteråt? Hade han bara druckit och ätit för fort? fortsättningen följde och testet blev när han fick sin efterfrågade vällingflaska på kvällen.
Och ja, nu vet vi ju, drygt två dygn senare, att det verkligen var så. Falskt alarm. Det har hänt ett par gånger tidigare, det där. Snabbdrickandet vänder om, liksom. Men jag vågade ändå inte lita till det och blev alltså till en början eld och lågor och tänkte ” å nej, vilken mardröm om vi åker dit alla tre samtidigt… hur är man kloakdykare och samtidigt tar hand om två småbarn, liksom?”. Som tur är behövde jag inte finna svaret på den frågan.
Nåväl.
I mitt hjärta sparar jag mycket. Men i just det där…
Och ej heller den där stunden på lördagkväll när barnen skulle nattas och jag ” skulle bara” en grej. Jag hade då verkligen inte hjärnan med mig. Utan gick med händer som nyss diskat. Blöta alltså. Och drog direkt in till tvättstugan där den där tumlaren står som inte fungerat på länge och som jag helt enkelt inte använt på typ ett år men som jag då bara tänkte att ”M har ju sagt att jag kan peta på det där överhettningsskyddet där bakom”. Nu när jag tvättat extramycket så tänkte jag försöka återuppliva den där mackapären. Men tänkte inte på att strömmen var på, att jag hade blöta händer och POFF flyger jag baklänges och har fått världens stöt av torktumlaren. Så vansinnigt otäckt och jag tror tusan det rök och blixtrade lite om mig därefter…. jag bestämde då, skakis i hela kroppen, att jag fortsätter med mitt jag-hänger-tvätt-i-hela-huset-rejsande. Bäst så.
Men annars, i hjärteasken?
Äventyr ute på gården med två busiga syskon. Min skatt!En Lillasyster som fått låna Storebrors stora blå tramptraktor och är prick så nöjd och mallig som ni kan ana. Lilla ärtan där!
Otroligt god kycklinggryta har lagats och jag hyllade matkassen ännu en gång.
Med sånt där ”vin” som till och med den här morsan kan gå med på.
Förutom igår när vi hade Lilla-byn-dag och pausade, så har Vårstädningen tuffat på. Där ligger ett gäng ihoprullade, nytvättade mattor och väntar på nyskurade-golv-tider.
Alla har hjälpts åt….! Fast mest mamman, såklart. När barn sovit eller kunnat leka själva eller också har vi varit alla tre i en enda röra. Eller som idag, när S äntligen fick sin önskan uppfylld med ”En stoor stund” hos Farmor och Farfar. Då har jag gått ann som en iller för det sista här i hemmet.
Och det där; Morgnar med nyvakna, gosiga ungar. Så mysigt! Och i morse när vi vaknade hade jag sån å-nu-är-det-vår-känsla i kroppen. Sommartiden är här! Och det kändes så paffigt ikväll, när det var så ljust ute, ännu längre. Tänka sig.. Sommartid. Vilket ljuvligt ord!!!
En långhelg med stjärnorna, alltså.
Nu sover dom gott och den här mamman har avrundat helgen på skönt vis. Med ett lagom jobbigt träningspass och en varm, skön dusch. Känns som att det blir tidig kväll för undertecknad. High five barnen!, vilken vecka och långhelg vi haft! …det känns nästan som när mannen varit iväg på VM-uppdrag i tre veckor! …
Nu checkar jag ut… glad, men himla nöjd och otroligt trött!
Lillafrun
av Emmeli | mar 25, 2017 | Familj och Vänner, Liten 3 år., Mammalivet, Pyret 7-9 månader, Träning
Lördagsutflykt, ja!
Packa in barn i Rymdskepp, lyssna till peppiga barndom-påminnande Ring så spelar vi och till sist landa på älskat ställe för att ha några världmysiga och soliga timmar tillsammans!
Hemmahemma.
Snabb-gå Tommelmorundan. Med vanliga snabbskorna på. Och inte dom där vintriga, med broddar, som suttit på fötterna precis hela vintern. Ett vårtecken, mao! Och ljuvligt var det. Med sol på kind, vind i håret, hästspår i geggiga grusvägen, sovande Lilla i vagnen och skäggig Torehund i kopplet.
MammaMormor hängde med Minimannen medan. Vilket resulterade i något himla gott. En alldeles nygräddad sockerkaka som smakade himmelskt efter den där långpromenaden med efterföljande core-pass. Både träning och fika, där ute på altanen. Också ett riktigt vårtecken!
Och som det var underbart att se både mor och far hemma igen. Det har rests och flängts och plötsligt, för några dagar sedan, bestämde sig ett öga för att inte vilja se mer och otroligt oroligt har vi haft det några dagar här i familjen. Fy, alltså. Men vi är enormt lyckliga över god sjukvård. Fast, i första anblick (!) så togs saken inte på allvar, och sånt kan man ju bli mer än asförbaskad på i efterhand, när det visade sig inte alls var mycket tid att spela på. Men i alla fall. Mina älskade är där dom ska vara och vi hade världsfina timmar där, jag och barnen. Och lämnade Hemmahemma tankade med friskluft, motion, sockerkaka och kärlek.
Storebror, (som idag pratat en del Thailand med Mormorn, som just varit där), frågade innan han somnade för natten, om vi inte hade någon kockosnöt hemma. ”Men…vi kan ju åka till Thailand. Där finns det kockosnötter. Och där! Finns det MJÖLK i!”. ..sa han, med viskväsande, alldeles fängslande berättarröst. Lilla älskade Minimannen, alltså. Vilken stjärna.
Ja. Finaste sortens Lördagsutflykt. Precis så.
Hoppas ni haft det gott idag, ni med.
Lillafrun
av Emmeli | mar 24, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Salen, Sovrummet
Puh. Nää… alla dagar är inte lätta lycko-rally-dagar. Många. Men inte alla. Som den igår. Som jag skrev ner i dagboken innan jag skulle somna. Som för att lämna den och gå vidare….
”
V i l k e n d a g!
Det känns som att det varit majbrasa inne i mitt huvud, typ. Som att dagen har varit 3 ljusår lång. Minst. Dagen har varit lite allt möjligt, kan man säga. Lite körig, men med sina guldstunder. Så kan man säga.
Våren fick sitt startskott. Vårstädningen är igång! Håhå, det är peppigt! På förmiddagen när Lillan sov, hann jag börja. Ni vet, storstäd. Lister som torkas, fönster som putsas, tyger och trasmattor tvättas, finmattor vädras, lampkronan glimmas. Och så vidare. En sån där riktigt gedigen städning. Som tar tid. Men så härligt det ska bli när det är klart!
Ljummet vatten, några droppar diskmedel och ett par korkar ättika. Det är bästa fönsterputsartipset från mig till er! Det receptet bär jag med mig med värme i hjärtat. Och tänker på min älskade Farmor där uppe ovan molnen.
…Men nä, det blev det inte riiiiktigt klart! (Allvarligt. Inte alls. Såklart). Lillan vaknade ur sin långsömn, tidigare än vanligt och hjälpte mig en stund. Med merinoull och luva på, då Hönsmorsan var rädd att det skulle dra när fönstret var på glänt.
Älskar våra förstoringar som vi fotades för i höstas.
…
Efter lunch drog vi sedan iväg med bilen för att åka och hämta Torehunden, för att snabbt vända om hemåt igen och svänga förbi Föris och hämta hem en liten pojke som glatt ropade treeevlig heelg! till fröknarna.
Men sen började kaoset. INGENTING var rätt.
…Hos en älskad, älskad liten pojke som saaannerligen är tre år nu och som stundvis kan bli prick hur förkrossad som helst. Om det inte blir precis, precis som han tänkt sig.
Men det var inte bara det. Livet var en fars.
Vi hade tagit oss ut, i småblyga solskenet. Men sekunderna senare drog himlen ihop sig och plötsligt var vi typ på Antarktis. Snön fullkomligt piskade oss i ansiktet där vi gick i lervällingen på lillvägen. Bebben, en pinkande hund och en treåring som lät som sju svåra år…. ”Jag fryyyyyser!!!! Baaaahhhaahhaha!!!! MAAMMAAA!!!! Jag vill gå iiiin!!! Det är för lååångt heeeem!!!!”. Och så jag. Där i mitten nånstans. Försökte få hunden att skita räserfort samtidigt som jag helst, om jag uppfyllt någons önskan, skulle ha burit treåringen på ena armen, hållit i hunden med munnen och dragit vagnen genom lervällingen med nån annan hand. Men jag håller med S, det var faktiskt jädrigt kallt! Och väl inne. Så var det frid och fröjd igen.
…Och, solen började lysa igen! Självfallet. På fars-vis. Morsade pustade ut.
S somnade och sov som en liten björn en skön stund. Båda barnen sov alltså, så då passade jag på med lite mera städning och också sno ihop en pannkakssmet och skicka in i ugnen. Väcker sedan S och han blir tokig att jag börjat Våååårstääda utan honom. Och droppen var såklart att jag lagat middag, UTAN HONOM!! Förstår ni en sån dum mamma!? Som dels inte låter ungen vara med på prick all städning. Och som inte låter honom slafsa i köket, för en dag.
Haha, jag måste skratta!
Så sjäälvklart påbörjade vi ännu ett rum. Vi gör ett fösök, mamma! sa han. På farbrorvis. Så då gjorde vi det.
Samtliga var med och det gick ju finfint. Lite småsvettigt för morsan, men ändå fasligt trevligt!
…
Efter middagen skulle vi ut igen. På vägen ut genom dörren lyckas en ljuslykta rivas ner och falla rakt ner i kattens matskål. Vilket resulterar i glassplitter och kattmat över hela hallgolvet, typ. Men vi tar oss fort ut. För ja, det måste gå fort.. när katten och hunden ska byta plats med varandra menar jag. Den ena måste vara ute när den andre är inne och tvärtom. SalleBalle skulle lätt klösa ögonen ur Torehunden, det vet jag. Och sen blev det tjurig utmaning igen. Hela promenaden faktiskt. Juniflickan tittade på sånt där coolt Juni-och-Mannen-vis, på mig och Minimannen. Hon tyckte nog att vi lät väldigt mycket, att vi borde sansa oss lite och typ hålla truten, och bara gå. Eller nåt.
Vi kommer hem igen. Och Storebror är så nöjd. Sekund två hör jag däremot hur Lillasyster börjar gny. Då har hon på en grisblink lyckas ta sig till kattlådan, hällt den över sig och sitter där med ääääääääckligt kattsnusk över hela sig.
Då, vill jag typ checka ut.
Men. Det gick ju såklart inte. Och en scout möter ju svårigheter med gott humör, visst?
Ja kära nån. Idag har jag haft skratt som vapen.
Slutligen, när barnen nästan somnat och kvällen var mörk. Så gick vi ut i kylan, till varma bilen. Pyjamasungarna tyckte det var mysigt, och jag var alldeles längtpirrig i magen. Äntligen skulle våran älskade MammaMormor komma hem, efter veckor på vift. Det blev ett fint avslut och bästa belöningen på dagen; Att få Mammakramar. <3
Och nu är vi i mål. Barnen ligger och sover och katten kurrar bredvid. En sista tvätt är hängd och jag ska gå och skölja av mig en milt sagt småhektisk dag och sen krypa ner bredvid dom där varma småkropparna, jag med.
”
Jo, jo. Det där var en torsdag som en dag också kan se ut.
Och idag är det fredag och jag hoppas, hoppas på goda nyheter från en älskad vi tänker så på, samt en mysig dag med barnen… vi har startat på viset att Minimannen ropade till mig, mycket enstusiastiskt; ”Maaamaaa!! Jag har hittat kattspya!!” som att det var världen guldfynd….. i min nystädade sal.
Äh. Nu kör vi. Fredag!
Ta hand om er!
Lillafrun
av Emmeli | mar 23, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Hemmet är min borg.
Lite så.
Jag är löjligt hemmakär. Och fullkomligt älskar att hemmet nu är mitt ”jobb”. Lyxigaste jag kan tänka mig. Och så dom där fina småstunderna. Som det bara regnar av. Som att mitt bland ett svischande småbarnslivstempo, ändå hinna stanna upp. Bara känna doften i bäbisen fjuniga hår, få baaamsepuss av Miniman eller stanna vid syrénkvistarna både en och tre gånger under samma förmiddag. Njuta. I lugn och ro.
Salen förvandlades till Gympasalen. Storan kom och efter ett tag var både hon och jag som två svettnissor. Onsdagsgympan är ett mycket bra påfund, om vi får säga det själva.
Och titta där!
Vad vårigt! Såjord och röda små gummistövlar. Minipåskliljorna, eller tête á tête som dom ju heter också. Dom, får mig alltid att tänka på gullvännerna från vårt tjejgäng i norrnorr… jag knarkade såna där då vid den här tiden på året. Lyan var full, liksom. Så namnet tête á tête hamnade till och med i låttexten som dom skrev till mig på Möhippan. Åh. Vilka minnen! Tvättmaskinen jobbade på. Idogt, idogt. Det är fortfarande löjligt roligt att tvätta, hänga och vika småkläder tycker jag. Okej, ibland, när klockan är mycket, kan jag såklart känna mig för kvällstrött och tycka att det känns drygt med den där tvätten som bara ska tas om hand… men oftast, så är det faktiskt en trevlig syssla! Annat trevligt jag pysslade med den där dagen.. var att så! Basilikafröna hamnade i jorden och därmed är början till min och Minimannens lilla köksträdgård gjord. Wiho! En liten rast tog jag mig också! Med ny favorittidning och gott i koppen. Innan jag och Lillasyster gick mot Förskolan och hämtade hem han som varit och lekt och härjat runt i några timmar. Han var toktrött och somnade bredvid sin Lillasyster på vägen hem. Eller rättare sagt; på vägen runt långrundan. Och har ni sett! Bar grusväg. Dock jädrigt slemmig och nu-känns-det-som-om-vagnen-försvinner-mjuk. Tungt, mao! Eftermiddagspyssel med Storebror. Finn fem fel. Skitroligt ju! Och plötsligt, som utav en händelse… skojjar bara. I ett jädrans tempo rullades det köttbullar till hungrig Storebror medan Lillasyster kravlade mig vid benen och undrade om hon inte kunde få sig sin mammamjölk snart. En stund senare var alla mätta och glada igen. Tänka sig, så fantastiskt det är med mat som ger energi!
Så kunde samtliga krypa ner i renbäddade sängar till kvällen. Fast låt er inte luras! Juniflickan sover i sin säng en stund på kvällen.. timmarna hon sover, och jag och M fortfarande är vakna. Sen lyfter vi alltid över henne. Det är det mysigaste vi vet, att ligga och sova som fyra sardiner i en kärleksask!
En dag fylld av HemmaMammabestyr som den där. Då känns det nästan lite som när jag var liten. Och lekte i Lekstugan. Skötte om dockorna och städade och dukade fint vid röda lilla bordet. Blev tokig om någon gick in med grusiga skor när det var precis nysopat och älskade att plocka blombuketter och sätta i vas.
Bara det. Att det här. Är på riktigt. Och mycket bättre. Innehåller dessutom Livet, liksom.
Lillafrun
av Emmeli | mar 21, 2017 | Liten 3 år., Mammalivet, Pyret 7-9 månader
Idag är Juniflickan på pricken 9 månader. Det känns stort.
Fast. All tid är så himla speciell med barn. Men det finns några dagar som känns lite sådär på-siffran-speciella i hjärtat. När det av kärlek nyper till lite extra, liksom.
…
Den där första, första tiden i livet. Till exempel storheten i att vara ingen dag gammal. Eller att bli en alldeles underbar, bara en endaste dag gammal. Att vara en vecka. En månad. Tre månader. Ett halvår. Och så 9 månader. Att då ha varit ute i vida världen lika länge som bebben varit inneboende i Preggolyan. Ja, och så prick alla dagar där emellan. Ni förstår nog vad jag menar.
Nu har vi en 9månaders Juni här hemma.
Hon är vår sanna Junidröm. Så är det.
”Tänk att hon är våran”. Det är ord som fortfarande sägs mest varje dag, trots att en drös månader har gått sedan Lillan kom till jorden. Samma lika, med Storebror.
Det är sannerligen så; livets största tacksamhet. Barnen, menar jag.
Att ha en Miniman och en Juniflicka. Är helt fantastiskt. Lillasyster och hennes Treåring till Storebror gör dagarna till något extra, varje dag. Så är det att ha barn, tycker jag. Varje dag glimmar alltid till.
Det lyxigaste för mig handlar om att få ha dom friska och välmående. Det är en tacksamhet, varje dag. Okeej, här får du, Juni!
…
Och sen är livets glitterströssel just nu för mig, att få vara en liten åskådare till samsad syskonlek, vara med i en mysig stund vid köksbordet där alla knaprar på något eget. Kanske några små frukostmackabitar, för både Lillasyster och Storebror. Eller att höra hur Bjossan ibland bara ryter till syrran att Juuuuuni, sluuta! . När hon nyper tag i precis dom leksaker eller grejer han är superrädd om. Lite småbarnsilska, två syskon emellan. Ja, till och med det kan göra att det känns varmt i mammahjärtat.
Eller värmen som uppstår när han varje morgon så okrystat och hjärtinnerligt lyckligt säger God mooorgon, Juni! som en liten farbror. Han är hennes största idol och hennes lilla gentleman. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger hon tappar vattenmuggen på golvet. Han kliver av sin stol i samma sekund som han säger ”Jag kan ta upp den, Juni!”. Att få vara ute och dra dom där två i vagnen och känna sig stoltare än tuppen över bredlasset.
Att bara få vara med om det här, liksom. Att vara mamma, till dom där två. Det är det bästa jag vet.
Småttingarna. Som på ett sätt är väldigt lika varandra, men på ett annat är precis sina motsatser. Det är så charmigt, tycker jag!
Och på tal om det. Olikheter.
Så är det rocka-sockorna-dagen idag och det anammades här hemma såklart. Alla är vi olika. Och Alla är vi lika mycket värda.
Mamma älskar er till månen och tillbaka, barnen!
/ Mamma aka Lillafrun
Senaste kommentarer