Att ha haft Julafton.

av Emmeli | dec 25, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning

Det var kvällen innan Julafton och det knastrade tomtebloss ute i stjärnklara kvällen.. 

Som vi peppat här hemma, särskilt jag och Minimannen. När barnen somnat, tomtenissade pappan och mamman in i det sista. Paket gömdes i julestrumpan, julskinkan griljerades och provsmakades och vi kröp ganska sent ner i Storsängen, jag och M. 

Jag var uppe på vinden typ tre vändor. Jag bara gav mig inte. Jag skulle hitta åt den där julestrumpan som jag haft sedan jag var liten…

Till slut.

Och så blev det julafton;

 Julaftonsmorgon. Med skinkmackor och extragott kaffe (nymalda bönor, ni med) och morgonpaketöppning och en Storebror som inte trodde att det var sant. Äntligen var det den där omtalade dagen, liksom.
Det mystes och tändes ljus, lyssnades på julmusik. Barnen julebadades och hoppade i sina nya pyjamasar dom fått under morgonen och plötsligt blev det sådär typiskt julaftonsbråttom och vi gav oss iväg ut genom dörren. För att traska över till Farmor och Farfar och ha krubbstund och grötätande och klappöppning för dom minsta i familjen.

Sen blev det ett litet glapp på ett par timmar med sån där göra-vad-man-känner-för-tid… jag och mannen valde såklart ett träningspass var. Han här hemma och jag drog ut med mina monsterspikar under fötterna, dom som gjorde att jag kunde julaftosspringa hur bra som helst, trots ishalka. Det var makalöst vackert!

Och så duschades det och piffades och småttingar kläddes julefina och så vidare. Till och med småkusinernas små gullehänder blev glittriga.. Minimannen slog till med både rött från mamman och silverglitter från Farmor.

Han. Så fin så klockorna stannar. Alltid.

Sen samlades vi alla för Julaftonsfirandet.

Jag bara gick och Ferdinandsuckade och höll på att dö söthetsdöden över mina barn ikädda julstassar. Juniflickan i den där känningen hon fått av sin älskade Mormor. Och Minimannen i hängselbrallan och vitskjortan och flugan. Och så känslan, över att få vara deras mamma. Åh.

Vi firade Julafton. Min älskade Stora Lilla Familj, tillsammans med mannens kusiner och faster, farbror. Mina Svärisar, gulliga Gammelfarfar och hans M, och så mina småttingars kusiner och faster och farbror. Åt och åt och skrattade åt ett par små tvåochetthalvt-åriga kusiner som är den allra bästa underhållningen.

Och här;

…har precis S hjälpt sin Gammelfarfar, som han är mycket mån om, med att ta på honom kepsen innan Gammelfarfar skulle ta sin hemfärd. Man behöver inte vara en stor människa för att vara omtänksam.

<3

Till sist hade vi klappöppning, vi vuxna. Småttingarna hade också några klappar kvar. Så ännu en gång, var det papper och snören och leksaker och paket och bortskämtglada leenden och bultande tacksamhetshjärtan, precis överallt.

Som alltid, den bästa julklappen;

Ynnesten,  att få ha det sådär.  Med dom allra käraste runtomkring, få äta sig mätta, vara i ett varmt hem, krama den man håller kär och pussa gullungar tusen gånger om. Det, var det allra bästa med Julafton, även i år.

Med varma hjärtan och julaftonströtta kroppar och knoppar, traskade vi hemåt i Julaftonsnatten. Dom minsta sov på två sekunder, medan dom två vuxna hade ännu en stunds Julafton. En älskad provade sina nya skor han fått av sin fru. Och den där frun och hennes julklapp från mannen… det tar vi i ett annat inlägg för nu blir det här så långt att ni storknar snart!

Hoppas, hoppas ni också hade en så fin Julafton, ni med! <3

Lillafrun