av Emmeli | sep 15, 2017 | Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Å, men friiiyay!
Tänka sig att den här veckodagen allt som oftast känns så himla festlig. Idag är inget undantag. Och undertecknad här som älskar rutiner, som vardagståget ger, gör att jag liksom också uppskattar det där lediga, lugna och lite mindre uppstyrda än mer. Som en Hemmafredag utan den minsta plan.
Mycket mys. En rekordlång stund av degande för syskonen tillsammans. Alltså, en dryg timmes samma-lika-aktivitet, det är ju inte klokt. Visserligen klev jag upp från mitt kaffesörplande kanske 300 gånger (smått överdrivet, oh yes) för att typ plocka upp någons deg, hejda ett fjärde (mini)världskrig över att en syrra plötsligt försökte äta upp all deg och så vidare. Men det är så fantastiskt att se, hur dom bara mer och mer för varje dag, leker tillsammans och skrattar så det bubblar. 
Det var fasligt festligt att göra äventyret till Loppisen efter lunchen också. Storebror på cykel och Lillan fortfarande efter-lunchen-sovandes i vagnen. Innan vi var framme hann J vakna och vi tog oss en redig runda inne på loppisen. Alla tre var vi som galna där inne. Minimannen har blivit lika loppistokig som sin mor och kastar sig över leksakerna i bruna kartongerna, medan mamman dregglar över vackert gammalt porslin. Juni charmade mest hela världen och gav sig den på att göra så mycket o-ordning man bara kunde på kortast möjliga tid. Bra så. 
Så traskade vi hemåt. Alla mycket nöjda och glada. Tills mjölksiiran! kom i småbenen och det var uppför och cykeln ju tvunget skulle med hem och så vidare. Som tre hemskt gnissliga gångjärn, gångade vi framåt. Lillan i täten. Till sist kom vi hem. Räddade blodsockret med en blåbär- och hallonsmoothie. 
Och radade upp loppisfynden. 
Sött porslin. I samma mönster som vi redan har, fast i djupa tallrikar. Sånt är loppislycka! En skål för jordgubbar. Och dom där pepparkaksformarna fick såklart oss att längta till pepparkaksbak och någon undrade om vi inte kunde göra det idag redan?. 
I samma veva som jag svarade att det där med pepparkaksbak fick vänta lite, så konstaterade jag nöjt att … aah, det kan aaaldrig bli för mycket gammalt porslin.
Helgblommorna blev både rönnbär och luktärtor. Vackert från två årstider, på något sätt. Nu är vi redo för att den sista pusselbiten i familjen ska checka ut för helg.
Tack för att ni kikar in här och på instagram och är så generösa med snällhet. Önskar er en fin helg, allesammans!
Lillafrun
av Emmeli | sep 14, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
En Septembertorsdag.
Morgonbestyr tillsammans med småttingarna. Pigga barn och en mamma som vaknat med helt galen huvudvärk. Liknade ingenting men gav med sig, tack och lov. Storebror hjälpte Lillasyster knäppa sista knapparna på koftan, medan Lillasyster hade fullt sjå att sno av Storebror kepsen. Alltså den där synen. Gör mig galen. Av kärlek.
Medan S lekte med småvännerna grejade jag och Juni ute i trädgården.
Hon är en så vansinnigt trevlig liten flicka att umgås med och så fullkomligt älskar hon att vara ute. Bli skitig och blöt och sånt är hur festligt som helst.
Vi rensade bort sånt som blommat ut, var ledset och till exempel salladen som nu bara var hur stor som helst och inte alls så god. Luktärtorna fick såklart vara kvar..
Sen blev det tröttigt och då fick Lillan sova vagnen medan mamman gjorde innefix. Ordnade med tvätt, tog hand om blommorna inne och körde torsdagsstäd. Vi håller på och röjer, rensar och städar på alla håll nu känns det som, men det är skönt med helgfeeling på sin plats, i alla fall. Och det får man av såpa- och ajaxdoft. Sådetså.
Miniman checkade ut för helg, önskade fröknarna trevlig helg! ,åkte hem och firade in sin vanliga långhelg med vad som nästan är smått obligatoriskt; extra gott mellisfika. Idag blev det Mammas Chokladbullar och iskall mjölk. Jag älskar att ha i frysen. Både mat och fikabröd. Så mysigt att bjuda såna man älskar på.
Vi gick sedan ut och fortsatte i trädgården. S blev så pepp när han hörde att vi trädgårdsfixat. Så himla roligt att dom tycker om att vara med överallt. Det ena ger väl det andra, förstås. Vi har alltid låtit barnen vara med. Så länge det inte är farligt, förstås. Det kan absolut ta mycket längre tid än det skulle ha behövt ta, men det är det så värt tycker vi. 
Ett tag var det lite som ett endaste intervallpass för morsan; när liten ettårig busunge på en sekund (typ) hann knata till klätterställningen och inom två sekunder till (typ), så var hon uppe och beredd att åka. Jag vågar för allt i världen inte lämna henne så, såklart. Så jag kutade mellan rabatt och minstunge, och hann varje gång till läget ni ser ovan. Puh. 
Storebror jobbade på.
Åh. Dessa hjälpredor, alltså. Den bättre sortens, helt klart. Kära nån, hur mycket kan man älska utan att faktiskt kolavippa? Det känns som att jag är på bristningsgränsen varje dag. Vilken ynnest.
Ikväll har vi haft en jättejättekonstig kväll; Snickarpappan har i n t e snickrat. När det blev sovtid bäddade vi ner fleeceklädda ungar i vagnen och gick en lång och skön promenad. Alla fyra. Det har inte hänt på vad som känns som evigheter. Barnen är inflyttade och sover gott i sina sängar. Jag och M ska nattafika. Sista golven blev skurade alldeles nyss och ljusen är tända, så just nu är det en utav mina absoluta favoritkänslor.
Hoppas att ni haft en fin torsdag! Tänk, alltså; Imorn är det fredag! Förbenat härligt, visst?
Lillafrun
av Emmeli | sep 13, 2017 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen, Träning
Idag har det varit en sån där dag. En sån som för mig är liksom så bra att jag nästan tror att det är inbillning, hittepå. En dröm.
Som HemmaMamma njuter jag. Mycket och allra mest. Vissa dagar är tröttsamma, givetvis. Det kan bero på det ena, eller det andra. Men för det mesta, är det så fint. Och som idag, lite sådär extra, extra fint.
Att få vakna till en septembermorgon, med solen som skiner efter en vecka med bara få solglimtar. Morgondimman lättade från lägdorna i takt med kaffesörplande och morgonpigga ungars ljudande. Storebror fick välja. Springa! , sa han. På svaret om att gå eller springa, till Föris. Så vi kutade iväg. Liten började, efter otaliga pussar och kramar till sin mor, leka på stuberten. Vi tjejer sprang vidare, det var sannerligen en ljuvlig morgon. Lillan somnade och mamman flåsade vidare. Det gick tungt, så tungt. Gårdagens träningspass brände i hela kroppen. Men på något småknäppt sätt, som man inte kan förstå om man inte är likadan själv, så njuter jag. Av att kämpa mig fram fastän det är just det; kämpigt. Och jag känner mig sådär alldeles hög, när jag tar sista steget och bara måste, måste lägga mig raklång på infarten, för att andas ner pulsen.
Älskade Pappa stod redan på ställningen när vi kom hem.
Från springbralla till snickarbralla, var jag på få minuter med honom där uppe. Dessa målarstunder med honom. Som guld i min hjärteask. När Lillan vaknade fortsatte PappaMorfarn, och vi andra lekte och fixade lunch och så.
På köksbordet står ännu en bukett luktärtor. Och jag önskar så. Att man skulle kunna spara doften. Plocka fram den mitt i vintern. Och dofta. Men. Det går ju inte. Och det är ju lite det, som är den stora charmen.
…
Juni rastade Torehunden, Storebror hämtades hem och all målning som kunde göras i dag var plötsligt gjord. Och ja, ni förstår ju. Glädje.
Ännu en hela-familjen-middag, sån som jag fortfarande tycker är så fantastisk. Istället för att många såna varit på två håll den här tiden på året. Men inte nu. Helt underbart.
Som pricken över i, är tre generationer ute och snickrar tillsammans. Farfar L, Pappa M och Liten S. Den sistnämnda är Storebrorsvaken. Och prick hur nöjd som helst över det. 
Sallekatten håller koll på läget där snickarmännen springer in och ut och upp och ner och hit och dit. Alla tre i snickarbrallor och hörselskydd på huvudet. Så fantastiskt söta.
Efter att Lillasyster fått ett bad, klädde jag henne varmt, bäddade ner henne i vagnen med en vällingflaska som hon sörplade i ett nafs. Innan jag fått på henne filten, så sov hon. Somnade i spikljud och med andra ord mäkta van det här med att brädfodra nu. 
Den här kvällen känns så bra. Om nu inte hur mycket som helst går på tok, så kommer det att spikas färdigt ikväll. Förstår ni; fääääärdigt! . Därefter lite, lite målning. Efter det….. åh.
Ja. Det här har varit en lite extrabra dag. Så glad för den.
Önskar er en fin kväll!
Lillafrun
av Emmeli | sep 10, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Norra Drömgården, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling, Träning
Jag smög alldeles nyss ut från sovrummet…
Barnen sover sedan en lång stund, men jag har bara suttit där inne. Och lyssnat. På vad som för mig är som den vackraste musik. Deras andetag.
Själv är jag grusig i ögonen, har linoljefärg i håret och tänker tillbaka på helgen;
Vi har gjort lite allt möjligt.
Vaknade till lördag med morgondimman ute på lägdan.
M och Svärfar drog igång en riktig sån där tolvtimmars-arbetsdag. (Det är så nära nu, alltså. Liten pyttebit midja som ska upp, foder som ska på, plåtar som ska skruvas fast och sista ribben som ska upp. Ett par lager färg på det.. och sen. Oj, oj, alltså… det känns som ingenting i jämförelse med allt vi gjort).
Barnen och jag var då iväg till Mormor och Morfar. För typ världens mysigaste lördag. Storebror hade cykeln med och fick cykla på bästa lekvägen på jorden. Den som jag själv är uppväxt med. Lillan passade på att sova extramycket samt charma till sig ännu en livets Mormor-bulle. Mamman njöt av Hemma-hemma-tid, njuta varm brasa, äta mamma-lagad mat och sånt. Förutom att få träffa päronen, fick vi också träffa Moster M, kusin H och barnens lilla urgulliga tremänning M. Och så var det himla lyxigt att få sticka ut och springa också. Vi somnade gott till kvällen hela familjen.
Och idag vaknade vi till söndag, storm och spöregn. Och något som gjorde mig så himla, himla ledsen, fast som på ett sätt ändå fick mig att tänka; ”det hade kunnat varit så himla mycket värre. Tråkigt, javisst. Men.. ja, nu är det som det är, tur att ingen kom till skada”. 
Det var en stor, stor gren som hade brutits av på vårt älskade äppelträd.
Såg så sorgligt ut inifrån, men när jag kom ut så kändes det knappt som att det märktes. Det gjorde det ju, men det var ingen katastrof.
Jag älskar det där trädet och hoppas att det ska få leva ett tag till. Det är minst hundra år. Häftigt, tycker jag.
Nu ser man huset lite bättre, och det tror jag att mannen är smyg-glad över, fast ändå visade han sig jämn på munnen i morse, för sin lilla frus skull. Gulle Han.
Vi har målat tillsammans idag, han och jag.
Barnen hade Farmor-och-Farfar-date vilket var längesedan nu så peppen var sådär total. Perfekt och mysigt på alla sätt. Jag och M kände lite sådär ”tillbaka-på-brottsplatsen-känsla”, av att kliva in i Målarverkstaden igen och börja måla bågar på nytt. Vi har inte börjat på vårt nästa års beting, utan målar färdigt den 2,30 m höga pardörr som ska sitta på gavelsidan, mot lagårn. Allt är ju förberett för den och så, alltså karmen sitter på plats men vi har valt att inte såga rakt igenom väggen för att det just nu inte riktigt passar med en dörr igenom när vi ju har våran säng mot den väggen. Men den ska förhoppningsvis inte stå där jättelänge till och då är det bara att såga upp hålet inifrån, den lilla bit som är kvar. Så det kommer helt enkelt till en början att se ut som en dörröppning utifrån, men inte inifrån. Skitsmart tycker jag. Så slipper vi såga i nya brädfodringen sedan, för att ta upp det där hålet i efterhand. En riktig M-och-Svärfar-lösning!
Nu är det bara duk för, på utsidan. Så det är dörrbladen som blivit målade idag… dom skulle bli målade under något passande tillfälle ”i slutet av sommaren”… ja, typ så blev det, ju. Efter det blev vi allihopa bjudna på himlagod Svärmors-middag, innan vi sedan traskade hemåt. Sån lyxkänsla, så.
Nu väntar jag in mannen som är ute för sista passet i snickeriet. Vi ska ost-och-kex-dejta i finsoffan. Känns som ett gott avslut på den här helgen. Som varit så fin, på många sätt.
Hoppas att ni har haft det fint, ni med. <3
Lillafrun
av Emmeli | sep 7, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Vi började den här torsdagen morgonruffsigt.
Jag fick väcka ungarna innan det skulle bli för bråttom att hinna till Förskolan i tid. Vi lommade upp och stekte ägg och mixade blåbärssmoothie. En god start. Enda lilla (ap-stora) minuset, var att kaffet var slut. Äsch, jag klarar mig! tänkte jag. För att några minuter senare hitta mig själv i skafferiet, letandes efter nån jäädra böna att kunna mala, i alla fall!?. Icke. I nästa sekund försökte hon, hon som inte aaaalls trodde sig vara kaffeberoende, brygga om gårdagens gamm-kaffe. Alltså, förstår ni? Crazy coffee lady… det blev ju typ som te och var helt och hållet o-drickbart.
Därefter hade jag timmar där stora ungen var och lekte med småvännerna, gick i skogen och sånt mys (så himla fint föris och så gulliga fröknar, jag kan inte säga det nog!). Och Juni sov ute i vagnen (maken till trött liten flicka idag, alltså!). Ja, då hade jag bra tid till att röja upp hemmet. Alla sängar blev renbäddade och hemmet städades.
Jag spelade hög musik. Lisa Nilsson. En favo. Plötsligt var det bara som att trycka på en knapp. Tårar föll och jag satt där bredvid skurtrasan och grät. Så ledsen. För nä, den senaste månaden har inte alls varit lätt. Ni vet ju, att jag sagt att det kändes som hjärtat gick sönder där för ett slag. Att det ändå dag för dag blir bättre och bättre. Det blir det. Men att jag, som idag när jag bara hade mig själv som sällskap, kan känna mig så himla, himla ledsen.
Till lunch. När J fortfarande sov. Kom plötsligt mannen hem. Med två paket kaffe. En öppen famn. Och så serverade han sin småtrasiga fru lunch. Och nybryggt kaffe. Gav mig ännu en kyss. Och drog iväg igen.
Inga ord behövs. Han är bara bäst. Helt enkelt.
Allt kändes genast lite bättre. Särskilt när jag hade lilla pojken hemhämtad igen. Båda ungarna hos mig. Då mår jag som bäst. Än om dom stunderna också kan göra mig som tröttast. Men att vara trött av att ha varit så mycket EmmeliMamma jag bara orkat, det är liksom positiv trötthet. Vi mellisfikade och sen gick vi ut. Letade hösttecken (som flugsvampar och första fallna löven). Och så lekte vi kurragömma och sånt.
Och skrämde Vackerpappan när han kom hem (fast han hade såklart hört allt fnitter allt för väl) .
M lagade mat och beslöt ledig kväll. Så mysigt!! Jag stack ut och sprang. Med ett leende på läpparna många stunder. Fast absolut inte uppför den där för branta backen. Då var jag så trött. Fast ändå alldeles pigg, på något vis. Den där sköna, så högt älskade känslan, som träning ger mig. Med tankar sorterade och ny energi kom jag hem till min älskade familj.
Himlen drog sedan ihop sig. Till ett svart moln. 
Regnet kom. Och vi har mest dansat disco i Salen. Barn hade badat. Sagor har lästs. Lillan somnade i min famn. Så mysigt.
Nu ska jag smöra några tunnbrödmackor och tända en drös med ljus och bjuda den där Vackerpappan, som just läst Pettson och troligtvis sitter och halvslumrar själv, på kvällsfika. Drömmigt, faktiskt.
Ja, jag sa ju det. En alldeles vanlig. Och alldeles storlsagen. Torsdag. Med våra mått mätt.
Hoppas att du haft det gott idag, du med? Jag tänkte på en sak.. om det är så, att ni önskar att jag ska skriva om något särskilt som ni funderar över.. så tar jag mer än gärna emot förslag. Ni är alltid så bjussiga och lämnar snälla kommentarer och hjärtar och så, men känn er inte rädda för att önska inlägg! Det är bara roligt att veta vad ni är intresserade av. <3
God kväll och sånt!
Lillafrun
av Emmeli | sep 7, 2017 | Hemmets Utsida, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
En bild från igår;
Jag hade precis haft morgon med kidsen, promenerat med dom till föris och efter att vi vinkat av Storebror så traskade jag och Lillasyster vidare. Långrundan och Lillan somnade, enligt plan. Väl hemma klättrade jag upp på ställningen på en gång. Älskade Mamma och Pappa kom. Mor för att vara Juni-jour och far för att hjälpa mig att måla (tacksamt!!). Vi klättrade upp. Jag, lite, lite för högt först. Tänkte att jag ”växt” och klarade högsta höjden nu. Jag har liksom gått från att tänka ”aldrig i livet” om tanken att ens stå på ställning. Till att nu vara rätt fine med några meter upp. Men jag fick verkligen svindel där högst uppe. Hu. Så jag klättrade neråt. Och så målade jag och pappsen dagens beting. Vilket vi inte hade kunnat börja med igår om det inte vore för att M slitit som ett djur. Pannlampa nu på slutet och många, många midnatts-sena kvällar.
En andra bild från igår. Innan vi hunnit börja måla lager två.
Så fantastiskt skönt för oss alla att vi börjar bli klara med sommarens stor-projekt. Vi firade med lunch sedan som jag förberett sedan innan. Jag passade på att bjuda hem Storan också. Så mysigt att kunna det, liksom. Förra onsdagen bjöd hon mig på god lunch, och igår var vi här hemma på drömgården och umgicks. Klickade hem tullislökar och surrade. Lite kusinlek hann det även bli när småpojkarna slutat skola och Förskola. Att Mormor och Morfar hämtade från Föris var såklart en höjdare!
Alla snickerier är så fina som M gjort.
Det är helt galet vad han slitit med dessa väggar. En hel del hjälp från sin far (vi kan liksom inte tacka honom nog!), men så imponerande mycket på egen hand. Jag är så beundrande honom och hans kunnande, noggrannhet och tålamod. Jag, är prick hur less som helst just nu. Längtar såå efter att bli klar med dessa två väggar. Den första tog evigheter då den var nästan 10 meter hög och ja, bred också. Dessutom livets första brädfodring, alla beslut ska tas om hur saker ska göras och se ut. Den sida vi gjort som nummer två har gått i ett nafs i jämförelse. Längtar så efter att inte känna att varje minut vi kan hålla på, ska gå till brädfodring. Så har det inte varit under hela perioden, vi har haft ganska god balans. Men senaste veckorna har varit galna. Jag längtar så efter tillsammanskvällar, fortsätta med något lite mindre, mer snabbgjort, projekt här inne. Eller för tusan, vad sägs om en stund att bara vara? Det finns knappt på världskartan just nu. Men snart.
Det blev visst en liten sneakpeak på huset. Både jag och M längtar så efter att leta fram någon gammal bild från när vi flyttade hit och sedan nu snart kunna jämföra med nuet. Det blir kul. En morot att jobba för!
Ha en fin torsdag, alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer