av Emmeli | dec 19, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Min Prins Darling.
Jo, precis. Han lyssnar likväl till Prins Darling som till Sixten.
Det där var igårkväll, när vi hade kväll i kyrkan. Minimannen myste med farfar, lääängst fram. Jag tänkte ”å kära nån, hur ska det där gå?” . Längst fram med någon lite som bara ääälskar att prata precis hela tiden. Fast han kan vara precis knäpptyst och lyssnade, också. Efter första låten ropar S högt; ”Braaavo Farmor!!”, ”Braavo Allihopa!”.. och efter låt tre, så sov han. Gullvännen.
Det var en helt fantastisk konsert. Mormor och Moster M i kyrkbänken, Farmor, Mormoster (Storan) och pappans gullekussar i kören. Vackerpappen som skötte ljudet. Det där dreamteamet; Farfar och Minimannen där längst fram. Och så jag och Juniflickan som dansade järnet och sjöng med allt vi kunde. 
Samuel Ljungblahd, Daniel Stenbaek och Höga Kusten Gospel. Precis hur bra som helst!!
Jag stod där och förundrades. Över livet och hela Alltet. Förra julen stod jag och sjöng där i kören, med en pytte, ännu inte synlig, bebbemage. Med lilla Pyret där i. Och nu?
Tacksamheten är obeskrivlig.
Efter en kväll fylld med eftertanke, määädjik bra musik och finsortens familjehäng, så åkte vi hemåt. På kalabalikhala vägar, sakta, sakta. Landade hemma på en Drömgård som hälsade välkommen hem. Och så somnade vi, i en endaste stor familjehög i Storsängen. Alla fyra. Och med en kurrande katt på toppen, såklart. Med våra hjärtan fyllda av Livsgnister.
Lillafrun
av Emmeli | dec 16, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jul på Drömgården, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Åhå, alltså…
Dagarna nu.
Helt underbara på ett sätt, för att jag får vara hemma och julemysa, pyssla och påta, med båda kidsen hemma. Galet mysig tid! Mannen är ju också hemma denna veckan. Varvar familjepappande, med att vara uppe på övervåningen och jobba, samtidigt som han också har sina första jourdagar. Jour? ..undrar ni nog nu. Och ja, jag har inte nämnt det tidigare tror jag, men det är också något som ”hänt” här bakom kulisserna senaste tiden. Mannen har förverkligat något han drömt om och som kändes självklart nu när vi hamnade här i hans barndomsby. Det var ju inte riktigt tänkt så, men vi blev ju kära i den här Drömgården ni vet, för två och ett halvt år sedan. Så, när drömmen slog in och vi blev med Drömgård här Hemma i vårt älskade Höga Kusten, så tänkte också mannen att han någon gång skulle vilja gå med i Räddningstjänsten. Jobba som Deltidsbrandman, mao. Smartskaftet, aka Den Skäggige, gick Natur med inriktning Räddningstjänst under gymnasiet och hade lite skönt ”försprång”. Så det här är något han funderat på ett tag, helt enkelt. Nu jobbar vidare med sitt eget i vanlig ordning och kombinerar det med att samtidigt vara den finaste Räddaren i Nöden.
Ja, ska vi döpa det här inlägget till Lillamannensdagbok, kanske?
Näpp..
…
Utöver familjemys och jourhavande, julstädande, pyntande och julepysslande…
också Långpromenader med tung, kärlekslastad syskonvagn…
..och..
Juleblomsshoppande och päronkroppstränande.
En helt vaaansinnigt tvättig vecka…. ( jo, det hålls på med ett visst Pott-projekt här hemma. Som visserligen går helt fantastiskt bra bara på några dagar… men som ju såklart också medför typ en miljard extra tvättmaskiner också. Av överkast, kuddfodral, mattor, kuddar…. you name it. Men det är det fett värt, för vi är så glada över den där lilla som själv är så ootroligt stolt över sig själv).
Utelek på vårt Skepp! (träden som fortfarande ligger på hög och väntar på hämt..)
Ja, utöver allt tidigare nämt, så kantas dagarna av en otrolig oro. Det är fruktansvärt jobbigt och det gräver i min mage, konstant. Vi har en älskad som ju inte alls mår bra och det är precis hur jobbigt som helst. Ovisshet och väntan. Jag bara ber om en enda Julklapp i år. Ingen sån inslagen i vackert papper och med krulliga snören eller rosetknutna band. Det enda jag önskar mig är en fridfull, så-frisk-det-bara-går- Jul, tillsammans med alla våra Hjärtenära.
Det händer inte ofta, alltså. Men nu vet jag knappt vad jag skrivit. Det är med andra ord lite tankspritt och mycket just nu. Men som så många gånger tidigare, hjälper orden mig. Jag finner det vilsamt i att skriva. Och bilda.
Ta hand om er!
-nu kom precis min andra halva in genom dörren efter att ha varit ute på livets första larm…
Livet, alltså. Jag säger då det.
Lillafrun
av Emmeli | dec 15, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Precis så känns det just nu.
Sagolikt Glitter och Orolig Verklighet, på samma gång.
Dagen igår var som en endaste sagodag. Så otorligt mysig på alla sätt. Inget extraordinärt, bara en underbart vanlig dag. Ni vet. Som jag gillar det.
Dagen började sådär;
Med en Miniman som gjorde ”uppfinniN” efter uppfinning. Tills dess att Morsan och Storan intog Gympasalen och rev av sista tillsammanspasset innan julen tar vid på riktigt. Pojkarna var ute och njöt i solskenet istället. Möttes igen, det gjorde vi alli-allihopa, till lunch. Så himla mysigt att få rå om Storan en extrastund. Hon är som juleglitter personifierad, förstår ni.
Och där då;
Världens Sötaste Lilla Juniflicka.
Lika trött som ni anar av hennes tunga små ögonlock och blanka ögon. På väg att hoppa i sköna voksin, med tokstora handskar och tossor. Jag loovar att hon somnade gott. Lillhjärtat.
Hon och jag tog en bara-mamma-och-Juni-promenad som var så mysig och skön. Vi lyckades fånga sista sol- och dagsljuset för dagen.
Sen innehöll dagen en del fuffens och fix, i vanlig ordning dess Juletider.
Änglaspelet plingade stämningsfullt och Tomteverkstaden var i full gång.
I vanlig ordning var vår älskade missekisse såklart med också. Hon är på riktigt mer som en hund än en katt. Jag kastar leksaker och hon springer och hämtar, återvänder till mig och vill att jag ska kasta igen. Hon kommer på en gång så fort jag ropar ”Saaally”, hoppar upp i knät och vill ha kärlek. Hon är så galet social och har verkligen fått en plats i familjen.
Och medan ärtsoppan puttrade, pannkakan gräddades, jordgubbssylten kokades. Så var det någon som lekte och lekte och lekte med vad han precis fått av sin älskade Morfar och Mormor. En namnsdagspresent som var lite utöver det vanliga…
Behöver inte säga att han knappt hade tid att äta middag… det var en lycklig pojke som styrde sin traktor fram och tillbaka, med skopan upphöjd eller nedsänkt, lastande legoklossar eller annat. Traktorpojken!
Till kvällen kom och livet och nockade oss med Verkligheten utanför den där Drömgårdenbubblan. Verklighet av den inte så sagolika sorten. Så idag sitter orden lite fast i bröstkorgen. Att helt förklarliga skäl.
Vi ska försöka ha torsdag här. Fortsätta knäppa händerna för en älskad som blivit tvärsjuk men som just nu är på rätt ställe (sjukhuset, mao). Natten har inneburit typ fyra timmar orolig sömn för min del, så jag håller hårt om kaffekoppen idag. Ungarna är på topp och det är underbart att se.
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen; man ska aldrig ta livet för givet. Jag lever enligt devisen att det alltid finns saker att vara tacksam över. Att fira. Vara glad över. Idag, är jag glad att ha fått vakna. Till ännu en ny dag. Det räcker så.
Dagar som strösslas med sagolikt glitter och orolig verklighet, på samma gång. Precis så. Och det är ju det, som kallas livet…
Ta hand om dig och hoppas att du får en fin dag.
Lillafrun
av Emmeli | dec 13, 2016 | Emmeli funderar, Mammalivet, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Det här har nog varit Universums Tröttaste, Mörkaste och Lussemysigaste dag. Nåånsin.
Barnen var trötta när vi kom hem från lussefirandet och knoppade en efter en. Ja, till och med morsan gjorde sällis. Storebror sov ute i vagnen och jag kröp under filten med Lillasyster. Ljuvligt.
Här har Bjossan, han som under morgonen hade haft sin livs första lussning, vaknat och gosar med Lillasyrran som också hon håller på att vakna… ja, eller bli väckt kanske snarare!
Mannen gav mig sedan under eftermiddagen lyxen, att stänga in mig i Salen och träna, alldeles själv. Medan han lagade middag och myste med ungar. Så himla lyxigt, både att få det där träningspasset som tog gammal, och gav ny, energi. Och sedan få sätta sig till dukat bord.
På toppen av den här Luciadagen åkte jag till kyrkan och satt stolt som tuppen över mina gullisar. Storan som fröken och syskonbarnen som sjöng tillsammans med gullevännerna. Så himla, himla fint. Och stämningsfullt!
Och soom jag längtade hem till den där lilla dockan. Jag är så otroligt ovan att vara ifrån henne. Ett par gånger har jag varit ifrån såhär, en timme eller två, liksom. Men det känns precis som om jag skulle ha glömt att klä på mig brallan, eller nåt. Storebror längtar jag också efter, men vi har ju tränat oss en del på att vara ifrån varandra lite längre än så. Ni fattar. Kära nån. Om 8 dagar är hon 6 månader. Huu, tiden går så fooort. Samtidigt som det känns som om vi varit fyra i familjen, i all evighet. Jag njuter av varje dag. <3 Men alltså. Inte klokt, att hon, världens nöjdaste och coolaste bäbis, snart ska börja smaka på annat än mammas mat (!?). Äsch. Det där pallar jag inte tänka på nu. Blir alldeles för blödig. Så, vi tänker inte på det, än på ett tag.
Det var med andra ord såå underbart att komma hem. Natta barnen medan mannen gick upp för ännu ett pass på övervåningen för dagen. Jag njöt av att lägga mig i mitten av två små småttingar, som efter en stund snusade båda två. Nu har jag masat mig upp och ska nattapyssla lite. Bland tända ljus och tunnbrödmackor.
Juletid. Älskar!
Lillafrun
av Emmeli | dec 13, 2016 | Liten två år., Stora Lilla Familjen
Luciamorgon;
Med grusiga ögon, tända ljus, en storgäspande bäbis som tyckte hon blev väckt på tok för tidigt. Hennes Storebror likaså. Frukost i Salen, framför Julkalendern. Med en familjemedlem som förvandlats till Jordens Sötaste Pepparkaksgubbe. Med hatt och allt.
Hela gänget packade vi sedan in oss i bilen, åkte mot Föris och möttes av små tomtenissar, lucior i klunga, en söt lussekattminimänniska och rara Fröknar med glitter i hår. Så samlades vi allihopa och firade luciamorgon tillsammans i den tiogradiga kylan. Mitt och mannens hjärta blev två blöta fläckar, när Minimannen tog sin lillvän som han håller så kär, i handen. Ställde sig där, längst fram och sjöng och gjorde de sötaste rörelser vi sett. Sekund 120, hade jag sedan en vän i mitt knä som istället stod och kunde alla sånger från sidan. Vår fina pojke, alltså. Så stolta över honom att det inte är klokt.
Stolt lämnade han över burken som vi förberett hemma. Den som var fylld av det hemkokta godiset. Och så den där lappen med några ”God-Jul-tack-hejja-å-vad-ni-är-bra”-ord till Fröknarna.
Sen hojtade han God Jul! och drog gladeligen hem igen. För Jullov! Och jag kan inte tänka mig lyxigare, än att få vara hemma och julemysa, pyssla och Julaftonslängta tillsammans med Minimannen och Juniflickan, och dessutom med den där skäggige som vi har lyxigt många tillsammansdagar med här i jul.
Luciamorgon och Jullovsstartande, alltså. Håhå, så fint!
Önskar er en fin Lucia!
Lillafrun
av Emmeli | dec 12, 2016 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Liten två år., Litens Lekrum, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Att få ta måndag,
-vakna av sig själv, inte ha någon tid att passa. Bara kunna mysa runt och njuta. Och dessutom, allt det där, med hela familjen hemma. Idag också.
Så förbenat lyxigt. Jo, jo. Vi har längtat efter den här veckan.
Efter frukost gick mannen upp på övervåningen och jobbade medan Lillan hoppade i vagnen för långsovning. Jag och Storebror, vi gick ut på bron och hämtade den där lilla gröna som stått och väntat på oss i några dagar. Gick till loppispåsen och hämtade virkade duken som skulle bli julgransmatta och så den där julgransfoten. 
Sen gjorde vi något jag längtat så efter. Och som Minimannen i år var såå med på, och tyckte var precis lika mysigt som sin mor.
Vi klädde Lilla Julegranen. 
Ja..tänk. Att idag klädde han sin egen julegran. Med röda pumlor och guldigt glitter. Noga och andaktsfullt och var mäkta nöjd över resultatet. Och jag, jag bara njöt av hela alltet. Kände värmen i hjärtat. Tacksamheten. Över att få se den där pojken växa upp, få vara med på färden. Hålla hans hand när det behövs, och släppa taget, när han vill. Få vara hans ”bästa koompis”, höra hans ”du ä världens finaste mamma”. Att få vara hans Mamma. Livslycka.
Till sist ställde vi oss med armarna i sidorna och bara nöjdhetssuckade, tittade på granen och konstaterade att det var den finaste granen vi sett. ”Nåånsin”.
Mitt på dagen möttes vi hela la familia. För lunch och för en, en och en halv timmes lång promenad. Så skönt. Njöt av sol, friskluft och motion. Vi gick en annorlunda runda, eftersom vissa var intresserade av att titta till sin egen skog. Småttingarna sov gott i vagnen. 
Nu är det kväll.
Mannen är iväg på vift en sväng. Någon ser på Bolibompa och sitter samtidigt på pottan. Ser precis hur gulligt ut som helst. Jag och Lillasyster är ombedda att gå till ett annat rum en stund… så det gör vi såklart. Morsan passar på att snabbt säga hej till dagboken medan Lillasyster äter på sin nya vän, Kotten. En ursöt, så mjuk igelkott hon fått av sin Gudmor.
Så det var vår måndag, det. Hoppas att ni haft en fin veckostart, ni med. Nu är det tusan inte många dagar kvar till Dopparedan!
Lillafrun
Senaste kommentarer